Vad man vill höra och inte

Jag såg en intervju med en person som varit med om att bygga en stor bro.

Han fick frågan vad han tänkte när han åkte över bron.

Han svarade ungefär att ”Jo, det är ju många minnen som dyker upp… Man kommer ihåg vad som hände när vi gjorde det där och det där…”

Sen var inslaget slut.

Jag har ingen aning om omständigheterna kring just detta reportage, men det är inte första gången man får höra intervjupersoner berätta att det finns mycket att berätta – i stället för att höra dem berätta det som finns att berätta!

När vi pratar om intervjuteknik handlar det oftast om tillsvars-intervjuer. Och inget konstigt med det – det är i de ansvarsutkrävande makthavarintervjuerna som frågorna om frågorna och svaren ställs på sin spets; det är intervjuer som görs i den kanske svåraste men också viktigaste änden av journalistiken, och under förutsättningar som kan vara åtminstone psykologiskt rätt ansträngande; det är jobbigt att vara den som ställer till svars i ett läge där man kanske är helt oense med intervjupersonen om allt från frågeställning till detaljformuleringar till om ämnet över huvud taget bör tas upp.

Nå. Nu handlar detta inte om den sortens intervjuer. Utan om folk som vill berätta.

Folk som varit med och byggt broar, eller råkat bli vittnen till rån eller olyckor, eller kört racerbil eller åkt båt jorden runt.

Berättande intervjuer.

Precis som tillsvars-intervjuerna kräver de en genomtänkt frågekedja. Därtill ett engagerat lyssnande och – om nödvändigt – intelligent improviserade följdfrågor.

Kommer man inte på någon intelligent improvisation ska man tillämpa den fråga som intervjugurun Björn Häger utnämnt till världens bästa:

”Hur då?”

Om en brobyggare säger att han får många minnen, eller om en världsomseglare säger att hon fått många tankar med sig från resan, eller om en racerförare hävdar att hen haft fler spännande upplevelser än man kunnat drömma om…

Då säger man ”Hur då?”

Möjligen med preciseringen: ”Vad då för minnen?” Och kanske till och med ett ytterligare: ”Hur då till exempel?”

Om intervjupersonen säger sig inte kunna komma på något konkret minne är det dags att börja jobba hårdare. (Nej, inte genom att i ett argt tonfall pressa personen: Men vad är det då för minnen??!! utan:) Kanske titta tillsammans på bilderna som ligger där på bordet, kanske fånga upp en tråd från något personen sagt tidigare, kanske ta med personen ut på en promenad (med tillhörande fortsatt intervjuande). Allt i syfte att återkalla de minnen ni båda vet finns där.

Att höra spännande minnen är intressant.

Att höra att en person har spännande minnen är inte intressant.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *