Så undviker du att bli helt umbärlig på sommarviket

här

Någonstans i fjärran - en anställning.
Någonstans i fjärran – en anställning.

I år har nog fler än nånsin funderat över framtidens arbetsmarknad för journalister. De dystra beskeden från tidningsföretagen har duggat tätt, och allt fler tvingas inse att det kommer att finnas allt färre stolar runt redaktionsborden när stormen lagt sig.

För en färsk sommarvikarie kan frågeställningarna tyckas både brännande nära och avlägsna på samma gång. Få vågar hoppas på en tills vidare-anställning i närtid, samtidigt som nog de flesta drömmer om att åtminstone få stanna kvar i höst. Praktik och vikariat är som vanligt de vanligaste vägarna till fortsatt jobb – åtminstone för den som lyckas klamra sig kvar på redaktionen. (Åtminstone på den redaktion där det finns några jobb att klamra sig fast vid.)

I dagens medielandskap finns det tusen olika variabler som avgör vilken sommarvikarie som anses tillräckligt oumbärlig för att behållas. På en redaktion kan det handla om att vederbörande lärt sig de tekniska systemen, och därmed enkelt kan plockas in på pass som kräver ett stort mått av eget knapptryckande. På en annan redaktion kanske personen har en specialkompetens som man länge saknat. På en tredje finns det kanske inte så många fler som konkurrerar om jobbet, och det är omständligt att annonsera… Allt annat lika skulle jag emellertid påstå att det finns en faktor som om inte gör dig oumbärlig – så åtminstone radikalt minskar risken att du ska uppfattas som totalt umbärlig och utbytbar.

Det handlar om pingpong. Eller rättare sagt: att undvika pingpong.

Så här: Varje story tillkommer i ett samspel mellan journalisten och dess omgivning. Naturligtvis intervjupersoner och andra källor som utgör basen i materialet. Men minst lika viktigt: omgivningen på redaktionen. Redigerare, fotografer, reporterkollegor och arbetsledare.

Dessa arbetsledare. Ditt jobb kommer alltid att utvecklas i en slags ständig dialog med dina chefer – må de kallas redaktör, producent eller nattchef. Ett kort dagsjobb hanteras på min egen arbetsplats enkelt med dagens publiceringsredaktör vid ett par tre avstämningspunkter under dagen (morgon: ”Kan du kolla det?” lunch: ”Håller det?” eftermiddag: ”Hur lång blir du?”), en längre research kan coachas med längre mellanrum men kräver samtidigt längre tid och detaljnivå vid varje enskilt tillfälle.

Åtminstone funkar det så idealt. När det går som det ska. Då är reportern så självständig att hen har ett eget svar på ”om det håller”, vederbörande har hajat storyn och famnat ämnet. Du kan det nu efter några timmar rentav lite bättre än redaktören som du fick utlägget från. Gott så.

Men det finns också ett annat läge. Läget där reportern återvänder till redaktören inte tre gånger under dagen, utan trettio. Läget där reporterns enda besked är ett referat av det senaste telefonsamtalet.

– Han säger att det här är helt normalt.
– Men vad säger han om att det ändå är fyra som hoppat av nu?
– Det frågade jag inte.
– Okej, gå och gör det då.

När sedan ett tillräckligt antal telefonsamtal refererats, med ett tillräckligt antal frågor vidarebefordrade från arbetsledaren, och/eller det börjar bli ont om tid till deadline och/eller eka otäckt tomt i körschemat för kvällens sändning – då börjar det bli dags att sätta ned foten.

Redaktören frågar:

– Kan det bli nåt av det här då?
– Jag vet inte…
– Men har vi en påa?
-Jaa… Näe… Kanske.
– Okej, då gör vi så här, jag har skrivit ett förslag här, och så börjar du med kritiken…

Arbetsledaren tar kommandot och sätter ihop inslaget åt den osäkre vikarien som pingpongat sig igenom dagen och innan dagen är slut kommer att ha pingpongat sig fram till ett tv-inslag som inte kommer att ta vederbörande ett steg närmare ett jobb på den där redaktionen.

För hela jobbet gjordes ju av redaktören. Arbetsledaren som fick plocka fram sina gamla reportergener för att få ihop det åt reportern, som i detta fall mest blev en mellanhand mellan intervjupersoner och frågor (formulerade av chefen) och vidare mellan timelinen i redigeringsbåset och dramaturgin (formulerad av chefen).

”Man fick hålla handen ända in i redigeringen” hörde jag en gång en arbetsledare säga om en av sommarens vikarier vid ett sånt möte som vikarien nog inte trodde fanns – där cheferna avgjorde vilka som skulle få bli kvar på höstens långvik.

Det låter förstås fruktansvärt grymt. Och det är grymt. Men jag tror i slutänden att det är bättre att förstå hur de här processerna ser ut – än att vaggas in i en missuppfattning om att pingpongandet skulle vara normalt.

I våra råd till praktikanter skriver jag om djävulens silkesvantar – den sorts kollektiva hänsyn som gör att en praktikant kan ägna dagar, veckor och månader åt att inte komma framåt i sin story, utan att någon påpekar det. Man bäddar in praktikanten i bomull och låter vederbörande sitta i ett hörn och ”kolla på nånting” eftersom redaktionen inte förmår coacha fram resultat – och praktikanten själv inte fattar vad som händer.

Den praktikanten blir lurad, och/eller lurar sig själv, på samma sätt som den sommarvikarie som tror att det är en bra sak att chefen bestämmer varje steg av den journalistiska processen. Nej, du förväntas inte göra en story helt själv från ax till limpa från första dagen på vikariatet. Men när vi nått halvtid förväntas du agera självständigt nog att ringa inte bara de samtal din arbetsledare kan komma på, och tänka inte bara de tankar du fått dig beskrivna av en chef.

Visst kommer du ibland att trampa fel, och visst gör det mer ont när man trampar fel på eget bevåg än när man trampar där någon annan pekar. Men i slutänden kommer du att ha större nytta av att ta dina egna steg, famna ditt ämne och äga din story – än av att bli handhållen hela vägen in i redigeringen.

Handen som håller dig där kan mycket väl vara samma som två veckor senare sätter stopp för ditt höstvik.

(Om du missat våra tidigare regler för sommarvikarier så hittar du dem här. Tips om nyheter du hittar om sommaren hittar du här, en massa nyhetskällor du kanske inte tänkt på har vi samlat här och möjliga sommargranskningar här. Tipsen om du har problem med att vässa din story finns här och om du har problem med att hitta folk kan detta möjligen hjälpa.)

2 reaktioner till “Så undviker du att bli helt umbärlig på sommarviket”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *