Har du sett Arga doktorn? Serien där svt granskar vården genom att låta den engagerade läkaren Björn Bragée hjälpa patienter som hamnat snett.
I deras sista avsnitt (tyvärr bara tillgängligt en månad framåt så skynda att kolla) dyker det faktiskt upp ett litet journalisttips.
Alla journalister har varit med om situationen när en intervjuperson inte vill prata om det enskilda fallet. Det kan vara makthavaren som anser sig förhindrad av sekretess eller beslutsordning, inspektören som oroas för att vederbörande själv kan komma att få ärendet på sitt bord för utredning, eller experten som tycker att det finns mycket att säga på en allmän nivå – men inte gärna kastar sig in i debatten om ett enskilt ärende.
Föreningen grävande journalister visade för några år sedan att ministrar är sällsynt motsträviga till att möta enskilda personer i studiodebatter. Min egen erfarenhet säger att ministrars pressekreterare gärna hänvisar till risken att anklagas för ministerstyre om de uttalar sig om en myndighets hantering av ett ärende – åtminstone så länge de inte själva vill uttala sig om ärendet.
Skälen kan vara mer eller mindre goda, och som reporter kan du agera mer eller mindre skickligt inför situationen.
Jag brukar betona betydelsen av att alltid begära en fullmakt för den enskilde som vill att vi berättar om ett upprörande fall. Utan fullmakt har faktiskt myndighetsföreträdare ofta goda skäl att både avböja intervju och neka utlämnande av allmänna handlingar. Tänk på att fullmakter som rör barn kräver underskrift av båda vårdnadshavarna (om det finns två).
Tänk också på att pressavdelningen ibland kan arbeta i ditt intresse: till skillnad från den ansvarige tjänstemannen förstår de hur illa det ser ut när man vägrar kommentera. De kanske försöker övertyga den ansvarige att ställa upp – eller åtminstone erbjuder dig en alternativ intervjuperson (oftast en högre chef eller presstalespersonen själv). Var dock tydlig med vilka frågor du förväntar dig att kunna ta upp i intervjun – om inte annat så för att undvika den för båda parter genanta situationen att framskickad intervjuperson helt enkelt inte har koll på ämnet.
(Vi talar nu om ansvarsintervjuer. Ingen av dessa strategier är i mina ögon applicerbar på exempelvis en ovillig expert. Experter är ofta tveksamma till att uttala sig eftersom de inte vill basera sin uppfattning på en förenklad mediebild – och således kan det vara en vinnande strategi att erbjuda experten en möjlighet att själv sätta sig in i ärendet genom att ta del av alla relevanta handlingar, ett erbjudande som kan väcka både nyfikenhet och engagemang.)
Ibland måste man acceptera premissen ”inte prata om det enskilda fallet” och då kan man ha lite olika strategier.
En kan vara att försöka ringa in den allmänna, hypotetiska diskussionen så hårt att man i praktiken talar om det enskilda fallet (”Men om vi då föreställer oss ett läge där alla de här skälen föreligger – vad kan det då finnas för anledning att säga nej?”).
Strategin (som delvis förekommer i Arga doktorn-avsnittet) är intelligent men riskfylld. Intervjupersonen förbinder sig inte till någonting genom sina svar (det kan ju alltid finnas ytterligare omständigheter som skiljer ditt hypotetiska exempel från det verkliga) och i värsta fall landar intervjun i ett större frågetecken än den hade i början (Men om det inte ska kunna hända…?), ett du inte kommer att kunna få svar på just eftersom du accepterat att ni inte pratar om det enskilda fallet.
Viktigt är också att vara helt öppen mot publiken med villkoren för intervjun, att det faktiskt är generella frågor även när det låter som att ni diskuterar det enskilda fallet.
Två fräcka lösningar kan vara att låta huvudpersonen själv ringa upp den ansvarige i er närvaro (och med inspelning) för att göra ansvarsintervjun om sitt eget ärende – eller att helt enkelt kuppa in frågorna i den intervju som skulle vara allmän.
Den sista strategin ger nog inga svar men däremot en rätt ilsken intervjuperson, som med rätta kan hävda att ni brutit er överenskommelse. Den bör således – om någonsin – bara användas när detta argument slås ut av ett större och odiskutabelt behov av att ha fått ställa frågorna i en intervju.
(Skilj på förklaringen till agerandet och intervjun. Den förstnämnda både kan och ska vi försöka hitta – och redovisa för publiken – oberoende av intervjuviljan hos den ansvarige. Intervjun syftar till att ställa frågorna som följer av förklaringen – och ge makthavaren en chans att svara med sina egna ord.)
Men Arga doktorn då. Förutom att både testa hypotetisk inringning och pressekreterarhjälp gör de faktiskt i slutet av programmet något jag aldrig sett förut, och som föranleder denna bloggpost.
(Har du inte sett programmet så kolla det nu innan du läser vidare. SPOILER ALERT med andra ord.)
När doktorn i slutet får möta en ansvarig politiker i det landsting som vägrar att remittera patienten till en klinik i ett annat landsting – dit patienten vill komma eftersom han saknar förtroende för sitt eget efter flera missgrepp – så sker intervjun på just villkoret ”inte prata om det enskilda fallet”.
Björn Bragée respekterar detta. I slutet av intervjun påpekar han att han respekterar detta.
Men han påpekar också att det för honom handlar om ett enskilt ärende. En enskild människa. Och han ber att få lämna över en mapp med patientens historia.
Den tar politiken emot. Och strax efter intervjun kommer ett besked på sms, att landstinget efter år av motstånd accepterar en remiss till den andra kliniken.
Det är inte bara fantastisk tv. Det är inte bara en gripande historia och en viktig granskning.
Det är också ett briljant sätt att lösa knuten om det enskilda fallet. Som i detta fall dessutom löste knuten om vården i det enskilda fallet.
Och visst – metoden är nog inte helt tillämplig i varje enkelt nyhetsinslag vi gör. Och den är en sistahandslösning för man får ju fortfarande strängt taget inga svar från den ansvarige. Men i denna typ av journalistik, där man tillåter sig en högre grad av engagemang och lösningsorientering, skulle det förvåna mig om vi inte får se fler mappar överlämnade under de kommande åren.
Och syftet behöver ju faktiskt inte heller vara som i Arga doktorn, att åstadkomma en förändring. Det kan lika gärna handla om att försäkra sig om att den högst ansvarige faktiskt förstår det enskilda fallet.
Även om man inte vill prata om det inför en kamera.