Efter ett lysande Gräv: dags att göra lysande gräv!

image
Från ett av de intressantaste seminarierna – om den granskande konsumentjournalistiken. Där framme moderatorn Pia Sjögren, konsumentlegenden Sverker Olofsson, Plus-programledaren (och Journalisttips-gästbloggaren) Åsa Avdic samt Plånboken-programledaren (och Journalisttips-gästbloggaren) Björn Häger.

Det blev ju riktigt bra.

Årets Grävseminarium i Umeå tillhör de allra bästa jag bevistat – och jag har varit med på ganska många.

Grävstyrelsens blogg länkar vidare till några sajter som bevakat seminariet, tidningen Journalisten uppmärksammade bland annat FGJ:s nyinstiftade offentlighetspris och på Bambuser kan man i efterhand se flera av de mest intressanta seminarierna.

Guldspadegalan blev en triumf för Stockholm. Efter vad jag kan förstå gick alla priser utom ett (Den gyllene Haldan som delas ut av journaliststudenter vid Mittuniversitetet) till Stockholmsredaktioner.

(Dock väldigt olika Stockholmsredaktioner. Från resursstarka svt Nyheter där mina briljanta kollegor Kristina Lagerström, Johan Zachrisson Winberg och Roger Jansson belönades med guldspade respektive gyllene dynamo [arbetsledarpriset] – till samtliga tre lokalpriser: lokal-tv, lokalradio och mindre dagstidning. Grattis till alla!)

Själv fick jag anledning att fundera ett extra varv kring ett av de ämnen jag också föreläste om: hur man kommer igång. Hur det kommer sig att vissa reportrar och redaktioner lyckas få in granskningen i vardagens ryggmärg, medan den hos andra blir något apart som aldrig kommer till skott.

På sätt och vis har jag respekt för den redaktionschef som öppet säger att hen inte vill se några gräv. De allra flesta uttrycker sig mer glidande, och jag har tidigare skrivit om den i mitt tycke mest problematiska attityden: ”Vi skulle jättegärna satsa på gräv om det bara kom några idéer, men det gör det inte.”

Attityden finns ofta på redaktioner där reportrar samtidigt går omkring och muttrar ett slags spegelresonemang: ”Jag skulle jättegärna vilja gräva men jag får aldrig nån tid till det!”

Det är tyvärr två förhållningssätt som understödjer varandra och i värsta fall skapar en ond cirkel. Båda parter förutsätter att man ska få något från den andre innan man kan agera – men eftersom den andre förutsätter att den förste gör det först så kommer knuten aldrig att lösas. Reportrar som tycker att de sitter fast i dagssnurren kommer inte att springa till chefen med några briljanta grävidéer. Och chefer som inte har några idéer att välja mellan kommer inte att ge någon tid att komma loss.

Vägen ut för reportern är förstås att ta sig tiden även om den inte finns. Stjäla från sig själv: offra en fikapaus, skippa ett möte och kanske viktigast: sänka ribban för dagsjobbet. Inte kräva maximal insats för maximalt antal stories – utan lita på rutinen för tre enkla jobb, för att få minuterna över till att göra det fjärde riktigt, riktigt bra.

Arbetsledaren bör förstås anamma slagordet från Helsingborgs Dagblads förra grävchef Åsa Nicander: ”Kräv gräv!”

Dessutom bör man lägga till ett förhållningssätt som lanserats av grävnestorn, UG-chefen och tidigare lokal-tv-chefen Nils Hansson: börja i schemat!

Vad är det som gör att redaktioner överlever dagar då en medarbetare är sjuk, en annan VAB:ar och en tredje är på facklig kurs? Hur kommer det sig att det ändå blir sändning på kvällen eller tidning på morgonen (och webb dygnet runt)?

Svaret är att man anpassar sig. Kollegorna drar ett lite tyngre lass den dagen, några fler TT-telegram får fylla spalterna och om man har ett lager av mer featureartade reportage så tar man av det för att klara dagen.

Vad är det som säger att samma redaktion går under om en reporter ägnar sig åt granskning i stället? Som gör att man en vecka senare har ett spräck som fyller fyra sidor, och som ger nyheter, reaktioner och uppföljningar för dygn och veckor framåt? (För att inte tala om rader av tips och ett dramatiskt stärkt förtroende hos allmänheten.)

Om gräven varje dag måste tävla med dagsjobben så vinner alltid dagsjournalistiken. Ungefär så har Expressens Thomas Mattsson motiverat att tidningen har en egen grävgrupp (mycket framgångsrik, guldspadevinnare i år igen!). Den arbetsledare är inte uppfunnen som inte kan komma på ytterligare ett dagsjobb för den reporter som dyker upp sysslolös på morgonmötet. Om reportern säger att hen har en granskning på gång kommer väldigt många arbetsledare att tycka att den kan göras en annan dag. Grävandet har i sig svårt att konkurrera med mer akuta arbetsuppgifter och potentiella knäck.

Kanske är det dags för redaktionerna att införa särskilda pass för VAG – vård av gräv?

 

1 reaktion till “Efter ett lysande Gräv: dags att göra lysande gräv!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *