Så bestämmer du din metod (Håltimmesgräv del 3/5)

Det tredje steget i håltimmesgrävet (efter val av idé och formulering av hypotes) handlar om vilken metod du ska använda för din undersökning.

Grävande journalistik är ju undersökande journalistik. Reportern går in i en roll som skiljer sig från den refererande reporterns, i det att man inte primärt letar efter personer som påstår saker om verkligheten, utan försöker ta reda på hur verkligheten faktiskt ser ut.

Enklast uttryckt ligger skillnaden i att den grävande reportern strävar efter att stryka sista meningen i den refererande reporterns ingress – ”Det framgår av en rapport från XX-organisationen”. Den grävande reportern har själv tagit reda på något nytt och intressant om verkligheten.

För att undersöka verkligheten krävs dock att man har en metod (eller flera!) för att göra sin undersökning. Det finns ett stort antal möjliga metoder för en journalistisk undersökning, och de kan anpassas och kombineras i det oändliga. Det viktiga för den journalist som vill ro iland ett håltimmesgräv är att metoden är inriktad på att pröva hypotesen. Varken mer eller mindre.

Detta är enkelt – så enkelt att folk ibland skrattar hånfullt när man pratar om det – men samtidigt svårt – så svårt att folk slutar skratta när de inser vad det betyder. Hypotesen och metoden ska vara varandras spegelbilder; som de två sidorna i en balansräkning, eller för den delen som två vågskålar som ska balansera lika.

Metoden ska pröva de påståenden som finns i hypotesen. Hypotesen ska påstå de saker som undersöks i metoden.

Det finns här en enorm frestelse att lägga på mer i den ena eller andra vågskålen – låta hypotesen påstå något som man inte bestämt metod för, eller låta metoden sväva iväg med prövning av långt fler frågeställningar än vad som ryms i hypotesen.

Sånt är inte nödvändigtvis en katastrof. Det kan korrigeras, genom att den ena sidan ökas eller minskas. Men du får inte blunda för obalansen! Om du skapar en undersökningsmetod som ger svar på en rad frågor som inte ingår i din hypotes så eldar du för kråkorna. Om du tvärtom fyller hypotesen med påståenden som inte kommer att kunna prövas av din metod så får du stora problem inför publiceringen – när en chef vid line-by-line-genomgången frågar ”Vad har du för stöd för det?”

Om hypotesen innehåller ett påstående om att X ökar, så måste metoden innehålla ett sätt att ta reda på om X ökar. Om hypotesen innehåller ett påstående om att ökningen beror på korrupta tjänstemän, så måste metoden innehålla ett sätt att undersöka denna korruption.

Men ge inte upp om du inser att allt inte är möjligt att undersöka. Du kan fortfarande förändra både hypotesen och metoden. Om du nu inser att du har en alltför vidlyftig hypotes – jamen ändra på den då! Stryk formuleringen om de korrupta tjänstemännen! Det viktiga är att hypotes och metod väger lika, och att varje påstående motsvaras av en undersökning.

Genom att punkt för punkt koppla hypotesen till metod, så har du snart en lista över de undersökningsinsatser som krävs för att ditt håltimmesgräv ska komma framåt.

När du känner att din metod återspeglar din hypotes, då är det dags att gå vidare till nästa steg: undersökningen.

Så formulerar du din hypotes (Håltimmesgräv del 2/5)

Nu har vi kommit till andra delen av vår sommarskola om håltimmesgräv: hypotesen. (Del 1 – idén – hittar du här.)

Själva ordet hypotes leder tankarna mer till akademisk forskning än till häftiga avslöjanden, men begreppet är extremt använbart för den som vill bli mer effektiv i sitt grävande.

Den som bedriver undersökande journalistik utan hypotes riskerar nämligen att gå bort sig fullständigt. Journalistikhistorien är full av exempel på granskningsprojekt som runnit ut i sanden eftersom reportern helt enkelt tappar bort vad det som skulle undersökas. Eller genomför en ambitiös undersökning vars resultat visar sig bli totalt ointressant. Eller genomför en ambitiös undersökning som man uppfattar som ointressant och slänger i papperskorgen eftersom man blivit så blasé inför det man hittat att det inte känns som någon story.

Vi ska därför redan nu förvandla den idé vi hittat till en hypotes – en tänkbar story.

Och den ska skrivas ned! Inte som ett helt manus men inte heller bara en arbetsrubrik. Tänk en riktigt lång ingress eller en kortkortversion av ditt kommande reportage – med utgångspunkt i den idé eller det tips som du bestämt dig för att undersöka. Inklusive rubrik.

Att formulera din hypotetiska story tidigt i processen har flera fördelar och några få risker.

Den första – och viktigaste – risken som många spontant tar upp när man förespråkar användning av hypoteser, är att reportern drabbas av tunnelseende. Att hen inte tar hänsyn till de fakta som talar emot hypotesen eller missar saker som skulle kunnat göra storyn bättre.

Denna risk ska vi undanröja genom att uttryckligen använda hypotesen som just en hypotes. Den är motsatsen till ”färdig”; den kan ändras 20 gånger eller 200 gånger; den kan förvandlas till sin motsats under resans gång.

Den andra risken – mindre allvarlig men kanske mer frustrerande – är att din chef förväxlar hypotesen med den färdiga storyn, utgår från att den är i land innan du gjort researchen och skriver in rubriken på morgondagens dagslista.

Denna risk undanröjes lämpligast genom att du helt enkelt inte visar din hypotes för den chefen. Om du har möjlighet kan du jobba med en mer grävkunnig arbetsledare med själva storyn, och låta den ivrige men mindre intellektuellt kraftfulla chefen nöjas med mer generella beskrivningar av ditt pågående gräv.

Fördelarna med en tidigt formulerad hypotes är betydligt större än riskerna.

Framför allt får du ett slags välgörande helikopterperspektiv på ditt eget kommande arbete, och på det möjliga utfallet.

Hypotesen tvingar dig också att redan nu tänka ut möjliga svar på den fråga som annars kan vara jobbig att inte ha svar på i projektets slutskede: ”Hur lyder rubriken då?” Om du märker att du redan nu – när allt ligger öppet – har svårt att formulera en rubrik och en sammanfattning av din hypotetiska story, då bör du nog fundera på om detta är rätt gräv att lägga krut på.

Du tvingas också förhålla dig till vad du faktiskt tänker ge dig på att bevisa. Väldigt mycket dagsjournalistik handlar krasst uttryckt om att ”hitta någon som säger något”. Men undersökande journalistik lägger ribban högre: här ska du slå fast något om hur verkligheten ser ut. Det räcker inte längre med din vanliga goda förmåga att ringa upp experter och träffa case – nu ska du bli tillräckligt mycket expert för att kunna påstå något nytt om ditt ämne. Då är det bra att fundera tidigt kring vad detta nya skulle kunna vara; det möjliga utfallet av din egen undersökning.

I nästa steg ska hypotesen kopplas till metoden, och då gäller det att du håller dig till påståenden som faktiskt är undersökningsbara.

Så hittar du bästa idén (Håltimmesgräv del 1/5)

Vi har skrivit mycket om granskande journalistik och om metoder för att genomföra granskningar också när man jobbar under små resurser eller på en redaktion som huvudsakligen sysslar med nyheter.

Ett begrepp som de flesta journalister är bekanta med är håltimmesgräv, som betyder att man ”gräver på lediga stunder”, har ett vid-sidan-om-projekt som man ägnar sig åt när det akuta inte kräver ens fulla uppmärksamhet.

Håltimmesgrävande är inte bara roligt utan också, oftast, nödvändigt för envar som inte råkar jobba på en redaktion som arbetar 100 % med egna granskningar.

Därför tänkte vi beskriva fem viktiga steg i håltimmesgrävandet.

Vi börjar med idén.

Varje granskning utgår från en idé. Idéarbetet på varje redaktion brukar ha sina styrkor och svagheter. På en stark redaktion vaskar kloka arbetsledare fram de idéer som både är spännande och genomförbara – på en svagare redaktion brukar man välja antingen eller.

Mitt grundtips inför ett håltimmesgräv är: välj en idé du redan har! Ödsla inte tid på att skapa något helt nytt, från scratch, på ett blankt papper. Det blanka pappret är gravt övervärderat, idéerna och tipsen som du redan har är alltid gravt undervärderade.

Du tenderar att se på dem som en dålig redaktör som sett en egen nyhet återkomma för ofta på listorna på planeringsmötena: du tror att det är gamla nyheter trots att det i själva verket är helt okänt för publiken!

Alltså ska du välja idén ur den bank av tips, idéer och lösa trådar som du antingen redan har samlad eller borde samla ihop. Om den är utspridd bland mejl, anteckningar och diverse dokument bör du lägga någon timme på att samla ihop dem – helt enkelt för att kunna välja den bästa.

När du sedan sorterar och väljer så finns det två kategorier du bör prioritera ned och två som du bör prioritera upp:

Otroligt spännande grej som är en världsnyhet om det stämmer men ingenting om det inte är 100 procent korrekt bör du avvakta med, liksom Oj vilket intressant område, här finns det säkert jättemånga grejer att avslöja även om vi inte kan formulera en enda ingress just nu.

Båda bör prioriteras ned av samma skäl: det riskerar att bli väldigt mycket arbete för väldigt liten utdelning. I värsta fall ingen alls.

Och visst – det finns metoder att ta sig an också det svåra supertipset och det diffusa ämnesvalet men de är inget som lämpar sig för den som vill göra sitt första håltimmesgräv.

Den reportern bör i stället lyfta följande två kategorier av idéer: det tydliga tipset som ger dig en bild av hur saken skulle kunna kollas – och det konkreta ämnet där det finns hållfasta påståenden om vad missförhållandena skulle bestå i.

Observera att du inte måste vara framme vid en färdig metod för hur tipset ska undersökas, men du bör åtminstone ha en idé om att det går att undersöka.

En annan grundregel är att du kanske själv inte är bäst i världen på att undersöka tips av det aktuella slaget och därför bör samarbeta med någon annan reporter – eller åtminstone ta en second opinion från en klok kollega eller arbetsledare. Så det är aldrig en dum idé att låta någon annan ha synpunkter på ditt val, om du själv inte känner dig 100 % bergsäker.

Samtidigt är den viktigaste grundregeln förstås Välj en idé som du brinner för! Du ska ändå ägna den väldigt mycket tid de kommande månaderna (åren?) och då är det förstås bättre om du gillar att jobba med idén i fråga än att du inte gör det.

Fortsättningen tar vi i de kommande stegen – hypotesen, metoden, undersökningen och utgörningen.

Kortkurs i att få journalister ur balans

Reporter ur balans.

Den här bloggen ägnas i rätt hög utsträckning åt olika tips om intervjuteknik.

Ibland kan det vara spännande att också ta del av instruktionerna från den andra sidan.

Hur ska man bära sig åt om man verkligen vill förstöra en intervju för en journalist?

Tidningen Resumé har gjort en bra lista med fem punkter, explicit inspirerade av en svensk före detta statsminister och utrikesminister.

Den är givande läsning inte bara för makthavaren som vill få journalisten ur balans – utan minst lika mycket för journalisten som inte vill hamna där.

Det första tipset börjar så här:

1) Hitta de små felen
Vässa öronen. Uttrycker sig reportern vagt i en fråga, glöms någon fakta bort eller blir något årtal fel? Här har du guldläge att fylla journalisten med skam, för hen hatar att ha fel mer än någon annan. Börja ditt svar med att påpeka felet. Finns det utrymme kan du med fördel understryka hur allvarlig missen är.

Och sedan fortsätter det i samma stil.

Som en påminnelse kommer också en karakteristisk video med genrens påstådda mästare.

Berätta om problemen!

Gick det hett till? Låt oss få veta det!!

Journalister anklagas ibland för att överdriva motsättningar och dramatisera verkligheten.

Det stämmer säkert – men jag har också sett väldigt många exempel på raka motsatsen.

Reportrar som berättar om nyheter på ett sätt som får publiken att tro att de tillkommit av sig själva, eller åtminstone utan hårt arbete. Trots att det i själva verket handlar om något helt annat.

Journalister har nämligen ett ganska dåligt minne, vilket i dessa fall spelar oss ett spratt.

När vi jobbar med en story över tid dyker vi alltsom oftast på olika hinder och besvär under resans gång. Inte sällan bestående av personer som inte vill berätta hela sanningen, och/eller inte vill låta oss ta del av allmänna handlingar.

Det tar hårt arbete för oss att ta oss förbi dessa hinder. Hitta historien som de inte ville att vi skulle få reda på. Hitta fram till intervjun med den ansvarige som tvingas försöka förklara sitt agerande i stället för att låtsas att det inte finns någon som ifrågasätter det.

När storyn sen ska göras ut så spelar minnet oss ett spratt. Vi glömmer helt enkelt hur jobbigt det varit. När vi väl fått dokumenten slutar vi förbanna det faktum att det krävdes tre veckors tjat att få ut dem. När erkännandet väl kommer från den ansvarige chefen har vi inte längre top of mind att chefen under lång tid skickade fram fyra pressekreterare för att slippa prata med oss.

Många säger i detta läge att det viktigaste inte är hur vi fick fram nyheten, utan själva nyheten. Vilket förstås är helt korrekt.

Däremot håller jag inte med om att vi inte alls ska berätta om själva vägen fram. För den väg och den insats som krävts för att hitta en nyhet, kan också säga något viktigt om personen eller organisationen som försökt hålla undan sanningen från offentligheten.

Vi ska alltså självklart, som en del av storyn, berätta hur det gick till att få fram den. Och berätta om svårigheterna som de ansvariga orsakade.

Det gör i tio fall av tio storyn mer intressant.

Uppdelningen lyfter dramaturgin

Det finns ett misstag som alla journalister gjort när man berättat historier där någon ska ställas till svars för ett missförhållande.

Misstaget att vi berättar historien i den ordning som vi genomfört intervjuerna.

I dess enklaste form blir det då alltid så att kritiken kommer först och bemötandet/ansvarsintervjun i slutet.

Inget fel på det i och för sig, så länge det bara handlar om en enda sak som gått fel.

Kommunen missade vattenläckan lyder den arga kritiken från intervjuad medborgare – Ja men nu ska vi bättra oss svarar kommunen.

Men så fort storyn är lite mer mångfacetterad, och så fort det är mer än en enda sak som gått fel, kan det helt enkelt bli mördande tråkigt.

Kommunen missade att själva upptäcka vattenläckan och agerade inte heller när folk hörde av sig och vägrar nu att ersätta de drabbade trots ett tydligt ansvar i granskningsrapporten.

Om vi nu låter hela kommunens svar bli en ”avslutning” på storyn så blir den en rätt bökig historia.

Jo vi missade att upptäcka läckan men nu ska vi bättra oss, och visst missade vi att agera när folk hörde av sig men det berodde på en brist i vårt datanät vilket är dataleverantörens fel och frågan om ersättningar regleras ju av en särskild förordning och när det gäller granskningsrapporten så är den visserligen kritisk men vi delar inte slutsatserna utan tycker att vi på det hela taget har gjort det man kan förvänta sig.

Det blir en väldigt baktung avslutning på en artikel eller ett inslag. Dessutom rätt komplicerat – minns vi ens vad granskingsrapporten sa när vi kommer fram till bemötandet?

Lösningen är att tänka mer dynamiskt. Vår story är just en story, en historia, sann och relevant – men inte en redovisning av intervjuer i nödvändigtvis den ordning vi gjort dem.

När kritik och bemötande består av flera delar gör vi ofta bäst i att dela upp historien i sjok.

Rätt hanterat kan det ge ett gott driv åt historien med en rad nya vändningar; kanske rentav helt separata stories.

Kommunen missade vattenläcka – lovar bättring. Men man missade faktiskt även larm från boende – eftersom datasystemet var paj. Och nu kan de boende gå miste om ersättning – på grund av regelverket. Och medan kommunen ger sig själv godkänt – så sågas man av en extern granskningsrapport.

Tänk tanken nästa gång du genomfört den stora ansvarsintervjun. Allt måste nu inte publiceras i ordningen Anklagelse A-B-C följd av Bemötande 1-2-3.

Skapa din egen tidning! (Eller: det enkla sättet att samla nyheterna du vill ha koll på)

 

Ett av de enklaste sätten att hålla koll på vad som skrivs om de ämnen som intresserar en är tjänsten Google Alerts, som vi rekommenderat tidigare och fortfarande gärna lyfter fram.

Den kan enklast beskrivas som en framtidssökning; i stället för att fråga Google ”Vad har skrivits om detta fram till nu?” ber man Google att ”Meddela mig nästa gång någon skriver om detta!”

Man kan välja om man vill låta sina Alerts komma till mejlen eller som ett RSS-flöde. Och om man bara har tre-fyra sökningar i Google Alerts är det fullt hanterbart att låta dem komma till mejlen. Samma sak om man har flera men väldigt unika sökningar – exempelvis ovanliga namn eller begrepp.

Men om vi har många Alerts som ger träff relativt ofta, då kan det lätt bli störande fullt där i mejlboxen. Risken är att den plingar till så ofta att man slutar kolla, och då förlorar ju Alertsen lite av sin funktion.

En vårstädning bland onödiga Alerts kan i detta läge vara den bästa vägen framåt, men innan du gör storslakt bland dina mödosamt skapade Alerts bör du också överväga ett tredje alternativ: att låta dem samlas i en webbtidning som blir din alldeles egen.

Appen Flipboard klarar nämligen just det – att samla dina Alerts och förvandla dem till rubriker i en digital ”tidning” som du rentav kan ”bläddra” i.

Appen samlar gärna nyheter på egen hand åt dig också, från diverse engelskspråkiga källor inom de intresseområden du själv anger, men viktigast i detta sammanhang är alltså att den kan samla dina Alerts.

Så här gör du:

Gå in på sidan för dina Alerts och välj att redigera någon av dem (klicka på den lilla pennan) som du vill skicka till Flipboard.

I redigeringsläget kan du välja att få Alerten som mejl eller som RSS. Svälj nu din rädsla inför förkortningen och välj RSS.

Tryck sedan på länken som tar dig till den RSS-feed som skapats av Google (en liten RSS-symbol som inte finns på de Alerts du tar emot som mejl) och kopiera adressen till den webbsida du kommer till.

Öppna sedan Flipboard och tryck på sök (förstoringsglaset).

Nu klistrar du in den där RSS-adressen du just kopierade, som en sökning. Välj underrubriken ”Social” när resultaten kommer (det brukar inte finnas några resultat under övriga underrubriker). Om Flipboard inte genast hittar din Alert så försök igen. Andra gången brukar den dyka upp där.

Nu klickar du din Alert och sedan på ”Follow” vilket – logiskt – betyder att du vill prenumerera på Alerten till din Flipboard.

Backa nu tillbaka till Flipboards startsida. Plötsligt har din Flipboard fått en ruta med din Alert. Det kan se lite olika ut i olika versioner av Flipboard-appen – eventuellt måste du klicka på en symbol med fyra fyrkanter för att komma till dina Alerts. Men rutan finns där i alla fall, och så fort där finns något nytt innehåll så kommer rutan att innehålla den nya rubriken.

Du har nu befriat din mejlbox från din Alert – men utan att behöva släppa ämnet.

Kom bara ihåg att titta in på din Flipboard med jämna mellanrum. Du vill ju inte att det går alltför lång tid mellan att Google uppmärksammar dig på en ny träff – och att du upptäcker det.

Tio svar du inte ska köpa

Ansvarsintervjun tillhör den grävande journalistens kärnverksamheter. Numera är makthavare på alla nivåer ofta medietränade, vilket inte alltid betyder att man följer den enkla regeln ”Svara rakt och sanningsenligt”.

Därför följer här en grundläggande genomgång av tio svar som den granskande reportern inte ska acceptera – och några tips om möjliga strategier för att komma vidare:

1) ”Det tror jag inte.”

Sägs av: Presspersonen som skickas fram i stället för makthavaren, och som försöker komma undan frågan utan att bekräfta eller dementera, genom att berätta om sin personliga tro.

Möjlig strategi: Först försöka få svar på om detta är en bekräftelse eller en dementi: ”Menar du att ditt svar är att det inte hänt?” Om detta inte lyckas – ifrågasätt varför presspersonen inte tagit reda på fakta: ”Har du inte frågat?” Och kräv sedan ett ställningstagande: ”Är det alltså oacceptabelt om det hänt?”

2) ”Då får man titta på det i så fall. ”

Sägs av: En makthavare som tidigare förnekat något men blivit överbevisad och inte vill prata om att verkligheten var en helt annan än hen just påstod.

Möjlig strategi: Red ut om personen påstår att hen inte alls känt till saken: ”Var detta alltså en överraskning för dig?” Flytta sedan tillbaks frågan genom en liten omväg: ”Vad är det ni ska titta på? Ni vill få bekräftat att det stämmer? Och hur förhåller det sig i så fall till det du just sa? Och hur kommer det sig att du sa något helt annat?”

3) ”Vi jobbar hela tiden med förbättringar.”

Sägs av: Makthavare som inte riktigt vill kännas vid några specifika åtgärder till följd av ditt avslöjande.

Möjlig strategi: Försök få makthavaren att sätta ned foten. Och gör det tydligt om det inte sker: ”Exakt vad har ni gjort för att förhindra detta? Har ni gjort något konkret för att förhindra just detta?”

4) ”Nu har vi startat en utredning och då måste den få ha sin gång.”

Sägs av: Makthavare som inte vill uttala sig om det aktuella ämnet.

Möjlig strategi: Läs direktiven till utredningen och precisera din fråga till en intressant aspekt som inte nämns där. Ifrågasätt på vilket sätt makthavaren är bunden till tystnad: ”Har du fått yppandeförbud av utredaren?”

5) ”Många har ansvar för det här.”

Sägs av: Makthavare som vill bagatellisera sitt eget ansvar för ett missförhållande.

Möjlig strategi: Fråga vidare: ”Skyller du på underlydande? Vad gjorde du själv fel?” Och om det inte funkar, lyft frågan:”Hur tror du att möjligheten att lära för framtiden påverkas av att ansvariga för ett sånt här missförhållande inte vill precisera sitt eget ansvar?”.

6) ”Det där är ju inget konstigt.”

Sägs av: Makthavare som vill normalisera sitt eget agerande i ett läge när det inte går att dölja vad som hänt.

Möjlig strategi: Låt personen löpa linan ut: ”Så detta är ett helt normalt förfarande inom er organisation? Och fullt accepterat också hos styrelsen?”

7) ”Vi har inte fått några klagomål.”

Sägs av: Makthavare för verksamhet som det finns ett missnöje med, men vars interna klagomålsstatistik inte är offentlig.

Möjlig strategi: Ta tillbaka frågan till den det berör: ”På vilket sätt hjälper det 88-åriga Aina att ni inte tagit emot många klagomål?”

8) ”Nu är allt förändrat.”

Sägs av: Makthavare som ställs till svars för missförhållanden som ägt rum i dåtid.

Möjlig strategi: Kräv en precisering: ”Sedan när menar du att det är åtgärdat? När beslutade ni om ändringen? Vad exakt ändrar ni? Är förändringen genomförd eller på gång?” Och backa sedan tillbaka till missförhållandet: ”Varför gjorde ni så där till att börja med?”

9) ”Det finns inga beslut.”

Sägs av: Makthavare som inte vill att frågan ska upp till debatt före beslutet, och irriteras över att förslaget läckt ut.

Möjlig strategi: ”Vad säger du till den som gärna vill ha svar innan detta är beslutat?”

10) ”Jag kan inte kommentera enskilda ärenden.”

Sägs av: Makthavare som förstår att det enskilda fallet är upprörande.

Möjlig strategi: Framhåll att du har en fullmakt (vilket du förstås har) och sätt ord på att det därmed är makthavarens val att inte kommentera. Flytta dina frågor till ett mer generellt plan – om makthavaren inte vill svara på varför man betett sig som man gjort mot NN, ställ frågan om varför man beter sig så över huvud taget.

 

Mikael Grill Pettersson och Marja Grill

Texten finns också publicerad i senaste – utmärkta – numret av tidskriften Scoop.

Gästblogg: Så hittar du bidragsjobben

Dagens gästbloggare är Marcus Derland, prisbelönt reporter på Dagens Arbete som i många år granskat arbetsmarknaden. Han berättar om ett sätt att komma runt den sekretess kring bidragsjobb som i många fall kan uppfattas som hopplös.

Varje år får svenska företag ungefär 21 miljarder skattekronor i bidrag för att ta emot arbetslösa. De olika arbetsgivarstöden beslutas och betalas ut av Arbetsförmedlingen. Vilka företag som får bidragen eller hur mycket pengar varje enskilt företag får är hemligt. Men det finns en väg att komma runt myndighetens sekretess.

21 miljarder kronor är nästan lika mycket pengar som polisen kostar staten varje år.

I de 21 miljarderna som Arbetsförmedlingen, AF, betalar ut ingår arbetsgivarstöd som lönebidrag, nystartsjobb osv. Företagen som tar emot arbetslösa med stöd kan få en stor del av lönekostnaden betald av staten.
I mitt värv som journalist på tidskriften Dagens Arbete så bevakar jag svensk arbetsmarknad. Åtskilliga gånger om året får jag tips om arbetsgivare som får bidrag från AF och som enligt uppgifterna missköter sig.

Det kan vara allt ifrån att de struntat att betala in pensioner eller försäkringar för sina stödanställda, trots att bidraget från AF ska täcka dessa kostnader. Pengarna har i stället hamnat i arbetsgivarens ficka. Andra fall kan handla om brister i arbetsmiljön – personer kan tvingas jobba vid farliga maskiner eller annat. Och vem minns inte alla skandaler med Fas 3 där långtidsarbetslösa beskrev sin tillvaro som meningslösa vuxendagis.

Första gången jag skulle granska bolag, som jag visste hade olika bidragsanställda, vände jag mig till AF för att begära ut hur många personer det handlade om och hur mycket pengar som betalats ut.
Jag blev förvånad när jag möttes av beskedet att sekretess gällde. Den paragraf myndigheten hänvisade till handlade om att sekretess gäller för ”enskilds affärs- eller driftsförhållande.”

Någon gång genom åren har jag och kollegor på Dagens Arbete överklagat dessa sekretessbeslut utan att nå framgång.

I höstas började jag fundera på om inte andra journalister stött på samma sak när AF ska granskas. Därför beslöt jag mig för att begära ut en lista på hur ofta myndigheten hänvisat till denna paragraf; 28 kap. 12 § OSL.

Det dröjde men så damp ett mejl ner i min inbox. Mellan åren 2010 – 2016 så hade myndigheten nekat så är ofta:

2010: 5
2011: 4
2012: 1
2013: 24
2014: 40
2015: 29
2016: 29
Totalt: 132

Min första reaktion var att 132 var få fall. Sedan läste jag vidare i mejlet. Listan var osäker. Bara ärenden som utmynnat i ett skriftligt beslut diariefördes de första åren. Och den kvalificerade handläggaren som svarade erkände att det därutöver fanns brister i diarieföringen i den här typen av ärenden.

Därmed vågar jag slå fast att siffran 132 är lågt räknat.

Men oavsett siffran så hjälpte det mig inte ett skvatt i den granskning jag höll på med. Jag skulle skriva en story om en företagare som jag misstänkte enbart tog in arbetskraft via bidrag från AF. Jag ville veta exakt hur mycket pengar han fick. I min research som gjordes innan det planerade oannonserade besöket (oannonserade besök är förövrigt en av de effektivaste journalistiska arbetsmetoderna) tog jag fram bolagets årsredovisningar. Minns att jag jobbade på distans från hemmet den dagen. Ett sjukt barn låg i soffan och såg till att Netflixabonnemanget utnyttjades maximalt. Scrollade igenom en årsredovisning och hajade till.

Den här företagaren hade angett exakt hur mycket han fått i anställningsstöd från AF. Det stod där svart på vitt.

Jag insåg att jag hittat en väg runt myndighetens sekretess. Mellan åren 2010 – 2015 hade företagaren fått 16,5 miljoner kronor från AF, 61 procent av bolagets totala personalkostnader.

I fortsättningen kommer jag att först granska årsredovisningarna innan jag väljer att stånga mig blodig mot myndighetens sekretessparagrafer.

Men för att hämta hem en riktig story är det journalistiska fotarbetet minst lika viktigt, som det oannonserade besöket.

 

Marcus Derland

 

Ett annorlunda Gräv

Terrordådet i Stockholm kom förstås att prägla årets Grävseminarium i Uppsala, där över 500 journalister samlats för kunskapspåfyllning, inspiration och diskussion.

Arrangörerna valde att fullfölja seminariet trots att mångas uppmärksamhet av naturliga skäl hamnade någon helt annanstans än på seminarierna. En rad deltagare försvann för arbete på fredagseftermiddagen, men många av dem var tillbaka på lördagen.

Den kanadensiske journalisten Julian Sher föreläste om intervjuteknik på fredagen när de första rapporterna kom i våra mobiler, åkte till Stockholm för att rapportera för sin hemmaredaktion om terrordådet, men kom sedan tillbaka för att hålla en föreläsning om storytelling på lördagen.

Det blev några kloka förändringar i programmet. Bland annat ställdes fredagskvällens evenemang Late Night Show in, och på en nyinsatt programpunkt diskuterades den granskande journalistikens roll i akuta nyhetslägen.

En hel del av de bästa tipsen ligger redan ute på nätet. Vi har tidigare tipsat om nätresearchgurun Paul Myers fantastiska sida Research Clinic.

Julian Shers utmärkta intervjutips hittar man här.

Här har seminariet lagt in fyra tips om hur man gör en bra radiodokumentär från Susanne Reber.

Några seminarier spelades in av Kunskapskanalen och kommer så småningom att kunna kollas i efterhand.

Tidningen Journalisten har en läsvärd rapportering från Gräv 17. Läs reportaget om grävarna på Norra Halland som trots sina milt uttryckt begränsande resurser (en upplaga strax över 10.000) lyckades ta hem en guldspade för sin granskning av missförhållanden på ett familjehem.

”Dessa två reportrar utgör så gott som halva redaktionen” säger en imponerad Bertholof Brännström, ordförande för guldspadejuryn, i en kommentar.

Hela den prisade granskningen kan läsas här.

Nästa år arrangeras Gräv i Helsingborg, under ledning av Emma Johansson som leder HD Sydsvenskans grävnav.

Uppdatering 170417: Upptäcker att Sveriges radios utmärkta projekt Medieormen ägnat ett helt poddavsnitt åt Gräv 17, liksom en alldeles förträfflig rad bloggposter, där man bland annat kan ta del av det viktigaste från My Vingrens inblick i darknet och Marja Grills föreläsning om vardagsgräv