Nästa steg – nyhetsjägarens bästa ledstjärna

En av mitt yrkeslivs viktigaste insikter är den om nästa steg.

Jag har skrivit om det i den långa posten om hur man hittar nyheter, men det kan vara värt ett mer utvecklat resonemang.

Hur gärna vi än skulle vilja påstå något annat, så är väldigt få nyheter helt nya. I alla fall i bemärkelsen att man berättar om ett fenomen som tidigare inte alls varit känt i bredare kretsar. Att regeringen utser en ny generaldirektör är en konsekvens av att man sparkade den förra. Att det är ont om studentbostäder hänger ihop med expanderande högskola och eftersatt byggande. Att en elektronikkedja skulle gå i konkurs kunde förutses av den som följt branschens allt hårdare konkurrens.

Men misströsta inte! Även den nya generaldirektören, bristen på studentbostäder och elektronikkonkursen är förstås nyheter. De tillhör den stora kategori nyheter som kvalar in under beteckningen nästa steg; de är ett led i en händelseutveckling som börjat någon annanstans och kommer att sluta någon annanstans (och då sannolikt gå över i en ny – om du minns ”klockan” från min tidigare post).

”Nästa steg-klockan” för en utredningsprocess. Officiella steg i rött, några av reporterns möjliga nyhetsytor i blått.

Insikten om nästa steg är alltså en av de viktigaste om man vill bli en nyhetsjägare, vilket område det än må vara inom. Den har för mig varit en källa till både inspiration och irritation, i ungefär lika stor utsträckning.

Inspiration – när den fått mig att ringa rätt samtal vid rätt tillfälle.

Irritation – när jag förstått att konkurrenten ringt rätt samtal vid rätt tillfälle, medan jag själv ägnat mig åt något annat.

Nästa steg handlar alltså om att man i väldigt många nyhetsstories faktiskt kan förutse vilken som är nästa givna utveckling av nyheten. Och att utnyttja denna insikt till att ställa rätt fråga vid rätt tidpunkt – förslagsvis före konkurrenten och före presskonferensen då det ändå skulle kommit ut.

Ekots nyhet om att en svensk åklagare nu vill utreda Telia Sonera för mutbrott är ett typiskt exempel. Ett missförhållande som avslöjats av en annan redaktion (svt:s UG) men där nu Ekot såvitt jag förstår vid rätt tillfälle ställt rätt fråga till rätt person. Vill man tala i konkurrenstermer kan man säga att Ekot tog över initiativet i nyhetsjakten.

Ekot kunde denna dag också gå vidare med sin egen story om planerna på vapenfabriken i Saudiarabien: Miljöpartiet vill se en granskning av Riksrevisionen. Här har Ekot uppenbart tänkt ett steg framåt i ett läge där andra redaktioner tryckt på pausknappen, eller till och med börjat beteckna Saudistoryn som avslutad, efter åklagarbeslutet härom dagen att lägga ned förundersökningen.

Men jakten på nästa steg behöver inte bara handla om brottsutredningar och stora skandaler. Tintin-albumens tur-och-retur-resa bort från Kulturhusets Tiotretton-avdelning i Stockholm var en slags snabbvariant av min ”klocka”: vid tolv spräckte DN nyheten (med vissa dragningar: albumen bytte avdelning väl?), vid tre var stormen igång, vid sex var det upprorsstämning och vid nio hade Kulturhuset backat. Sedan börjar i och för sig klockan om: nu ställs frågor om man i själva verket tystat en debatt om albumens rasism, och kulturborgarrådet som första dagen ville att Kulturhuset skulle börja jobba med värdegrund finner nu för gott att backa från detta krav.

Man kan tycka vad man vill om Tintindebatten. Den reporter som är först att prata med kulturborgarrådet har ett försteg framför andra reportrar, den redaktion som är snabbast att komma på vilken den möjliga fortsättningen är har ett försprång framför andra redaktioner.

En grundregel kan vara att hela tiden ställa frågan: Okej, och vem kan tänka sig reagera på detta då?

Ibland är det givet. Påståenden om mutor? – En korruptionsåklagare. Kontroversiella biblioteksbeslut? – En kulturpolitiker. Utredningsförslag om lagändring? – En minister.

Observera att vi här inte pratar om reaktioner i största allmänhet, utan reaktioner som för historien framåt. Hur gärna jag än skulle önska det så blir voxpops på stan eller reaktioner från våra case (Lasse har varit i Fas 3 i ett år nu…hur ser han på socialdemokraternas förslag?) några spårväxlare i grundstoryns utveckling. (Men undantag finns – den kollektiva storpudeln i Bjästa efter Uppdrag gransknings våldtäktsreportage hade knappast kommit så snabbt och så starkt om det inte varit för de enorma reaktionerna från just ”vanligt folk”.)

Nästa steg behöver inte heller vara just reaktioner som inhämtas med ”Hur ser du på?”-samtal. svt:s debatt gav fallet med flickan Haddile en ny vändning genom att begära ut allmänna handlingar från Migrationsdomstolen. Den reporter som håller koll på diarieförda handlingar i ett visst ärende kan känna sig relativt säker på att inte missa nästa steg, åtminstone så länge detta kommuniceras korrekt med ansvarig myndighet.

Ibland handlar nästa steg om ett slags pingpong-ringande mellan olika parter. Om A gör något som får B att reagera så är det inte givet att A står fast vid sin första ståndpunkt. Det kan gälla kulturborgarråd och det kan gälla justitieråd – som Göran Lambertz som inte längre ville prata Palmemord med Riksåklagaren, efter kritik från sin ordförande.

Härom veckan pingpongade jag själv lite i historien om Sverigedemokraternas gruppledare i Bollnäs som ville förbjuda islam. Först intervju med honom (som fick rejäl spridning), sedan intervju med distriktsordförande som ville utesluta honom, och sedan ny intervju där huvudpersonen stod fast vid sin åsikt. (Ja, den nyheten höll till och med dagen därpå när regionala nyhetsprogrammet Gävle-Dala träffade honom.)

Men pingpongande av detta slag är ändå en slags sub-genre, liksom att nästa steg avslöjas vid en slagning i ett offentligt diarium. Oftast handlar det helt enkelt om att som reporter förutse den givna – eller i vart fall troliga, eller möjliga – fortsättningen.

Allra enklast är det nog när det handlar om formella utredningar av något slag. Brott eller lagstiftning eller ortens nya idrottshall. Så fort någon tycker att något bör utredas ligger fältet öppet för den nästa steg-inriktade nyhetsjägaren.

En utredning innebär nämligen per definition ett stort antal möjliga ”mellanrum”, alltså lägen mellan givna hållpunkter på ”klockan” – mellanrum där reportern kan hitta nyhet!

Vi får besked om att frågan om idrottshallen ska utredas. Då vet vi att nästa steg är att utredningsdirektiven ska preciseras och utredaren utses. Läge att ringa källorna inom kommunen och idrottsvärlden som kan tänkas ha koll. Dagen före presskonferensen kan vi så avslöja att utredaren blir den stora idrottsföreningens förre ordförande. Detta spräck ger oss sedan ett försprång nästa dag: medan andra tvingas ägna tid åt att komma ikapp på presskonferensen lägger vi kraften på att kartlägga utredarens nätverk, vänner och fiender. Vi finner snabbt att det finns ett missnöje med att han leder utredningen – han anses jävig till förmån för ishockeyn, som alltid fick mest pengar under hans fögderi. Tre kritiker vill vara anonyma men en fjärde går ut öppet. Morgondagens stora nyhet! Pingpongsvar från huvudpersonen – men naturligtvis också från politikerna som utsett honom. De betonar formuleringar i direktiven som ska förhindra särskilt gynnande av särskild idrott. Stormen lägger sig och ni funderar kring nästa steg. Det kommer gissningsvis att vara själva utredningsarbetet. Några veckor in på utredningen ringer ni runt till källorna inom de olika idrotterna, och får nu höra att utredaren i sin iver att inte gynna – i stället får kritik från sina gamla hockeykompisar för att han inte träffat dem en enda gång under utredningsarbetet. Morgondagens nyhet räddad! Vem kan tänkas reagera på detta? Kanske stadens gamle hockeyhjälte, som efter viss övertalning tar bladet från munnen och kräver att hela utredningen ska tas om från början. Men politikerna stödjer sin utredare. Han avgår inte. Vilket är nu nästa steg? Rimligen utredningens resultat. Okej, kanske inte läge att låta reportern som gjort de hittillsvarande kritiska jobben ringa och luska med utredaren… Kanske bättre om det sköts av praktikanten?

Praktikanten tackar ja. För praktikanten minns ju en spännande bloggpost på Journalisttips.se, och vet precis vad det handlar om att hitta nästa steg

Så efter ett långt luskande samtal med den kritiserade utredaren, har praktikanten fått loss huvuddragen till utredningen. Några kompletterande samtal bekräftar bilden. Morgondagens toppnyhet! Praktikantens första scoop!

Och läge att börja fundera: Vem kan tänkas reagera på detta?

Vilket är nästa steg?…

4 reaktioner till “Nästa steg – nyhetsjägarens bästa ledstjärna”

  1. Hej jag skulle vilja att du skriver ett inlägg om, det har varit någon journalist som har varit med och hjälpt reda ut ett brott. Och hur journalisten ledde polisen dit. Nu vet jag inte om det finns någon som har gjort detta men jag vill att du ska skriva om detta det skulle vara till stor hjälp. Skriver nämligen en uppsats och du skulle vara till stor hjälp!. Tack på förhand.

    Om du gör detta inlägget maila gärna mig då på nhea.abrahamsson@ringsbergskolan.nu.

    1. Hej,

      Vi planerar ingen sån bloggpost för tillfället men jag skulle tipsa dig att ta kontakt med någon kriminaljournalist med dina frågor, till exempel Sofia Tanaka på TT – @sofiatanaka på Twitter.

      Du kan också kolla in och prata med folket som gör Efterlyst i TV3, ett program helt inriktat på att hjälpa polisen.

      Ett av de senaste årens mest uppmärksammade rättsfall Thomas Quick handlar ju också om att en journalist tagit fram fakta som lett till att rättsprocessen tagit en helt ny vändning. En av journalisterna som jobbat med det, Jenny Küttim, finns också på Twitter: @jennykuttim.

      Lycka till!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *