Därför är Filip & Fredrik bättre intervjuare än 99 % av oss andra

image

Våga fråga.

I grunden är det det som intervjuande handlar om.

Att våga ställa frågor till folk vi inte alls känner – om saker vi knappt skulle fråga våra vänner.

”Hur kom det sig att allt havererade?”, ”Vad tänkte du när du förstod hur illa det var?” och ”Vilket är ditt eget ansvar?” är knappast frågor vi ställer till arbetskamraterna över lunchen. När vi samtalar med våra vänner uttrycker vi oss av olika skäl mindre rakt och hårt.

Den hyllade intervjuteknikutbildaren Anna Ivemark lär ut att det finns en grundläggande kunskap som många missat om intervjuandets konst och hantverk.

Att intervjuteknik handlar om gränser. Intervjupersonernas – och ens egna.

Inte minst ens egna. Anna Ivemark hävdar med emfas att man själv som intervjuare drar gränsen betydligt tidigare än intervjupersonen. Att man själv avstår från nästa steg på den obekväma vägen åtminstone två meter innan intervjupersonen hade krävt ett stopp.

Det handlar förstås om konfronterande ansvarsintervjuer, men minst lika ofta om andra sorters intervjuer. Den resonerande expertintervjun där olika argument ska testas, den personliga porträttintervjun där vi ska förstå mer om en namnkunnig huvudperson – eller rentav den känsliga intervjun med det utsatta offret för en tragisk händelse.

Vi vet att vi borde påpeka när den arrogante makthavaren ger ett blaha-message track-svar för femte gången. Men vi tycker det känns jobbigt och går vidare. Vi vet att experten egentligen borde utmanas på riktigt med det där argumentet som kritikerna anför gång på gång på nätet. Men vi vågar inte ta det hela vägen. Vi vet att porträttpersonen har ett ämnesområde som hen helst vill undvika. Så vi undviker det. Och vi vet att det var riktigt jobbigt för offret att uppleva det där händelseförloppet som förändrade livet. Så därför avstår vi från att fråga vidare om det.

En person som ställt upp på en intervju är beredd på frågor. Många frågor och rentav obekväma, jobbiga eller pinsamma frågor. Om man går för långt som intervjuare så kommer intervjupersonen att sätta stopp. Men Anna Ivemarks poäng är alltså att vi som intervjuare stannar långt tidigare, vilket gör att vi inte får svar som är så intressanta som de hade kunnat vara om vi gått vidare.

Ibland dyker det upp ganska extrema exempel på att hon har rätt.

När Filip Hammar och Fredrik Wikingsson i senaste avsnittet av nu pågående programserien La Bamba under en vinprovningsresa i USA möter ett ungt par från Texas som de av någon anledning tror har ett fantastiskt sexliv – så frågar de dem om detta.

(Se från 36.00 här.)

I vinbaren diskuterar de med varandra på svenska:

– Visst har de en ”knull-aura”?

– De knullar jättemycket.

– Vi måste nästan fråga dem.

Klipp till att frågan ställs till paret, på engelska av Filip Hammar:

– Fredrik sa att er aura tyder på att ni har ett bra sexliv.

Fredrik fyller på:

– Ni verkar väldigt sexuella av er.

– Det stämmer, svarar paret.

– Ja, det stämmer nog.

Varpå följdfrågan blir:

– Ni knullar skiten ur varandra i kväll.

Och svaret:

– Förmodligen.

Och där är gränsen nådd, att döma av Fredrik Wikingssons nästa replik:

– Nu rodnar till och med jag.

Gränsen nådd eller för länge sedan passerad, beroende på hur man ser på saken. Hela sekvensen är förstås jobbig – men troligen mycket mer för intervjuarna än för de intervjuade. De ser mest ut att vara fascinerade av det sexfixerade programledarparet från Sverige.

(Notera för övrigt hur Filip Hammar använder sin kompis för att distansera sig från frågeställningen; ”Fredrik sa att…” En slags motsvarighet till den klassiska ”Det finns de som påstår att…”-formuleringen i mer konventionella intervjuer.)

Man kan tycka vad man vill om sexfrågan. Min poäng är att väldigt få andra intervjuare skulle ha vågat ställa den över huvud taget – även om de velat. Även om de varit övertygade om att det var en jätteviktig, superintressant fråga. Även om det varit en jätteviktig, superintressant fråga.

En rad av Sveriges främsta, tuffaste och modigaste intervjuare hade inte vågat. Eller åtminstone – om de haft en producent skrikande i örat – tvekat och tassat. Jag är helt säker på att jag själv hade fegat rejält. Det hade varit för jobbigt att gå rakt på. För obekvämt.

Jag är också ganska säker på att varken Filip Hammar eller Fredrik Wikingsson hade vågat. Om de varit ensamma.

Men det är inte en intervjuare som trampar rakt över skamgränsen in i det mest förbjudna. Det är två intervjuare som driver varandra mot gränsen, och tillsammans trycker intervjun framåt – fram till, och möjligen över, gränsen.

Som intervjuare pushar de varandra. På gott och ont – de gränser som passeras kan lika gärna vara den goda smakens som den goda tonens. Nyfikenheten leder oss inte alltid i den riktning som vi efteråt är mest stolta över.

Men säga vad man vill – intervjuerna kommer längre på det valda spåret. Även den sista frågan ställs.

Mönstret upprepas gång på gång i Filip och Fredriks vid det här laget oräkneliga möten med kända och okända människor framför tv-kameror på olika håll i Sverige och världen. Deras gränslöshet i frågeställandet leder ofta till att skämskudden åker fram – men lika ofta till att de får spännande svar som inte kommit annars. I detta avseende är de lysande intervjuare, som alla vi andra kan lära oss något av. Inte för att ställa plumpa sexfrågor i tid och otid – men för att förstå att det går att fråga om betydligt mer än vi tror.

Paret från Texas kunde uppenbarligen tänka sig att svara på frågor om sitt sexliv. Och visst, resultatet blev inget omvälvande avslöjande, inget historiskt intervjuögonblick. Men det var ännu ett ögonblick där intervjuarens noja visade sig överdriven.

Och det var ett ögonblick som alla vi andra kan återvända till när vi funderar över hur långt vi kan gå. Man kan ställa sexfrågor till vinprovnings-par. Man kan upprepa frågan till makthavaren. Man kan ifrågasätta experten. Man kan ta med porträttpersonen till det mörkaste livsavsnittet. Och man kan ofta gå längre än man tror också med den som varit med om något hemskt.

Filip och Fredrik har varandra. De flesta av oss har inte lyxen att jobba i par med en kollega som pushar oss att ställa den där omöjliga frågan.

Vi måste helt enkelt pusha oss själva.

Våga fråga.

1 reaktion till “Därför är Filip & Fredrik bättre intervjuare än 99 % av oss andra”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *