Nu berättar vi om nyheterna som inte håller – och tack för det!

När ryktet börjar gå på Facebook om en vit skåpbil med tjuvar tar tidningen NSD sitt publicistiska ansvar: kollar sanningshalten och berättar för sina läsare vad man kommer fram till.

Och när en sorglig historia om en hemlös före detta fastighetskung får snabb social spridning följer svt:s Mittnytt upp med ett reportage med fler perspektiv, och tydliga ifrågasättanden av huvudpersonens historia.

Det fanns en tid när journalister aldrig berättade om osanningar och nyheter som inte höll. När ett rykte på stan, på skolan eller (så småningom) på nätet passerade obemärkt för tidningsläsare och radiolyssnare. Det var inte så att ryktet inte nådde redaktionen, eller inte blev kollat (om det var någorlunda anmärkningsvärt) men om resultatet blev negativt (i bemärkelsen att ryktet visade sig felaktigt) så publicerades i allmänhet inte ett ord i ämnet.

Jag vet, för jag har varit med om det.

Argument om att det kunde vara bra att berätta sanningen om ett rykte som uppenbarligen nått rejäl spridning, möttes med motargument att så länge vi inte själva publicerat någon felaktighet, så finns det heller inget att korrigera! Man kunde också hävda att en artikel riskerar bara att ge luft under vingarna åt ryktet – även om artikeln alltså skulle handla om att uppgifterna var felaktiga.

Samma princip tillämpades alltsom oftast också när konkurrenten haft ett häftigt spräck som visade sig vara en anka. Man ska inte bedriva polemik om nyheter, löd resonemanget – med en ibland outtalad, ibland explicit avrundning om att tänk om dom börjar granska oss tillbaka?!

Nu för tiden känns det där som en väldigt avlägsen hållning. Metros lysande Viralgranskaren har som grundidé att kontrollera märkliga historier som sprids i sociala medier – och lyfta fram osanningar lika mycket som bekräftelser (ja, mer!).

Ett av vår tids mest uppmärksammade reportage var Uppdrag gransknings svidande uppgörelse med ryktesspridningen kring våldtäktsfallet i Bjästa där en initial research om ett möjligt justitiemord (pojken oskyldigt dömd?) visade att sanningen var en helt annan (flickan dömd, inte minst i sociala medier) och där just detta inte blev ett argument för att lägga storyn, utan blev storyn. (Om du inte läst reportern Nicke Nordmarks gästblogg om dramaturgi hittar du den förresten här.)

P1-programmet Medierna har sedan flera år tagit som en av sina huvuduppgifter att kontrollera sanningen bakom uppseendeväckande historier där nyhetsredaktioner och specialmedier trampat fel. Ingen av de stora riksredaktionerna kan längre känna sig lugn efter klavertramp och slarvfel på det sätt man faktiskt kunde på 1900-talet. (Programmet har bland annat tagit upp fastighetskungen i Sundsvall.)

Men storyn bakom storyn återfinns alltså inte bara i mediegranskande specialprogram.

Vad gör journalisten när envar kan sprida en berättelse och nå tusentals andra på bara några sekunder? var en fråga som jag och många andra ställde oss när vi började ana utmaningen från de sociala medierna.

I dag vet vi att ett av de mest sympatiska svaren lyder: Vi kollar storyn och berättar vad vi kommer fram till!

Och det kan man förstås skratta åt att det tagit några år att komma fram till. Men framför allt kan man glädjas åt att vi nu har hittat dit.

På samma sätt som de sociala medierna i sina bästa stunder kan vara ett rasande korrektiv av en lomhörd tradjournalistik, och lyfta frågor som redaktionerna själva inte förmått fatta på egen hand (hej FRA), så kan den moderna journalistiken bli den lugna tillrättavisaren när rykten, halvsanningar och lögner formar folks världsbild i ogenomtänkta strömmar av delningar, retweets och gillanden.

Naturligtvis hänger utvecklingen ihop med det nya mediekunskapet och konkurrensen om verklighetsbeskrivningen. En Facebookstatus kan i dag nå större spridning än en tidningsartikel inom loppet av några timmar, och ingen redaktion kan längre låtsas att man lever i en helt annan verklighet än konkurrenten; man måste förhålla sig till varandras stories – åtminstone när även dessa når stor spridning via de sociala medierna. Det slappa förhållningssättet blir en enkel rewrite, det hedervärda innebär att man själv kollar storyn och försöker gå vidare på den om den håller.

Och om den inte håller – berättar om det!

Den vita skåpbilen och den hemlöse fastighetskungen är bara två av flera spännande exempel som visar att det inte handlar om någon tillfällig trend hos huvudstadsmedierna, utan en grundläggande öppning mot en (för många) helt ny genre: den öppna granskningen av andras nyheter, avslöjandet av osanna rykten och historier med hål. Framförda i sociala medier och/eller tradmedia.

(En speciell variant är ju när tradreportern tar upp ifrågasättandet på Facebook eller i annat socialt medium, och detta upptäcks av representanter för den första redaktionen. Då uppstår diskussioner som ibland kan bli rätt hetsiga, men nästan alltid är intressanta, i ett slags halvoffentligt mellanrum, om nyheters innehåll och värde.)

Det är en öppning som säkert på sitt sätt kan komma att innebära nya magplask (och rätt många turer att hålla ordning på när granskare ska granskas av granskare som sen…hej Koppargården och Carema och islamismen i Rinkeby!), men som i huvudsak ger oss en mer spännande och mångfacetterad journalistik – som får en viktig, nygammal roll av tradmodern factchecking i ett förändrat medielandskap.

1 reaktion till “Nu berättar vi om nyheterna som inte håller – och tack för det!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *