Vi är många journalister som kan vittna om seminariets betydelse för vår egen yrkesmässiga utveckling. Att det dessutom är ett trevligt tillfälle att knyta kontakter med kollegor från alla håll i landet, gör det inte sämre.
Bland årets föreläsare finns internationella stjärnor som Paul Myers och Susanne Craig och inhemska storheter som Malin Crona, Kerstin Weigl, Nils Hanson och Fredrik Laurin.
Dessutom får man höra metodbeskrivningar av alla de 26 gräv som tävlar om årets guldspadar.
Själv kommer jag att avslöja alla detaljer om den så kallade strumpskandalen, samt tillsammans med Marja Grill försöka ta något slags rekord genom att gå igenom 60 idéer på 60 minuter.
Att det inte blev några tuffa utfrågningar av de tunga tidigare kollegorna kan nog alla vara överens om. Och sedan har det väl också varit glest med det alternativa värde som programmakarna gissningsvis kalkylerat med: snälla men spännande bakom kulisserna-skildringar från toppolitikens insida.
Reinfeldt har enkelt uttryckt varit måttligt framgångsrik med att få intervjupersonerna att (om uttrycket tillåts) öppna sina hjärtan.
Hursomhelst är kalkylen inte orimlig. Det är faktiskt inte ens orimligt att tänka sig att man kalkylerat med tuffa frågor om känsliga ämnen.
TV-tablåerna innehåller nämligen flera program som har både tuffa utfrågningar och spännande bakom kulisserna-skildringar, och som kommit dit just för att frågorna inte ställs av journalister – utan av kollegor till den utfrågade. Där själva konceptet ligger i att frågorna ställs av kollegor.
Tänk Stjärnorna på slottet eller Så mycket bättre, två programformat som i grunden bygger på samma idé: när framstående personer placeras runt ett middagsbord med mat och vin och given huvudperson så kommer spännande saker att hända. Nya historier kommer att berättas – och svåra frågor att ställas.
Båda programserierna har gång på gång bjudit på sekvenser som drivit huvudpersonen till långt mer känsliga marker än någon journalist lyckats med. Det har på gott och ont varit både tårar och gräl, utfrågningar och uppgörelser.
Man kan förstås ha synpunkter på hur givande varje enskilt samtal är (intresset brukar av någon anledning korrelera ganska exakt med vilket intresse bedömaren har för respektive medverkande artist) men programformatet visar tveklöst att det kollegiala samtalet kan komma längre än den traditionella intervjun.
Så fort det kommer in en journalist i samtalet så blir det ju, på gott och ont, något annat.
Nämligen en intervju, vilket alltid skapar en form av spänning, som i sin värsta form leder den till att intervjupersonen bara ger svar som låter som inövade proklamationer.
(Många journalister försöker på olika sätt minska intervju-känslan och därmed spänningen. Det kan handla om att göra intervjun sittande i stället för stående, eller ställa frågorna under en rundvandring i stället för på en bestämd intervjuplats. Den intresserade kan jämföra Ekots Lördagsintervju med Söndagsintervjun i P1. Den förstnämnda är alltid en klassik och mycket tydlig utfrågning av en makthavare, där båda parter utgår från att den andra är hundraprocentigt alert, exakt och professionell. Den sistnämnda ett tydligt försök att göra något helt annat: en form närmare det vardagliga samtalet, avspänt och personligt – gärna utanför den roll intervjupersonen vanligtvis ikläder sig i offentligheten. ”Personen bakom offentlighetens mask” som programmet formulerar det på sin ”Om…”-sida. När Söndagsintervjuns gäst fräser ifrån inför en obekväm frågeställning blir vi dock påminda om att vi trots allt hör en journalist genomföra en intervju, med allt vad det innebär av vakthållning hos intervjupersonen.)
Det är nästan omöjligt att komma ifrån den där spänningen. Hur briljant förtroendeskapande vi än blir, så har vi fortfarande en hatt på oss där det står Journalist med tydliga bokstäver och Anything you say can and will be used against you med osynliga bokstäver strax under. Och folk tänker på det hur mycket vi än försöker säga att Det där ska du inte bry dig om!!
Det är omöjligt för en journalist – som inte uppträder under falska förespeglingar – att helt sudda ut sin hatt. Men däremot kan den alltså uppenbarligen försvinna när det är kollegor till intervjupersonen som ställer frågorna. Åtminstone om det är kollegor som man tillbringar dygnets alla timmar med under några dagar på en ö eller på ett slott tillsammans med bara ett team från ett tv-produktionsbolag.
Det är det sammanhanget som gör att du accepterar också de tuffaste frågorna – och rentav svarar på dem.
Och det är därför TV-program som Stjärnorna på slottet och Så mycket bättre fortsätter ge löpsedelsstoff om personer vi trodde sedan länge var genomintervjuade på både kors och tvärs.
Dessa formats framgång gör det alltså inte obegripligt att personerna bakom Reinfeldt-TV haft gott hopp om att samma mekanismer ska sättas igång kring toppolitikens föredettingar när dessa placeras inför tidigare kollegan FR med kameror åt båda håll.
Möjligen kan personerna bakom just detta format också fundera ett varv över vad som skiljer det framgångsrika Stjärnorna-formatet från deras eget.
Dels kan det ju handla om att artister helt enkelt är ett mer extrovert släkte än tidigare toppolitiker – mer beredda att både ställa frågor och bjuda på svar om de mindre smickrande sidorna av sina karriärer.
Eller så handlar allt om sammanhanget. Kanske man nästa gång helt enkelt ska placera FR på en ö eller ett slott med Blair, Rice och Fogh Rasmussen, och låta dem fråga ut varandra över mat och vin framåt kvällen? Låta envar vara huvudperson under en veckas tid, och rentav hylla varandra med nya versioner av huvudpersonens viktigaste anföranden?
Kanske som när Jill Johnson gav nytt liv åt Tommy Nilssons sönderspelade monsterhit Öppna din dörr.
Det är en klassisk frågeställning som jag hört lite olika svar på genom åren.
En äldre, mycket respekterad tv-kollega brukade säga att han alltid svarade nej, och bifogade motiveringen att Sånt gjorde man i Sovjet.
Andra kollegor, både yngre och äldre, har haft en mer sovjetisk attityd i så fall. För nog har det förekommit att frågelistor lämnat redaktionerna både före och efter kommunistimperiets fall.
Den drastiska utvecklingen av antalet pressekreterare och andra gatekeepers kan dessutom ha gjort själva önskemålet vanligare. (Och det är väl inte helt onaturligt; begäran om att ”skicka frågorna i förväg” kan upplevas både enklare och mer relavant att ställa av en gatekeeper som står mellan reporter och intervjuperson. Gatekeepern kan, mer eller mindre välgrundat, använda motiveringar som Vi vill försäkra oss om att NN är rätt person och Det är bra om vi kan förbereda så du får bra svar.)
När reportern själv haft ett första samtal eller mejlkontakt med den tänkta intervjupersonen är det ofta enkelt. Då kan man säga att Jag kommer att ställa frågor om det vi redan pratat/mejlat om.
När du inte fått en sådan direktkontakt blir det knivigare. Då måste du ta ställning till hur du ska hantera Skicka frågorna-frågan.
Första steget kan vara att utreda om det är en fråga eller ett krav. Om det är ett krav för att få intervjun så måste du förhålla dig till detta. Ta ställning till om intervjun är så viktig att det är värt det.
Om det visar sig vara ett absolut krav så tycker jag att det är viktigt att upplysa publiken om detta, oavsett om man väljer att gå det till mötes eller avstå intervjun – ungefär som när redaktioner berättar att man inte har några bilder från gårdagens konsert eftersom arrangörens regler för fotograferna var orimliga. Och kanske också ställa en fråga om det i själva intervjun, om man väljer att göra den. (Mer än en makthavare kommer att svara Vaddå? och sedan skylla på pressekreteraren. Vilket om inte annat kan bli rätt underhållande om det sker inför en rullande kamera.)
Om skickade frågor inte är något krav utan ett öppet önskemål så kan du agera friare: avstå från att skicka något om du tänker att det skulle vara till intervjuns nackdel (exempelvis om det känns viktigt att få personens spontana reaktion på dina frågeställningar) men skicka om du tror att intervjun vinner på det (om du till exempel vill minimera risken för Det måste jag få kolla och återkomma-svar på rena faktafrågor).
Om skickade frågor är ett krav som ni väljer att ställa upp på, så gäller egentligen samma grundregel, men med skillnaden att något ändå måste skickas iväg.
”Något” behöver dock inte vara synonymt med ”en detaljerad lista över samtliga frågor som kommer att ställas under intervjun”.
En normal intervju saboteras inte av att intervjupersonen får kännedom om de viktigaste fråge-områdena, vilka ofta kan listas utan att man behöver precisera varenda enskild fråga. En övergripande beskrivning av intervjuns huvudsakliga ämnesområden kan vara en okej kompromiss mellan gatekeeperns kontrollbehov och intervjuarens frihet.
(Observera att detta gäller intervjuer som är kopplade till ett visst ämne. Reglerna är annorlunda när det gäller porträttintervjuer och längre ämnesövergripande utfrågningar typ Ekots Lördags- och Söndagsintervjuer eller partiledarutfrågningar inför valen. Där ingår det såvitt jag vet i förutsättningarna att vilken fråga som helst kan komma upp.)
Själv försöker jag ha ett pragmatiskt förhållningssätt till frågan om de skickade frågorna. Å ena sidan kan jag förstås hålla med om att många intervjuer vinner på att den intervjuade är förberedd. Även den kritiska intervjun blir ofta bäst om båda parter är beredda på vad som komma skall, och vinsten med en överrumpling av typen Men har du sett vad som står i det här dokumentet?? måste vägas mot risken för ett ganska torftigt Nej det där har jag inte läst så det kan jag inte kommentera-svar.
Samtidigt handlar journalisters ovilja mot att skicka frågor i förväg verkligen inte bara om värdet av att kunna överraska i intervjusituationen. En annan viktig faktor, åtminstone för mig, att man inte vill låsa intervjupersonen till att förbereda svar som känns inövade, och att man vill värna möjligheten att låta intervjun ta en ny riktning om det skulle finnas anledning till det.
Vi är dessutom många journalister som jobbar om våra frågor ända fram till start, varför en detaljerad lista skickad i förväg riskerar att få den intervjuade att helt enkelt fokusera på fel saker.
I grunden handlar motståndet nog om synen på journalistikens roll. Om alla intervjuer genomförs med i förväg skickade frågor godkända av informationschefen – då kan ju lika gärna informationschefen göra intervjun.
I det läget blir det helt enkelt väldigt mycket – som i Sovjet.
Dessutom har jag hört lovord hagla över både Linda Kakulis och Malin Cronas föreläsningar, om personkartläggningar respektive fakturagranskningar. Och de är inte de enda som fått beröm…
Kvällarna är helt enkelt räddade ett bra tag framöver. Nu får tv-serierna vänta ett tag till förmån för supergranskningskompetensökningsstreaming-underhållning från Göteborg.
tv-inslaget handlade om kommuner som valt att bygga baracker i stället för nya förskolor, och mannen framför kameran svarade på varför man valt det ena framför det andra. I hans svar hade det låtit som att bedömningar och beslut konsekvent gjorts av någon annan än honom själv – ända fram till att reportern frågade vem som i så fall motsatt sig de nya förskolorna. Och svaret blev tystnad.
Journalistik är ofta problemorienterad. Inom nyhets- och samhällsjournalistiken prioriterar vi att berätta om saker som inte fungerar framför de som fungerar. Det leder med jämna mellanrum till kritik för att vi ”bara fokuserar på det negativa” och till anti-trender av typen konstruktiv journalistik eller public journalism. Men huvudfåran fortsätter likväl att bestå av en journalistik som berättar mer om problem och missförhållanden än om sånt som puttrar på som det ska.
Som samhällsmedborgare tycker jag vi ska vara rätt glada åt det. Det är ju strängt taget ett uttryck för att huvuddelen av samhället faktiskt fungerar hyggligt – att nyheterna och sensationerna blir det som inte funkar. Dessutom har historien visat att samhällen med en mer uppbygglig form av nyhetsjournalistik, som fokuserat på samhällets framsteg och makthavarnas klokskap, inte nödvändigtvis varit bättre samhällen (eller blivit bättre av att journalister skönmålat verkligheten).
En viktig uppgift för journalisten är hursomhelst också att utkräva ansvar för problemen och missförhållandena vi berättar om. Vi ska ge makthavare möjlighet att förklara sig, men också tydliggöra för publiken var ansvaret ligger.
Vissa sorters elände, som olyckor och naturkatastrofer, gör det svårt att omedelbart se en entydig ansvarskedja (även om en god granskare förstås ställer frågan om inte konsekvenserna kunnat förutses, skadorna minimeras osv) medan andra är tydligare, som felsatsningen på prestigeprojektet som havererade eller förskolorna som inte blev byggda.
Den ansvariga måste oftast medge att problemet existerar i sig, men är i normalfallet betydligt mindre villig att spontant erkänna sitt eget ansvar för sakernas förhållande. Man framställer hellre det inträffade som något som bara hände – mer likt en naturkatastrof än konsekvensen av ett felaktigt val.
Och här går vi ibland bort oss som journalister. Vi accepterar bortförklaringar och beskrivningar som börjar med ”Man…”
”Man tyckte ju att…”, ”Man landade till slut i att…”, ”Man gjorde väl bedömningen att…”
Så fort en makthavare inleder ett svar med ”Man…” ska man vakna till lite extra som intervjuare. Varför säger personen inte ”Jag…” eller ”Vi…”? Eller för den delen ”De…” – om personen nu själv inte är inblandad..?
Svaret är alltsom oftast att man menar det första men vill få det att låta som det senare. Visst var makthavaren själv med och tog beslutet, vederbörande var kanske rentav ensam beslutsfattare, men i efterhand framstår det som ett så obegåvat beslut att hen nu helt enkelt vill distansera sig.
”Man gjorde bedömningen…” bör med andra ord alltid följas av påfrågan ”Vilka var man?” Och när intervjuaren konstaterat att intervjuperson själv tillhörde skaran av beslutsfattare – en återgång till själva sakfrågan: ”Så varför…?” osv.
Om makthavaren fortsätter ludda till det, t ex om ett beslut man avstod att fatta men som nu framstår som mer förnuftigt, så får du bli ännu mer konkret. ”Vem var det som sa nej egentligen?” kan vara bästa vägen ut ur den märkliga (men alls inte ovanliga) intervjusituation där intervjupersonen å ena sidan inte förnekar att något borde gjorts, men å andra sidan inte vill stå för att hen själv inte gjorde det.
Vem är egentligen ”man”? Och vem är det egentligen som säger nej? Ta med de frågorna nästa gång du ska möta en makthavare med oklar ansvarsuppfattning. Du kommer att lämna intervjun med betydligt tydligare svar på dina frågor.
Men i båda filmerna blir kontrasten tydlig mellan de ansvarigas beskrivning av verkligheten, och de förhållanden filmmakarna blottlägger. Mot verkligheten prövas orden – må det sedan vara ledande politikers utsagor om självständig utrikespolitik (eller kärvänligt ryggdunkande med Snowden i Moskva) eller fågelbranschens påståenden om långtgånget ansvar för miljö och hälsa (eller reklamfilmer om kärleksrelationen mellan kycklingen och bonden).
Båda dokumentärerna är också tydliga illustrationer av hur viktigt det är att också redovisa orden. Det är lätt för den granskande journalisten att koncentrera sig på den sjaskiga verklighet man upptäckt bakom kulisserna – men för att publiken ska förstå och vara beredda på ansvarsutkrävande intervjuer, så krävs det att man också lägger energi på att berätta hur de ansvariga påstått att det ligger till.
Dels för att vi inte kan utgå från att publiken vet det, och dels för att kontrasten utgör ett viktigt element i själva berättelsen. Missförhållanden är illa. Försök att dölja eller förtiga eller förringa missförhållanden gör det ännu värre. Konkret: den politiker som använt skattepengar till privata utgifter får det svårt, den som gjort det efter att ha hållit tal om lag och rätt och vikten av att hushålla med de gemensamma resurserna får det svårare.
Men när det gäller analysen av granskningsmetoden tror jag mig ändå ha rätt rent objektivt. De båda dokumentärerna kan helt enkelt helhjärtat rekommenderas för envar som vill utveckla sina kunskaper om granskningsmetod och -berättande. Men för den delen också för den som ”bara” vill se två timmar fantastiskt välgjorda reportage om viktiga samhällsfrågor.
Om man inte är sin egen redaktör är det ofta klokt att visa upp sitt reportage för en ansvarig arbetsledare under processens gång, förslagsvis i god tid före deadline så det finns gott om tid för eventuella justeringar. Man visar helt enkelt upp en oputsad text eller en råklippt video.
En erfaren arbetsledare förstår att råversionen är just en råversion och håller feedbackandet till den konstruktiva nivån: funkar de stora dragen? Finns det något stort tema vi missat? Krävs en total omkastning av dramaturgin?
Andra arbetsledare har svårt att skilja de stora frågorna från de små. Antingen drabbas de av temporär lomhördhet just när man formulerar ”Det är en råversion!” eller så förstår de helt enkelt inte begreppets innebörd.
Åsikterna hamnar helt enkelt, för att uttrycka det snällt, på en väldigt detaljerad nivå. En nivå som gör att reportern (och i förekommande fall redigeraren) känner en bubblande frustration, i värsta fall övergående till ilska.
Då kan det vara bra att lugna ned sig en aning, förslagsvis med den här videon. Den har ett antal år på nacken, vilket bland annat syns på den tidkod som nog inte alla känner igen från moderna redigeringsprogram, men kan likväl erbjuda en hygglig igenkänning från redigeringsblockets tuffa vardag. Kolla sedan också in kommentarerna – som fortsätter på samma tema. Efteråt kan du/ni åtminstone känna glädjen av att inte vara ensamma i frustrationen.
(Och för att vara lite konstruktiv: finns det något sätt att undvika den jobbiga situationen? Ett tips är förstås att vara extra tydlig, inte bara med att det är en råversion utan att det är en råversion!!! som har luckor!!!, bland annat svartrutor!!! och ofixat ljud!!! och saknar grafik!!! [om vi nu pratar tv]. En mer försåtlig metod är att medvetet lämna ett par tre uppenbara jumpcuts och obegripliga tresekunderspauser, för att tillfredsställa arbetsledarens behov av konstruktivt synkpunktande.)
Den som missade årets grävseminarium – eller var där men missade några omtalade föreställningar – kan se fram emot några högtidsstunder i tv-soffan de närmaste dagarna.
Utbildningsradion spelade in en hel rad föreläsningar och diskussioner, som nu sänds under programrubriken Samtiden i Kunskapskanalen.
De kommer kanske inte att gå på prime time, men å andra sidan blir de efter sändning tillgängliga på UR play där man som bekant kan titta när man vill.
Vill man titta enligt tablå så ser gräv-punkterna ut så här:
Tisdag 5 maj
16.00 Filmen ”The islamic state”
Journalisten Medyan Dairieh har varit inne hos terrororganisationen IS. Hela världen följde hans dokumentation och här berättar han själv om hur det är att bevaka IS och varför det är viktigt att göra det riskfyllda arbetet. Arrangör: Föreningen grävande journalister.
16.35 Gräv med Nisse
Hur är villkoren för en grävande journalist idag? Nils Hanson är ansvarig utgivare på SVT:s Uppdrag granskning. Här berättar han om hur han en gång började gräva och jämför idag med tiden då han började som journalist. Arrangör: Föreningen grävande journalister.
17.25 Grävandets ABC
Ge inte upp! Det är det viktigaste för att lyckas med en granskning, enligt Marja Grill, nyhetsreporter på Sveriges Television. Arrangör: Föreningen grävande journalister.
Onsdag 6 maj
16.00 Så blir du anställd
Det är inte lätt att bli anställd inom media idag. Så vad ska man göra för att få jobb som grävande journalist? här samtalar Nils Hanson ansvarig utgivare för Uppdrag granskning, Helena Giertta chefredaktör för tidningen Journalisten, Fredrik Laurin redaktör för grävande journalister på SR och Cecilia Ögren Wanger på TV 4:s Kalla fakta. Arrangör: Föreningen grävande journalister.
16.40 Vardagsgräv
Att börja gräva som journalist kan vara lite motigt. Du har en bra idé eller misstanke men vet inte hur
du ska starta. Här visar och tipsar journalisten Marja Grill hur du ska göra. Arrangör: Föreningen grävande journalister.
17.25 Att bevaka kriget i Syrien
Frilansjournalisten Joakim Medin blev fängslad av den syriska regimen i februari och anklagad för spioneri. Han släpptes efter förhandling. Nu berättar han varför det är så viktigt att åka tillbaka till Syrien och fortsätta berätta trots riskerna. Arrangör: Föreningen grävande journalister.
17.50 Wallraffa på sociala medier
Falska identiteter på nätet är bra för att kunna gräva efter information på sociala medier som journalist.
Det berättar Josephine Freje, programledare på Plus som tidigare har jobbat som gräv-chef på tidningen Faktum. Arrangör: Föreningen grävande journalister.
18.15 Viralgranskarna
De fick stora journalistpriset 2014 i kategorin årets förnyare. Viralgranskarna granskar nyheter som
sprids på nätet och kollar upp vad som är sant och falskt. Arrangör: Föreningen grävande journalister.
Torsdag 7 maj
16.00 Om offentlighetsprincipen
Nils Funcke är en av Sveriges främsta experter på offentlighetsprincipen. Men hur kan man använda offentlighetsprincipen som journalist och vilka möjligheter ger lagen? Arrangör: Föreningen grävande journalister.
16.45 Granska med motstånd
Carl Larsson är journalist som nu studerar juridik. Han har i många år arbetat på Sveriges Television och här berättar han om hur han arbetade med fallet där två killar dog på Hjulstabron. Arrangör: Föreningen grävande journalister.
17.20 Att göra ansvarsintervju
Som journalist ska man vara väl förberedd och öva tillsammans med en kollega innan man går ut för att
ställa en person till svars. Bo-Göran Bodin, flerfaldigt prisbelönt journalist på SR Ekot, berättar om sina förberedelser. Arrangör: Föreningen grävande journalister.
18.00 Yttrandefrihetsdebatt
Kommer vi att våga berätta efter terrordåden i Paris och attentatet mot Charlie Hebdo? Ett samtal om vikten av att fortsätta arbetet för demokrati och yttrandefrihet. Med Özz Nujen, ståuppkomiker och skådespelare, Lena Sundström, journalist och författare, Helle Klein, journalist och präst, och My Wingren, journalist. Arrangör: Föreningen grävande journalister.
Fredag 8 maj
16.00 Tom Alandh berättar
Med sin klara och speciella röst har dokumentärfilmaren Tom Alandh berättat svenska historier i 30 år. Här berättar han om mötena med människorna och om sitt arbete. Arrangör: Föreningen grävande journalister.
17.00 Gestalta och berätta
Journalisten och författaren Lena Sundström berättar om hur hon har jobbat med sina böcker och grävande journalistik. Hur samlar hon sitt berättande och gestaltar det hon ser och hör? Arrangör: Föreningen grävande journalister.
Uppdaterat 150519: Nu finns Gräv 15-föreläsningarna samlade på en sida hos UR Play. Tack för det!
Dagens gästbloggare är Marko Säävälä som jobbar på nyhetsbyrån TT som (håll i er!) webbtvredaktör, reporter, fotograf, videoredigerare och videoreporter. Som många andra redaktioner jobbar TT allt mer med rörlig bild, och inte sällan i livesändningar, och Markos post handlar om just detta.
Marko Säävälä. Foto: Anders Wiklund/TT
Att sända live kan få den mest ärrade reportern att darra på rösten. Men med några få enkla handfasta tips kan livesändningen och din ståuppa bli mindre svettig. Live är inte så farligt. Det känns oftast värre än det faktiskt ser ut – en bra tankeboost att ha med sig.
Se livebevakningen i stället som en utmaning, en pulshöjare och njut av kicken den ger.
Här är några enkla grundläggande tips som vi på TT Nyhetsbyrån lär ut:
Förbered och läs på. Ju mer påläst och insatt du är i ämnet desto säkrare kommer du att känna dig och det kommer att synas i rutan.
Skriv ner ett manus, stolpar i ett block eller i paddan/mobilen. Har du ont om tid memorera i huvudet. Ha ytterligare händelsefakta nära dig. Kan handla om att följa en onlinerapportering på paddan, kolla Twitterflödet eller be en pålitlig kollega messa dig fortlöpande senaste nytt.
Titta in i kameran. Flacka inte med blicken. Titta inte på kameramannen mer än i ögonvrån ifall han tecknar något halsbrytande.
Var INTE rädd för kameran. Prata som om det vore till en kompis/mamma. Språket ska vara enkelt, förståeligt, tydligt och görs i micken.
Undvik, tycker jag då, ”jag står här vid/med minister”. Bättre att gå pang på intervjupersonen i stället för att tala om att han står vid din sida.
Undvik också, tycker jag, ställa frågor till dig själv: ”varför står vi då här? Jo, det ska jag berätta”.
Etablera sändningen. Presentera vad ser vi, vad vi kommer att få se och den förväntade eller redan kända nyheten. Delge gärna tider (när ska en eventuell presskonferens starta) och eventuella förseningar.
Upprepa. Är det en längre sändning måste nyheten upprepas.
Niklas Svensson på Expressen: ”Viktigaste tipset: Upprepa det du vet, gång på gång. Tittarna kommer och går”. ”Gör en snabb grundresearch som du kan fylla ut med… Men oron för att ’låta tjatig’ är oftast överdriven”.
Positiva med ”tjatet” är att du får några sekunder till att ”fylla ut” sändningen med. Tips är att före sändning fundera ut variationer på upprepningen.
Boka upp intervjupersoner. Se till att hen finns där. Dubbelkolla med alla berörda. Pinsamt om intervjupersonen inte dyker upp.
Att ha med djur och barn. Kan vara ditt bästa men också värsta grepp. Otaliga är de bloopers som florerar på nätet med djur och direktsändande reportrar. Men är du ute efter ett klickmonster kan du alltid gambla med djur eller barn.
Tips vid kortslutning. Det händer även den bästa. Andas. Börja om. Annars är ett knep vid blackouter att faktiskt tala om vädret. Speciellt om du står utomhus. Särskilt om det också är i högsta grad relevant. För visst tillför det något som nödlösning: ”kungaparet har i alla fall tur med vädret. Just nu är det 25 grader varmt, solen skiner och ska så vara i dagarna två”.
Andra tips: Se dig omkring. Kanske detaljer i lokalen väcker idéer? Tala om hur många journalister som är på plats och vad de gör just nu. Gör en återkoppling till vad som tidigare sagts eller skrivits om nyheten.
Eller tänk om i nya vinklar. Mikael Grill Pettersson på SVT tipsar: ”Ibland kan det vara intressantare att tala om något annat än det självklara. Vid en terrorattack fokuserar man t ex gärna på terroristerna – som man samtidigt vet allra minst om. När Ekot sände direkt efter attacken mot Lars Vilks lät man mycket handla om honom i stället; ett ämne där det finns både kunskap och intressanta intervjupersoner – bland annat Janne Josefsson som följt honom nära under en period. Radions sändning blev mycket fyllig bland annat av just det skälet.”
Jobba med dina tics: Alla har vi dem. Se dig i spegeln eller titta på dina sändningar efteråt. Du kommer säkerligen upptäcka saker som att du kliar dig väldigt ofta på örat, rör vid din haka eller jämt ser gravallvarlig och moloken ut som Fredrik Reinfeldt.
Tänk på vad du säger. Då menar jag särskilt strax före sändning då man ibland kan ligga ute några sekunder innan man får ett klartecken hemifrån. Dessutom kan flera andra medier ligga ute live intill dig medan du väntar eller avslutat din sändning. Dina avslappnade eller skämtsamma kommentarer kan snappas upp och slå tillbaka på din yrkesroll.
Öva. Du kan testa privat. Göra egna livesändningar via Bambuser, Meerkat och Periscope. Bara du inte direktsänder nyheter som konkurrerar med din arbetsplats.
Det är såvitt jag vet inte utrett om det handlat om en medveten lögn eller ett så kallat falskt minne, men Sveriges Radios Godmorgon, världen lät i alla fall en hjärnforskare reda ut begreppen kring de sistnämnda: de existerar, rör vanligtvis minnen från barndomen (som, för att uttrycka det rått, kontamineras av andras berättelser och egen strävan efter en förbättrad självbild) men kan också skapas kring saker man (inte) upplevt i vuxen ålder.
Jag måste erkänna att historien får mig att fundera över allt jag skrivit på den här bloggen. Inte sällan kryddar vi ju våra tips med mer eller mindre daterade anekdoter från journalistlivet; det egna eller andras. Eller från helt andra delar av samhället.
Härom månaden blev jag via en enkel googling varse om att jag haft tokfel i en filmanekdot jag berättat åtskilliga gånger för vänner och bekanta genom åren: jag brukade i diskussioner om regissören Bo Widerberg göra gällande att skådespelerskan Pia Degermark fick rollen i hans kostymdrama Elvira Madigan efter att Widerberg hört henne som statist skrika på en buss i polisthrillern Mannen på taket (som inom parentes, och med särskild riktning till våra yngre läsare, är den bästa Beckfilm och en av de bästa svenska thrillers som någonsin gjorts).
Storyn var underbar och jag hade sett och läst om Mannen på taket så mycket att jag kunde gödsla på med ytterligare trivia om just sekvensen med polisen i fontänen som bussen kör förbi och som föranleder skriket (ett litet barn på trehjuling som kommer fram till polisen i fontänen är en treårig Johan Widerberg osv).
Ända tills en klok person i vänkretsen för några månader sedan på en middag ifrågasatte:
– Men gjordes inte Elvira Madigan långt före Mannen på taket?
Och jag tvingades inse att jo, det gjordes den ju… Den ena är en 60-talsfilm, den andra en 70-talsfilm. Och inte i den ordning som min story förutsatte.
Hej Google!
Det visade sig att jag blandat ihop två skådespelerskor och två Widerberg-filmer. Det var inte Pia Degermark som skrek där på bussen utan (sedermera svt-kollegan) Michaela Jolin, och filmen hon därmed castades till var inte Elvira Madigan utan (den problemkantade, sågade och undangömda) Victoria. Som visserligen på sin tid jämfördes (kritiskt) och beskrevs med tydliga paralleller till Elvira Madigan (bland annat av Widerberg själv) och där huvudrollerna en gång i tiden varit tänka för just Elvira…-paret Thommy Berggren och Pia Degermark.
Men ändå. Min story var bortitok fel.
Jag får väl tacka min lyckliga stjärna för att jag aldrig offentliggjort anekdoten i någon bloggpost eller – ännu värre – ett svt-reportage.
Å andra sidan känner jag mig rätt säker (vill i alla fall tro) att jag inför en journalistisk användning (och förhoppningsvis även inför en bloggpost) skulle gått till botten med historien på allvar (åtminstone googlat den) och inte bara litat till mitt minne.
För det är ju så där. När vi ses över borden berättar vi ibland saker ur minnet, och då kan strävan efter en bra historia ibland trumfa behovet av dubbelkoll och line-by-line-rutin. Men när vi säger saker i nyhetsprogram eller webbtexter ska man kunna lita på att vartenda påstående är kontrollerat och att vi inte säger saker vi inte har täckning för.
Och en gång var den där uppdelningen enkel, men ett nytt medielandskap har skapat hundra mellanformer där krav och förväntningar inte längre är helt glasklara. Hur dubbelkollad är journalistens historia i ett tweet eller en Facebook-status?
Jag vill dock klargöra att jag aldrig, varken här eller på Twitter, på Facebook eller över något bord, åkt någon helikopter i Irak.
Möjligen åkt buss en gång förbi den där fontänen som man minns från den där scenen i Mannen på taket…
Kritiken 
