Denna vecka, när den gigantiska Panamaläckan skakar om regeringar och banker över hela världen, känns det inte svårt att argumentera för granskande journalistik.
Och till helgen är det Grävseminarium i Göteborg, där hundratals granskande journalister bland annat kommer att få höra lysande nätgurun Paul Myers i levande livet och spionmisstänkte visselblåsaren Edward Snowden via länk.
Samtidigt utmanas den ambitiösa undersökande journalistiken från flera håll – från ny lagstiftning som minskar möjligheterna att konkret granska makt och förvaltning, och från krympande resurser och slimmade redaktionsmiljöer.
De flesta mediechefer ställer sig bakom det granskande uppdraget i princip, men många hittar i praktiken rader av skäl mot att just den egna redaktionen ska utöva den, i alla fall just den här veckan (eller månaden, eller…). Andra trendigare journalistiska format kräver resurser och granskningen blir på många redaktioner en fråga om enskilda reportrars och arbetsledares ork, motivation och metodik.
Metodiken kan vara en lysande hjälp på vägen när man har svårt att hitta orken och motivationen. Nätet i allmänhet och sociala medier och databaser i synnerhet har på många sätt gjort den kvalificerade granskningen enklare och förutsättningarna jämlikare än för bara 10-15 år sedan. (Hej ungdomar, har ni sett en telefonkatalog nån gång?!…)
På samma gång som den undersökande journalistiken ur vissa aspekter kan beskrivas som resurskrävande (om man räknar korkat kortsiktigt och aktivt utesluter flera faktorer från kalkylen) så är det ju också den gren som tydligast ger journalistiken ett existensberättigande också i det snart-inte-längre-så-nya medielandskap som präglas av sociala flöden, åsiktscirkus och rewriterace.
När vi granskar berättar vi historierna som någon inte vill att vi berättar. Nyheten som företaget aldrig skriver ett pressmeddelande om, misslyckandet som myndigheten inte tar upp i återrapporteringen och konflikten som den stora intresseorganisationen försöker tysta ned.
Kort sagt: de historier som medborgarna inte får från någon annan.
När journaliststudenter och grävskeptiska kollegor frågar vad gräv, granskning eller undersökande journalistik egentligen är, och inte tycker sig kunna se skillnaden mot annan journalistik, så brukar jag föreslå att de plockar bort den sista meningen i ingressen eller påan.
Många nyheter klarar inte det. För det är den sista meningen som markerar avsändaren. ”Det framgår i en ny rapport från Försäkringskassan” eller ”Det visar en sammanställning från polisen”.
Om du stryker den sista meningen måste du själv stå för påståendet. Du och din redaktion kommer inte att kunna komma undan med att Det var nån annan som sa det.
Den känslan är hisnande, och inte så lite läskig. Man riskerar alltid att hamna fel och då blir det jobbigt.
Granskande journalistik kan alltid göras mer eller mindre bra, med mer eller mindre stabila säkringar och mer eller mindre vass metodik.
Det är därför vi samlas i Göteborg till helgen. För att lära av varandra och vässa verktygen som hjälper oss i vardagen.
Själv ska jag prata om hur man kommer igång med sin granskning. Men framför allt ska jag lyssna och försöka lära mig mer.
Hoppas vi ses!
