Fem sätt att hantera intervjupersoner som vägrar sätta ned foten 

Skräcken.

De flesta journalister har mött dem. Och alla som mött dem har irriterat sig på dem. 

Vi pratar om intervjupersonerna som inte vill sätta ned foten. 

Om det handlar om en voxpop-deltagare på stan eller en överrumplad anställd långt ned i hierarkin – eller för den delen en forskare med extremt behov av nyansering och reservationer – så må det väl vara hänt. Men när den konflikträdda icke-ställningstagaren befinner sig på en position där man faktiskt kan förvänta sig en tydlig uppfattning i sakfrågan, då bör vi också kräva detta. 

Ofta handlar det om mellanchefer. Verksamhetschefen i kommunen som å ena sidan inte kan förneka att de föreslagna nedskärningarna hotar kvaliteten på verksamheten, men å andra sidan inte vill stöta sig med politikerna som beslutar om pengarna. Eller projektledaren som ska försöka agera under den nya lagstiftning som de anställda uppfattar som förfärligt ogenomtänkt. Eller den som ska administrera nedläggningen av det lokala kontoret men själv hoppas få en ny tjänst på huvudkontoret. Eller…fallen är oändligt många. 

Och svar ja, det är i många fall mänskligt begripligt att de inte vill sätta ned den där kroppsdelen – i alla fall inte på något tydligt sätt – men vår uppgift som journalister är i detta läge faktiskt inte primärt att visa hänsyn till mellanchefers jobbångest – utan att försöka få svar. 

De kan uttrycka sig på olika sätt när de inte vill sätta ned foten. ”Å ena sidan och å andra sidan” eller ”Det ska inte jag ha nån uppfattning om” eller ”Vi får ta det (katastrofala) som en utmaning”, det finns många varianter för den som inte vill ta ställning. Gemensamt är just detta: oviljan att landa i ett ställningstagande.

Som journalisten på andra sidan bordet får man helt enkelt testa olika strategier för att komma vidare. Eller acceptera att man inte gör det och göra det bästa av situationen. Här fem vägar att testa, som åtminstone ibland visat sig framgångsrika:

1) Dra ut frågan till sin spets. ”Så du menar att det här kommer att gå jättebra?” är ingen idealiskt öppen fråga enligt John Sawatskys modell – men kan i bästa fall tvinga en hållningslös intervjuperson att avge en åsikt, genom att helt enkelt tvingas förhålla sig till din drastiskt formulerade extrem-ståndpunkt. 

2) Be om en beskrivning i stället för en värdering. Visst, du hade helst av allt velat skriva en rubrik på ett rasande uttalande. Men inse att fakta gnistrar. Och ”Vi kommer att behöva halvera tiden med de äldre” kan vara minst lika starkt som ett (milt) värderings-uttalande av typen ”Det är klart vi ser med oro på förslaget”.

3) Använd andras nedsatta fötter. Även om den genuint bestörta anställde som hörde av sig till redaktionen inte vill framträda med namn och bild så går det kanske att hänvisa till att ”vi har förstått att det bland personalen finns en stark oro”. (Förutsatt att du försäkrat dig om källskyddet; undvik direkta citat eller formuleringar som kan kopplas direkt till tipsaren!) Eller från andra hållet: läs upp formuleringarna från högsta ledningens optimistiska pressmeddelande. Försök sedan få din intervjuperson att åtminstone resonera kring vad som ligger närmast sanningen. 

4) Acceptera nyanserna. Självklart förstår du som journalist att det finns flera sidor av myntet (åtminstone två) och självklart fattar du om man i vederbörandes position inte kan skrika i rubrikform. Men när detta väl är sagt…när personen väger samman alla fördelar och nackdelar…var landar hen då? Precis som när intervjupersoner upprepar inövade message tracks så kan det vara en effektiv väg framåt att sätta ord på beteendet och uppriktigt fråga om vi nu kan ta ett steg vidare i intervjun. 

Funkar inte detta kanske bara ett alternativ återstår:

5) Låt velandet bli en del av storyn. Det säger ju något om förslaget att mellanchefen varken vågar säga bu eller bä. Och visst ger det extra perspektiv på den senaste händelseutvecklingen att verksamhetsledningen varken vill vara hoppfull eller orolig. Se bara till att vara tydlig mot intervjupersonen om att vederbörandes icke-svar är på väg att kvalificera sig till en central del av berättelsen – så personen får en vettig chans att ändra strategi innan intervjun är slut om hen skulle vilja.

2 reaktioner till “Fem sätt att hantera intervjupersoner som vägrar sätta ned foten ”

  1. Eller så handlar den intervjuades tveksamhet om en ovilja att reducera ner problematiken till den nivå där den är journalistiskt lättkommunicerad.
    Det kanske inte är möjligt att självklart ta ställning endast på ett sätt. I en tid när politiska rörelser som bygger på förenklingar växer är det nödvändigt att acceptera att tillvaron ofta präglas av komplexitet. Att motstående bilder kan stå bredvid varandra utan att det måste vara något konstigt med det.
    Om en person intervjuas av en journalist och försöker stå emot försök att förenkla komplicerade samband betyder det inte nödvändigtvis att denne är konflikträdd. Inte heller att det finns något att dölja.

    1. Tack för din kommentar! Självklart kan du ha rätt, om vi pratar generellt kring intervjupersoner och stories. Min uppfattning är att man som reporter ofta vinner på att acceptera att saker kan vara komplexa; det gör det lättare att hitta intressanta historier, som samtidigt är sanna.

      Den här posten handlar emellertid om en kategori intervjupersoner som inte vill ta ställning trots att man rimligen borde kunna kräva det, och när det rimligen finns en uppfattning hos personen i fråga.

      Om politikerna i kommunen föreslår en radikal minskning av budgeten för skolmaten – kommer det att innebära sämre mat eller kommer man att klara det och i så fall hur? Den matansvarige mellanchefens uppgift är att ha ett svar på den frågan. Och min uppgift som journalist är att försöka få fram det svaret. Tycker jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *