Ibland måste man ompröva gamla föreställningar.
Ända sedan jag såg mina första 60 minutes-reportage, på 90-talet när TV4 började sända det amerikanska samhällsmagasinet (som fortfarande inte har någon svensk motsvarighet; Uppdrag granskning och Kalla fakta är för ensidigt inriktade på att avslöja missförhållanden, andra tv-magasin från Kobra till Plus över Agenda alltför nischade åt andra håll), har jag haft en mycket bestämd uppfattning om reportrarnas intervjuteknik.
Nämligen att den bygger på påståenden som ger enstaviga svar (Yes, No) möjligen tvåstaviga (Yes sir, No sir, Yes ma’m, No ma’m).
– They stole your car?
– Yes sir.
– Everything that was in it?
– Yes sir.
– You were mad?
– Yes sir.
Detta var en mycket speciell intervjuteknik.
Det finns ju nämligen ett intervjutekniskt ideal som säger att frågorna egentligen inte ska behövas. De ska kunna klippas bort i redigeringen. Idealet omfattas av så skilda mediaaktörer som hyperkommersiella dokusåpa-producenter och superseriösa P1-radiomakare; båda kategorierna vill kunna bygga hela avsnitt (eller hela program) bara på personernas egna formuleringar, och då vill man inte ha några störande reporterfrågor emellan.
Men så fanns alltså detta andra ideal, med maximal reporternärvaro. Osändbart utan frågan. Givetvis amerikanskt.
Jag var fascinerad av metoden, tyckte den gav en viss dynamik åt intervjun, och testade den några gånger själv. Generellt heter det ju att man ska undvika att lägga ord i munnen på sina intervjupersoner, dels eftersom det låter bättre när folk säger flerstaviga meningar själva och dels för att intervjupersoner tenderar att backa från alltför skarpa utsagor om man just försöker lägga dem i deras mun.
Mina tester visade att den andra farhågan var överdriven (folk hade inget emot att man sammanfattade deras budskap) men den förstnämnda invändningen kvarstod ju, så det blev inget långvarigt experiment.
60 Minutes intervjuteknik är helt enkelt ganska usel om man vill få ut något annat än bekräftelser på reporterformulerade påståenden ur intervjupersonen.
(Den som vill ha en mer stringent formulerad kritik av 60 Minutes-intervjuerna kan med fördel gå till intervjugurun John Sawatsky, som länge använt programmets intervjuer som avskräckande exempel.)
Jag glömde bort experimentet och tappade dessutom bort 60 Minutes i tablåerna (där TV4 verkade kämpa för att varje säsong ge programmet en ännu omöjligare sändningstid än den förra) under åren som gick.
Men så härom kvällen blev jag påmind. Av den brittiske komikern John Oliver som gör amerikansk satir i HBO:s Last Week Tonight en gång i veckan.
För han – eller mer troligt någon av medarbetarna i hans uppenbarligen begåvade och ambitiösa stab – hade satt ihop ett fantastiskt hopklipp av 60 Minutes-bitar.
Men jag insåg att något hänt. Eller att jag möjligen haft fel hela tiden.
För de var inte längre enstaviga!
Visserligen var reportrarnas frågor fortfarande inga frågor utan påståenden med frågetecken. Men svaren hade utvecklats – till att bli upprepningar av frågorna.
Fast med ett utropstecken efter, om ni förstår.
– They stole your car?
– They stole my car!
Osv…
Ni förstår. Olivers program beskriver det som ett sätt att få fram den perfekta soundbiten; formuleringen som håller till löpet eller rubriken.
Och numera – framförd av intervjupersonen själv!
Och visst. Man kan gnälla om frågorna som inte är några frågor, och om att metoden fortfarande verkar ha som främsta syfte att kunna motivera inklipp av en inte-bara-lyssnande reporter. Men nu kanske vi inte ska gnälla.
Utan bara konstatera att världen ibland går framåt. (Eller att jag möjligen haft fel hela tiden.) Och att 60 Minutes-svaren ibland får radikalt fler stavelser.
Att sedan hopklippet från Olivers program är väldigt underhållande gör ju inte saken sämre.
Om man nu ska studera usel intervjuteknik är det ju en tveklös fördel om den är rolig.