Dagens gästbloggare är Åsa Erlandson, som tidigare bland annat skrivit om redaktörerna från helvetet. I dag är ämnet ett annat.
Under 20 år som journalist har jag aldrig varit med om att en man vägrat vara med på bild. Däremot är det ganska vanligt att kvinnor inte vill. Vad det beror på låter jag vara osagt, däremot delar jag gärna med mig av några tips för att få fler kvinnor att ställa upp. De flesta samlade jag på mig när jag jobbade på sjuksköterskornas tidning, där det var en ständig kamp att locka fram kvinnorna. Självklart finns det många kvinnor som gärna ställer upp och inte alls är svårövertalade. Här fokuserar vi på de som tvekar av olika anledningar.
Fotografer har säkert ännu fler tips – så varmt välkomna att fylla på!
”Inte ska väl jag…” Här har vi kvinnan som är rädd att sticka ut och uppfattas som lite för mer av kollegerna om hon träder fram i tidningen (eller teveinslaget). Här gäller det att peppa och få henne att tvärtom se det som något positivt att ge arbetslaget en röst. Du är inte ”för mer”, utan modig! Du gör alla kolleger en tjänst! Ta chansen att äntligen ge röst åt er grupp!
”Då måste Gunilla, Mona och Linda också vara med.” Släkting till ”Inte ska väl jag…” Istället för att fastna i en diskussion om hur värdeslöst det är att göra intervjuer i grupp och ta gruppbilder, är det ofta smidigare att låta henne ta med sina kolleger. När de gruppratat en stund ber du att få tala med dem en och en, eller utveckla resonemanget med den du först ville prata med. Samma sak med (den förhatliga) gruppbilden: Ta den. Men be också om enskilda bilder. Ofta ligger det bara en osäkerhet bakom som sedan försvinner när huvudpersonen ändå fick ha kollegerna i släptåg.
”Fråga Göran istället.” Hon har doktorerat i ämnet, skrivit flera böcker och är en skicklig föreläsare. Ändå vill hon skicka fram sin manliga kollega istället, eller sin (manliga) chef. Här gäller det att med milt våld sätta ner foten och påpeka att du verkligen vill ha den bästa och den mest pålästa. Alltså dig. Och att du inte nöjer dig med någon sämre.
”Jag är inte snygg i håret.” En vanligare invändning än man kanske tror. Här handlar det inte om rädslan att säga eller göra något fel i tidningen, utan vanlig fåfänga. Efter att länge har försökt väninnevägen, ”jo du är jättefin!”, ändrade jag för några år sedan strategi och började med små uppfostrande samtal: ”Du är sjuksköterska. Du räddar liv. Du SKA inte vara snygg i håret!” Efter att ha fått denna lilla tankeställare och ett alibi inför omgivningen i form av ”den tjatiga journalisten som absolut ville ha mig på bild”, brukar det lossna.
”Jag blir aldrig bra på bild.” Här jobbar du mot en ofta livslång självbild. Smicker i kombination med trygghet brukar fungera. Lova att skicka er duktigaste fotograf, och att hon får se bilderna direkt i kameran. De flesta får en positiv aha-upplevelse, eftersom de aldrig blivit proffsplåtade förut.
”Neeej, jag vill inte.” Hon vill bara inte, punkt. Då är det dags att ta fram pekpinnen igen: ”I åratal har det varit gubbar, gubbar, gubbar i tidningen. Vill du att det ska fortsätta så?” När man gör om det obehagliga fototillfället till en chans att förändra världen – går det plötsligt bra!
Åsa Erlandson, journalist