Jag pratade med en kollega om vad som gör att en redaktion kommer igång med grävande journalistik.
– Våra chefer brukar säga att man gärna ger tid om bara nån kommer med en idé, men ändå händer det inte.
Jag tänkte: har vi hört den förut eller hört den förut?
Själv har jag hört det från en hel rad…chefer. Chefer som bekymrar sig över idéfattigdomen bland medarbetarna. De har ju gjort utrymme i schemat för att frikoppla någon – men ”någon” anmäler sig inte! Varför då??
Det där är i själva verket ett av de bästa förhållningssätten om man vill undvika grävande journalistik. Att säga att tid och resurser kan finnas om någon kommer med en idé.
Om man radar upp alla redaktioner som genom åren tillämpat den principen längs en vägg och alla redaktioner som inte tillämpat den längs en annan, så kommer en mycket stor del av alla grävjobb att ha utförts av den senare gruppen.
Varför?
Därför att formuleringen sätter upp en galet hög ribba även för den mest grävsugna reporter. Signalen är: ge mig en idé som är så bra att den är värd den tid som ingen annan fått. Eller åt andra hållet: för att du ska få den tid som ingen annan får, så ska du ge mig en idé så bra att den slår allt annat.
Jag säger inte att det är det som cheferna menar, men på en redaktion där man aldrig förr avsatt tid för grävande journalistik blir kravet på idén som ska ge den där tiden förstås enormt. Hur många garanterat ofantligt dyrbara idéer har du i bakfickan, kollega?
De flesta av oss har inte galet många garanterat ofantligt dyrbara idéer i bakfickan. De flesta av oss har idéer om saker man skulle kunna kolla och kanske göra ut. Undersöka och granska. Har vi läst på (till exempel tagit oss igenom underbara Story Based Inquiry) så vet vi kanske att vi har en miniminivå som håller. Men vi kan inte lova att vi välter världsrymden. Om vi skulle vara säkra på det så vore ju nyheten redan hemma och i så fall skulle vi inte behöva någon tid för grävandet.
Grävande handlar om att testa om mini kan bli maxi. Att se om den enkla nyheten kan bli ett tungt avslöjande. Om den spännande skildringen kan bli en omtumlande explosion.
Liknelserna är många. Den som tänker efter förstår hur dysfunktionell ”vi är öppna för idéer”-metodiken är om man på allvar vill se grävande journalistik.
Hur fungerar det när vi vill skärpa webben? Säger vi att ”den reporter som vill testa webben kan få en sida”? Om vi vill göra layouten luftigare? ”Ifall nån redigerare vill prova så kan vi testa en vecka”? Om vi vill ha fler skolnyheter? ”Alla idéer är välkomna”?
Förändringar kräver sin formalia. Vill vi ha bevakning dygnet runt väntar cheferna inte på att en reporter frivilligt anmäler sig för nattjänstgöring. Man ändrar schemat.
”Kräv gräv!” uppmanade en gång grymma grävveteranen Åsa Nicander Sveriges redaktionsledare. Uppmaningen är svaret på frågan ”Hur ska vi göra då?”
Ni ska kräva gräv! Ni ska inte säga att grävet är något som kan bli av om någon reporter till äventyrs flaggar upp en idé. Den formuleringen förvandlar granskande journalistik till en ynnest för den enskilde medarbetaren – grävet som en variant på semesterönskemål.
Men semesterönskemålet kräver inte en färdig kioskvältare. Det är lite lättare att komma med sina förslag utan det kravet. Det gäller både semesterperioder och grävande journalistik.