Tio myter om journalistik, del 1

I dag vänder vi oss inte till yrkesverksamma journalister – utan till alla er smygläsare utifrån. Läsare, lyssnare, tittare, engagerade samhällsmedborgare som gärna konsumerar – och har åsikter – om det vi gör.

Det finns ett gäng föreställningar om journalistiken och journalistyrket som är mer eller mindre felaktiga. Eller åtminstone förtjänar en ordentlig nyansering.

(Jo, ibland gillar vi nyanser. Typ när det handlar om bilden av oss själva :-D)

Myt nummer 1: Du behöver alltid tre av varandra oberoende källor.

Sanningen: En bra källa är bättre än tre dåliga.

Nyanseringen: …men bäst är förstås tre bra.

Formuleringen om att publicering av en uppgift kräver ”tre av varandra oberoende källor” (i vissa varianter räcker det med ”två”) tillhör de mest seglivade föreställningarna om journalistikens yrkesregler, ofta upprepad i film och litteratur. I dag vågar jag påstå att den inte tillämpas regelmässigt på någon större redaktion i Sverige. På gott och ont.

Den snälla förklaringen är att källors kvalitet är viktigare än antalet.

Det säger sig egentligen själv när man tänker efter: självklart finns det källor som håller utan bekräftelse från två andra. Tjänstemannen du länge haft kontakt med och har ett grundmurat förtroende för, protokollet som kommer från en betrodd person och inte visar några tecken på förfalskning, utkastet till utredningen som skickas dig direkt från ledamoten…

Vi möter hela tiden nyheter där källan bara är en enda – men där redaktionen väljer att lita så mycket på vederbörande att man kör ändå. Den som vill förstå hur stark tilliten är kan lyssna efter nyanserna: ”erfar” är starkare än ”enligt uppgifter till”. Med ”säger flera källor med god insyn” betonar man å ena sidan källornas trovärdighet (och antal), men samtidigt distanserar man sig från uppgifterna – formellt påstår vi ju inte att det hänt som källorna påstår, bara att de påstår det! (Ett exempel som fick nytt liv i EU-valdebatten var frågan om Lars Adaktusson påstått att Dawit Isaak skulle vara död.)

Jag säger inte att vi inte riskerar att bli lurade om vi förlitar oss på enstaka källor. Men jag säger att bedömningen av trovärdighet görs och ska göras enligt fler och ibland helt andra parametrar än antal.

Om vi drog saken till sin spets så skulle tre tweets från separata konton räcka till en nyhet – medan en bandinspelning ur handen från statsministerns närmaste medarbetare inte skulle vara tillräcklig.

Väldigt få redaktioner följer en sån policy i det dagliga nyhetsarbetet.

De flesta jobbar för det mesta enligt den omvända barnprogramsprincipen: en elefantkälla är bättre än tre myrkällor.

Dessutom är oberoendet mellan källorna ofta svårt eller omöjligt att kontrollera, t ex inom områden där källorna i sig jobbar med anonyma källor (det kan handla om storpolitik och underrättelsetjänster men också om ryktesspridning i kommunhuset).

Samtidigt kan man ibland slås av hur ofta t ex blåljusbevakning bygger på uppgifter från bara ett enda håll – något som Nick Näslund tagit upp på sin blogg Mediemänniskan.

Man kan också konstatera att ett antal journalistiska klavertramp – som historien om den så kallade innebandypappan och världsnyheten om klassen som utsatts för omskärelse – hade mått bra av fler källor. En bekräftelse från en oberoende part stärker en enstaka berättelse enormt – och kan ge oss en varningsflagg om något är fel.

Generellt ställs högre krav på både antal och kvalitet på källorna inom den undersökande journalistiken än i den snabba nyhetssvängen. Naturligtvis är det både rimligt och önskvärt med höga trösklar för den ambitiösa granskningen (inte minst som redaktionen där sätter sin egen trovärdighet på spel) men i den andra änden finns hela tiden en risk att dålig research (och dålig källkoll) slipper igenom med hänvisning till att ”vi jobbar bara med nyheter”. Testa din story nästa gång med frågan: hade vi vågat sätta den här rubriken om det varit vår egen granskning? Om svaret är tvekande kanske inte heller den ”raka nyheten” ska lanseras på det viset.

De tre oberoende källorna är med andra ord ingen grundlag i sten på redaktionsväggarna. Men ibland kan man önska att den hängde där.

Myt nummer 2: Det är förödande för en journalist att ha fel.

Sanningen: De flesta har haft fel någon gång, men det är ofta förståligt och helt förlåtligt.

Nyanseringen: …men det är naturligtvis skitjobbigt när det händer.

Felaktiga uppgifter dyker upp med jämna mellanrum. Ämneskunniga personer kan förmodligen hitta felaktigheter och/eller missuppfattningar i en ganska stor del nyhetstexter om deras respektive ämne. Mängder av skrivna citat överenstämmer heller inte ordagrant med vad som faktiskt sades i intervjun.

Det sistnämnda kan ofta förklaras med begriplighetskrav. Inte heller intervjupersonen skulle vilja se alla sina svar i ordagrann utskrift i tidningen. ”Öh, ja, det vi pratar om…det är alltså viktigt att förstå här att…om man ska ta det från början så…”

(Renhållningskravet är dock att reportern är lika snäll – eller elak – mot alla intervjuade när man rensar i det språkliga ogräset. Låt inte den kritiserade makthavarens alla hummanden finnas kvar om du samtidigt hjälper kritikern att bli av med sina.)

Faktafel – stora eller små – är alltsom oftast slarvfel, som uppstått i skarven mellan en snabbpratade intervjuperson mån om att ”få med allt”, och en stresskrivande reporter mån om att ”hitta det viktigaste”.

De allra flesta faktafel som publiceras har ingen avgörande betydelse för kärnan i artikeln eller inslaget. De allra flesta felen kommer förmodligen aldrig ens till reporterns kännedom eftersom intervjupersonen inte hör av sig och påpekar dem efter publicering.

Dock: när ett sådant påpekande väl kommer är det jobbigt – oavsett om det är stort eller litet. Jag minns fortfarande känslan när en ilsken speedwayentusiast påpekade för mig att ”Det heter inte hjälmar, det heter huvor!!” eller skammen efter att jag insett att jag fått med följande matematik i tidningen:

Det handlar om stora summor. 500 miljarder. En halv miljon.

Ändå finns det ett stort antal felaktigheter som ursäktas hela tiden, av både allmänhet och kollegor. Den reporter som publicerar en felaktig uppgift från ett ögonvittne i direktsändning eller ett snabbklippt nyhetsinslag omedelbart efter en stor olycka, löper ingen större risk att tvingas löpa gatlopp för osanning. (Dock kan det uppstå en etisk debatt om man intervjuar drabbade och/eller minderåriga som befinner sig i chock!) Medan däremot den grävare som suttit i veckor eller månader kan få problem med minsta detalj – eftersom anspråk och potentiellt genomslag är högre, och därmed också höjer kraven på noggrannhet och faktakoll.

Att ha fel gör ont. Men om varje fel sopat bort journalisten från banan skulle redaktionerna sedan länge ha stått tomma.

Myt nummer 3: Opartiskt betyder att alla ska få lika mycket utrymme.

Sanningen: Varje sekund av kritik behöver inte mötas av motsvarande sekund jubel.

Nyanseringen: …men kritiserade parter ska få bemöta med sina bästa argument.

Frågan om ”opartiskhet” gäller formellt bara public service-företagen, som jobbar under avtal med staten om hur journalistiken ska bedrivas. Men det finns en allmänt spridd föreställning om att journalister generellt ska bedriva sitt arbete ”objektivt” – definierat som en absolut rättvisa mellan motstående intressen.

Den som förfäktar en sådan syn på journalistiken (och som oftast hörs av när personens egna intressen anses underbevakade) bör för det första avkrävas besked om exakt hur många intressen som ska få plats i ett givet reportage. Okej, vi tar upp idrottsrörelsens hantering av bidragspengarna. Utöver de utpekade föreningarna kan naturligtvis politiker från kommunstyrelsen tänkas ha synpunkter på detta. Liksom ortens handlare, och kanske en lärare. Varför ska inte de få höras då? Med samma antal sekunder som kritikern och klubben?

Detta faller förstås på sin orimlighet. Därav de riktade formuleringarna i de etiska regelverken om att kritiserade parter ska få komma till tals. Alla som kan tänkas tycka något om något har inte en ovillkorlig rätt att höras i ett nyhetsinslag eller reportage om detta ämne. Kritiserade parter har inte någon ovillkorlig rätt att bemöta annat än kritiken, det finns ingen journalistisk skyldighet att ”berätta om allt det positiva vi gjort i andra sammanhang” (även om detta ibland kan vara motiverat).

I nyhets- och samhällsjournalistik betyder detta i allmänhet att svaren ska finnas med vid samma publicering som kritiken (Nick Näslund beskriver det i den där bloggposten som allt vanligare att kritik och bemötande delas upp på olika dagar, men jag delar inte den bilden. Tvärtom tillämpar vi t ex på svt en enkel regel om att kritik ska bemötas i samma sändning, även om det är ett kortare morgonjobb som bara ”puffar” för kvällens längre rep. Jag vill också minnas att Granskningsnämnden har en ganska hård policy mot program som medvetet väljer att vänta med svaren från kritiserade aktörer.)

Hur noggrant måste då bemötandet vara? Ja, för public service-kollegorna är svaret i princip stenhårt: varje enskild anklagelse måste bemötas för sig. Man kan inte känna sig säker med ”alltäckande” formuleringar av typen XX tillbakavisar kritiken, om tillbakavisandet i själva verket varit detaljerat och olika för de olika punkterna.

Och självklart ska de bästa argumenten finnas med. Ingen journalist kan välja bort det bästa argumentet till förmån för ”sekvensen där de gör bort sig”. Däremot kan ingen intervjuperson heller förvänta sig att sekvensen där de gör bort sig inte kommer med, när väl det bästa argumentet har fått höras.

Myt nummer 4: Reportrarna sätter osanna och felvinklade rubriker!

Sanningen: Reportern har nästan alltid lämnat ifrån sig en text som någon annan satt rubrik till.

Nyanseringen: …men det förtar inte redaktionen ansvaret.

Väldigt mycket kritik av journalistik handlar om rubriker. Rubriker och löp och påannonser. De framvaskade kärnorna av nyheten som ska locka till läsning, ibland med alla nyanser bortskurna och sanningen spänd till det yttersta. (I värsta fall därutöver.)

Inte sällan väljer stressade reportrar som får ett kritiskt mejl eller telefonsamtal den enkla utvägen: ”Det är inte jag som sätter rubrikerna.” Vilket på ett formellt plan är fullständigt korrekt. Men samtidigt ett fegt och ofta bara halvsant påstående.

För den reporter som vill ha kontroll över sitt material har i dag ganska stora möjligheter. Man kan hänga över axeln på redigeraren eller programledaren ända fram till publicering – eller åtminstone skriva en väldigt tydlig överlämning om att de egna ordvalen måste respekteras. Man kan be den man lämnat över till att höra av sig om rubrikförslagen skrivs om. Man kan i en kommentar i ett mejl markera att det är ett känsligt ämne med stor risk för reaktioner och höga krav på noggrannhet i formuleringarna. Vill man verkligen ingjuta respekt inför eventuella omskrivningar efter att man lämnat jobbet, så kan man rentav cleara alla formuleringar med en högre chef och sedan påpeka detta vid överlämningen – ”för säkerhets skull”.

Men visst. I en del fall blir reportern överkörd. Man missar eller struntar i påpekanden om noggrannhet. Eller ännu vanligare: man tycker att man är noggrann fast man skriver om. Eller just därför. Eller så har reportern helt enkelt inte varit tillräckligt tydlig.

Hursomhelst tycker jag alltså att ”Det var inte jag!!”-svaret är fegt och onödigt. Eftersom kritiken naturligtvis inte egentligen riktas mot dig utan mot redaktionen. Den som reagerat på rubriken skriver inte till dig för att kommentera din brödtext – utan för att din mejladress i slutet av artikeln är den kontaktmöjlighet som erbjuds. Om det stått en mejladress till nattchefen under rubriken så hade mejlet gått till nattchefen.

Det betyder att en ansvarskännande reporter kan och bör skicka mejlet vidare till den där nattchefen. Eller åtminstone informera kritikern om vem som ansvarat för rubriken.

Rubriken är inte nödvändigtvis reporterns ansvar. Men alltid redaktionens.

Myt nummer 5: Det är omöjligt att få jobb som journalist.

Sanningen: Det utlyses tjänster och vikariat mest hela tiden.

Nyanseringen: …men det ser mörkare ut än för tio år sen.

En person som funderar på en framtid som journalist måste naturligtvis göra flera olika överväganden. Dit hör längtan till yrket och sannolikheten att få jobb. Därtill hör de egna förutsättningarna att uthärda en tillvaro av vikariat och projektanställningar i väntan på den fasta tjänst som kanske aldrig dyker upp.

Mitt råd är enkelt: visst är det tufft. Men väldigt många människor som brinner för jobbet kommer förr eller senare att hitta sig platser där de kan få betalalt för det de gör. Så om du brinner på riktigt – ge det en chans!

Men om du inte brinner: släpp tanken och platsen på den där utbildningen till någon som vill mer än du.

Nålsögat är litet men går att komma igenom. Och det finns ett fantastiskt jobb på den andra sidan.

Den gångna tidens besked om nedskärningar än här, än där, skapar en bild av en bransch utan framtid. Samtidigt som behovet av trovärdiga och kompetenta sanningsjägare rent objektivt är större än någonsin.

Nej, det är inte en värld som lovar dig ett jobb i morgon. Men det är en värld som behöver din insats för en lång tid framöver. Själv hyser jag en stor tilltro till att rätt personer kommer att förstå skillnaden.

(Fortsättning följer…)

7 reaktioner till “Tio myter om journalistik, del 1”

  1. Mycket bra inlägg! Det är viktigt att vi bekämpar myter, eftersom det ger en ökad förståelse för svårigheterna med att vara journalist. Det mår journalistiken bättre av!

  2. Jag har sökt in till en utbildning på två år som anses vara bland de bästa till vårterminen men funderar på att inte gå. Jag tänker att jag antingen inte får ett jobb efteråt, eller att jag får ett tråkigt jobb på någon lokaltidning. Dessutom vet jag inte hur kul det är egentligen. Det är mer skrivandet jag gillar än att gräva, undersöka och intervjua andra.

    Dessutom känns det ju lite meningslöst att studera två år när man redan lärt sig så mycket av att följa den här bloggen och en del andra sidor.

    1. Kommentaren jag skrev nyss handlade om den femte myten. De andra myterna var också intressanta, men kanske inte lika relevanta för just mig.

      1. Till att börja med tackar jag för din snälla formulering om vår blogg. Jag tror dock att en bra journalistutbildning är oslagbar för den som vill närma sig yrket. En bra journalistutbildning innehåller många praktiska element som du aldrig får av att läsa en blogg, framför allt förstås praktikperioderna som blir en genväg till en möjlig arbetsgivare.

        Däremot är jag nog böjd att hålla med om att du kanske inte ska uppta en plats på en journalistutbildning om du bara är intresserad av skrivandet och skulle se research, intervjuer och andra delar av jobbet bara som ett nödvändigt ont. I så fall kanske en skrivarutbildning passar dig bättre?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *