Gästblogg: 10 journalisttips till främst män 

Dagens tips kommer från Anna Snellman. Apropå #metoo och #Deadline har hon författat tio journalisttips till främst manliga reportrar och chefer – även om kvinnor också kan ha nytta av tipsen.

Anna Snellman

1) Utseende: Kommentera inte någon kvinnas utseende angående mun, ansikte, byst, bakdel eller resten av kroppen. Ge inte heller en kvinnlig kollega en oskyldig komplimang som ”fin tröja idag” om du inte säger sådant till dina manliga kollegor. Om du vill vara på den säkra sidan: lyssna – ger din kvinnliga kollega komplimanger som ”fin rock du har idag” och det känns bra för dig? Då har ni hittat en okej-nivå. Och så håller du dig till den nivån.

2) Vid datorn: Om kollegan behöver hjälp och du kommer fram till henne vid datorn, så ställ dig bredvid. Oftast har redaktioner stora skärmar. Det går bra att stå cirka en halv meter ifrån din kollega. Då upplevs du inte som obehaglig. Ställer du dig väldigt nära, så att ni nästan nuddar varandra – kan det ge en oerhörd obehagskänsla hos kvinnan. Om du behöver komma närmare så säg ”jag ser inte, når inte, kan jag flytta ett steg in?” Då ger du utrymme till kvinnan att maka på sig och på så vis ge dig mer plats vid datorn.

3) På konferensen/festen/minglet: Drick lagom med alkohol – du bör veta hur mycket du klarar innan du blir full (gäller givetvis kvinnor också. Men det är vanligt att män blir mest berusade). Var försiktig med dina kramar. Vid alkoholpåverkan är det lätt att kramen blir för hård eller för lång eller både och – även om du inte menar att ragga eller att göra illa. Det skapar ändå obehag. Vill du vara riktigt säker på att agera professionellt: säg hej, le, nicka, skåla. Vänta in om kvinnan vill krama dig.

4) Vid redaktionsmötet: Lyssna på dina kollegor, även de som är kvinnor. Avbryt inte för ofta även om du vill säga något. Du kan behålla tanken så länge och inflika när hon har talat till punkt. Du får gärna förstärka ”Bra idé Linda”, ”Ja, precis, som Barbro säger så tycker jag också att xxx”. När du talar med en kvinna: titta henne i ögonen.

5) I bilen: Om du kör bilen och behöver något ur handskfacket: istället för att luta dig snett framåt – be kollegan öppna handskfacket och kolla vad du nu vill kolla, exempelvis om bensinkortet är där.

6) Vid uppdrag: Om intervjupersonen vänder sig till dig eller tittar på dig fastän det är den kvinnliga reportern som ställer frågor så kan du lugnt säga något i stil med: ”Jag lyssnar. Det är hon ställer frågorna”.

7) Som chef: Ha inte ett undvikande beteende.

8) Toaletten: Lämna inte urinstänk på toalettringen eller någon annanstans. Tvätta händerna.

9) Köket: Visserligen kan kvinnliga reportrar också vara slarviga. Men oftast är det män som slarvar. Släng dina saker som har bäst före-datum. Är det oftast diskat fastän du knappt diskar – fråga om du kan bidra med mer insatser i köket.

10) Datorn: Tänk på vad du kollar på. Undvik att kolla på musikvideos med dansande halvnakna tjejer. Din kvinnliga kollega kollar i princip aldrig på dansande halvnakna män på arbetstid. Tips: du kan kolla på nyheter, sport, roliga klipp och söta djur.

 

Anna Snellman

tidigare journalist som bytt till kommunikationsbranschen. Twitter: @AnnaSnellman

Håltimmesgrävet – exempel A, B och C

I dag har det gått fem år sedan vi publicerade vår allra första post. Femårsdagen firar vi med ett försök att konkretisera en metod vi återkommit till flera gånger under de här åren, och kanske allra tydligast under den gångna sommaren.

Fem poster har handlat om håltimmesgrävet, alltså den granskning som kan utföras parallellt med vardagens nyhetsinsatser. Metodiken bygger i stor utsträckning på Story Based Inquiry-modellen som vi uppmärksammat och rekommenderat flera gånger.

Hur kan en tillämpning av håltimmesmodellen se ut i praktiken? I dag blir det några konkreta exempel.

1. Idén. Huvudpoängen är att leta bland de tips och idéer som du redan har. Du knackar dig bakåt i mejkorgen och anteckningarna och hittar tre kandidater: ett tips om att ett kommunalt bolag har sällsynt omfattande och onödigt resande till andra länder, ett annat om att det är rejäl kris inom psykiatrin och ett uppslag som du själv fått om att undersöka incidenter inom förskolan.

2. Hypotesen. Du bestämmer dig för att gå vidare med alla tre spåren, och formulerar tre hypoteser. I korthet: A) Stora summor skattemedel går till onödigt långa resor för kommunala bolagshöjdare, B) Psykiatrin fungerar så dåligt att hjälpsökande regelmässigt får nobben och C) Farliga händelser mörkas inom förskolan.

3. Metoden. Efter några tankevarv kommer du fram till att du kan A) Begära ut kontoplan, reseberättelser och verifikationer från det kommunala bolaget, B) Ta fram uppgifter om personalomsättning och protokoll från samverkansmöten inom psykiatrin och kombinera detta med bakgrundssamtal och intervjuer med personal, patienter och anhöriga samt C) Besöka verksamheter och prata med förskolepersonal och föräldrar och ställa deras vittnesmål mot den avvikelserapportering som görs. När det gäller psykiatrin funderar du länge över hur du ska kunna belägga att behövande regelmässigt nobbas, och efter några samtal med initierade personer inser du att det nog inte är möjligt att belägga i nuläget. Därför stryker du den delen av hypotesen, och begränsar den till att psykiatrin befinner sig i kris och att behövande ibland får nobben.

4. Undersökningen. När du praktiskt försöker genomföra de undersökningar du föresatt dig märker du att det åter finns skäl att ändra hypoteserna. Ledningen för det kommunala bolaget har visserligen rest mycket, men de flesta resorna verkar väl motiverade. Däremot har restaurangnotorna ofta varit rejält tilltagna, och du undrar om inte de omfattande mängderna öl och vin innebär att man bryter mot kommunens alkoholpolicy. Vilket blir din omarbetade hypotes för A. När det gäller krisen inom psykiatrin förstår du snabbt att det inte skrivs ut särskilt mycket i klartext i de där samverkansprotokollen, medan det däremot sker en del skriftväxling som kan vara av intresse. Du bygger alltså ut metoden för B till att begära ut mejl mellan nyckelpersoner. Angående incidenterna på förskolan märker du snabbt att de visserligen är ganska många – men samtidigt tycks personalen vara ganska bra på att rapportera händelserna. Det är däremot mer tveksamt vad rapporterna leder till. Du hittar ett par exempel där man tydligt rapporterat upprepade gånger om farliga händelser utan att problemen åtgärdats vilket blir en brännande del av C:s omskrivna hypotes.

5. Utgörningen. När de (bitvis omformulerade) hypoteserna är belagda ska du fundera kring hur dina grävfynd på bästa sätt kan presenteras. Alla tre är i och för sig så angelägna att du skulle kunna göra ut dem som raka nyhetsknäck, men för att maxa publiceringen spånar du ett extra varv med kunniga kollegor: en duktig grafiker kan göra en mycket effektiv illustration av (A) hur mycket de kommunala bolagshöjdarna hinner dricka på en kväll – i kontrast till de fina formuleringarna i kommunens restriktiva alkoholpolicy. Genom förtroendefulla kontakter med personal, patienter och anhöriga kan psykiatrikrisen (B) beskrivas med personliga berättelser utan att någon behöver framträda med namn och bild. Och när incidentrapporterna från förskolan (C) läggs på hög inför det ansvariga kommunalrådet har fotografen förberett sig för den perfekta bilden när vederbörande försöker värja sig för samlingen.

Alla tre publiceringar orsakar starka reaktioner och nya tips – och läggs av det skälet förstås långt ifrån varandra tidsmässigt. I och med att det är era egna nyheter så äger redaktionen materialet och kan själv välja tidpunkterna för när avslöjandena ska ut.

Genom att hela tiden hålla fokus på hypotes och metod, och samtidigt vara öppen för förändringar av båda, kan du helt enkelt ro stora granskningar i land utan att få panik inför projektens omfattning – eller inför en verklighet som visar sig vara annorlunda än du trodde.

Sätt igång med undersökningen (Håltimmesgräv del 4/5)

Efter att du valt idé, formulerat hypotes och bestämt metod, är det nu dags för själva undersökningen – fjärde delen av vårt håltimmesgräv.
Undersökningen är den del av jobbet som skiljer det du gör från ett nyhetsknäck eller allmänt reportage – och av detta skäl är det förstås extra viktigt att den genomförs på ett bra sätt.

Tre viktiga hållpunkter för den som inte jobbat med granskande journalistik, om vad en egen undersökning inte är:

  • Att intervjua någon som ”har koll på ämnet” är inte en undersökning.
  • Att referera någon annans granskning är inte en undersökning.
  • Att berätta något som annars hade blivit känt nästa vecka är inte en undersökning.

Olika typer av journalister brukar trampa fel på olika sätt här. Nyhetsjägare tycker ofta man är hemma när man har ”grejen ingen annan har”, den osäkra reportern känner att målet är nått när man hittat en sammanställning gjord av ”en institution vi kan lita på” och kulturjournalisten känner att man avslöjar makten när man fått intervjun med En Stor Tänkare.

Tyvärr har alla fel om de hävdar att de sysslar med undersökande journalistik.

Deras reportage kan bli utmärkta nyhetsartiklar, personporträtt eller gestaltande reportage – men de har inte gjort någon egen undersökning.

Intervjuer med kunniga, läsning av andras granskningar och spräck av saker som inte är kända kan mycket väl utgöra viktiga beståndsdelar i en granskning. Men i så fall av antingen systematiskt sammanställda och/eller kompletterade med något annat, med högre undersökningsfaktor.

All journalistik är helt enkelt inte undersökande journalistik. Den som påstår att så är fallet (jo de finns) bör avkrävas svar på om hen också anser att alla skolelever sysslar med forskning, och om alla bloggare gör litteratur. (Okej då, tack i så fall!)

Det faktum att alla journalister på något basalt sätt undersöker verkligheten (”läser orden i ett pressmeddelande”) betyder inte att de genomför egna undersökningar.

En undersökning kan se ut på tusen olika sätt, men den utgör en sammanställning av fakta som ger ny kunskap om verkligheten. Oavsett om vi pratar om en bred kartläggning av siffror eller en skarpt avgränsad djupdykning i ett enskilt fall, en sammanställning av vittnesmål om ett allvarligt missförhållande eller en övergripande sammanställning av data som ger nya insikter om något vi trodde oss ha koll på.

Du som jobbat dig igenom de första stegen i vår lilla håltimmesgräv-skola har det egentligen ganska väl förspänt. Du behöver bara sätta dig med din metod och börja jobba.

Om du förvandlat din idé till en hypotes som sedan fått en genomtänkt metod för prövning, då har du där den undersökning du ska göra. Det är bara att sätta igång!

Om metoden är alltför övergripande formulerad så är nu rätt tillfälle att bryta ned den i mindre, konkreta beståndsdelar. I princip en att göra-lista.

Din undersökning kommer att ta tid. Du kommer att få vänta på svar – oavsett om det är från en drabbad som du frågat om en intervju, från en myndighet som du begärt ut handlingar från eller från en kritiserad part som ska få lämna sitt bemötande. Alla kommer att vilja återkomma med sina svar – och det är bara myndigheten du kan JO-anmäla om du tycker de dröjer orimligt länge.

Å andra sidan har du ingen stress. Den stora fördelen med att jobba med egna undersökningar är att de är just dina egna. Ingen redaktör kräver en publicering, ingen konkurrent flåsar dig i nacken (okej det händer, men inte varje gång). Så du kan i lugn och ro låta undersökningen puttra på i den takt den kräver – och göra skäl för begreppet håltimmesgräv.

Men det innebär också att det kommer att gå perioder då du inte ägnar granskningen en tanke. Och riskerar att behöva lägga tid på att ”komma ikapp dig själv” när du väl får nästa håltimme. Därför har du ett starkt incitament att korta startsträckan för dig själv – du ska snabbt kunna vidta nästa åtgärd utan att behöva lägga tid på att läsa in dig på den research du redan gjort.

Därför ska du också arbeta med ett lätt åtkomligt arbetsdokument, som innehåller en lätt överskådlig att göra-lista, där du hela tiden uppdaterar nästa steg i granskningen.

Med ett bra arbetsdokument baserat på den metod som du valt för att pröva den hypotes som konkretiserade din idé – har du goda möjligheter att komma framåt till sista steget i håltimmesgrävet: utgörningen.

Så hittar du bästa idén (Håltimmesgräv del 1/5)

Vi har skrivit mycket om granskande journalistik och om metoder för att genomföra granskningar också när man jobbar under små resurser eller på en redaktion som huvudsakligen sysslar med nyheter.

Ett begrepp som de flesta journalister är bekanta med är håltimmesgräv, som betyder att man ”gräver på lediga stunder”, har ett vid-sidan-om-projekt som man ägnar sig åt när det akuta inte kräver ens fulla uppmärksamhet.

Håltimmesgrävande är inte bara roligt utan också, oftast, nödvändigt för envar som inte råkar jobba på en redaktion som arbetar 100 % med egna granskningar.

Därför tänkte vi beskriva fem viktiga steg i håltimmesgrävandet.

Vi börjar med idén.

Varje granskning utgår från en idé. Idéarbetet på varje redaktion brukar ha sina styrkor och svagheter. På en stark redaktion vaskar kloka arbetsledare fram de idéer som både är spännande och genomförbara – på en svagare redaktion brukar man välja antingen eller.

Mitt grundtips inför ett håltimmesgräv är: välj en idé du redan har! Ödsla inte tid på att skapa något helt nytt, från scratch, på ett blankt papper. Det blanka pappret är gravt övervärderat, idéerna och tipsen som du redan har är alltid gravt undervärderade.

Du tenderar att se på dem som en dålig redaktör som sett en egen nyhet återkomma för ofta på listorna på planeringsmötena: du tror att det är gamla nyheter trots att det i själva verket är helt okänt för publiken!

Alltså ska du välja idén ur den bank av tips, idéer och lösa trådar som du antingen redan har samlad eller borde samla ihop. Om den är utspridd bland mejl, anteckningar och diverse dokument bör du lägga någon timme på att samla ihop dem – helt enkelt för att kunna välja den bästa.

När du sedan sorterar och väljer så finns det två kategorier du bör prioritera ned och två som du bör prioritera upp:

Otroligt spännande grej som är en världsnyhet om det stämmer men ingenting om det inte är 100 procent korrekt bör du avvakta med, liksom Oj vilket intressant område, här finns det säkert jättemånga grejer att avslöja även om vi inte kan formulera en enda ingress just nu.

Båda bör prioriteras ned av samma skäl: det riskerar att bli väldigt mycket arbete för väldigt liten utdelning. I värsta fall ingen alls.

Och visst – det finns metoder att ta sig an också det svåra supertipset och det diffusa ämnesvalet men de är inget som lämpar sig för den som vill göra sitt första håltimmesgräv.

Den reportern bör i stället lyfta följande två kategorier av idéer: det tydliga tipset som ger dig en bild av hur saken skulle kunna kollas – och det konkreta ämnet där det finns hållfasta påståenden om vad missförhållandena skulle bestå i.

Observera att du inte måste vara framme vid en färdig metod för hur tipset ska undersökas, men du bör åtminstone ha en idé om att det går att undersöka.

En annan grundregel är att du kanske själv inte är bäst i världen på att undersöka tips av det aktuella slaget och därför bör samarbeta med någon annan reporter – eller åtminstone ta en second opinion från en klok kollega eller arbetsledare. Så det är aldrig en dum idé att låta någon annan ha synpunkter på ditt val, om du själv inte känner dig 100 % bergsäker.

Samtidigt är den viktigaste grundregeln förstås Välj en idé som du brinner för! Du ska ändå ägna den väldigt mycket tid de kommande månaderna (åren?) och då är det förstås bättre om du gillar att jobba med idén i fråga än att du inte gör det.

Fortsättningen tar vi i de kommande stegen – hypotesen, metoden, undersökningen och utgörningen.

Kortkurs i att få journalister ur balans

Reporter ur balans.

Den här bloggen ägnas i rätt hög utsträckning åt olika tips om intervjuteknik.

Ibland kan det vara spännande att också ta del av instruktionerna från den andra sidan.

Hur ska man bära sig åt om man verkligen vill förstöra en intervju för en journalist?

Tidningen Resumé har gjort en bra lista med fem punkter, explicit inspirerade av en svensk före detta statsminister och utrikesminister.

Den är givande läsning inte bara för makthavaren som vill få journalisten ur balans – utan minst lika mycket för journalisten som inte vill hamna där.

Det första tipset börjar så här:

1) Hitta de små felen
Vässa öronen. Uttrycker sig reportern vagt i en fråga, glöms någon fakta bort eller blir något årtal fel? Här har du guldläge att fylla journalisten med skam, för hen hatar att ha fel mer än någon annan. Börja ditt svar med att påpeka felet. Finns det utrymme kan du med fördel understryka hur allvarlig missen är.

Och sedan fortsätter det i samma stil.

Som en påminnelse kommer också en karakteristisk video med genrens påstådda mästare.

Skapa din egen tidning! (Eller: det enkla sättet att samla nyheterna du vill ha koll på)

 

Ett av de enklaste sätten att hålla koll på vad som skrivs om de ämnen som intresserar en är tjänsten Google Alerts, som vi rekommenderat tidigare och fortfarande gärna lyfter fram.

Den kan enklast beskrivas som en framtidssökning; i stället för att fråga Google ”Vad har skrivits om detta fram till nu?” ber man Google att ”Meddela mig nästa gång någon skriver om detta!”

Man kan välja om man vill låta sina Alerts komma till mejlen eller som ett RSS-flöde. Och om man bara har tre-fyra sökningar i Google Alerts är det fullt hanterbart att låta dem komma till mejlen. Samma sak om man har flera men väldigt unika sökningar – exempelvis ovanliga namn eller begrepp.

Men om vi har många Alerts som ger träff relativt ofta, då kan det lätt bli störande fullt där i mejlboxen. Risken är att den plingar till så ofta att man slutar kolla, och då förlorar ju Alertsen lite av sin funktion.

En vårstädning bland onödiga Alerts kan i detta läge vara den bästa vägen framåt, men innan du gör storslakt bland dina mödosamt skapade Alerts bör du också överväga ett tredje alternativ: att låta dem samlas i en webbtidning som blir din alldeles egen.

Appen Flipboard klarar nämligen just det – att samla dina Alerts och förvandla dem till rubriker i en digital ”tidning” som du rentav kan ”bläddra” i.

Appen samlar gärna nyheter på egen hand åt dig också, från diverse engelskspråkiga källor inom de intresseområden du själv anger, men viktigast i detta sammanhang är alltså att den kan samla dina Alerts.

Så här gör du:

Gå in på sidan för dina Alerts och välj att redigera någon av dem (klicka på den lilla pennan) som du vill skicka till Flipboard.

I redigeringsläget kan du välja att få Alerten som mejl eller som RSS. Svälj nu din rädsla inför förkortningen och välj RSS.

Tryck sedan på länken som tar dig till den RSS-feed som skapats av Google (en liten RSS-symbol som inte finns på de Alerts du tar emot som mejl) och kopiera adressen till den webbsida du kommer till.

Öppna sedan Flipboard och tryck på sök (förstoringsglaset).

Nu klistrar du in den där RSS-adressen du just kopierade, som en sökning. Välj underrubriken ”Social” när resultaten kommer (det brukar inte finnas några resultat under övriga underrubriker). Om Flipboard inte genast hittar din Alert så försök igen. Andra gången brukar den dyka upp där.

Nu klickar du din Alert och sedan på ”Follow” vilket – logiskt – betyder att du vill prenumerera på Alerten till din Flipboard.

Backa nu tillbaka till Flipboards startsida. Plötsligt har din Flipboard fått en ruta med din Alert. Det kan se lite olika ut i olika versioner av Flipboard-appen – eventuellt måste du klicka på en symbol med fyra fyrkanter för att komma till dina Alerts. Men rutan finns där i alla fall, och så fort där finns något nytt innehåll så kommer rutan att innehålla den nya rubriken.

Du har nu befriat din mejlbox från din Alert – men utan att behöva släppa ämnet.

Kom bara ihåg att titta in på din Flipboard med jämna mellanrum. Du vill ju inte att det går alltför lång tid mellan att Google uppmärksammar dig på en ny träff – och att du upptäcker det.

Tio svar du inte ska köpa

Ansvarsintervjun tillhör den grävande journalistens kärnverksamheter. Numera är makthavare på alla nivåer ofta medietränade, vilket inte alltid betyder att man följer den enkla regeln ”Svara rakt och sanningsenligt”.

Därför följer här en grundläggande genomgång av tio svar som den granskande reportern inte ska acceptera – och några tips om möjliga strategier för att komma vidare:

1) ”Det tror jag inte.”

Sägs av: Presspersonen som skickas fram i stället för makthavaren, och som försöker komma undan frågan utan att bekräfta eller dementera, genom att berätta om sin personliga tro.

Möjlig strategi: Först försöka få svar på om detta är en bekräftelse eller en dementi: ”Menar du att ditt svar är att det inte hänt?” Om detta inte lyckas – ifrågasätt varför presspersonen inte tagit reda på fakta: ”Har du inte frågat?” Och kräv sedan ett ställningstagande: ”Är det alltså oacceptabelt om det hänt?”

2) ”Då får man titta på det i så fall. ”

Sägs av: En makthavare som tidigare förnekat något men blivit överbevisad och inte vill prata om att verkligheten var en helt annan än hen just påstod.

Möjlig strategi: Red ut om personen påstår att hen inte alls känt till saken: ”Var detta alltså en överraskning för dig?” Flytta sedan tillbaks frågan genom en liten omväg: ”Vad är det ni ska titta på? Ni vill få bekräftat att det stämmer? Och hur förhåller det sig i så fall till det du just sa? Och hur kommer det sig att du sa något helt annat?”

3) ”Vi jobbar hela tiden med förbättringar.”

Sägs av: Makthavare som inte riktigt vill kännas vid några specifika åtgärder till följd av ditt avslöjande.

Möjlig strategi: Försök få makthavaren att sätta ned foten. Och gör det tydligt om det inte sker: ”Exakt vad har ni gjort för att förhindra detta? Har ni gjort något konkret för att förhindra just detta?”

4) ”Nu har vi startat en utredning och då måste den få ha sin gång.”

Sägs av: Makthavare som inte vill uttala sig om det aktuella ämnet.

Möjlig strategi: Läs direktiven till utredningen och precisera din fråga till en intressant aspekt som inte nämns där. Ifrågasätt på vilket sätt makthavaren är bunden till tystnad: ”Har du fått yppandeförbud av utredaren?”

5) ”Många har ansvar för det här.”

Sägs av: Makthavare som vill bagatellisera sitt eget ansvar för ett missförhållande.

Möjlig strategi: Fråga vidare: ”Skyller du på underlydande? Vad gjorde du själv fel?” Och om det inte funkar, lyft frågan:”Hur tror du att möjligheten att lära för framtiden påverkas av att ansvariga för ett sånt här missförhållande inte vill precisera sitt eget ansvar?”.

6) ”Det där är ju inget konstigt.”

Sägs av: Makthavare som vill normalisera sitt eget agerande i ett läge när det inte går att dölja vad som hänt.

Möjlig strategi: Låt personen löpa linan ut: ”Så detta är ett helt normalt förfarande inom er organisation? Och fullt accepterat också hos styrelsen?”

7) ”Vi har inte fått några klagomål.”

Sägs av: Makthavare för verksamhet som det finns ett missnöje med, men vars interna klagomålsstatistik inte är offentlig.

Möjlig strategi: Ta tillbaka frågan till den det berör: ”På vilket sätt hjälper det 88-åriga Aina att ni inte tagit emot många klagomål?”

8) ”Nu är allt förändrat.”

Sägs av: Makthavare som ställs till svars för missförhållanden som ägt rum i dåtid.

Möjlig strategi: Kräv en precisering: ”Sedan när menar du att det är åtgärdat? När beslutade ni om ändringen? Vad exakt ändrar ni? Är förändringen genomförd eller på gång?” Och backa sedan tillbaka till missförhållandet: ”Varför gjorde ni så där till att börja med?”

9) ”Det finns inga beslut.”

Sägs av: Makthavare som inte vill att frågan ska upp till debatt före beslutet, och irriteras över att förslaget läckt ut.

Möjlig strategi: ”Vad säger du till den som gärna vill ha svar innan detta är beslutat?”

10) ”Jag kan inte kommentera enskilda ärenden.”

Sägs av: Makthavare som förstår att det enskilda fallet är upprörande.

Möjlig strategi: Framhåll att du har en fullmakt (vilket du förstås har) och sätt ord på att det därmed är makthavarens val att inte kommentera. Flytta dina frågor till ett mer generellt plan – om makthavaren inte vill svara på varför man betett sig som man gjort mot NN, ställ frågan om varför man beter sig så över huvud taget.

 

Mikael Grill Pettersson och Marja Grill

Texten finns också publicerad i senaste – utmärkta – numret av tidskriften Scoop.

Gästblogg: Så läser (och förstår) du en dom på två minuter

Dagens gästblogg berör ett viktigt ämne, och är skriven av kriminaljournalistiknestorn Peter Jonriksson, tidigare reporter på Sundsvalls Tidning och numera journalistlärare på Mittuniversitetet.

Peter Jonriksson.

Om du tillhör de allt färre riktiga kriminalreportrarna i landet kan du sluta läsa nu. Om du däremot sitter mitt i mångsysslarspjället på en webredaktion eller ska sända live om 30 sekunder kan detta vara något för dig. En metod för att blixtsnabbt läsa in en brottmålsdom, och dessutom kunna förstå och rapportera det som verkligen är nytt och viktigt.

Det vanligaste misstaget oerfarna reportrar gör är att de läser en dom i kronologisk ordning. Från början till slut.

Gör inte så.

Det näst vanligaste är att de sedan också skriver artikeln i samma kronologiska ordning som domen.

Gör inte så heller.

Först måste vi vara på det klara med var i rättsprocessen vi befinner oss. När en dom avkunnas i ett uppmärksammat mål har din redaktion sannolikt rapporterat om själva händelsen, följt av gripande och häktning. Sedan skrev ni om motiv, bevisning och andra detaljer när åtal väcktes. Kanske var det också någon som hade tid att höra brottsoffer och gärningsman berätta själva under rättegången. Allt det här behöver du alltså inte upprepa annat än som kortfattad bakgrund.

I stället bör du fokusera på det som faktiskt är nyheter nu. Och det viktigaste är faktiskt inte hur många års fängelse det blev, utan hur tingsrätten resonerade sig fram till det.

Tricket är att snabbt ta in olika fasta delar av domen i en effektiv sekvens. Börja med:

DOMSLUTET
Det hittar du på domens första sida. Vem som döms, för vilka brott och vilken påföljden blir. Notera detta och gå snabbt vidare till:

GÄRNINGSBESKRIVNINGEN
Det är denna som hela rättegången handlade om. Åklagaren har påstått att en eller flera personer gjort en viss sak på ett visst sätt, och att detta är straffbart enligt en viss paragraf i brottsbalken. Du hittar gärningsbeskrivningen i stämningsansökan som ofta finns bifogad i slutet av domen. Den lämnade åklagaren in till tingsrätten när åtalet väcktes, och den innehåller också en summering av den bevisning som åklagaren åberopade under rättegången. Här kan du notera viktiga detaljer, men det viktigaste är att du måste ha koll på gärningsbeskrivningen för att kunna förstå:

DOMSKÄLEN
Denna rubrik brukar återfinnas i domens senare fjärdedel. Här redovisar tingsrätten sin bedömning av skuldfrågan. Det vill säga vilken kvalitet bevisningen har, vilka slutsatser man kan dra av den, vittnens trovärdighet och om händelsen verkligen utgör det brott åklagaren påstår. Här kommer ofta också resonemang kring den misstänktes motiv och en diskussion om hållbarheten i hens version av alltihop. Och det är här det nya börjar. Det vi inte visste, och det som ofta är den bästa och viktigaste delen av storyn. Men du går ändå vidare till:

PÅFÖLJD
Det heter inte straff i Sverige, och detta av en god anledning. Rättsapparaten är inte ett institut för att hämnas eller bestraffa. Den är riggad för att så kallat vanligt folk ska avhålla sig från att begå brott, och för att de som trots allt begår brott inte ska göra så igen. Man pratar om den allmänpreventiva delen och den individualpreventiva delen.

Den förstnämnda är anledningen till att det i lagen är angivet en viss påföljd för varje brott. Vi vet till exempel alla att man kan hamna i finkan om man snor en bil, även om det faktiskt är ganska ovanligt i verkligheten. Och det beror på att rätten ska ta hänsyn till den andra delen. Den delen som handlar om den misstänktes personliga förhållanden, och vilka omständigheter som gjort henom till en biltjuv, våldtäktsman eller knarklangare. Här får exempelvis socialtjänsten, frivården eller psykiatrin yttra sig. Och om en person begått brottet på grund av missbruk, social utsatthet eller några andra av de där vanliga skälen till att allt går snett, så ska rätten enligt lag söka alternativa påföljder till fängelse – om brottet inte är alltför grovt. När det gäller allvarligt psykiskt sjuka personer så är det till och med förbjudet att sätta dem i fängelse. De ska i stället vårdas av rättspsykiatrin ända tills en läkare, en åklagare och förvaltningsrätten är överens om att de inte längre är farliga för andra.

Det pratas ofta om straffvärde i samband med domar. Det är lite förvirrande, eftersom det inte alls stämmer överens med straffskalan i lagtexten. Grov misshandel, till exempel, ska enligt Brottsbalken ge mellan 1 och 6 års fängelse. I verkligheten är den genomsnittliga påföljden för detta brott 17 månader bakom galler, enligt BRÅ. Orsaken är att straffvärdet för en viss gärning bestäms av praxis – det vill säga vad Högsta domstolen eller hovrätterna tidigare kommit fram till i liknande fall. Därför är det också lögnaktigt att i en artikel påstå att någon ”riskerar fängelse i upp till sex år”, bara för att det står så i brottsbalken. Du avslöjar dig som okunnig om du skriver så.

Rätten utgår alltså från straffvärdet i praxis, och kollar sedan på de förmildrande och försvårande omständigheterna kring själva gärningen i Brottsbalkens 29 kapitel.

Till sist då en titt på den skyldiges personliga omständigheter. Finns det en påföljd som kan förhindra att den här personen återfaller i brott? Kan den ersätta fängelse, eller är straffvärdet för högt?

När du har allt det här klart för dig kommer du snabbt att kunna summera även påföljdsdelen på ett sätt som ger läsaren förståelse, och inte lämnar hen med en känsla av att vi i Sverige ”är alltför släpphänta med buset”. Du kommer inte heller att beskriva hovrättens mildrande dom som vore det en förlust för hemmalaget i fotboll. Du fattar att det som hänt är att högre instans har rättat till en felbedömning i en lägre. Precis som det är tänkt att fungera.

Och har du varit noga med att redovisa den misstänktes inställning till anklagelserna redan från början, innebär det heller ingen prestigeförlust för dig att hen senare frikänns. Det är också då du tackar dig själv för att du inte demoniserat eller givit den åtalade nedlåtande epitet.

Att läsa det här tog betydligt längre än tre minuter, men jag tror det kan vara värt det. I stället för det lama ”Man döms till två år” eller ”Bankrånare går fri” kan du skriva betydligt klickvänligare och informativa grejer som ”Åklagarslarv friade rånåtalad” eller ”Tingsrätten: det var kokain, inte tvättmedel”.

Och det tar bara några minuter.

 

Peter Jonriksson

Så söker och surfar du snabbare

Vi har tidigare givit en rad tips på snabbkommandon för webbläsaren. Men det var länge sedan nu, de handlade i huvudsak om en webbläsarvariant (Chrome i Windows) och det var ett begränsat antal tips.

Som en komplettering rekommenderas den här sammanställningen från Makeusof, som listar inte mindre än 32 smarta snabbkommandon som gör både surfandet och sökandet snabbare.

Fördelarna jämfört med vår gamla post är att listan inkluderar Mac- och Linux-varianter i beskrivningarna, och att det alltså handlar om hela 32 kommandon.

En nackdel är att den med internetmått mätt redan hunnit bli gammal: den som använder en uppdaterad version av Chrome kan inte längre använda Backspace-knappen för att backa i historiken. Dock har Google hörsammat klagomålen på att funktionen plockats bort, och gjort den tillgänglig igen genom ett tillägg.

Ses vi i Uppsala?

Festen i all ära, men det är i kaffepauserna som det verkligen bränner till.

Den 7-8 april är det dags för årets Grävseminarium i Uppsala.

Vi är många journalister som kan vittna om seminariets betydelse för vår egen yrkesmässiga utveckling. Att det dessutom är ett trevligt tillfälle att knyta kontakter med kollegor från alla håll i landet, gör det inte sämre.

Bland årets föreläsare finns internationella stjärnor som Paul Myers och Susanne Craig och inhemska storheter som Malin Crona, Kerstin Weigl, Nils Hanson och Fredrik Laurin.

Dessutom får man höra metodbeskrivningar av alla de 26 gräv som tävlar om årets guldspadar.

Själv kommer jag att avslöja alla detaljer om den så kallade strumpskandalen, samt tillsammans med Marja Grill försöka ta något slags rekord genom att gå igenom 60 idéer på 60 minuter.

Hela programmet hittar du här.