Tystnaden efter frågan var episk.
tv-inslaget handlade om kommuner som valt att bygga baracker i stället för nya förskolor, och mannen framför kameran svarade på varför man valt det ena framför det andra. I hans svar hade det låtit som att bedömningar och beslut konsekvent gjorts av någon annan än honom själv – ända fram till att reportern frågade vem som i så fall motsatt sig de nya förskolorna. Och svaret blev tystnad.
Journalistik är ofta problemorienterad. Inom nyhets- och samhällsjournalistiken prioriterar vi att berätta om saker som inte fungerar framför de som fungerar. Det leder med jämna mellanrum till kritik för att vi ”bara fokuserar på det negativa” och till anti-trender av typen konstruktiv journalistik eller public journalism. Men huvudfåran fortsätter likväl att bestå av en journalistik som berättar mer om problem och missförhållanden än om sånt som puttrar på som det ska.
Som samhällsmedborgare tycker jag vi ska vara rätt glada åt det. Det är ju strängt taget ett uttryck för att huvuddelen av samhället faktiskt fungerar hyggligt – att nyheterna och sensationerna blir det som inte funkar. Dessutom har historien visat att samhällen med en mer uppbygglig form av nyhetsjournalistik, som fokuserat på samhällets framsteg och makthavarnas klokskap, inte nödvändigtvis varit bättre samhällen (eller blivit bättre av att journalister skönmålat verkligheten).
En viktig uppgift för journalisten är hursomhelst också att utkräva ansvar för problemen och missförhållandena vi berättar om. Vi ska ge makthavare möjlighet att förklara sig, men också tydliggöra för publiken var ansvaret ligger.
Vissa sorters elände, som olyckor och naturkatastrofer, gör det svårt att omedelbart se en entydig ansvarskedja (även om en god granskare förstås ställer frågan om inte konsekvenserna kunnat förutses, skadorna minimeras osv) medan andra är tydligare, som felsatsningen på prestigeprojektet som havererade eller förskolorna som inte blev byggda.
Den ansvariga måste oftast medge att problemet existerar i sig, men är i normalfallet betydligt mindre villig att spontant erkänna sitt eget ansvar för sakernas förhållande. Man framställer hellre det inträffade som något som bara hände – mer likt en naturkatastrof än konsekvensen av ett felaktigt val.
Och här går vi ibland bort oss som journalister. Vi accepterar bortförklaringar och beskrivningar som börjar med ”Man…”
”Man tyckte ju att…”, ”Man landade till slut i att…”, ”Man gjorde väl bedömningen att…”
Så fort en makthavare inleder ett svar med ”Man…” ska man vakna till lite extra som intervjuare. Varför säger personen inte ”Jag…” eller ”Vi…”? Eller för den delen ”De…” – om personen nu själv inte är inblandad..?
Svaret är alltsom oftast att man menar det första men vill få det att låta som det senare. Visst var makthavaren själv med och tog beslutet, vederbörande var kanske rentav ensam beslutsfattare, men i efterhand framstår det som ett så obegåvat beslut att hen nu helt enkelt vill distansera sig.
”Man gjorde bedömningen…” bör med andra ord alltid följas av påfrågan ”Vilka var man?” Och när intervjuaren konstaterat att intervjuperson själv tillhörde skaran av beslutsfattare – en återgång till själva sakfrågan: ”Så varför…?” osv.
Om makthavaren fortsätter ludda till det, t ex om ett beslut man avstod att fatta men som nu framstår som mer förnuftigt, så får du bli ännu mer konkret. ”Vem var det som sa nej egentligen?” kan vara bästa vägen ut ur den märkliga (men alls inte ovanliga) intervjusituation där intervjupersonen å ena sidan inte förnekar att något borde gjorts, men å andra sidan inte vill stå för att hen själv inte gjorde det.
Vem är egentligen ”man”? Och vem är det egentligen som säger nej? Ta med de frågorna nästa gång du ska möta en makthavare med oklar ansvarsuppfattning. Du kommer att lämna intervjun med betydligt tydligare svar på dina frågor.
Eller möjligen en episk tystnad.