Gästblogg: 10 journalisttips till främst män 

Dagens tips kommer från Anna Snellman. Apropå #metoo och #Deadline har hon författat tio journalisttips till främst manliga reportrar och chefer – även om kvinnor också kan ha nytta av tipsen.

Anna Snellman

1) Utseende: Kommentera inte någon kvinnas utseende angående mun, ansikte, byst, bakdel eller resten av kroppen. Ge inte heller en kvinnlig kollega en oskyldig komplimang som ”fin tröja idag” om du inte säger sådant till dina manliga kollegor. Om du vill vara på den säkra sidan: lyssna – ger din kvinnliga kollega komplimanger som ”fin rock du har idag” och det känns bra för dig? Då har ni hittat en okej-nivå. Och så håller du dig till den nivån.

2) Vid datorn: Om kollegan behöver hjälp och du kommer fram till henne vid datorn, så ställ dig bredvid. Oftast har redaktioner stora skärmar. Det går bra att stå cirka en halv meter ifrån din kollega. Då upplevs du inte som obehaglig. Ställer du dig väldigt nära, så att ni nästan nuddar varandra – kan det ge en oerhörd obehagskänsla hos kvinnan. Om du behöver komma närmare så säg ”jag ser inte, når inte, kan jag flytta ett steg in?” Då ger du utrymme till kvinnan att maka på sig och på så vis ge dig mer plats vid datorn.

3) På konferensen/festen/minglet: Drick lagom med alkohol – du bör veta hur mycket du klarar innan du blir full (gäller givetvis kvinnor också. Men det är vanligt att män blir mest berusade). Var försiktig med dina kramar. Vid alkoholpåverkan är det lätt att kramen blir för hård eller för lång eller både och – även om du inte menar att ragga eller att göra illa. Det skapar ändå obehag. Vill du vara riktigt säker på att agera professionellt: säg hej, le, nicka, skåla. Vänta in om kvinnan vill krama dig.

4) Vid redaktionsmötet: Lyssna på dina kollegor, även de som är kvinnor. Avbryt inte för ofta även om du vill säga något. Du kan behålla tanken så länge och inflika när hon har talat till punkt. Du får gärna förstärka ”Bra idé Linda”, ”Ja, precis, som Barbro säger så tycker jag också att xxx”. När du talar med en kvinna: titta henne i ögonen.

5) I bilen: Om du kör bilen och behöver något ur handskfacket: istället för att luta dig snett framåt – be kollegan öppna handskfacket och kolla vad du nu vill kolla, exempelvis om bensinkortet är där.

6) Vid uppdrag: Om intervjupersonen vänder sig till dig eller tittar på dig fastän det är den kvinnliga reportern som ställer frågor så kan du lugnt säga något i stil med: ”Jag lyssnar. Det är hon ställer frågorna”.

7) Som chef: Ha inte ett undvikande beteende.

8) Toaletten: Lämna inte urinstänk på toalettringen eller någon annanstans. Tvätta händerna.

9) Köket: Visserligen kan kvinnliga reportrar också vara slarviga. Men oftast är det män som slarvar. Släng dina saker som har bäst före-datum. Är det oftast diskat fastän du knappt diskar – fråga om du kan bidra med mer insatser i köket.

10) Datorn: Tänk på vad du kollar på. Undvik att kolla på musikvideos med dansande halvnakna tjejer. Din kvinnliga kollega kollar i princip aldrig på dansande halvnakna män på arbetstid. Tips: du kan kolla på nyheter, sport, roliga klipp och söta djur.

 

Anna Snellman

tidigare journalist som bytt till kommunikationsbranschen. Twitter: @AnnaSnellman

Ett annorlunda Gräv

Terrordådet i Stockholm kom förstås att prägla årets Grävseminarium i Uppsala, där över 500 journalister samlats för kunskapspåfyllning, inspiration och diskussion.

Arrangörerna valde att fullfölja seminariet trots att mångas uppmärksamhet av naturliga skäl hamnade någon helt annanstans än på seminarierna. En rad deltagare försvann för arbete på fredagseftermiddagen, men många av dem var tillbaka på lördagen.

Den kanadensiske journalisten Julian Sher föreläste om intervjuteknik på fredagen när de första rapporterna kom i våra mobiler, åkte till Stockholm för att rapportera för sin hemmaredaktion om terrordådet, men kom sedan tillbaka för att hålla en föreläsning om storytelling på lördagen.

Det blev några kloka förändringar i programmet. Bland annat ställdes fredagskvällens evenemang Late Night Show in, och på en nyinsatt programpunkt diskuterades den granskande journalistikens roll i akuta nyhetslägen.

En hel del av de bästa tipsen ligger redan ute på nätet. Vi har tidigare tipsat om nätresearchgurun Paul Myers fantastiska sida Research Clinic.

Julian Shers utmärkta intervjutips hittar man här.

Här har seminariet lagt in fyra tips om hur man gör en bra radiodokumentär från Susanne Reber.

Några seminarier spelades in av Kunskapskanalen och kommer så småningom att kunna kollas i efterhand.

Tidningen Journalisten har en läsvärd rapportering från Gräv 17. Läs reportaget om grävarna på Norra Halland som trots sina milt uttryckt begränsande resurser (en upplaga strax över 10.000) lyckades ta hem en guldspade för sin granskning av missförhållanden på ett familjehem.

”Dessa två reportrar utgör så gott som halva redaktionen” säger en imponerad Bertholof Brännström, ordförande för guldspadejuryn, i en kommentar.

Hela den prisade granskningen kan läsas här.

Nästa år arrangeras Gräv i Helsingborg, under ledning av Emma Johansson som leder HD Sydsvenskans grävnav.

Uppdatering 170417: Upptäcker att Sveriges radios utmärkta projekt Medieormen ägnat ett helt poddavsnitt åt Gräv 17, liksom en alldeles förträfflig rad bloggposter, där man bland annat kan ta del av det viktigaste från My Vingrens inblick i darknet och Marja Grills föreläsning om vardagsgräv

Ses vi i Uppsala?

Festen i all ära, men det är i kaffepauserna som det verkligen bränner till.

Den 7-8 april är det dags för årets Grävseminarium i Uppsala.

Vi är många journalister som kan vittna om seminariets betydelse för vår egen yrkesmässiga utveckling. Att det dessutom är ett trevligt tillfälle att knyta kontakter med kollegor från alla håll i landet, gör det inte sämre.

Bland årets föreläsare finns internationella stjärnor som Paul Myers och Susanne Craig och inhemska storheter som Malin Crona, Kerstin Weigl, Nils Hanson och Fredrik Laurin.

Dessutom får man höra metodbeskrivningar av alla de 26 gräv som tävlar om årets guldspadar.

Själv kommer jag att avslöja alla detaljer om den så kallade strumpskandalen, samt tillsammans med Marja Grill försöka ta något slags rekord genom att gå igenom 60 idéer på 60 minuter.

Hela programmet hittar du här.

Så ökar du chansen att hitta en nyhet – med hjälp av citatet från succéfilmen

En bra grundregel.

Det finns en nyckelreplik i fina journalistfilmen Spotlight, där den nya chefen ger redaktionen en elektrisk stöt genom att initiera en första genomgång av handlingarna kring misstänka sexövergrepp från katolska präster.

”Vi måste åtminstone gå igenom dokumenten” säger han i svensk översättning.

Det är en grundregel som kan tillämpas på mer än tunga gräv om sexuella övergrepp från präster.

Vår journalistbloggkollega Nick Näslund har skrivit en utmärkt post om konkreta metoder för idéarbete. Läs den!

Jag kan skriva under på allt som står där, från den inledande betoningen av värdet av ett aktivt idéarbete, till det avslutande rådet att inte ge upp bara för att konkurrenten råkade snuva en på en bra story (i stället ska man göra en ny koll i ämnet några veckor senare).

Dock skulle jag vilja göra en komplettering, som hänger ihop med Spotlight-chefens viktiga råd och som kan tillämpas på samtliga tre konkreta exempel som Nick tar upp på möjliga nyhetskollar inom vårdområdet:

  • Hur ser det ut med personalen på akuten?
  • Hur ser det ut med vårdhygienen på vårdcentralen? 
  • Hur många ambulanser kan åka på larm samtidigt? 

Nick Näslund beskriver helt korrekt hur reportern kan kolla dessa frågeställningar genom att ringa personalchefen på landstinget och fråga om sommarens utmaningar, ringa ”någon som kan hygienfrågor” och höra om eventuella särskilda satsningar inom området, samt ringa ambulansvårdens chef med en undran om eventuella förändringar.

Min Spotlight-komplettering är att det här också handlar om tre tydliga punkter där det mycket sannolikt finns dokument. Allmänna, offentliga handlingar.

Muntliga källor har ju sina svagheter. Dels generellt – att man kan minnas saker fel eller blanda ihop saker i ett stressat samtal med en reporter – och dels specifikt i detta fall – att man råkar vara chef för den verksamhet där reportern undrar om det finns problem.

Det finns en inte oväsentlig risk att chefen du ringer upp inte berättar om – eller åtminstone inte berättar om den fulla vidden av – de problem du ställer frågor om. Även om de skulle finnas och vara stora. (Eller just därför.)

Alltså kan det vara en god idé att också ha med en andra reflex vid nyhetskollarna: Vad finns det för dokument?

Ibland vet du det själv, ibland kan du enkelt ta reda på det genom en googling eller ett andra telefonsamtal – och om tiden är knapp kan du ju också fråga den intervjuade chefen; även om hen kanske försöker bagatellisera problemens storlek i samtalet så krävs det en högre grad av fräckhet för att förneka existensen av allmänna handlingar.

I dessa fall skulle det kunna handla om ett antal olika möjliga dokument.

  • Personalbemanningen på akuten har rimligen utretts inför sommaren, alternativt skrevs det en rapport efter förra sommarens kaos. Och säkerligen har man skickat ut ett mejl till personalen med en beskrivning av läget inför semesterbegäran – som på de flesta arbetsplatser måste göras långt före sommaren.
  • Vårdhygienen kontrolleras rimligen regelmässigt. Om inte kan det finnas anledning att begära ut landstingets rutiner för hur personalen ska agera vid upptäckt av smuts eller regelbrott, samt vilka krav man ställer på städbolaget. Hur ofta måste en sjukhustoalett städas ett vanligt dygn? (Här kan man spåna jämförelser med exempelvis den lokala hamburgerrestaurangens eller bensinmackens toastädrutiner.)
  • Ambulanskapaciteten framgår rimligen av någon typ av beslut, där man bejakat eller avvisat ett förslag om ytterligare förstärkning eller neddragning. Fördelen med ett sådant beslut är att det också pekar ut ett ansvar: var det politiker, eller kanske en hög tjänsteman, som bestämde att vi bara skulle ha en ambulans i området detta året? Det kan mycket väl visa sig att beslutet fattades av just den chef som du har i luren – men som när du ställer den muntliga frågan gärna uttrycker sig oprecist och bagatelliserande (Man tyckte väl inte att det fanns så stora behov…).

Sedan är dokument förstås inte heller allt. När det gäller sjukhushygienen har det gjorts ett antal förtjänstfulla konkreta tester genom året – att journalister helt enkelt besökt sjukhus, i samråd med patienter, och dokumenterat damm på dörrkarmar och smutsfläckar i toastolarna.

Det är en metod som blir ett slags granskning och som kan kräva mer resurser än det normala nyhetsjobbets, men som ändå bör övervägas om ämnet känns angeläget.

Nick Näslunds bloggpost beskriver en första koll, och det råder ingen tvekan om att det snabba telefonsamtalet är nyhetsjournalistens första reflexmetod för att kolla en story. Men för den som vill maximera chansen att hitta en story också där den svarande chefen inte känner ett spontant intresse av att hjälpa till, kan det vara bra att också lägga till frågan från Spotlight bland reflexerna.

Ska vi ge upp? 

Det tillhör inte vanligheterna att en sex minuters video om intervjuteknik blir viral, men nyligen hände det. 
Vox’ genomgång av hur Donald Trumps rådgivare Kellyanne Conway undviker att svara på frågor spreds långt utanför journalistkretsarna. 

Om du till äventyrs inte sett den är den förstås obligatorisk tittning för varje journalist och journaliststudent. Om du sett den en gång så se den igen! 

Jag tycker att videon är lysande i beskrivningen av det undanglidande intervjuobjektets strategier. Däremot är jag inte lika säker på att jag köper slutsatsen att journalister ska avstå från att intervjua denna typ av makthavare. 

Hur ska man då göra? 

De olika intervjuarna i Vox-videon testar olika grepp, men frågan är om de testat allt. Jag har till exempel inte sett att någon konsekvent upprepat en rak och enkel fråga till Conway så många gånger att det blir uppenbart för publiken att frågan inte får svar. 

Samtidigt är det förstås alltid enklare att ha åsikter när man bedömer skeendet på avstånd. Alla som försökt upprepa en fråga femte, sjätte eller tionde gången vet att det kräver väldigt mycket stålsättning, energi och motivation. 

Det finns inget egenvärde i att intervjua varje person som finns tillgänglig för intervjuer. Men det kanske ändå finns ett egenvärde i att inte ge upp hoppet om att få intervjun att blottlägga något intressant bara för att intervjuobjektet är motvilligt. 

Åtminstone inte förrän vi testat varenda metod i boken. 

Så skaffar du dig nyhetsnäsa

Det finns en vanföreställning om nyheter och nyhetsvärdering som är extremt spridd bland ickejournalister, journaliststudenter och även bland yrkesarbetande journalister som aldrig ägnat sig åt egen nyhetsjakt.

Den säger att det finns nyheter och ickenyheter, och att professionalism är att lära sig se skillnaden mellan dessa. Att den som kan det har vad som brukar kallas nyhetsnäsa.

Jag skulle säga att det är en direkt felaktig föreställning, som förmodligen håller tillbaks oceaner av journalistisk kreativitet, nya perspektiv på verkligheten – och ett gäng riktigt bra nyhetsstories.

Det finns nämligen inte två kategorier. Utan – minst – tre.

Det finns de självklara jättenyheterna, det finns de självklara ickenyheterna – och sedan finns det en galet stor grå massa däremellan.

Flygplan som åker in i en skyskrapa är en självklar nyhet. Solen som gick upp i morse en självklar ickenyhet.

En riktigt hektisk dag fylls allt av den eller de självklara jättenyheterna – plan i skyskrapa, stor regeringsombildning, definitivt Assangebeslut… En riktigt nyhetsfattig dag mitt i sommaren kan en normal redaktion bli tvungen att nöja sig med sådant som närmast kan jämföras med solens uppstigande i nyhetsvärde.

Men den normala dagen befinner sig sällan i ytterligheterna. Där finns kanske ett par-tre självklara nyheter i topp, och i värsta fall en ickenyhet i slutet som får vara med eftersom det är så gulliga bilder (kallas rundis). Och den stora massan av inslag eller artiklar tillhör den grå mellankategorin.

Och här är det bara att konstatera att det inte finns någon objektiv nyhetsvärdering som förklarar varför story A och B får plats i Rapport en viss dag medan story C och D ges utrymme i Dagens Nyheter.

Det kan handla om tillfälligheter och resursfördelning, om arbetsledares förkärlek för vissa ämnen eller om redaktionens policybeslut om egna satsningar.

Gissningsvis gör varje redaktion dagligen nyheter av material som andra redaktioner haft tillgång till men avstått från att göra något av. Skälen till detta kan vara mer eller mindre hedervärda (man avstår från att ”göra förhands” på en undersökning eftersom den riggats av en PR-byrå, man vill inte fortsätta på en story som konkurrenten ”äger”, man har inte möjlighet att skicka ut en reporter i den stad där intervjupersonen befinner sig) men slutsatsen för den nybakade reportern blir självklar: du ska icke slösa bort din tid på fåfängt sökande efter absoluta nyhetskriterier! I stället bör du lära dig vässa dina egna stories så bra att de av omgivningen uppfattas som nyheter. Helst som självklara sådana.

Alla som sysslat med nyhetsjakt i synnerhet och egen journalistik i allmänhet känner till detta. Alla vet att majoriteten av stories kan hissas eller dissas på tusen olika sätt. Ofta har mer erfarna reportrar ett mer skeptiskt förhållningssätt till potentiella nyheter klockan 15 en fredageftermiddag än klockan 10 en tisdag. På tisdagen kan argumenten tvärtom vara översvämmande många, i synnerhet om storyn innebär goda möjligheter till en intressant reportageresa.

För de nybakade praktikanterna och vikarierna är situationen ofta paradoxal på redaktionen. De tar sig glatt an otydliga utlägg och ”frågetecken-uppdrag” med stor entusiasm. Men saknar samtidigt verktygen för att formulera nyhet när de väl kommer tillbaka till desken.

Resultatet blir mycket jobb för lite utfall.

Att inse att vägen från det ena till det andra inte handlar om självklara nyhetsvärderingar är ett första steg till att ta kontrollen över sitt eget nyhetsarbete.

Ett grundläggande tips på vägen blir därför: försök skaffa redskapen för att se vilka stories som har potential att bli nyhet på den redaktion där du befinner dig. Och redskapen för att beskriva detta för andra människor på ett sätt som gör att de håller med.

Snabbare än du tror kommer du att ha en riktigt välutvecklad nyhetsnäsa.

Testet som visar värdet av ett bra tipssystem

Ingen reporter är bättre än tipsen man får från sina källor.

En dålig reporter kan förstöra en bra story men inte ens en lysande reporter kan göra en bra story där det inte finns nåt till att börja med. (Möjligen om man hittar på grejer – fiktion eller alternativa fakta – men då har man ju också upphört att vara reporter.)

Varje reporter och redaktion bör alltså försöka maximera sin tipsinput.

Föreningen grävande journalisters tidskrift Scoop har i senaste numret testat redaktionernas tipsmejl. Det är ett test som inte ger anledning till stolthet för de SVT-redaktioner som ingår, men som är en viktig ögonöppnare både för SVT och andra.

Vi har tidigare skrivit om tolv sätt att få fler tips, om betydelsen av att hålla koll på sina mejlkorgar om värdet av att ta sig an de tips man faktiskt fått.

Att ha bra rutiner för sin tipshantering är viktigt både för redaktionen och för den reporter som vill jobba med egna stories.

Att vara mottaglig för tips betyder inte att man ska göra nyheter av allt man får. Sannolikt måste den reporter som får många tips tvärtom bli bättre på att sålla och arbeta systematiskt med de tips man väljer att ta sig an.

Den som har en metod för mottagning, urval och bearbetning av tipsen ökar sina möjligheter radikalt, jämfört med den som inte har det.

Om man inte förstår det kan man göra följande tankeexperiment, utifrån Scoops test: föreställ dig att du kontaktar tre redaktioner med ett tips om ett allvarligt missförhållande.

En redaktion svarar efter en minut, en annan efter två timmar och en tredje efter två veckor.

Räck upp handen alla som sitter och väntar på det tredje svaret.

Därför byggde Reinfeldt-TV på en god idé

Kritiken var inte nådig mot SVT:s försök att låta förre statsministern Fredrik Reinfeldt bli intervjuare. Eller om det nu är samtalspartner han ska vara.

Att det inte blev några tuffa utfrågningar av de tunga tidigare kollegorna kan nog alla vara överens om. Och sedan har det väl också varit glest med det alternativa värde som programmakarna gissningsvis kalkylerat med: snälla men spännande bakom kulisserna-skildringar från toppolitikens insida.

Reinfeldt har enkelt uttryckt varit måttligt framgångsrik med att få intervjupersonerna att (om uttrycket tillåts) öppna sina hjärtan. 

Hursomhelst är kalkylen inte orimlig. Det är faktiskt inte ens orimligt att tänka sig att man kalkylerat med tuffa frågor om känsliga ämnen.

TV-tablåerna innehåller nämligen flera program som har både tuffa utfrågningar och spännande bakom kulisserna-skildringar, och som kommit dit just för att frågorna inte ställs av journalister – utan av kollegor till den utfrågade. Där själva konceptet ligger i att frågorna ställs av kollegor.

Tänk Stjärnorna på slottet eller Så mycket bättre, två programformat som i grunden bygger på samma idé: när framstående personer placeras runt ett middagsbord med mat och vin och given huvudperson så kommer spännande saker att hända. Nya historier kommer att berättas – och svåra frågor att ställas.

Båda programserierna har gång på gång bjudit på sekvenser som drivit huvudpersonen till långt mer känsliga marker än någon journalist lyckats med. Det har på gott och ont varit både tårar och gräl, utfrågningar och uppgörelser.

Man kan förstås ha synpunkter på hur givande varje enskilt samtal är (intresset brukar av någon anledning korrelera ganska exakt med vilket intresse bedömaren har för respektive medverkande artist) men programformatet visar tveklöst att det kollegiala samtalet kan komma längre än den traditionella intervjun.

Så fort det kommer in en journalist i samtalet så blir det ju, på gott och ont, något annat.

Nämligen en intervju, vilket alltid skapar en form av spänning, som i sin värsta form leder den till att intervjupersonen bara ger svar som låter som inövade proklamationer.

(Många journalister försöker på olika sätt minska intervju-känslan och därmed spänningen. Det kan handla om att göra intervjun sittande i stället för stående, eller ställa frågorna under en rundvandring i stället för på en bestämd intervjuplats. Den intresserade kan jämföra Ekots Lördagsintervju med Söndagsintervjun i P1. Den förstnämnda är alltid en klassik och mycket tydlig utfrågning av en makthavare, där båda parter utgår från att den andra är hundraprocentigt alert, exakt och professionell. Den sistnämnda ett tydligt försök att göra något helt annat: en form närmare det vardagliga samtalet, avspänt och personligt – gärna utanför den roll intervjupersonen vanligtvis ikläder sig i offentligheten. ”Personen bakom offentlighetens mask” som programmet formulerar det på sin ”Om…”-sida. När Söndagsintervjuns gäst fräser ifrån inför en obekväm frågeställning blir vi dock påminda om att vi trots allt hör en journalist genomföra en intervju, med allt vad det innebär av vakthållning hos intervjupersonen.) 

Det är nästan omöjligt att komma ifrån den där spänningen. Hur briljant förtroendeskapande vi än blir, så har vi fortfarande en hatt på oss där det står Journalist med tydliga bokstäver och Anything you say can and will be used against you med osynliga bokstäver strax under. Och folk tänker på det hur mycket vi än försöker säga att Det där ska du inte bry dig om!!

Det är omöjligt för en journalist – som inte uppträder under falska förespeglingar – att helt sudda ut sin hatt. Men däremot kan den alltså uppenbarligen försvinna när det är kollegor till intervjupersonen som ställer frågorna. Åtminstone om det är kollegor som man tillbringar dygnets alla timmar med under några dagar på en ö eller på ett slott tillsammans med bara ett team från ett tv-produktionsbolag.

Det är det sammanhanget som gör att du accepterar också de tuffaste frågorna – och rentav svarar på dem.

Och det är därför TV-program som Stjärnorna på slottet och Så mycket bättre fortsätter ge löpsedelsstoff om personer vi trodde sedan länge var genomintervjuade på både kors och tvärs.

Dessa formats framgång gör det alltså inte obegripligt att personerna bakom Reinfeldt-TV haft gott hopp om att samma mekanismer ska sättas igång kring toppolitikens föredettingar när dessa placeras inför tidigare kollegan FR med kameror åt båda håll.

Möjligen kan personerna bakom just detta format också fundera ett varv över vad som skiljer det framgångsrika Stjärnorna-formatet från deras eget.

Dels kan det ju handla om att artister helt enkelt är ett mer extrovert släkte än tidigare toppolitiker – mer beredda att både ställa frågor och bjuda på svar om de mindre smickrande sidorna av sina karriärer.

Eller så handlar allt om sammanhanget. Kanske man nästa gång helt enkelt ska placera FR på en ö eller ett slott med Blair, Rice och Fogh Rasmussen, och låta dem fråga ut varandra över mat och vin framåt kvällen? Låta envar vara huvudperson under en veckas tid, och rentav hylla varandra med nya versioner av huvudpersonens viktigaste anföranden? 

Kanske som när Jill Johnson gav nytt liv åt Tommy Nilssons sönderspelade monsterhit Öppna din dörr. 

Med nya titeln Open Your Heart. 

Favoriterna du säkert läste – och höjdpunkterna du möjligen missade 

Som alla andra lägger vi nu 2016 bakom oss, året då den här bloggen fyllde fyra och skaffade en sökruta. Och erbjöd ännu en rad av råd om förhoppningsvis fungerande journalistiskt hantverk – i viss trots mot alla texter som på andra håll ägnas åt att diskutera journalistikens becksvarta framtid.

När vi tittar tillbaka på året syns tre tydliga publikpeakar: en söndag i maj, en måndag i juni och en måndag i augusti fick vi ovanligt många besökare.

Det hängde ihop med publiceringen av tre populära poster:

  1. Så gör du för att aldrig mer behöva jaga case, som kanske både tilltalade en utbredd irritation över det ibland enfaldiga case-fokuset (eller rättare sagt: arbetsmodellen ta-emot-en-nyhet-från-en-samhällsaktör-och-jobba-som-ett-djur-för-att-hitta-någon-som-faktiskt-berörs-av-detta-i-stället-för-att-bygga-journalistiken-utifrån-de-berörda) och en mer simpel längtan att slippa ett tråkigt jobbmoment.
  2. Alexander Gaglianos gästblogg om hur man granskar kyrkan, som både var en spännande bakom-kulisserna-skildring av ett av årets mest intressanta journalistiska projekt (förtjänstfullt uppföljt nu i mellandagarna) och en pedagogisk instruktion för envar som vill gräva vidare i Alexanders och Bg Bodins fotspår.
  3. Åsa Erlandsons lätt elaka uppgörelse med krönikörerna från helvetet.

Om detta kan man ju säga några saker. Till exempel att gästbloggar är populära. Och att texter om journalistik läses även under sommarmånaderna. Och att även den krönika som likt Åsa Erlandsons redan publicerats i Journalistförbundets tidning Journalisten kan nå en ny publik bland våra läsare (eller möjligen en nygammal publik som glömt hur rolig den var!).

Utöver dessa tre utmärkte sig bland annat Fouad Youcefis gästblogg om hur man begär ut e-post bland det mest lästa, liksom Emelie Roséns om hur man granskar högskolan, samt de fem tipsen om hur man hanterar intervjupersoner som vägrar sätta ned foten.

Årsstatistiken avslöjar samtidigt obarmhärtigt att allt var bäst förut, alternativt att bloggen har en lång svans (stryk det som ej önskas). För 2016 års mest lästa poster skrevs inte 2016 utan 2015 och (håll i er) 2012:

Om du har koll på dessa gamla favoriter men inte hunnit läsa allt vi publicerat under 2016 så kommer här också några tips på poster som rönt uppskattning från de som hittat dem:

Samt ett antal poster som på olika sätt handlar om att arbeta strukturerat med granskande journalistik, även under slimmade villkor:

Och till sist…går det inte att motstå frestelsen att bli lite becksvart trots allt. Här kommer årets tre mest ilskna utfall om saker som inte är bra:

Gör färre stories – få fler stories!

Strömbäckspodden.

Förra veckan hade jag nöjet att föreläsa för ett gäng nyfikna journalistelever vid Strömbäcks folkhögskola utanför Umeå. Efteråt intervjuades jag av läraren och journalistik-nestorn Bertholof Brännström (han har varit chefredaktör för tidningen Journalisten, PK-kretsordförande, nyhetschef på Västerbottens-Kuriren, är sammankallande för guldspadejuryn…) i Strömbäckspodden.

Det är nyttigt för alla journalister att då och då bli intervjuade. Man tvingas tänka igenom vad man gjort och vad man gör.

Jag fick en fråga om vad jag höll på med just nu, och tänkte först att Det kan jag ju inte svara på… men insåg snabbt att Det kan jag ju visst… eftersom svaret inte var okänt.

Jag höll ju på med en av den handfull stories jag ägnat detta år åt. Och det kunde man ju berätta, eftersom de redan var kända. Enkelt uttryckt kan man säga att jag ägnat 2016 åt ett väldigt begränsat antal ämnen: #doldreklam i sociala medier, Arbetsförmedlingens kostsamma IT-satsningar, Stockholmslandstingets hjälpmedelsupphandling (#strumpgate), hälsokostbutiker som bryter mot lagen samt systemet med inhyrd personal i vården (#hyrnotan).

Dessa historier har några saker gemensamt. I samtliga fall har jag haft förmånen att jobba ihop med extremt kompetenta kollegor (som Sanna Drysén som initierade #hyrnotan, och Åsa Avdic som föreslog att vi skulle granska hälsokostbranschen), och i de flesta fallen har historierna dessutom baserats på tips, utan vilka det icke blivit några nyheter (nej, det går inte att ”gräva sig fram” till alla missförhållanden som finns – journalister behöver hjälp!).

En tredje faktor är att det är historier som gett många nyheter. En story – flera stories, liksom.

Egna granskningar har helt enkelt en osviklig tendens att ge flera nyheter.

Dels leder en stunds koncentrerat grävande nästan alltid till att man får loss mer än en story värd att berätta. Bara det är en bonus som reportrar och arbetsledare ibland förbiser när de gör upp själva kalkylen för vad som är värt att satsa på.

Dessutom ger själva publiceringen i sin tur nästan alltid fler uppföljningar och tips om nya nyheter.

Om din chef ifrågasätter varför du ska ägna tid åt att kolla ett tips bör du använda detta som motargumentet: ett eget avslöjande ger så gott som alltid en ström av fortsättningstrådar och -tips, som alltsom oftast dessutom kräver betydligt mindre tidsinsats att kontrollera eftersom du redan gjort en stor del av grundarbetet.

Och det är där många redaktioner (och visst, reportrar) missar målet. De tror att det är mer komplicerat att granska ett ämne på djupet, och enklare att hoppa från A till B till C; kasta anteckningarna i slutet av dagen och börja med ett blankt papper dagen därpå.

Inget kunde vara mer felaktigt. Den jobbigaste journalistiken är den som måste börja från noll. Den enklaste är den som kan bygga på de kunskaper vi redan skaffat oss.

Jag kan inte påstå att jag alltid levt efter den kunskapen. Men det slog mig där i poddradiostudion utanför Umeå.

Med färre stories kan du helt enkelt hitta många fler stories.