Månad: oktober 2016

Finn fler aktörer 

Så gick det.

​Alla redaktioner vill få genomslag för sina stories. För en nyhetsredaktion finns ofta utmärkta förutsättningar att följa upp de egna nyheterna med reaktioner och kommentarer från olika håll. Vissa kan vara känslomässigt starka även om de inte betyder så mycket formellt (publikreaktioner i sociala medier) medan andra kan vara formellt viktiga om än svala i uttrycket (en tillsynsmyndighet som startar en utredning).

Tråkigt nog orsakar de flesta av våra nyheter varken presskonferenser eller uppföljningstävlan hos konkurrenterna. De gånger en nyhet får ett efterspel beror det oftast på att redaktionen bakom nyheten hittat en relevant reaktion och/eller fortsättning. De gånger en story rinner ut i sanden beror det oftast på att man inte gjort det.

När SVT Nyheter i fjol granskande telefonbolaget 4one kände vi tidigt (inte minst efter mötet med svårt cancersjuke ofrivillige kunden Göran Andolf) att vi ville komma längre än i andra motsvarande historier om liknande bolag. 

Rapporteringen om oseriösa telefonbolag brukar annars följa en enkel mall där man intervjuar en lurad kund, pratar med Konsumentverket och söker bolaget som inte ställer upp på intervju. Det är inget fel i att stanna där men den här gången ville vi komma längre. 

Det kom att ta sig uttryck i att vi la mer kraft än vanligt på att granska bolaget bakom verksamheten, och bland annat hittade flera styrelseledamöter som sade sig vara placerade i styrelsen mot sin vilja.

Men vi letade också aktivt efter fler aktörer – som vi kunde kontakta efter den första publiceringen för att höra deras reaktion på bolagets metoder. 

Tre av dessa blev bolag som 4one på olika sätt var beroende av för sin verksamhet: telefonbolagen Tele2 och Limitless Mobile, vars nät 4one köpte in sig på, och inkassobolaget Alektum som hjälpte 4one kräva in betalningarna från sina kunder. 

Alla tre bolagen reagerade starkt på 4ones affärsmetoder. Så starkt att man avbröt sina samarbeten, vilket bidrog till att 4one strax därefter försattes i konkurs. Vi hade identifierat en (för oss) ny kategori aktörer, vars reaktioner i detta fall fick betydelse inte bara för storyn utan också för händelseutvecklingen. 

Väldigt få företag och andra samhällsaktörer verkar i ett vakuum. De flesta är beroende av andra för att verksamheten ska fungera. 

Runt ett oseriöst telefonbolag (eller städbolag eller hälsokostförsäljare eller annan valfri kategori) finns en rad myndigheter, organisationer och andra bolag. Om telefonbolaget självt inte vill stå för vad man gör, så är det förstås intressant att höra om de andra vill göra det. Och om de inte vill det: vad betyder det i praktiken? 

Min erfarenhet är att det alltid är mödan värt att kartlägga de omgivande aktörerna, och lägga lite tankekraft och research på att se om det inte finns fler än de redan givna som kan tänkas vara relevanta för en kommentar. De nya parternas förhållningssätt kan bli en given fortsättning på vår story och kan alltså ibland ge nyheter som också förändrar verkligheten. 

Och det får man väl säga är ett genomslag om något.

Tristaste tipset som ger bästa effekten

Fyra bra punkter.
Fyra bra punkter.

Hur kan man hålla igång längre journalistiska projekt i en vardag full med utryckningar?

Det är en av de vanligaste frågor jag brukar få när jag föreläser om granskande journalistik på redaktioner runt om i landet – om inte den allra vanligaste.

Svaret består förstås av flera olika steg (vilket vi bland annat beskrivit här och här) men den viktigaste punkten är nog arbetsdokumentet.

Ordet är fruktansvärt trist men ett klokt uppbyggt arbetsdokument kan göra hela skillnaden mellan en ambitiös idé som kommer vidare och en som rinner ut i sanden.

Det handlar om att korta startsträckan.

När du inte har tre veckor avsatta för att på heltid ägna dig åt ett projekt, så måste du gång på gång lägga tid på att ”backa bandet” och komma tillbaks till ”vad var det nu jag skulle göra?” och ”vem var det nu jag skulle kontakta?”

Genom att skapa, och underhålla, ett arbetsdokument minskar du tiden drastiskt som det tar att få svar på de frågorna.

Svaret på den första frågan bör i själva verket ligga högst upp. ”Att göra” är en av de viktigaste punkterna i ett arbetsdokument – om inte den allra viktigaste. Där skriver du upp de arbetsuppgifter som står på tur för att projektet ska komma framåt: mejlet till myndigheten, samtalet med källan, plöjandet av rapporten, bokningen av inspelningen…

Varje punkt ska vara kort men konkret. Du ska absolut inte behöva lägga tid på att tänka ”Vad betydde det nu att jag skrev så här?”

När punkten är avklarad kan den flyttas, med fördel till en ”Gjort”-rubrik som (av naturliga skäl) kan placeras längre ned i samma dokument.

Man kan göra ett arbetsdokument på olika sätt, och till exempel använda verktyg som Evernote eller Trello för att koppla ihop grundtexten med andra typer av dokument, separata ”riktiga” att göra-listor osv. Men i sin enklaste form kan arbetsdokumentet vara ett vanligt Worddokument.

Förutom ”Att göra” bör dokumentet innehålla en sammanfattning av din hypotetiska story och metod. Vi har i andra poster pratat om hur man kan använda Story Based Inquiry-modellen för att komma snabbare framåt i granskande projekt, och där är en huvudpunkt att tidigt formulera en hypotes, alltså en story ”såsom vi just nu tror att den skulle kunna vara” – men med stor öppenhet för att den visar sig vara annorlunda, i detaljer eller i helheten.

Metod-stycket speglar hypotesen, i så måtto att vi skriver ned hur vi ska pröva de enskilda påståendena i hypotesen.

Även ”Hypotes” och ”Metod” bör vara korta, men så tydligt formulerade att de snabbt besvarar frågorna ”Vad var det nu den här grejen handlade om?” och ”Hur skulle jag kolla det?”

Till sist bör arbetsdokumentet också innehålla research, alltså anteckningar från telefonsamtal, länkar till dokument, inklistrade data…allt det där som kommer fram när du metodiskt prövar din hypotes.

Men inte heller researchen bör få svälla ut. Jag har en gång testat att lägga in ”all” research i ett dokument, och det blev förstås väldigt snabbt helt oanvändbart. Om du får loss en spännande myndighetsrapport så ska du inte kopiera in hela texten i ditt dokument – utan skriva en notering (och möjligen något citat) och sedan länka till dokumentet. (Glöm inte att du kan länka inte bara till webbadresser, utan också till dokument och mappar på din egen dator!)

Grundläggande uppgifter om till exempel huvudpersonernas namn, personnummer och kontaktuppgifter, inblandade bolags organisationsnummer och annat som du kan tänkas behöva vid återkommande tillfällen under din research, ska också placeras lätt tillgängligt i arbetsdokumentet.

I korthet blir då arbetsprocessen så här när du plötsligt får en fri timme på jobbet och inser att du kan ägna dig åt projektet som du inte ägnat en tanke på tre veckor:

  1. Du öppnar dokumentet.
  2. Du ser att det högst upp på ”Att göra”-listan står ”Kolla om tjänsteman NN är tillbaka från semestern”.
  3. Du ringer upp tjänstemannen, som är tillbaka från semestern, svarar på frågor och lovar mejla ett dokument.
  4. Du antecknar – kanske redan under samtalet – två viktiga punkter under ”Research”.
  5. Du flyttar ”Kolla…”-punkten från ”Att göra” till ”Gjort”.
  6. Du skriver in en ny ”Att göra”: ”Läs dokumentet när NN mejlat”.
  7. Chefen kommer springande med ett akut uppdrag för dagen.
  8. Du tar dig med glädje an det nya uppdraget, nöjd med att ha kommit några steg framåt på ditt eget projekt.

Detta kan jämföras med en arbetsprocess där du måste börja din ”fria” timme med att försöka hitta dina anteckningar, komma på vad det var du skulle göra härnäst, hitta namnet på tjänstemannen du har ett vagt minne av att du skulle kontakta, försöka hitta ett telefonnummer…och där står chefen vid ditt bord och säger ”Jag har en grej du måste göra nu direkt!”

Att jobba med ett bra arbetsdokument gör jobbet både smartare, snabbare och roligare. De flesta av oss föredrar helt enkelt att lägga tid på att ta reda på saker framför att lägga tid på att ta reda på vad det var vi skulle ta reda på. 

Hur väljer man idén?

Om vi kan enas om att satsa på de svarta kryssen i ämne 2 och 4 här…då har vi kommit en lång bit på vägen.

– Hur väljer man vilken idé man ska satsa på?

Jag fick frågan på en föreläsning och var tvungen att tänka efter. Inse att jag både arbetat efter, och argumenterat för, två ganska olika linjer genom åren. Och att dessa delvis står emot varandra men att det klokaste just därför kan vara att försöka förena dem.

Så här: om man jobbar med egen journalistik och med ett eget idéarbete så är det egna engagemanget en grundförutsättning för att lyckas. Vi vet alla hur jobben brukar bli när det är någon annan än de som ska göra ut dem, som är mest engagerade för att de ska göras.

Både som enskild medarbetare och som redaktion måste man känna en motivation att berätta just den här storyn, begära ut just de här dokumenten, åka och träffa just de här människorna… Det blir helt enkelt aldrig riktigt bra om inte reportern brinner för storyn.

Logiskt sett bör därmed alla idéer väljas utifrån magkänslan. Reporterns och redaktionens. De idéer vi går igång på själva, och känner att ”Shit, vilken grej!”, de ska vi göra.

Samtidigt vet vi också att varje reporter och (kanske framför allt) redaktion har ett behov av att ta andra hänsyn, göra en annan styrning av sin journalistik. Vi kanske gjort hundra artiklar och inslag om förskolan under det gångna halvåret – samtidigt som tipsen börjat strömma in om det nystartade gymnasiet. Vi kanske sett att ort A fått en massiv bevakning av alla politiska turer – medan ort B utgör en vit fläck på vår publiceringskarta.

Detta brukar tillhöra den sorts prioriteringar – eller omprioriteringar – som diskuteras i strategigrupper och på redaktionskonferenser. Inte sällan inledda med ett lätt förmanande ”Vi borde bli bättre på…”

Den sortens ämnesmässiga val är också helt begripliga. Vilken reporter vill inte vara relevant för hela sin publik? Vilken redaktion vill känna sig fastlåst i urgamla ämnesval?

Samtidigt finns förstås där också en risk för en konflikt med magkänslan. Den reporter som just gått igång på en story inom det gamla ämnesområdet kommer inte att jubla när chefen föreslår en omstyrning till det nya. (Vi är många som kan bära vittnesbörd på den punkten.)

Står då valet mellan att acceptera tråkig journalistik om det nya, viktiga ämnet eller att köpa stoffila ämnesval för att reportrarna ska gå igång?

Jag tror inte det. Jag har själv varit med om så många gånger där man lyckats kombinera den gamla magkänslan med det nya ämnesvalet på ett sätt som gjort det roligt att berätta stories inom ett nytt område – att jag känner mig helt säker på att det är möjligt.

Det krävs dock både lyhördhet och metod för att nå framgång. Av dessa kan metodfrågan ibland vara den svåraste. Den handlar om att förstå de egna verktygen och hur de kan användas på nya arenor. Om jag som reporter skjutit från höften i 20 års tid i min jakt på nyheter inom tekniska förvaltningens område, så kan jag lätt bli helt nollställd när jag förväntas leverera stories kring äldreomsorgen. Jag tror att jag är en nybörjare bara för att bevakningsområdet är nytt.

I själva verket finns det ju ett stort antal journalistiska arbetsmetoder och praktiker som går bortom ämnesvalet. Visst – i början kan du inte förlita dig på ditt stall av trogna tipsare. (Men å andra sidan behöver du inte lägga tid på att förklara för majoriteten av dem att det nog inte blir någon story den här gången heller.) Ditt främsta verktyg efter ämnesskiftet kanske blir din kunskap om offentlig upphandling och allmänna handlingar. (Som kanske visar sig vara guld värd just som kommunens äldreomsorg ska läggas ut på entreprenad!)

Den redaktionella ledning som lyckas få reportern att upptäcka – och använda – sina verktyg inom det nya området, kommer också att få se reporterns nyfikenhet och nyhetsnäsa vakna till liv även där.

Samtidigt måste redaktionsledningen acceptera reporterns grundläggande kriterium för den story hen ska lägga tid på: att det känns som en story, att det känns som en bra grej.

Ja, det kriteriet är egentligen inte bara något redaktionen ska acceptera att reportern behåller. I själva verket ska man eftersträva att reportern behåller det – och styr mot de stories hen går igång på nu som då. (Och även sannolikt acceptera och bejaka ett och annat återfall när tipset från teknikkontoret är tillräckligt bra.)

Resan mellan ämnen är inte svår om reportern känner trygghet med verktygslådan. Men det gäller att man som redaktion har koll på lådan och inte tror att nyheter och avslöjanden uppstår genom magi.

En väl strukturerad journalistisk metod kan förflytta berg – och själv flyttas från det ena berget till det andra. Om reportern har metoderna klara för sig kommer flytten att bli enkel.

Svaret på frågan på föreläsningen kan enkelt sammanfattas med att man visst kan (och ibland bör) styra vilka ämnen redaktionen (om)prioriterar, men att det inte kommer att bli bra om man inte också låter journalisternas magkänsla styra vilka stories man lägger resurser på.

Och dit kommer vi varken med dekret eller frikort – utan genom att vässa våra metoder så de kan användas för att hitta historier både om förskolan och gymnasiet, om ort A och ort B.

Kollens psykologi

wp-1476047146205.jpeg
Vilka utvägar har din motpart?

Det är en klassisk situation för en reporter.

Du får ett tips som ska kollas.

Om du är en grävande reporter vill du förstås helst undvika att kolla via de officiella kanalerna. Du föredrar dolda inspelningar och allmänna handlingar framför att behöva ringa en pressavdelning och fråga ”Är det så här?”

Men de flesta av oss måste förr eller senare bita i det sura äpplet och ringa den där pressavdelningen. För de flesta av oss är samtalet rentav en helt normal – och nödvändig – del av arbetsprocessen.

När du väl kontaktar pressavdelningen kan det vara värt att fundera igenom motpartens situation – vad motparten har att hantera när du frågar om ett tips som du inte redan fått bekräftat.

Det intressanta är ju om tipset till sin kärna är korrekt. Och handlar om något som de flesta av oss skulle uppfatta som ett missförhållande. Ett missförhållande som även pressavdelningen förstår kommer att uppfattas som ett missförhållande.

I praktiken vill man kanske inte aktivt dölja missförhållandet – men man vill inte heller aktivt arbeta för att det kommer fram. Folket på pressavdelningen är oftast hederliga människor som inte vill ljuga. Inom en hel del verksamheter kan det rentav utgöra ett formellt fel att ljuga. Inom en stor del av samhället uppfattas det hursomhelst som moraliskt förkastligt att ljuga.

Och här finns den intressanta gränsytan för reportern. Det finns ett missförhållande och en journalist som tror att det finns ett missförhållande. Och däremellan – personer som sitter på kunskapen men som inte tycker att de har något omedelbart intresse av att berätta det ofördelaktiga.

När journalisten ringer har motparten i princip tre alternativ: 1) ljuga och förneka, 2) tala sanning och bekräfta eller 3) att försöka undvika 1 och 2.

Enkelt uttryckt är 3 ofta det mest lockande alternativet. 1 och 2 har extremt tydliga nackdelar: att ljuga kan uppfattas som moraliskt förkastligt (i alla fall om det så småningom blir känt att man gjort det), samtidigt som en explicit bekräftelse kan försätta den egna verksamheten i mycket dålig dager (vilket det sällan ingår i arbetsbeskrivningen att bidra till).

För den journalist som vill kolla ett tips handlar allt om att flytta motparten bort från det tredje alternativet. Bäst är förstås den raka bekräftelsen. När den ligger på bordet kan man gå över till att prata detaljer, förklaringar och åtgärder (tro mig, de kraftfulla åtgärderna som ska förhindra att missförhållandet upprepas blir snabbt ett favoritämne när bekräftelsen väl kommit).

Men innan bekräftelsen kommer försöker motparten ofta använda strategi nummer 3 – genom att hålla sig undan från att svara, genom att svara på andra frågor än de ställda, eller genom att bekräfta på ett så otydligt sätt att man inte fattar att det är en bekräftelse.

Som reporter gäller det bara att ligga på. Gå tillbaka gång på gång till kärnfrågan, och så länge inte den fått svar – fråga om. Och om igen.

Ofta gäller det att skala av sin frågeställning från ovidkommande detaljer. Det är inte viktigt om kommunalrådet åkte på förmiddagen eller eftermiddagen, eller om man deltog i en konferens om det ena eller andra ämnet – det viktiga är om man lät kommunen betala den medföljande partnerns resa.

Och om de ljuger då? Tillämpar alternativ 2? Det är inte nödvändigtvis en katastrof för reportern. Det kommer bara att kräva lite mer arbete. Man får lägga lite tid och tankemöda på att hitta belägg för att tipset trots allt stämde. Men när detta väl är gjort så har man ju faktiskt ett ännu starkare case. De gjorde inte bara fel, de ljög om det också.

Det svåra ”Jag skulle vilja titta närmare på”-samtalet 

​Jag känner till väldigt många reportrar som ställt frågan. Och väldigt många arbetsledare som försökt besvara den. 
Jag vet många tillfällen där det gått bra. Och jag vet väldigt många tillfällen då det gått käpprätt åt skogen. 

Frågan kan formuleras på många olika sätt. Ibland – och kanske oftast – i form av ett påstående. 

”Jag skulle vilja titta närmare på det här.”

Det är ett påstående som rymmer en önskan att kunna lägga lite tid på att undersöka något som inte enkelt låter sig formuleras som en story redan nu. (I så fall hade ju reportern bara bett om att få göra ut den storyn.) 

”Titta närmare på”-frågan uppkommer förstås när reportern skulle vilja ägna sig åt gräv eller granskning, men även i betydligt mindre krävande lägen. Slutmålet kan vara en egen nyhet eller en serie reportage. Den gemensamma nämnaren är att reportern vill ägna lite extra tid åt research för att komma lite längre än vanligt. 

Det är en utmärkt ambition förstås. Och den arbetsledare är inte född som inte vill ha såna samtal. 

Men det som avgör huruvida det där ”titta närmare på” kommer att resultera i spännande journalistik publicerad några dagar, veckor eller månader senare, eller i att de inblandade långt senare tittar tillbaka på frågeställningen som ett bevis för att man aldrig ska försöka sig på några mer ambitiösa journalistiska projekt – det är faktiskt inte om arbetsledaren är entusiastisk inför frågeställningen eller inte. Utan helt andra delar av responsen. 

Det finns några enkla grundregler som i man kan hålla sig till, och som i nio fall av tio kommer att utgöra skillnaden mellan framgång och fiasko – eller åtminstone mellan ”något som blev något intressant värt att publicera” och ”något som aldrig blev något utan att vi egentligen fattade varför”. 

Den första punkten är enkel. 

1) Säg inte nej. Och med det menas inte bara nej som i ”Nej” utan även nej som i ”Njaa…” och nej som i ”När ska du ha tid med det?” 

Den andra punkten är nästan lika enkel. 

2) Skjut inte upp. I alla fall inte på ett diffust sätt. ”På måndag” är en okej uppskjutning. ”När vi får tid” är det inte. Om ni absolut inte har tid och inte heller vet när ni får det nästa gång – sätt en tid för en avstämning. ”Vi tar ett snack på måndag när vi vet hur veckan ser ut” är en okej kompromiss, förutsatt att man sedan verkligen ses på måndag. 

Den tredje punkten brukar kännas lite jobbig för reportern. 

3) Formulera hypotesen. Det räcker faktiskt inte med ett intressant ämne eller en intressant frågeställning. Om du vill få möjlighet att jobba dedikerat med egen journalistik måste du kunna formulera åtminstone en preliminär idé om vad som ska bli slutresultatet av din arbetsinsats. Det behöver inte vara ett färdigt manus, och vi är helt överens om att det kan komma att ändras tjugo gånger efter hur verkligheten visar sig vara – men vi ska i alla fall ha en utgångspunkt för vad vi gör. Och den utgångspunkten kallas en hypotes. Vi har en potentiell story som vi tror finns någonstans, och den formulerar vi redan nu – inte kvällen före publicering. 

Den fjärde punkten kan vara ännu jobbigare för reportern. 

4) Formulera metoden. Hur undersöker vi vår hypotes? Vad är det jag konkret ska lägga min tid på? Om jag ska kartlägga förekomsten av ett visst missförhållande måste jag också mejsla fram ett sätt att göra själva kartläggningen. Om det ska bli en egen granskning kanske jag själv måste ge mig ut i verkligheten – eller åtminstone hitta dokumenten och vittnesmålen som visar vad som hänt. Till en mer allmän reportageserie kanske det räcker med att göra en intervju med en expert. Hursomhelst måste vi gå igenom, och helst skriva ned, vilken metod som ska tillämpas. 

Den femte punkten är ibland väldigt jobbig för arbetsledaren. 

5) Kom överens om i vilket läge ni har en story. På de flesta redaktioner räcker det inte med att ”Vi har något att berätta” för att det ska legitimera en extra arbetsinsats för egen journalistik. Kravet brukar vara att detta ”något” också är någorlunda nytt och intressant. Men svaren på vad som är nytt och intressant skiljer sig mellan redaktioner och arbetsledare – liksom förstås svaret på vad som är tillräckligt nytt och intressant för att motivera en arbetsinsats av detta slag. 

Om arbetsledaren inte förmår visualisera en målbild för i vilket läge projektet är hemma bör reportern skaffa sig en annan arbetsledare. Relationen mellan reportern och arbetsledaren får aldrig bli en match mot rörligt mål där reportern känner att arbetsledaren hela tiden flyttar kraven för vad man ska uppnå. Det enda man uppnår då är bittra reportrar som inte vill göra egen journalistik. Å andra sidan måste reportern förstå att en kompetent arbetsledare sannolikt kommer att kräva mer av dig än vad du själv hoppats behöva lägga in i projektet. En bra journalistisk arbetsledare tvingar journalister att lyfta sig i håret. Det kan ibland också göra ont. Men det känns oftast desto häftigare när man lyckats. 

Den sjätte punkten kopplar ihop de övriga. 

6) Vilket är nästa steg? Ni kommer tillsammans fram till vad reportern ska göra för att på effektivast möjliga vis komma fram mot en prövning av hypotesen. Är det att identifiera vilken experten är som ska intervjuas? Eller att hitta mejladresserna till de förvaltningar där vi ska begära ut de aktuella handlingarna? Eller är det att kolla upp hur vår dolda kamera fungerar? Vad det än är så ska det vara en väl definierad och avgränsad arbetsinsats som är möjlig att utföra inom ett rimligt tidsspann, och som på ett tydligt sätt leder projektet framåt. 

Egentligen är det ju motsatsen till det diffusa ”titta närmare på”. En tydligt formulerad, konkret arbetsuppgift. Som paradoxalt nog bör vara slutmålet med det samtal som öppnas med just den diffusa formuleringen.