Det finns en vanföreställning om nyheter och nyhetsvärdering som är extremt spridd bland ickejournalister, journaliststudenter och även bland yrkesarbetande journalister som aldrig ägnat sig åt egen nyhetsjakt.
Den säger att det finns nyheter och ickenyheter, och att professionalism är att lära sig se skillnaden mellan dessa. Att den som kan det har vad som brukar kallas nyhetsnäsa.
Jag skulle säga att det är en direkt felaktig föreställning, som förmodligen håller tillbaks oceaner av journalistisk kreativitet, nya perspektiv på verkligheten – och ett gäng riktigt bra nyhetsstories.
Det finns nämligen inte två kategorier. Utan – minst – tre.
Det finns de självklara jättenyheterna, det finns de självklara ickenyheterna – och sedan finns det en galet stor grå massa däremellan.
Flygplan som åker in i en skyskrapa är en självklar nyhet. Solen som gick upp i morse en självklar ickenyhet.
En riktigt hektisk dag fylls allt av den eller de självklara jättenyheterna – plan i skyskrapa, stor regeringsombildning, definitivt Assangebeslut… En riktigt nyhetsfattig dag mitt i sommaren kan en normal redaktion bli tvungen att nöja sig med sådant som närmast kan jämföras med solens uppstigande i nyhetsvärde.
Men den normala dagen befinner sig sällan i ytterligheterna. Där finns kanske ett par-tre självklara nyheter i topp, och i värsta fall en ickenyhet i slutet som får vara med eftersom det är så gulliga bilder (kallas rundis). Och den stora massan av inslag eller artiklar tillhör den grå mellankategorin.
Och här är det bara att konstatera att det inte finns någon objektiv nyhetsvärdering som förklarar varför story A och B får plats i Rapport en viss dag medan story C och D ges utrymme i Dagens Nyheter.
Det kan handla om tillfälligheter och resursfördelning, om arbetsledares förkärlek för vissa ämnen eller om redaktionens policybeslut om egna satsningar.
Gissningsvis gör varje redaktion dagligen nyheter av material som andra redaktioner haft tillgång till men avstått från att göra något av. Skälen till detta kan vara mer eller mindre hedervärda (man avstår från att ”göra förhands” på en undersökning eftersom den riggats av en PR-byrå, man vill inte fortsätta på en story som konkurrenten ”äger”, man har inte möjlighet att skicka ut en reporter i den stad där intervjupersonen befinner sig) men slutsatsen för den nybakade reportern blir självklar: du ska icke slösa bort din tid på fåfängt sökande efter absoluta nyhetskriterier! I stället bör du lära dig vässa dina egna stories så bra att de av omgivningen uppfattas som nyheter. Helst som självklara sådana.
Alla som sysslat med nyhetsjakt i synnerhet och egen journalistik i allmänhet känner till detta. Alla vet att majoriteten av stories kan hissas eller dissas på tusen olika sätt. Ofta har mer erfarna reportrar ett mer skeptiskt förhållningssätt till potentiella nyheter klockan 15 en fredageftermiddag än klockan 10 en tisdag. På tisdagen kan argumenten tvärtom vara översvämmande många, i synnerhet om storyn innebär goda möjligheter till en intressant reportageresa.
För de nybakade praktikanterna och vikarierna är situationen ofta paradoxal på redaktionen. De tar sig glatt an otydliga utlägg och ”frågetecken-uppdrag” med stor entusiasm. Men saknar samtidigt verktygen för att formulera nyhet när de väl kommer tillbaka till desken.
Resultatet blir mycket jobb för lite utfall.
Att inse att vägen från det ena till det andra inte handlar om självklara nyhetsvärderingar är ett första steg till att ta kontrollen över sitt eget nyhetsarbete.
Ett grundläggande tips på vägen blir därför: försök skaffa redskapen för att se vilka stories som har potential att bli nyhet på den redaktion där du befinner dig. Och redskapen för att beskriva detta för andra människor på ett sätt som gör att de håller med.
Snabbare än du tror kommer du att ha en riktigt välutvecklad nyhetsnäsa.