Ny chans: serien att kolla ikapp under ledigheten!

Spänning på riktigt.
Spänning på riktigt.

Vi har tidigare tipsat om dokumentärserien Amerikas fördolda stater, om övervakningsskandaler, politiska intriger och journalistik.

Förra gången tog vi upp det (numera) bevingade uttrycket The Guinness is good, som användes när reportrarna från The Guardian meddelade chefen att Edward Snowden verkade vara den han utgav sig för att vara.

Den här gången kan vi väl nämna turerna när jätten New York Times efter påtryckningar från Bush-regeringen avstår så länge från att publicera avslöjanden om massövervakning, att reportern börjar förbereda en bok där allt ska avslöjas – inklusive tidningens undfallenhet mot makten…

Jag erkänner gärna att mitt intresse för frågorna som dryftas i den här dokumentären förmodligen är ovanligt stort. Men jag slås också av hur många frågeställningar som inte bara handlar om övervakning, underrättelstjänster och politiska prioriteringar – utan också om journalistik och publicistiska överväganden. Inte alltid i efterhand smickrande för de inblandade.

Dokumentärserien plockades av rättighetsskäl bort från SVT Play en tid efter sändningarna i höstas, och kommer att göra så även denna gång.

Men ett antal dagar har man på sig att kolla – åtminstone om man läser denna post vid publiceringen eller under de närmast följande veckorna.

I bästa fall har man rentav dagar kvar på julledigheten som med fördel kan ägnas åt denna lysande thriller. Den är som en blandning av West Wing och Homeland, fast i verkligheten.

(Och på tal om Edward Snowden: om någon till äventyrs missade min kollega Carolina Jemsbys exklusiva intervju med den amerikanske visselblåsaren, så finns bitarna samlade här.)

Zooma med en tumme

image

Det finns små tips och det finns stora tips. Och så finns det små tips som kan få stor betydelse i väldigt specifika situationer.

Om du någon gång haft problem med att zooma i en Google Maps-karta eller på en webbsida i Chrome i mobilen eftersom du inte haft händerna fria för att kunna ”nypa” eller ”öppna” med två fingrar så kan detta vara ett sånt tips.

Du kan nämligen zooma i både kartorna och på webben utan att behöva mer än en tumme.

Tricket är att dubbelklicka med tummen – och hålla kvar den på andra klicket. Då kan du sen dra tummen upp eller ned för att zooma.

Fungerar som sagt i Google Maps och mobila Chrome. På både telefoner och plattor med alla nyare versioner av Android. Kanske också annorstädes – testa gärna och rapportera i kommentarerna.

Så. Slut på meddelandet.

Använder du din verktygslåda?

image

Det händer med jämna mellanrum. Ibland gör det mig irriterad, oftare lite ledsen.

Man förstår att en kollega gått en lång omväg helt i onödan. Över ån efter vatten. Och/eller missat att hämta in det guld som hade gjort skillnad trots att det fanns inom räckhåll. Därmed bara fått loss en bråkdel av vad storyn kunnat vara.

En kollega jagar ärenden där människor gjort anmälningar till en tillsynsmyndighet – utan att söka i den databas redaktionen betalar dyra pengar för att ha tillgång till. En annan sitter och hämtar uppgifter från Bolagsverket som finns i årsredovisningar vi alla kan klicka fram direkt. En tredje gör en ambitiös granskning av hanteringen av ett kommunalt ärende med bara muntliga källor – trots att det finns drivor av offentliga handlingar i ärendet som säger betydligt mer om vem som gjort vad och när och varför.

Det handlar om kollegor som inte har koll på sin egen verktygslåda. Som inte vet vilka tjänster redaktionen har tillgång till, eller hur man söker i dem. Som inte begärt ut handlingar sedan journalistutbildningen och sedan dess förlorat reflexen att alltid göra det. Som helt enkelt inte känner till alla sina möjligheter, researchens fulla potential.

I någon mån befinner vi oss alla där. Jag får varje vecka nya insikter i fråga om var, när och hur man kan få ny information – eller en gammal bekant typ av information på ett enklare sätt.

Jag har nog aldrig jobbat på en redaktion där alla haft koll på allt. Men det ligger förstås både i redaktionens, ledningens och enskilda medarbetares intresse att så många som möjligt har så bra koll som möjligt – om inte annat så för att det är grymt ineffektivt och direkt ansvarslöst ekonomiskt att inte utnyttja tjänster som redaktionen betalar dyra pengar för.

Ett annat skäl är att en god kunskap om researchverktygen ökar den redaktionella integriteten. Du kan t ex självklart leta case genom att vända dig till intresseorganisationer eller pressavdelningar, men genom att hitta caset själv kan du göra en oberoende bedömning och känna dig hyfsat trygg med att vederbörande åtminstone inte är utvald eller fått instruktioner från en annan part.

För den som kommer till en ny redaktion finns bara en regel: ta reda på vad ni har! Och nöj dig inte med svaret från kollegan intill, utan fråga redaktionens tyngsta grävare eller skarpaste arbetsledare. Sannolikheten är stor att kollegan intill inte heller har koll.

Min erfarenhet är att redaktioner ofta är mer angelägna om att försäkra sig om att medarbetarna hanterar alla system för output än input. På sitt sätt är detta logiskt: om det inte landar ett inslag i sändningen eller en text hos kvällsredigeraren så hotas ju själva utgivningen.

Men om man missar spännande stories, eller tar onödigt lång tid på sig för att hitta en given story eftersom man inte har koll på sina egna verktyg – så hotas ju å andra sidan innehållet i det man skickar ut. Det blir färre intressanta historier från oss än från konkurrenten som vet hur man letar, helt enkelt.

Bland de ofta outnyttjade resurserna finns avgiftsbelagda databaser som Sirenarkivet, Retriever och Infotorg. Det är inte alls säkert att din redaktion har dem, och framför allt inte att man har dem alla. Men min poäng är att den eller de tjänster som redaktionen nu eventuellt har tillgång till ska vara en lika självklar del av din verktygslåda som någonsin telefonen eller redigeringsprogrammet.

Om du har en snål arbetsgivare, eller själv är en fattig frilans (notera adjektivvalen!), så har du i många fall också hyggliga fattigmansalternativ till ditt förfogande. Numera finns t ex en hel del sajter typ Allabolag som erbjuder gratis basinformation om företag (inklusive företrädare, alltså personerna man får ringa hem till när nyheten exploderar efter att växeln stängt) och bara för att du inte har tillgång till Sirenarkivet betyder det inte att de offentliga handlingarna är utom räckhåll – du måste bara begära ut dem direkt från myndigheten. (I vissa fall, som det i sammanhanget föredömliga Konsumentverket, finns rentav diarium på nätet.)

Det senaste tillskottet i gratislådan tipsade alltid alerte Smålandsgrävaren Bosse Vikingson mig om härom dagen: söktjänsten hitta.se har börjat publicera årsredovisningar utan kostnad.

Slut på bortförklaringarna med andra ord; bara att ladda hem och börja granska!

Men allra först: gör en inventering av tillgångarna i din – och redaktionens – verktygslåda. För att åtminstone minimera risken för vandring över åar efter vatten, eller undersökningar som bara når bråkdelar av potentialen.

Sämsta intervjutekniken – nu i alla fall rolig!

image

Ibland måste man ompröva gamla föreställningar.

Ända sedan jag såg mina första 60 minutes-reportage, på 90-talet när TV4 började sända det amerikanska samhällsmagasinet (som fortfarande inte har någon svensk motsvarighet; Uppdrag granskning och Kalla fakta är för ensidigt inriktade på att avslöja missförhållanden, andra tv-magasin från Kobra till Plus över Agenda alltför nischade åt andra håll), har jag haft en mycket bestämd uppfattning om reportrarnas intervjuteknik.

Nämligen att den bygger på påståenden som ger enstaviga svar (Yes, No) möjligen tvåstaviga (Yes sir, No sir, Yes ma’m, No ma’m).

– They stole your car?
– Yes sir.
– Everything that was in it?
– Yes sir.
– You were mad?
– Yes sir.

Detta var en mycket speciell intervjuteknik.

Det finns ju nämligen ett intervjutekniskt ideal som säger att frågorna egentligen inte ska behövas. De ska kunna klippas bort i redigeringen. Idealet omfattas av så skilda mediaaktörer som hyperkommersiella dokusåpa-producenter och superseriösa P1-radiomakare; båda kategorierna vill kunna bygga hela avsnitt (eller hela program) bara på personernas egna formuleringar, och då vill man inte ha några störande reporterfrågor emellan.

Men så fanns alltså detta andra ideal, med maximal reporternärvaro. Osändbart utan frågan. Givetvis amerikanskt.

Jag var fascinerad av metoden, tyckte den gav en viss dynamik åt intervjun, och testade den några gånger själv. Generellt heter det ju att man ska undvika att lägga ord i munnen på sina intervjupersoner, dels eftersom det låter bättre när folk säger flerstaviga meningar själva och dels för att intervjupersoner tenderar att backa från alltför skarpa utsagor om man just försöker lägga dem i deras mun.

Mina tester visade att den andra farhågan var överdriven (folk hade inget emot att man sammanfattade deras budskap) men den förstnämnda invändningen kvarstod ju, så det blev inget långvarigt experiment.

60 Minutes intervjuteknik är helt enkelt ganska usel om man vill få ut något annat än bekräftelser på reporterformulerade påståenden ur intervjupersonen.

(Den som vill ha en mer stringent formulerad kritik av 60 Minutes-intervjuerna kan med fördel gå till intervjugurun John Sawatsky, som länge använt programmets intervjuer som avskräckande exempel.)

Jag glömde bort experimentet och tappade dessutom bort 60 Minutes i tablåerna (där TV4 verkade kämpa för att varje säsong ge programmet en ännu omöjligare sändningstid än den förra) under åren som gick.

Men så härom kvällen blev jag påmind. Av den brittiske komikern John Oliver som gör amerikansk satir i HBO:s Last Week Tonight en gång i veckan.

För han – eller mer troligt någon av medarbetarna i hans uppenbarligen begåvade och ambitiösa stab – hade satt ihop ett fantastiskt hopklipp av 60 Minutes-bitar.

Men jag insåg att något hänt. Eller att jag möjligen haft fel hela tiden.

För de var inte längre enstaviga!

Visserligen var reportrarnas frågor fortfarande inga frågor utan påståenden med frågetecken. Men svaren hade utvecklats – till att bli upprepningar av frågorna.

Fast med ett utropstecken efter, om ni förstår.

– They stole your car?
– They stole my car!

Osv…

Ni förstår. Olivers program beskriver det som ett sätt att få fram den perfekta soundbiten; formuleringen som håller till löpet eller rubriken.

Och numera – framförd av intervjupersonen själv!

Och visst. Man kan gnälla om frågorna som inte är några frågor, och om att metoden fortfarande verkar ha som främsta syfte att kunna motivera inklipp av en inte-bara-lyssnande reporter. Men nu kanske vi inte ska gnälla.

Utan bara konstatera att världen ibland går framåt. (Eller att jag möjligen haft fel hela tiden.) Och att 60 Minutes-svaren ibland får radikalt fler stavelser.

Att sedan hopklippet från Olivers program är väldigt underhållande gör ju inte saken sämre.

Om man nu ska studera usel intervjuteknik är det ju en tveklös fördel om den är rolig.