Tio svar du inte ska köpa

Ansvarsintervjun tillhör den grävande journalistens kärnverksamheter. Numera är makthavare på alla nivåer ofta medietränade, vilket inte alltid betyder att man följer den enkla regeln ”Svara rakt och sanningsenligt”.

Därför följer här en grundläggande genomgång av tio svar som den granskande reportern inte ska acceptera – och några tips om möjliga strategier för att komma vidare:

1) ”Det tror jag inte.”

Sägs av: Presspersonen som skickas fram i stället för makthavaren, och som försöker komma undan frågan utan att bekräfta eller dementera, genom att berätta om sin personliga tro.

Möjlig strategi: Först försöka få svar på om detta är en bekräftelse eller en dementi: ”Menar du att ditt svar är att det inte hänt?” Om detta inte lyckas – ifrågasätt varför presspersonen inte tagit reda på fakta: ”Har du inte frågat?” Och kräv sedan ett ställningstagande: ”Är det alltså oacceptabelt om det hänt?”

2) ”Då får man titta på det i så fall. ”

Sägs av: En makthavare som tidigare förnekat något men blivit överbevisad och inte vill prata om att verkligheten var en helt annan än hen just påstod.

Möjlig strategi: Red ut om personen påstår att hen inte alls känt till saken: ”Var detta alltså en överraskning för dig?” Flytta sedan tillbaks frågan genom en liten omväg: ”Vad är det ni ska titta på? Ni vill få bekräftat att det stämmer? Och hur förhåller det sig i så fall till det du just sa? Och hur kommer det sig att du sa något helt annat?”

3) ”Vi jobbar hela tiden med förbättringar.”

Sägs av: Makthavare som inte riktigt vill kännas vid några specifika åtgärder till följd av ditt avslöjande.

Möjlig strategi: Försök få makthavaren att sätta ned foten. Och gör det tydligt om det inte sker: ”Exakt vad har ni gjort för att förhindra detta? Har ni gjort något konkret för att förhindra just detta?”

4) ”Nu har vi startat en utredning och då måste den få ha sin gång.”

Sägs av: Makthavare som inte vill uttala sig om det aktuella ämnet.

Möjlig strategi: Läs direktiven till utredningen och precisera din fråga till en intressant aspekt som inte nämns där. Ifrågasätt på vilket sätt makthavaren är bunden till tystnad: ”Har du fått yppandeförbud av utredaren?”

5) ”Många har ansvar för det här.”

Sägs av: Makthavare som vill bagatellisera sitt eget ansvar för ett missförhållande.

Möjlig strategi: Fråga vidare: ”Skyller du på underlydande? Vad gjorde du själv fel?” Och om det inte funkar, lyft frågan:”Hur tror du att möjligheten att lära för framtiden påverkas av att ansvariga för ett sånt här missförhållande inte vill precisera sitt eget ansvar?”.

6) ”Det där är ju inget konstigt.”

Sägs av: Makthavare som vill normalisera sitt eget agerande i ett läge när det inte går att dölja vad som hänt.

Möjlig strategi: Låt personen löpa linan ut: ”Så detta är ett helt normalt förfarande inom er organisation? Och fullt accepterat också hos styrelsen?”

7) ”Vi har inte fått några klagomål.”

Sägs av: Makthavare för verksamhet som det finns ett missnöje med, men vars interna klagomålsstatistik inte är offentlig.

Möjlig strategi: Ta tillbaka frågan till den det berör: ”På vilket sätt hjälper det 88-åriga Aina att ni inte tagit emot många klagomål?”

8) ”Nu är allt förändrat.”

Sägs av: Makthavare som ställs till svars för missförhållanden som ägt rum i dåtid.

Möjlig strategi: Kräv en precisering: ”Sedan när menar du att det är åtgärdat? När beslutade ni om ändringen? Vad exakt ändrar ni? Är förändringen genomförd eller på gång?” Och backa sedan tillbaka till missförhållandet: ”Varför gjorde ni så där till att börja med?”

9) ”Det finns inga beslut.”

Sägs av: Makthavare som inte vill att frågan ska upp till debatt före beslutet, och irriteras över att förslaget läckt ut.

Möjlig strategi: ”Vad säger du till den som gärna vill ha svar innan detta är beslutat?”

10) ”Jag kan inte kommentera enskilda ärenden.”

Sägs av: Makthavare som förstår att det enskilda fallet är upprörande.

Möjlig strategi: Framhåll att du har en fullmakt (vilket du förstås har) och sätt ord på att det därmed är makthavarens val att inte kommentera. Flytta dina frågor till ett mer generellt plan – om makthavaren inte vill svara på varför man betett sig som man gjort mot NN, ställ frågan om varför man beter sig så över huvud taget.

 

Mikael Grill Pettersson och Marja Grill

Texten finns också publicerad i senaste – utmärkta – numret av tidskriften Scoop.

Gästblogg: Så läser (och förstår) du en dom på två minuter

Dagens gästblogg berör ett viktigt ämne, och är skriven av kriminaljournalistiknestorn Peter Jonriksson, tidigare reporter på Sundsvalls Tidning och numera journalistlärare på Mittuniversitetet.

Peter Jonriksson.

Om du tillhör de allt färre riktiga kriminalreportrarna i landet kan du sluta läsa nu. Om du däremot sitter mitt i mångsysslarspjället på en webredaktion eller ska sända live om 30 sekunder kan detta vara något för dig. En metod för att blixtsnabbt läsa in en brottmålsdom, och dessutom kunna förstå och rapportera det som verkligen är nytt och viktigt.

Det vanligaste misstaget oerfarna reportrar gör är att de läser en dom i kronologisk ordning. Från början till slut.

Gör inte så.

Det näst vanligaste är att de sedan också skriver artikeln i samma kronologiska ordning som domen.

Gör inte så heller.

Först måste vi vara på det klara med var i rättsprocessen vi befinner oss. När en dom avkunnas i ett uppmärksammat mål har din redaktion sannolikt rapporterat om själva händelsen, följt av gripande och häktning. Sedan skrev ni om motiv, bevisning och andra detaljer när åtal väcktes. Kanske var det också någon som hade tid att höra brottsoffer och gärningsman berätta själva under rättegången. Allt det här behöver du alltså inte upprepa annat än som kortfattad bakgrund.

I stället bör du fokusera på det som faktiskt är nyheter nu. Och det viktigaste är faktiskt inte hur många års fängelse det blev, utan hur tingsrätten resonerade sig fram till det.

Tricket är att snabbt ta in olika fasta delar av domen i en effektiv sekvens. Börja med:

DOMSLUTET
Det hittar du på domens första sida. Vem som döms, för vilka brott och vilken påföljden blir. Notera detta och gå snabbt vidare till:

GÄRNINGSBESKRIVNINGEN
Det är denna som hela rättegången handlade om. Åklagaren har påstått att en eller flera personer gjort en viss sak på ett visst sätt, och att detta är straffbart enligt en viss paragraf i brottsbalken. Du hittar gärningsbeskrivningen i stämningsansökan som ofta finns bifogad i slutet av domen. Den lämnade åklagaren in till tingsrätten när åtalet väcktes, och den innehåller också en summering av den bevisning som åklagaren åberopade under rättegången. Här kan du notera viktiga detaljer, men det viktigaste är att du måste ha koll på gärningsbeskrivningen för att kunna förstå:

DOMSKÄLEN
Denna rubrik brukar återfinnas i domens senare fjärdedel. Här redovisar tingsrätten sin bedömning av skuldfrågan. Det vill säga vilken kvalitet bevisningen har, vilka slutsatser man kan dra av den, vittnens trovärdighet och om händelsen verkligen utgör det brott åklagaren påstår. Här kommer ofta också resonemang kring den misstänktes motiv och en diskussion om hållbarheten i hens version av alltihop. Och det är här det nya börjar. Det vi inte visste, och det som ofta är den bästa och viktigaste delen av storyn. Men du går ändå vidare till:

PÅFÖLJD
Det heter inte straff i Sverige, och detta av en god anledning. Rättsapparaten är inte ett institut för att hämnas eller bestraffa. Den är riggad för att så kallat vanligt folk ska avhålla sig från att begå brott, och för att de som trots allt begår brott inte ska göra så igen. Man pratar om den allmänpreventiva delen och den individualpreventiva delen.

Den förstnämnda är anledningen till att det i lagen är angivet en viss påföljd för varje brott. Vi vet till exempel alla att man kan hamna i finkan om man snor en bil, även om det faktiskt är ganska ovanligt i verkligheten. Och det beror på att rätten ska ta hänsyn till den andra delen. Den delen som handlar om den misstänktes personliga förhållanden, och vilka omständigheter som gjort henom till en biltjuv, våldtäktsman eller knarklangare. Här får exempelvis socialtjänsten, frivården eller psykiatrin yttra sig. Och om en person begått brottet på grund av missbruk, social utsatthet eller några andra av de där vanliga skälen till att allt går snett, så ska rätten enligt lag söka alternativa påföljder till fängelse – om brottet inte är alltför grovt. När det gäller allvarligt psykiskt sjuka personer så är det till och med förbjudet att sätta dem i fängelse. De ska i stället vårdas av rättspsykiatrin ända tills en läkare, en åklagare och förvaltningsrätten är överens om att de inte längre är farliga för andra.

Det pratas ofta om straffvärde i samband med domar. Det är lite förvirrande, eftersom det inte alls stämmer överens med straffskalan i lagtexten. Grov misshandel, till exempel, ska enligt Brottsbalken ge mellan 1 och 6 års fängelse. I verkligheten är den genomsnittliga påföljden för detta brott 17 månader bakom galler, enligt BRÅ. Orsaken är att straffvärdet för en viss gärning bestäms av praxis – det vill säga vad Högsta domstolen eller hovrätterna tidigare kommit fram till i liknande fall. Därför är det också lögnaktigt att i en artikel påstå att någon ”riskerar fängelse i upp till sex år”, bara för att det står så i brottsbalken. Du avslöjar dig som okunnig om du skriver så.

Rätten utgår alltså från straffvärdet i praxis, och kollar sedan på de förmildrande och försvårande omständigheterna kring själva gärningen i Brottsbalkens 29 kapitel.

Till sist då en titt på den skyldiges personliga omständigheter. Finns det en påföljd som kan förhindra att den här personen återfaller i brott? Kan den ersätta fängelse, eller är straffvärdet för högt?

När du har allt det här klart för dig kommer du snabbt att kunna summera även påföljdsdelen på ett sätt som ger läsaren förståelse, och inte lämnar hen med en känsla av att vi i Sverige ”är alltför släpphänta med buset”. Du kommer inte heller att beskriva hovrättens mildrande dom som vore det en förlust för hemmalaget i fotboll. Du fattar att det som hänt är att högre instans har rättat till en felbedömning i en lägre. Precis som det är tänkt att fungera.

Och har du varit noga med att redovisa den misstänktes inställning till anklagelserna redan från början, innebär det heller ingen prestigeförlust för dig att hen senare frikänns. Det är också då du tackar dig själv för att du inte demoniserat eller givit den åtalade nedlåtande epitet.

Att läsa det här tog betydligt längre än tre minuter, men jag tror det kan vara värt det. I stället för det lama ”Man döms till två år” eller ”Bankrånare går fri” kan du skriva betydligt klickvänligare och informativa grejer som ”Åklagarslarv friade rånåtalad” eller ”Tingsrätten: det var kokain, inte tvättmedel”.

Och det tar bara några minuter.

 

Peter Jonriksson

Gästblogg: Typerna som vill läsa texten

I dag berättar Åsa Erlandson om en speciell kategori av intervjupersoner som alla har att förhålla sig till.

Åsa Erlandson.

Över en natt ville alla plötsligt läsa artikeln i förväg. I bästa fall räddar det reporterns heder. I värsta fall får man en ofrivillig brevvän. Här är typerna som vill läsa texten.

Det var någon gång i början av 2000-talet. Plötsligt dök medietränare upp överallt som gjorde snabba cash på att upplysa sin storögda publik om att de faktiskt kan be att få kolla artikeln i förväg. Det tog skruv. Från att ha varit den upplysta elitens privilegium, ska numera minsta citat granskas.

Själv kände jag mig smått fånig som mejlade iväg raden ”Min mamma” till kvinnan som svarat på vem hon ville pussa i påsk och insisterade på att ”få läsa texten”. Vad gör man inte för att ro hem grejen. Fortfarande anser jag dock att kollegan som intervjuade en person om hur det är att vara kontrollfreak – får skylla sig själv som lät henne läsa texten före publicering.

Många textläsare fattar precis vad det handlar om och bidrar både med fakta och tonträff. Här är de andra.

Texttalibanen
Tror att intervjun bara var en trevlig uppvärmning och skriver rubbet själv. Tar strid om varje kommatecken, ändrar andras citat och kräver att få godkänna samtliga bilder, även de som föreställer byggnader och djur. När texttalibanen mejlar sina synpunkter står hela företagsledningen med på sändlistan, samt pressombudsmannen.

Helst vill texttalibanen komma upp på redaktionen och sitta i knäet på redigeraren hela kvällen.

Paranoida proffset
Texttaliban som har avancerat till nästa nivå. När reportern sätter igång bandspelaren, tar proffset fram sin egen. Hoppar över det där med att läsa texten, som är till för babies, och kräver att den färdigredigerade sidan faxas hem till honom mitt i natten där han sitter jour i pyjamas.

Trygga toppchefen
Har redan sett, hört och sagt allt och är övertygad om sin egen odödlighet.

Trygga toppchefens inställning är konsekvent ”Det där löser du bäst” och borde vara en dröm. Men han går också för långt i sin iver att framstå som laid back och lämnar förtvivlade reportrar i sticket efter att ha slagit fast obegripligheter som att ”Genom att hedga på derivatmarknaden minskar du exponeringen på nersidan”. Journalister som insisterar på få veta vad han menar, hänvisas till sekreteraren Ingeborg ”som vet vad jag brukar tycka”.

Bloggbödeln
Vanligtvis en luttrad kändis som redan försökt allt för att stoppa skvallret i spalterna: vädjat, förhandlat och slutligen hotat. Eftersom inget hjälper mot påstådda skilsmässor och graviditeter, bandar bloggbödeln allt och lägger ut ljudet och utskrifterna på bloggen. Och låter därmed hela världen få ”läsa texten”.

Hemmafixaren
För en undanskymd tillvaro som svagströmsexpert på Elsäkerhetsverket och vaknar till liv när en journalist behöver smälla ihop en faktaruta. Hög av tangenttryckarglädje tar han chansen att skriva om allt, när han ändå är igång. Hemmafixaren återfinns även bland politiker som tycker att ”de ekonomiska ramarna tillåter inte det” är klatschigare än ”vi har inte råd”.

Deadline-dödaren
Överenskommelsen är glasklar: synpunkterna måste in senast klockan 12.00. Men deadline-dödaren låter sig inte stressas i onödan, utan tar den tid han anser sig behöva. En vecka senare kommer en A4 med ändringar i punktform med beskedet att han återkommer med resten. Vid upplysningen om att tåget tvärgått, vill han ha in rättelser.

Flummaren
Insisterar på att få läsa texten och poängterar det flera gånger. Men när artikeln mejlats iväg, blir det tyst. När man ringer upp är svaret svävande: ”Jaha, artikeln. Vilken tidning sade du att det var? Jo, jag läste nog den. Tror jag. Den såg nog bra ut. Tror jag”.

Flummarens kusin silar snacket och sväljer snusket: talar ut om ett känsligt ämne och är väldigt noggrann att framstå på rätt sätt. Samtidigt ska artikeln mejlas till hornybitch666@hotmail.com

Jobbiga journalisten
Värsta sorten, eftersom han vet vad tidsbrist och önsketänkande från redaktionen kan göra. Är också fullt medveten om det som medietränarna aldrig säger – att synpunkterna inte behöver betyda ett dyft.

 

Åsa Erlandson

Texten har tidigare publicerats i tidningen Journalisten.

Gästblogg: Tre snabba sätt att krydda julknäcken

De som jobbar dessa dagar har inte alltid givna nyheter att ägna sig åt. De mer eller mindre frampressade julknäcken kan behöva lite inspiration. Den kommer här från Marja Grill.

Knäckande.
Att jobba juletid kan vara lite sådär. Att när andra käkar knäck och knäcker nötter behöva tänka att ”knäck” är något som ska stressas fram över tangentbordet kan vara lite…segt. 

Utlägg av typen jultrafiken, nyårsintervjun eller något jul-evenemang kan vara nödvändiga för tidningen, sajten eller sändningen men inte nödvändigtvis så inspirerande för den vane reportern. 

För den nye, kan det vara som för mig: det första julvikariatet på Radio Skaraborg var en chans att visa vad jag gick för. 

Men oavsett om du vill pigga upp dina texter i mellandagarna för att orka igenom eller för att sticka ut så kommer här tre bra tips inspirerade av fantastiska Rosmarie Holmström, hennes kurs på Fojo och boken “100 huskurer mot skrivkramp”.

  1. Variera verben. Vad är det exakt du vill beskriva? Vad är skillnaden mellan att julshopparna flanerar och promenerar, mellan julfirande som dansar eller valsar? Finns det mer exakta verb?
  2. Var omsorgsfull om dina adjektiv. Ta en minut med en kopp kaffe och lista så många ord du kommer på som beskriver samma färg, känsla eller julgran. Använd fantasin! Strindberg till exempel, använde vansinnigt många olika ord för att beskriva färger, som likblå, kadavergul och grönäckla.
  3. Lyssna! Och spela in dina intervjuer, om du inte redan gör det. Förutom att det förstås är viktigt att du har rätt, och har citaten på band om det blir strid om saken, så säger människors språk väldigt mycket om vem och hurdana de är. Genom att “tvätta” citat, eller genom skriva dem som du minns dem och inte exakt som de faktiskt lät, så gör du din text mer antiseptisk och mindre intressant. “Det tar för lång tid”, brukar vänner inom pressen ibland klaga, men det är faktiskt bara en fråga om teknik. Testa. Lyssna, skriv det du minns att du hörde, och leta sedan upp stället på bandet. Du kommer att bli förvånad. Och, med tiden, en bättre intervjuare.

(Och svar ja, åtminstone ett knäck jag gjorde på Radio Skaraborg blev ett arbetsprov som öppnade dörren till nästa jobb.)

    Marja Grill

    Så får du ett roligare tv-liv samtidigt som du blir en betydligt grymmare journalist redan i kväll!

    Så bra!Detta är ju fullkomligt fantastiskt!

    Även i år har Utbildningsradion spelat in några av de mest intressanta föreläsningarna från grävseminariet.

    Jag såg på plats och kan hejdlöst rekommendera bland annat Mats Amnells crash course i hur man använder offentlighetsprincipen för att få ut intressanta handlingar, och Kristoffer Örstadius 40 minuter om hur man avslöjar missförhållanden med data.

    Dessutom har jag hört lovord hagla över både Linda Kakulis och Malin Cronas föreläsningar, om personkartläggningar respektive fakturagranskningar. Och de är inte de enda som fått beröm…

    Kvällarna är helt enkelt räddade ett bra tag framöver. Nu får tv-serierna vänta ett tag till förmån för supergranskningskompetensökningsstreaming-underhållning från Göteborg.

    Alla de inspelade föreläsningarna från Gräv 16 finns samlade här.

    (Och om du till äventyrs missade någon av föreläsningarna från Gräv 15 så finns de här.)

    Orden som gör att din sökning träffar rätt

    image

    Vi tipsar gärna om fördelarna med att använda en twitterklient med flera kolumner, så man kan ha flera sökningar igång samtidigt, på hashtagar, sökord eller formuleringar. Bland de kolumnbaserade verktygen finns Tweetdeck (till dator/webbläsare), Hootsuite (till webbläsare/mobil) och Plume (mobil).

    Hur bygger man då upp den perfekta sökningen? En grundregel är att leta efter ord som man föreställer sig att den som twittrar om ämnet själv skulle använda (exempelvis är det inte givet att en Rapport-tittare har koll på den officiella hashtagen #svtrapport, och den som vill maxa chansen att fånga upp ett tweet gör klokt i att söka på ”#svtrapport OR rapport” och samtidigt använda avgränsningen lang:sv om man inte vill ha tweets på alla möjliga språk (”#svtrapport OR rapport lang:sv” bör med andra ord funka fint).

    I den mycket vanliga situationen då journalisten använder Twitter för att försöka hitta folk som befinner sig i närheten av en nyhetshändelse, eller har varit med om särskilda upplevelser, kan man på motsvarande sätt försöka kombinera ämnesord och språkavgränsning för att få en så bra träff som möjligt. Tänk på att det inte är givet att den som befinner sig i närheten av en stor händelse känner till den rätta hashtagen (den kanske inte ens hunnit etableras) och därför kan hittas enklare genom att man t ex söker på ortsnamnet utan #.

    I takt med att allt fler nyhetsmedier och andra samhällsinstitutioner börjat använda Twitter ökar emellertid svårigheterna med denna typ av sökningar: när det kommer rader av nyhetstweets och uppdateringar från intresseorganisationer och myndigheter blir det extremt svårt att hitta de personliga posterna om ”Paris” eller ”Nepal”.

    Men nu har Daniel Victor på sajten Medial.com publicerat ett tips som nog måste anses vara något av det absolut smartaste man sett när det gäller journalistiska Twittersökningar av just detta slag. I alla fall slog det mig av stolen när jag läste det.

    Tipset är så enkelt och genialt att de flesta av oss kommer att tänka ”Varför tänkte jag inte på det?” men detta brukar å andra sidan karakterisera just de enkla och geniala idéerna.

    Det lyder: lägg in me i sökningen!

    Ordet me alltså.

    Genom att använda me, och den näraliggande ”kusinen” my, så fångar du nämligen upp en väldigt speciell typ av tweet – som delar en personlig erfarenhet.

    På svenska blir motsvarigheten jag, mig och min/mina. Den som vill öka träffchanserna ytterligare kan fylla på med t ex vi , vår/våra osv.

    Victor visar övertygande hur han på kort tid hittade en rad källor till en kollega som höll på med en story om ortodoxa judar som vägrade sitta intill kvinnor på flygplan, och hur me/my varit avgörande för träffsäkerheten i sökningarna.

    Jag gör några testsökningar och kan bara konstatera att det stämmer: med ett jag eller mig hittar man tweets där folk berättar om sina personliga erfarenheter, med ett min/a eller vår/a hittar man dem som berättar om vänner, bekanta och släktingar som på något sätt påverkas av en händelse. (Och lang:sv gör den ibland alltså helt nödvändiga avgränsningen till svenska språket.)

    Ett tips att sätta upp med stora bokstäver intill datorn där vi kastar oss ut för att hitta ”svenskar på plats”, eller skapar en ny Tweetdeck-kolumn för att hitta case till vår story om allvarliga problem inom ett viktigt ämne.

    Victor avslutar med några andra favoriter, som även de förtjänar att inspireras av, bland annat on/på (My sister is on that train) och works there/jobbar där (omg my friend works there).

    (Tipstack till Leo Wallentin.)

    25 favoriter från ’14

    image
    Underbara handlingar framför oss.

    Om du inte läser varenda post vi skriver så finns det risk att du missat något spännande. Här intill (menyn om du läser i mobilen) finns länk för att få mejl varje gång vi publicerar en ny post, men som en extra service vill vi också tipsa om några särdeles minnesvärda poster från det just avslutade 2014.

    1) Gästbloggaren Fredrik Quistbergh presenterade i januari en egen översättning av den tabell över skillnader mellan nyheter och gräv som gjorts av figurerna bakom Story Based Inquiry-metoden.

    Och eftersom vi gillar SBI så gillar vi förstås – och rekommenderar – Fredriks översättning.

    2) I februari publicerade vi en bild som jag fått många positiva reaktioner på vid föreläsningar och kurser genom åren: bilden av en granskning som ett kors, med en horisontell, allmän linje som visar systemfel och stora siffror, och en lodrät linje med ett enskilt fall, konkreta missförhållanden och (i värsta fall) lögner.

    3) Vid 2014 års grävseminarium (varifrån flera programpunkter förevigats för eftervärlden) gick typ alla guldspadar till redaktioner i Stockholm, om än väldigt olika Stockholmsredaktioner, vilket gav anledning till en fundering kring vad som gör vissa redaktioner grävande (och andra inte).

    4) Februari innehöll också en som vanligt uppskattad post av Leo Wallentin om metadata – sånt politiker vill övervaka och kameror stoppar in i bilder utan att det syns.

    5) Numera finns ett helt litet gäng webbresurser för den som behöver hjälp med att få ut allmänna handlingar. Gratis och kvalificerade resurser, som vi samlade länkar till här.

    6) Facebooks (för många) okända inbox avhandlades i en post med paralleller till gamla lärdomar från Eva Hamilton, Gudrun Schyman och TV4.

    7) Att Filip och Fredrik är intervjutekniska föredömen skulle kanske inte alla journalister skriva under på. Men bland de som faktiskt sett deras program är vi några som noterat att de faktiskt är det, åtminstone i ett mycket, mycket, viktigt avseende.

    8) I sommarens början läxade vi upp inspirerade vi de vikarierande arbetsledarna ute på redaktionerna, i en post vi förstått fått snabb spridning och gjort konkret nytta.

    9) Sommaren såg också tips om hur man gör sig oumbärlig på sommarvikariatet, samt…

    10) …tips om nyheterna som faktiskt inte tar semester.

    11) Vi visade också på enklaste sättet att få kännedom om de (ibland riktigt nyhetsmässiga) myndighetsrapporterna som inte blir pressmeddelanden.

    12) Augusti såg en uppmärksammad gästpost av Jonas Edlund om #salabranden, sociala medier och journalistik.

    13) Supervalåret erbjöd förstås ett tillfälle att tipsa om hur man skärper sin valbevakning.

    14) …och på tal om valbevakning, så gav Elias en demonstration av datajournalistikens potential inom politikområdet, som samtidigt är ett lysande exempel på praktisk datajournalistik.

    15) Lite omdiskuterad blev posten om att det är bra att vi numera oftare berättar om nyheter som inte håller.

    16) Byggnadsarbetarens Johan Sjöholm gästbloggade uppskattat om arbetsmarknadsjournalistik.

    (Mindre säker är jag på hur landets ekonomijournalister såg på en del av hans formuleringar.)

    17) Att man som journalist kan göra sig oberoende av intervjuer kan låta märkligt. Jag hävdar att det är fullt möjligt – och ofta rentav önskvärt.

    18) Vårt skoningslösa självtest som avslöjar vilken typ av journalist du är, orsakade kraftiga reaktioner.

    Åtminstone i kommentarsfältet, för att jag i första versionen blandade ihop en stjärnreporter med en stjärnmusiker (se kommentarena).

    19) En gammal anekdot om ett borttappat papper och en nervös SJ-chef fick illustrera skillnaden mellan förklaringar och ursäkter. Som är tidlös.

    20) I två poster gjorde vi upp med tio myter om journalistik: nummer 1-5 respektive nummer 6-10.

    21) Ett livs resonemang kring hur man som reporter kommer igång med sin egen journalistik – och slipper pressmeddelanden och tråkiga utlägg – sammanfattades i tio förhoppningsvis handfasta råd till den hugade.

    22) Insikten att nyhetswebbarnas nya rubrikideal kommer från en kort figur i en gammal science fiction-klassiker blev en post, lagom lägligt inför detta år då nya avsnitt ska fylla på Star Wars-sagan.

    23) En mer självklar populärkulturell koppling mellan journalistik och fiktion uppstår väl när man diskuterar dilemman från The Newsroom i en svensk kontext. (Och detta trots att Newsroom-fansen inte riktigt kan räknas i Star Wars-siffror.)

    24) …och för den som inte fått tillräckligt av amerikanska populärkulturreferenser så slog vi också ett slag för HBO-komikern John Olivers lektion i intervjuteknik.

    25) Avslutningsvis åstadkom vi faktiskt också det ”första riktigt bra tipset på den här bloggen”, enligt signaturen Erik i kommentarsfältet.

    Vi tackar för det och hälsar honom och alla andra välkomna vidare på vår fortsatta resa. (Håll ut Erik – plötsligt händer det! Igen!)

    (Och för den som vill botanisera bland höjdpunkter ännu längre bakåt i tiderna rekommenderas länkarna här intill samt denna fylliga post om vad vi gjorde under 2013.)

    Fyra lärdomar från The Newsroom

    Varför gör folk saker?
    Varför gör folk saker?

    HBO-serien The Newsroom är nu inne på sin tredje och sista säsong. Den första fick ett mycket blandat mottagande medan den andra (enligt min skarpa Wikipedia-research) blev något bättre mottagen av recensenterna. På IMDB har den just nu ett högt snittbetyg från användarna.

    Själv håller jag med om en del av kritiken – till exempel att det tenderar att bli väl mycket tell don’t show där man låter huvudpersonerna hålla föreläsningar om hur saker ligger till i stället för att låta det framgå av handlingen, att en del av karaktärerna är mer än lovligt stereotypa och att det ibland dyker upp en ganska grund kritik av sociala mediers snabbhet och osäkerhet, som ställs mot en traditionell live-television som beskrivs som tryggheten och trovärdigheten själv. (Okej om de ställt det snabba tweetet mot en två månaders granskning, men live-tv…det känns som en konstruktion som tillkommit för att kunna kombinera kritiken mot de sociala medierna med en spännande direktsändnings-dramaturgi men en del av trovärdigheten försvinner tyvärr i samma ögonblick.)

    Men. Jag gillar ju samtidigt serien också. Inte bara för den hiskeligt snygga (och visst, väldigt traditionella) vinjetten, och inte heller bara för de helt autentiska flash-blipparna (jag sätter inte ens citationstecken; de heter så) från Inews-datorerna som nästan gör det lite stressande att kolla serien med surroundljud – man förflyttas så att säga tillbaks till jobbet i samma ögonblick som de dyker upp – utan framför allt för att det ofta är ett riktigt spännande och välskrivet drama med rader av innehållsmässiga igenkännanden (förutom blippen).

    I de två senaste avsnitten lyckas upphovsmannen Aaron Sorkin få med inte mindre än fyra riktigt realistiska journalistiska dilemman, som gör att det skulle funka som utbildnings- eller fortbildnings-tv på vilken journalistskola eller redaktionskonferens som helst.

    1) En medarbetare har gjort aktieaffärerer baserade på vid tillfället ännu inte offentlig information – ett möjligt insiderbrott.

    2) En annan har uppmanat en hemlig källa att ta fram superhemlig säkerhetsklassad information för att styrka sina uppgifter – ett möjligt spioneribrott.

    3) En tredje råkar överhöra en myndighetschefs källskyddade telefonsamtal med en annan journalist på ett tåg och spelar in det och konfronterar chefen i fråga – som inser vad det betyder om formuleringarna skulle komma ut med hans namn intill.

    4) En fjärde råkar skicka ut en osmaklig politisk elakhet från redaktionens officiella Twitterkonto – som hon omedelbart raderar men som förstås ändå hunnit fångas upp av en konkurrent.

    Jag tänker inte spoila mer men alla fyra tvingas reflektera över sina handlingar och hitta mer eller mindre konstruktiva sätt att lösa situationen. (Och nej, allt har sannerligen inte nått fram till en lösning än.)

    För mig är deras dilemman ett uttryck för seriens realistiska kvaliteter. Alla fyra är frågeställningar som journalister kan tänkas hamna inför. Också i Sverige.

    1) När jag för snart tio år sedan flyttade från allmänreporterskapet på svt:s regionala nyhetsprogram Tvärsnytt i Örebro, till en plats i ekonomireportergruppen på nyheterna i Stockholm, så blev jag noggrant uppmärksammad på regelverket kring möjlig insiderhandel.

    Det är stängt förbjudet för en svt-anställd att handla med värdepapper på basis av information vi fått genom jobbet och som ännu inte är allmänt bekant. (Jo, journalister kan bli misstänkta för insiderbrott. Som kan ge tuffa straff.)

    Det mest slående var nog att detta inte var ett regelverk för ekonomijournalister på svt – utan för alla anställda på svt. Ändå hade jag hunnit jobba ganska många år utan att ha koll på det (tack till min lyckliga stjärna att jag aldrig varit någon aktiehandlare).

    Jag vet vad cheferna säger: du borde haft koll eftersom våra policydokument ligger på intranätet och det åligger dig som anställd att känna till dem. Så det är du själv som felat.

    Min invändning att intranäten är och alltid har varit arbetslivets motsvarigheter till datorprogrammens användaravtal väger förstås fjäderlätt i sammanhanget, och tipset till en nybakad journalist blir förstås att genast ta reda på vad som gäller på din nya arbetsplats, även (och kanske i synnerhet) det som man inte pratar om till vardags utan bara hittar i användaravt…på intranätet.

    2) Jag tänker inte ge mig på att bedöma sannolikheten för ett liknande scenario i Sverige. Mig veterligt har bara två svenska journalister dömts för spioneri och det var ganska länge sen: Jan Guillou och Peter Bratt efter IB-avslöjandena.

    Det finns dock sekretess som är så sträng att meddelarfriheten sätts ur spel, och som ger alla möjligheter för ilskna ansvariga att efterforska källor. Och det kan vara brottsligt att ta del av hemliga uppgifter även om man inte är spion åt en främmande makt: brottet obehörig befattning med hemlig uppgift avser den som (”utan syfte att gå främmande makt tillhanda”) ”obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller röjer uppgift om försvarsverk, vapen, förråd, import, export, tillverkningssätt, underhandlingar, beslut eller något förhållande i övrigt vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för Sveriges säkerhet” (läs mer i tryckfrihetsförordningen och i brottsbalken).

    (Tack till Björn Häger m fl som hjälpte mig när jag frågade om detta i gruppen Journalistbubblan på Facebook.)

    Justitiekanslern agerar åklagare i denna typ av fall, och har åtminstone övervägt att inleda förundersökning.

    Det är alltså långtifrån riskfritt att be källor plocka fram vilka bevis som helst med vilka metoder som helst, åtminstone inom känsliga områden som Sveriges försvar och säkerhet. Hur man än ser på risken för ett scenario som det i Newsroom så finns det gränser för hur långt lagen skyddar oss mot redaktionsrazzior och källjakt.

    Vidare kan ju faktiskt källan begå brott till vilka man blir moraliskt medskyldig även om man aldrig riskerar åtal som mottagare. Själva informationsinhämtningen kan också i sig öka risken att källan avslöjas – och om vi bidragit till detta är det förstås lika illa, och olagligt, som om vi på annat sätt röjer vederbörande.

    Förutom spioneri finns det ju också ett antal andra brott man kan göra sig skyldig till om man låter informationsjakten löpa alltför fritt. På samma sätt som vi kan åtalas för olaga intrång om vi tar oss in där vi inte är välkomna i köttvärlden så kan vi hamna inför rätta för dataintrång om vi går igång på Sigge–Sigge.

    (Det mest kända exemplet då poliser stormat in på en redaktion var väl annars korruptionsåklagare Christer van der Kwasts jakt på krogkvitto hos TV4.)

    Ett råd är alltså att ta ett ordentligt snack med en chef – och helst också (om chefen inte är det) några erfarna granskande kollegor – innan du uppmanar källan att börja leta dokument åt dig (eller börjar leta själv med metoder som tangerar lagens gräsmarker).

    Jag tycker visserligen att vi ofta kan utnyttja våra källor mer än vad som görs, men när det handlar om ett agerande som riskerar avslöja eller i efterhand koppla samman personen med uppgifterna vi publicerar, så måste vi vara extremt försiktiga.

    (Dock ska man tänka på att det ibland kan finns skäl och möjlighet att ta fram dokument som inte publiceras, något som kan vara lättare för källan men svårare för er. Det kan handla om en smoking gun som utgör ett entydigt bevis för att källan talar sanning, men som samtidigt setts av så få personer att källan avslöjas om ni publicerar det. Då kan ni använda dokumentet internt, kanske bara du och den ansvarige utgivaren känner till dess existens, för att bedöma källans trovärdighet. Betänk dock att ni aldrig – ens vid en dementikampanj som påstår att ni blivit lurade – kommer att kunna hänvisa till dokumentet för att styrka er publicering i offentligheten!)

    3) är mycket enkel och går att översätta direkt. Om jag har ett samtal med en journalist under källskydd men en annan journalist råkar överhöra detta samtal så kan jag inte på något vis hävda att den senare skulle vara bunden av mitt avtal med den första. Det är med andra ord fritt fram att publicera även om det betyder att min identitet röjs.

    En annan fråga är hur många journalister som i praktiken skulle driva en stenhård linje mot den stackars myndighetschefen. Mer realistiskt skulle nog de flesta av oss – precis som kollegan i Newsroom – ta en diskussion om hur man skulle kunna lösa läget. Jag kanske kan publicera nyheten, rentav med en helt öppen kommentar, utan att behöva publicera vartenda öppenhjärtlig formulering som aldrig var tänkt för offentligheten.

    En sidofråga som dock bör tas på allvar gäller inspelningen. Är det okej att spela in ett samtal där man själv inte deltar? Strängt taget kan det definieras som olovlig avlyssning. Å andra sidan kanske det aldrig behöver bli känt att inspelningen finns – men då avhänder man sig också sitt starkaste bevis ifall pratkvarnen skulle förneka sina uttalanden.

    (För tydlighets skull rekommenderar jag dock ingen att bryta mot lagen ☺)

    4) Här är också översättningen ganska enkel: även i Sverige bör man avstå från att twittra personliga åsikter och elakheter från redaktionens officiella konto.

    Åtminstone om man inte jobbar på en redaktion som ska ha en massa åsikter.

    Jag ansvarade 2010 för svt:s officiella valkonto på Twitter, och råkade trycka fel när jag satt på en buss på Ekerö och slogs av de vidsträckta ängarna och skogarna så nära Stockholm.

    Besöker Ekerö. Hade jag varit stadsplanerare hade jag sett utrymme till förtätning. skrev jag.

    På Twitterkontot @svtvalet2010.

    Det blev en snabb radering och en nervös väntan på samtalet från Dagens Media (eller möjligen tidningen Stadsbyggnad).

    Det kom aldrig något samtal. Och tweetet som råkar gå iväg i The Newsroom är av en betydligt grövre karaktär.

    Journalistik och sociala medier är inte alltid enkelt. Inte heller journalistik och spioneri, avlyssning och insiderbrott.

    Men ett avsnitt av Newsroom kan vara ett utmärkt diskussionsunderlag för den som vill prata igenom frågetecknen och de möjliga klavertrampen och lagbrotten innan de dyker upp.

    Vill man uttrycka det med inspiration från Ekerö så skulle man kunna säga att den gode utbildaren och samtalsledaren, precis som tv-dramturgen och manusförfattaren, i dessa fyra journalistiska dilemman helt enkelt ser utmärkta utrymmen till förtätning.

    Uppdatering 141215: Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke skickade mig en kommentar angående spioneri-risken, som han godkände att jag la ut på Facebook-tråden, vilket jag gjort.

    Uppdatering 150120: För den som inte vill läsa Facebooktrådar så kommer här Nils Funckes initierade kommentar i en utvecklad version:

    Reglerna om meddelarfrihet skrevs om efter IB affären så att det inte ska vara möjligt att åtala journalister för spioneri vid motsvarande fall.

    Men en journalist kan trots allt åtalas och dömas för spioneri om:

    Han eller hon anskaffar eller försöker anskaffa hemliga uppgifter om totalförsvaret eller betydelse för rikets säkerhet och vars röjande kan innebära skada eller men. Men avsikten med anskaffandet och publiceringen måste vara att gå främmande makt tillhanda. Bestämmelsen tar syfte på att rena landsförrädare inte ska kunna gömma sig bakom TF:s regler.
    Om avsikten INTE är att gå främmande makts ärenden kan en journalist och utgivare dömas för obehörig befattning med hemlig handling om:

    Man anskaffar/publicerar uppgifter som man visste om var hemliga och uppgifterna har betydelse för rikets försvar.

    Brottet kan bedömas som grovt om:

    Omständigheterna är försvårande t.ex. att publiceringen lett till stor skada/men för rikets säkerhet. Vid grova brott kan även meddelare och andra som medverkat till anskaffandet/publiceringen straffas.
    Det finns även en bestämmelse om ovarsamhet med hemliga uppgifter. Dvs även om en journalist/utgivare anskaffar/publicerar men inte visste att uppgifterna var hemliga och av betydelse för försvaret kan de straffas. Förutsättningen är att rätten bedömer att de trots allt borde insett att uppgifterna var hemliga och betydelsefulla. Man får vara naiv men inte korkad för att uttrycka det enkelt.

    Jag har inte kollat om JK prövat bestämmelsen och ev. inlett förundersökning/åtalat.

    Nils Funcke

    På nyhetssajterna. Yodaspråket tar över.

    image

    Internet har på många sätt förändrat inte bara journalistiken utan också det journalistiska språket. Nya publiceringsytor skapar behov av nya språkliga konstruktioner.

    Kanske framför allt av fler konstruktioner per story. I papperstidningen räckte det med en rubrik till själva artikeln och en till (den eventuella) puffen på förstasidan. Men det är inte självkart att dessa formuleringar ska kopieras rakt av till webben, som på gott och ont har sina egna regler och ideal.

    Härom veckan skrev vi om det rubrikideal för webbpuffar som utelämnar väsentliga upplysningar. (Varför då? Svaret hittar du här.)

    På webben har också samspelet mellan underrubriker och ingresser förändrats. Gränsen är inte alls knivskarp längre mellan de ena och de andra.

    I puffarna på löpen har formerna än mer luckrats upp och vi har fått en helt ny språklig kategori: baklängesmeningarna.

    I början. Slutet på meningarna kommer.

    Jag har slagits av hur snabbt formgreppet spridit sig, och också undrat över varifrån det kommer.

    Härom dagen hittade jag så några riktigt tydliga – möjligen övertydliga – exempel på DN:s förstasida.

    image

    Jag la ut skärmdumpen på Instagram och Facebook och fick omedelbart svaret (tack Jonas och Natanael!) på varifrån det nya baklängesspråket kommer.

    Själv skäms jag lite över att jag inte kom på det direkt. Det var ju min generation som växte upp med de första legendariska filmerna.

    För visst kommer de därifrån. Från läromästaren som fick oss att förstå kraften.

    Därifrån. Trenden att skriva baklänges förstås kommer.

    Från alla den nya tidens webbredigerare. Ett tack riktas borde.

    Yoda. Tackas bör.

    PS: Om du funderar på att söka jobb på en svensk nyhetssajt så kan du börja öva med den här Yoda-generatorn.

    Tio myter om journalistik, del 1

    I dag vänder vi oss inte till yrkesverksamma journalister – utan till alla er smygläsare utifrån. Läsare, lyssnare, tittare, engagerade samhällsmedborgare som gärna konsumerar – och har åsikter – om det vi gör.

    Det finns ett gäng föreställningar om journalistiken och journalistyrket som är mer eller mindre felaktiga. Eller åtminstone förtjänar en ordentlig nyansering.

    (Jo, ibland gillar vi nyanser. Typ när det handlar om bilden av oss själva :-D)

    Myt nummer 1: Du behöver alltid tre av varandra oberoende källor.

    Sanningen: En bra källa är bättre än tre dåliga.

    Nyanseringen: …men bäst är förstås tre bra.

    Formuleringen om att publicering av en uppgift kräver ”tre av varandra oberoende källor” (i vissa varianter räcker det med ”två”) tillhör de mest seglivade föreställningarna om journalistikens yrkesregler, ofta upprepad i film och litteratur. I dag vågar jag påstå att den inte tillämpas regelmässigt på någon större redaktion i Sverige. På gott och ont.

    Den snälla förklaringen är att källors kvalitet är viktigare än antalet.

    Det säger sig egentligen själv när man tänker efter: självklart finns det källor som håller utan bekräftelse från två andra. Tjänstemannen du länge haft kontakt med och har ett grundmurat förtroende för, protokollet som kommer från en betrodd person och inte visar några tecken på förfalskning, utkastet till utredningen som skickas dig direkt från ledamoten…

    Vi möter hela tiden nyheter där källan bara är en enda – men där redaktionen väljer att lita så mycket på vederbörande att man kör ändå. Den som vill förstå hur stark tilliten är kan lyssna efter nyanserna: ”erfar” är starkare än ”enligt uppgifter till”. Med ”säger flera källor med god insyn” betonar man å ena sidan källornas trovärdighet (och antal), men samtidigt distanserar man sig från uppgifterna – formellt påstår vi ju inte att det hänt som källorna påstår, bara att de påstår det! (Ett exempel som fick nytt liv i EU-valdebatten var frågan om Lars Adaktusson påstått att Dawit Isaak skulle vara död.)

    Jag säger inte att vi inte riskerar att bli lurade om vi förlitar oss på enstaka källor. Men jag säger att bedömningen av trovärdighet görs och ska göras enligt fler och ibland helt andra parametrar än antal.

    Om vi drog saken till sin spets så skulle tre tweets från separata konton räcka till en nyhet – medan en bandinspelning ur handen från statsministerns närmaste medarbetare inte skulle vara tillräcklig.

    Väldigt få redaktioner följer en sån policy i det dagliga nyhetsarbetet.

    De flesta jobbar för det mesta enligt den omvända barnprogramsprincipen: en elefantkälla är bättre än tre myrkällor.

    Dessutom är oberoendet mellan källorna ofta svårt eller omöjligt att kontrollera, t ex inom områden där källorna i sig jobbar med anonyma källor (det kan handla om storpolitik och underrättelsetjänster men också om ryktesspridning i kommunhuset).

    Samtidigt kan man ibland slås av hur ofta t ex blåljusbevakning bygger på uppgifter från bara ett enda håll – något som Nick Näslund tagit upp på sin blogg Mediemänniskan.

    Man kan också konstatera att ett antal journalistiska klavertramp – som historien om den så kallade innebandypappan och världsnyheten om klassen som utsatts för omskärelse – hade mått bra av fler källor. En bekräftelse från en oberoende part stärker en enstaka berättelse enormt – och kan ge oss en varningsflagg om något är fel.

    Generellt ställs högre krav på både antal och kvalitet på källorna inom den undersökande journalistiken än i den snabba nyhetssvängen. Naturligtvis är det både rimligt och önskvärt med höga trösklar för den ambitiösa granskningen (inte minst som redaktionen där sätter sin egen trovärdighet på spel) men i den andra änden finns hela tiden en risk att dålig research (och dålig källkoll) slipper igenom med hänvisning till att ”vi jobbar bara med nyheter”. Testa din story nästa gång med frågan: hade vi vågat sätta den här rubriken om det varit vår egen granskning? Om svaret är tvekande kanske inte heller den ”raka nyheten” ska lanseras på det viset.

    De tre oberoende källorna är med andra ord ingen grundlag i sten på redaktionsväggarna. Men ibland kan man önska att den hängde där.

    Myt nummer 2: Det är förödande för en journalist att ha fel.

    Sanningen: De flesta har haft fel någon gång, men det är ofta förståligt och helt förlåtligt.

    Nyanseringen: …men det är naturligtvis skitjobbigt när det händer.

    Felaktiga uppgifter dyker upp med jämna mellanrum. Ämneskunniga personer kan förmodligen hitta felaktigheter och/eller missuppfattningar i en ganska stor del nyhetstexter om deras respektive ämne. Mängder av skrivna citat överenstämmer heller inte ordagrant med vad som faktiskt sades i intervjun.

    Det sistnämnda kan ofta förklaras med begriplighetskrav. Inte heller intervjupersonen skulle vilja se alla sina svar i ordagrann utskrift i tidningen. ”Öh, ja, det vi pratar om…det är alltså viktigt att förstå här att…om man ska ta det från början så…”

    (Renhållningskravet är dock att reportern är lika snäll – eller elak – mot alla intervjuade när man rensar i det språkliga ogräset. Låt inte den kritiserade makthavarens alla hummanden finnas kvar om du samtidigt hjälper kritikern att bli av med sina.)

    Faktafel – stora eller små – är alltsom oftast slarvfel, som uppstått i skarven mellan en snabbpratade intervjuperson mån om att ”få med allt”, och en stresskrivande reporter mån om att ”hitta det viktigaste”.

    De allra flesta faktafel som publiceras har ingen avgörande betydelse för kärnan i artikeln eller inslaget. De allra flesta felen kommer förmodligen aldrig ens till reporterns kännedom eftersom intervjupersonen inte hör av sig och påpekar dem efter publicering.

    Dock: när ett sådant påpekande väl kommer är det jobbigt – oavsett om det är stort eller litet. Jag minns fortfarande känslan när en ilsken speedwayentusiast påpekade för mig att ”Det heter inte hjälmar, det heter huvor!!” eller skammen efter att jag insett att jag fått med följande matematik i tidningen:

    Det handlar om stora summor. 500 miljarder. En halv miljon.

    Ändå finns det ett stort antal felaktigheter som ursäktas hela tiden, av både allmänhet och kollegor. Den reporter som publicerar en felaktig uppgift från ett ögonvittne i direktsändning eller ett snabbklippt nyhetsinslag omedelbart efter en stor olycka, löper ingen större risk att tvingas löpa gatlopp för osanning. (Dock kan det uppstå en etisk debatt om man intervjuar drabbade och/eller minderåriga som befinner sig i chock!) Medan däremot den grävare som suttit i veckor eller månader kan få problem med minsta detalj – eftersom anspråk och potentiellt genomslag är högre, och därmed också höjer kraven på noggrannhet och faktakoll.

    Att ha fel gör ont. Men om varje fel sopat bort journalisten från banan skulle redaktionerna sedan länge ha stått tomma.

    Myt nummer 3: Opartiskt betyder att alla ska få lika mycket utrymme.

    Sanningen: Varje sekund av kritik behöver inte mötas av motsvarande sekund jubel.

    Nyanseringen: …men kritiserade parter ska få bemöta med sina bästa argument.

    Frågan om ”opartiskhet” gäller formellt bara public service-företagen, som jobbar under avtal med staten om hur journalistiken ska bedrivas. Men det finns en allmänt spridd föreställning om att journalister generellt ska bedriva sitt arbete ”objektivt” – definierat som en absolut rättvisa mellan motstående intressen.

    Den som förfäktar en sådan syn på journalistiken (och som oftast hörs av när personens egna intressen anses underbevakade) bör för det första avkrävas besked om exakt hur många intressen som ska få plats i ett givet reportage. Okej, vi tar upp idrottsrörelsens hantering av bidragspengarna. Utöver de utpekade föreningarna kan naturligtvis politiker från kommunstyrelsen tänkas ha synpunkter på detta. Liksom ortens handlare, och kanske en lärare. Varför ska inte de få höras då? Med samma antal sekunder som kritikern och klubben?

    Detta faller förstås på sin orimlighet. Därav de riktade formuleringarna i de etiska regelverken om att kritiserade parter ska få komma till tals. Alla som kan tänkas tycka något om något har inte en ovillkorlig rätt att höras i ett nyhetsinslag eller reportage om detta ämne. Kritiserade parter har inte någon ovillkorlig rätt att bemöta annat än kritiken, det finns ingen journalistisk skyldighet att ”berätta om allt det positiva vi gjort i andra sammanhang” (även om detta ibland kan vara motiverat).

    I nyhets- och samhällsjournalistik betyder detta i allmänhet att svaren ska finnas med vid samma publicering som kritiken (Nick Näslund beskriver det i den där bloggposten som allt vanligare att kritik och bemötande delas upp på olika dagar, men jag delar inte den bilden. Tvärtom tillämpar vi t ex på svt en enkel regel om att kritik ska bemötas i samma sändning, även om det är ett kortare morgonjobb som bara ”puffar” för kvällens längre rep. Jag vill också minnas att Granskningsnämnden har en ganska hård policy mot program som medvetet väljer att vänta med svaren från kritiserade aktörer.)

    Hur noggrant måste då bemötandet vara? Ja, för public service-kollegorna är svaret i princip stenhårt: varje enskild anklagelse måste bemötas för sig. Man kan inte känna sig säker med ”alltäckande” formuleringar av typen XX tillbakavisar kritiken, om tillbakavisandet i själva verket varit detaljerat och olika för de olika punkterna.

    Och självklart ska de bästa argumenten finnas med. Ingen journalist kan välja bort det bästa argumentet till förmån för ”sekvensen där de gör bort sig”. Däremot kan ingen intervjuperson heller förvänta sig att sekvensen där de gör bort sig inte kommer med, när väl det bästa argumentet har fått höras.

    Myt nummer 4: Reportrarna sätter osanna och felvinklade rubriker!

    Sanningen: Reportern har nästan alltid lämnat ifrån sig en text som någon annan satt rubrik till.

    Nyanseringen: …men det förtar inte redaktionen ansvaret.

    Väldigt mycket kritik av journalistik handlar om rubriker. Rubriker och löp och påannonser. De framvaskade kärnorna av nyheten som ska locka till läsning, ibland med alla nyanser bortskurna och sanningen spänd till det yttersta. (I värsta fall därutöver.)

    Inte sällan väljer stressade reportrar som får ett kritiskt mejl eller telefonsamtal den enkla utvägen: ”Det är inte jag som sätter rubrikerna.” Vilket på ett formellt plan är fullständigt korrekt. Men samtidigt ett fegt och ofta bara halvsant påstående.

    För den reporter som vill ha kontroll över sitt material har i dag ganska stora möjligheter. Man kan hänga över axeln på redigeraren eller programledaren ända fram till publicering – eller åtminstone skriva en väldigt tydlig överlämning om att de egna ordvalen måste respekteras. Man kan be den man lämnat över till att höra av sig om rubrikförslagen skrivs om. Man kan i en kommentar i ett mejl markera att det är ett känsligt ämne med stor risk för reaktioner och höga krav på noggrannhet i formuleringarna. Vill man verkligen ingjuta respekt inför eventuella omskrivningar efter att man lämnat jobbet, så kan man rentav cleara alla formuleringar med en högre chef och sedan påpeka detta vid överlämningen – ”för säkerhets skull”.

    Men visst. I en del fall blir reportern överkörd. Man missar eller struntar i påpekanden om noggrannhet. Eller ännu vanligare: man tycker att man är noggrann fast man skriver om. Eller just därför. Eller så har reportern helt enkelt inte varit tillräckligt tydlig.

    Hursomhelst tycker jag alltså att ”Det var inte jag!!”-svaret är fegt och onödigt. Eftersom kritiken naturligtvis inte egentligen riktas mot dig utan mot redaktionen. Den som reagerat på rubriken skriver inte till dig för att kommentera din brödtext – utan för att din mejladress i slutet av artikeln är den kontaktmöjlighet som erbjuds. Om det stått en mejladress till nattchefen under rubriken så hade mejlet gått till nattchefen.

    Det betyder att en ansvarskännande reporter kan och bör skicka mejlet vidare till den där nattchefen. Eller åtminstone informera kritikern om vem som ansvarat för rubriken.

    Rubriken är inte nödvändigtvis reporterns ansvar. Men alltid redaktionens.

    Myt nummer 5: Det är omöjligt att få jobb som journalist.

    Sanningen: Det utlyses tjänster och vikariat mest hela tiden.

    Nyanseringen: …men det ser mörkare ut än för tio år sen.

    En person som funderar på en framtid som journalist måste naturligtvis göra flera olika överväganden. Dit hör längtan till yrket och sannolikheten att få jobb. Därtill hör de egna förutsättningarna att uthärda en tillvaro av vikariat och projektanställningar i väntan på den fasta tjänst som kanske aldrig dyker upp.

    Mitt råd är enkelt: visst är det tufft. Men väldigt många människor som brinner för jobbet kommer förr eller senare att hitta sig platser där de kan få betalalt för det de gör. Så om du brinner på riktigt – ge det en chans!

    Men om du inte brinner: släpp tanken och platsen på den där utbildningen till någon som vill mer än du.

    Nålsögat är litet men går att komma igenom. Och det finns ett fantastiskt jobb på den andra sidan.

    Den gångna tidens besked om nedskärningar än här, än där, skapar en bild av en bransch utan framtid. Samtidigt som behovet av trovärdiga och kompetenta sanningsjägare rent objektivt är större än någonsin.

    Nej, det är inte en värld som lovar dig ett jobb i morgon. Men det är en värld som behöver din insats för en lång tid framöver. Själv hyser jag en stor tilltro till att rätt personer kommer att förstå skillnaden.

    (Fortsättning följer…)