Hur väljer man idén?

Om vi kan enas om att satsa på de svarta kryssen i ämne 2 och 4 här…då har vi kommit en lång bit på vägen.

– Hur väljer man vilken idé man ska satsa på?

Jag fick frågan på en föreläsning och var tvungen att tänka efter. Inse att jag både arbetat efter, och argumenterat för, två ganska olika linjer genom åren. Och att dessa delvis står emot varandra men att det klokaste just därför kan vara att försöka förena dem.

Så här: om man jobbar med egen journalistik och med ett eget idéarbete så är det egna engagemanget en grundförutsättning för att lyckas. Vi vet alla hur jobben brukar bli när det är någon annan än de som ska göra ut dem, som är mest engagerade för att de ska göras.

Både som enskild medarbetare och som redaktion måste man känna en motivation att berätta just den här storyn, begära ut just de här dokumenten, åka och träffa just de här människorna… Det blir helt enkelt aldrig riktigt bra om inte reportern brinner för storyn.

Logiskt sett bör därmed alla idéer väljas utifrån magkänslan. Reporterns och redaktionens. De idéer vi går igång på själva, och känner att ”Shit, vilken grej!”, de ska vi göra.

Samtidigt vet vi också att varje reporter och (kanske framför allt) redaktion har ett behov av att ta andra hänsyn, göra en annan styrning av sin journalistik. Vi kanske gjort hundra artiklar och inslag om förskolan under det gångna halvåret – samtidigt som tipsen börjat strömma in om det nystartade gymnasiet. Vi kanske sett att ort A fått en massiv bevakning av alla politiska turer – medan ort B utgör en vit fläck på vår publiceringskarta.

Detta brukar tillhöra den sorts prioriteringar – eller omprioriteringar – som diskuteras i strategigrupper och på redaktionskonferenser. Inte sällan inledda med ett lätt förmanande ”Vi borde bli bättre på…”

Den sortens ämnesmässiga val är också helt begripliga. Vilken reporter vill inte vara relevant för hela sin publik? Vilken redaktion vill känna sig fastlåst i urgamla ämnesval?

Samtidigt finns förstås där också en risk för en konflikt med magkänslan. Den reporter som just gått igång på en story inom det gamla ämnesområdet kommer inte att jubla när chefen föreslår en omstyrning till det nya. (Vi är många som kan bära vittnesbörd på den punkten.)

Står då valet mellan att acceptera tråkig journalistik om det nya, viktiga ämnet eller att köpa stoffila ämnesval för att reportrarna ska gå igång?

Jag tror inte det. Jag har själv varit med om så många gånger där man lyckats kombinera den gamla magkänslan med det nya ämnesvalet på ett sätt som gjort det roligt att berätta stories inom ett nytt område – att jag känner mig helt säker på att det är möjligt.

Det krävs dock både lyhördhet och metod för att nå framgång. Av dessa kan metodfrågan ibland vara den svåraste. Den handlar om att förstå de egna verktygen och hur de kan användas på nya arenor. Om jag som reporter skjutit från höften i 20 års tid i min jakt på nyheter inom tekniska förvaltningens område, så kan jag lätt bli helt nollställd när jag förväntas leverera stories kring äldreomsorgen. Jag tror att jag är en nybörjare bara för att bevakningsområdet är nytt.

I själva verket finns det ju ett stort antal journalistiska arbetsmetoder och praktiker som går bortom ämnesvalet. Visst – i början kan du inte förlita dig på ditt stall av trogna tipsare. (Men å andra sidan behöver du inte lägga tid på att förklara för majoriteten av dem att det nog inte blir någon story den här gången heller.) Ditt främsta verktyg efter ämnesskiftet kanske blir din kunskap om offentlig upphandling och allmänna handlingar. (Som kanske visar sig vara guld värd just som kommunens äldreomsorg ska läggas ut på entreprenad!)

Den redaktionella ledning som lyckas få reportern att upptäcka – och använda – sina verktyg inom det nya området, kommer också att få se reporterns nyfikenhet och nyhetsnäsa vakna till liv även där.

Samtidigt måste redaktionsledningen acceptera reporterns grundläggande kriterium för den story hen ska lägga tid på: att det känns som en story, att det känns som en bra grej.

Ja, det kriteriet är egentligen inte bara något redaktionen ska acceptera att reportern behåller. I själva verket ska man eftersträva att reportern behåller det – och styr mot de stories hen går igång på nu som då. (Och även sannolikt acceptera och bejaka ett och annat återfall när tipset från teknikkontoret är tillräckligt bra.)

Resan mellan ämnen är inte svår om reportern känner trygghet med verktygslådan. Men det gäller att man som redaktion har koll på lådan och inte tror att nyheter och avslöjanden uppstår genom magi.

En väl strukturerad journalistisk metod kan förflytta berg – och själv flyttas från det ena berget till det andra. Om reportern har metoderna klara för sig kommer flytten att bli enkel.

Svaret på frågan på föreläsningen kan enkelt sammanfattas med att man visst kan (och ibland bör) styra vilka ämnen redaktionen (om)prioriterar, men att det inte kommer att bli bra om man inte också låter journalisternas magkänsla styra vilka stories man lägger resurser på.

Och dit kommer vi varken med dekret eller frikort – utan genom att vässa våra metoder så de kan användas för att hitta historier både om förskolan och gymnasiet, om ort A och ort B.

1 reaktion till “Hur väljer man idén?”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *