Författare: Mikael Grill Pettersson

Julknäckens hemlighet

God fortsättning! Foto: Cecilia Beckmann
God fortsättning! Foto: Cecilia Beckmann

Hej du vikarie som har dina första inhopp dessa dagar!

Om du inte har något annat att glädjas åt kan jag meddela att du ända sedan starten i somras utgör vår allra viktigaste målgrupp. Tillsammans med ”erfarna kollegan som gärna fortsätter lära och delar med sig av sin egen kunskap” är det dig vi alltsom oftast har på näthinnan när vi författar våra små epos.

Om du inte blir glad åt detta faktum kan du i alla fall glädjas åt att din arbetsdag så här långt uppenbarligen är så lugn att du har tid att läsa världens nördigaste reporterblogg!

Eller…du gläds inte åt det? Du vill hellre ut och göra jobb?

Det ante mig. Du är verkligen vår målgrupp!

Och om jag då ska fortsätta glädjebudskapen så kan jag meddela att du nog kommer att få göra det. Åka ut och göra jobb. Om inte nu så efter lunch. Om inte i dag så i morgon.

Däremot kan det kräva en liten insats från dig själv. Därav titeln på dagens post.

Grovt räknat kan alla julknäck (som i detta fall är journalistsvenska för artikel/inslag, du nyfikne utifrånläsare) delas in i en av fyra kategorier:

1) Riktiga nyheter. Dessa är antingen utrikesnyheter eller väldigt ovanliga. När de inträffar råder det liksom ingen tvekan, ofta är det en nyhet av mycket allvarlig karaktär. Tsunamin är förstås det tydligaste exemplet men för några jular sen jobbade jag när rapporterna började komma om en skjutning i ett köpcentrum i Helsingfors, Finland. Då blev redaktionen helskärpt; tröskeln för att man en storhelg ska koncentrera en stor del av de små resurserna till en enda story är hög, men när det händer, då märks det.

Nyhetsarbetet blir i detta läge mycket likt ett vanligt nyhetsarbete, med den för dig viktiga skillnaden att du som oprövad vikarie kommer att få göra något/några av dagens viktigaste jobb, och att det (krasst) kan vara svårare att få tag på folk att intervjua, åtminstone framför kamera.

2) Väder/brotts/trafik-nyheten. Storyn som – beroende på hur siffrorna ser ut, och var i helgen vi befinner oss – handlar om vilken vit jul vi kan vänta oss utomhus, vilken vit jul alkoholistbarn inte kan förvänta sig inomhus, vad kombinationen av dessa första faktorer kan ställa till med längs bilvägarna, samt hur stora problem som oavsett detta kan väntas längs järn- och luftvägarna.

Mot slutet av helgen är det dags för facitjobben: det blev en svart trafikhelg, en lugn nyårsnatt etc. Om det blivit stora förseningar i järnvägstrafiken till följd av att Sverige överraskats av snö, brukar det alltid överraska helgredaktionerna så mycket att vi gör nyhet på det.

3) Rundisen. Det lite lättsammare inslaget i en sändning. Den lite roligare artikeln i tidningen eller på webben. Skrivs vanligtvis i singular, och de flesta redaktioner vill helst hålla den i singular också under helgerna. Färre lyckas.

4) Låtsasnyheten. Placerar sig någonstans mellan 1 och 3. Eller svävande vid sidan av båda. Vanligtvis något en arbetsledare läst på webben eller i telegramflödet och ”tycker verkar lite spännande”. Vanligtvis något ingen arbetsledare i världen skulle funnit spännande under normala omständigheter. Men nu är det helg. Och arbetsledaren kanske inte brukar få vara arbetsledare i vanliga fall och vill gärna vara en kreativ coach som inte bara låter reportrarna sitta av arbetspassen. Dessutom visade sig ju de förproducerade jobben i julsäcken vara rätt tråkiga. (Utom förstås de som gjorts efter våra sista minuten-tips härom dagen!)

Och mellan punkterna 3 och 4 öppnar sig nu förstås en möjlighet även för dig. Om arbetsledaren inte är kreativ kan du vara det. Leta grejer. Stort eller smått. Gärna mitt emellan: tillräckligt lättviktigt för att kunna göras ut utan alltför stora åthävor, tillräckligt tungt för att inte räknas in i rundiskvoten på domens dag (första morgonmötet efter helgerna, då redaktionschefen och de ordinarie arbetsledarna är tillbaka och recenserar vad som gjorts i deras frånvaro).

Den stora granskningen av kommunalrådets odemokratiska maktutövning passar alltså mindre bra att lansera nu. Hellre en lokal uppföljning på en brittisk undersökning om värdet av choklad, eller en uppsamling av konstiga lagar som träder i kraft vid årsskiftet, eller en debatt i sociala medier om sociala mediers roll under helgerna…

”Nyheter som kan skildras genom spontana intervjuer med folk på stan” är grundregeln.

Och jo, du kan göra skillnad även i kategori 1 och 2. Hitta experten som kan det tunga ämnet bättre än någon annan – eller göra intervjuer med strandsatta SJ-resenärer i fem olika städer, via Skype eller sms (beroende på redaktionens tekniska nivå). Det förstnämnda höjer din researcher-status, den andra din 2.0-image. (Åtminstone en av dessa höjningar ökar sen i sin tur din chans att få förlängning.)

Och när vi ändå pratar om din framtid… Har du läst ända hit? Då har du verkligen ägnat alltför mycket tid åt nöjessurfning denna viktiga arbetsdag!

Dags att gå ut och jobba, på stan eller på nätet.

Ett väl utgjort julknäck ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.

Må vara kategori 1, 2, 3 eller 4.

Glöm inte det!

Jul med en ny bakgrund

Så här fint kan det bli.
Så här fint kan det bli.

Vad gör en nörd om julen?

Anpassar sina prylar förstås.

Vi kan bara inte undanhålla er den här listan över inte mindre än 30 bakgrunder och ringsignaler med jultema för Androidmobiler.

Själv har jag förstås testat flera, och jag kan intyga att känslan av en levande, rörlig brasa med familjens förnamn på de upphängda strumporna förvandlar vilken tråkmobil som helst till en själfull stämningshöjare.

God jul!

”Dålig tv” finns inte

Dålig tv?
Dålig tv?

Alla som börjat med tv har fått lära sig det.

Det är fortfarande grundligt fel.

Det finns ingen story som definitionsmässigt är ”dålig tv”.

Det finns en massa andra saker:

  • tv-medarbetare som någon gång fått lära sig att det finns ”dålig tv” och inte lärt om.
  • Fantasilöshet som gör att ”dålig tv” förblir det enda alternativet kring vissa ämnen.
  • Redaktioner som inte jobbar aktivt med kreativa processer kring sitt eget medium.
  • Reportrar och arbetsledare som tycker juridik, demokrati och stamcellsforskning är tråkiga tunga ämnen och hellre vill skildra historier om djur, flyguppvisningar och galna bilförare.

Men ”dålig tv” existerar fortfarande inte.

Om man som tv-medarbetare vill återskapa föreställningen om ”dålig tv” bör man först besvara ett antal frågor.

Fråga nummer 1: Hade jag inte gjort Watergate?

Woodward och Bernsteins avslöjande är ett klassiskt exempel på ”usel tv” – Vita husets inblandning i ett inbrott vi inte har några bilder av. Möten vi inte bevistat, action som inte finns. Nu gjordes den av Washington Post. Skulle en tv-redaktion ha avstått?

Fråga nummer 2: Hade vi kastat IB-affären i papperskorgen?

Guillous och Bratts klassiska svenska scoop, om den hemliga byråns olagliga förehavanden. Även dessa bildlösa – åtminstone tills vi gett oss ut och fotat huvudpersonerna. Det gjordes av tidningen Folket i Bild/Kulturfront. Skulle deras tv-edition ha avstått?

Fråga nummer 3: Saudiaffären? Avslöjades i radio men följdes upp i många inslag i tv. Borde vi inte ha gjort det?

Fråga 4: Telia? Startades och pågår just nu som mest i svt.

5, 6, 7, 8, 9, 10: Brommaavisningarna? Fallet Ulf? Quick? Den andra våldtäkten? Motalaskandalen? Jasaffärerna?…

I själva verket är svensk journalistik fylld av stories som är ”dålig tv”.

En hel del av dem har likväl gjorts i tv och visas i dag på journalistutbildningar. Eftersom de gjorts ändå – och förändrat världen och vunnit de största journalistpriserna.

När de gjorts där har upphovsmännen och -kvinnorna praktiserat den enda rimliga princip man kan följa: om storyn inte är tv så får vi göra tv utav den. Punkt.

Vägen dit kan vara krånglig och svår. Rekonstruktioner, arrangemang, grafik… Men det går att gå den.

Och i valet mellan en riktig story som vi måste tänka till några minuter för att kunna göra tv av, och en låtsasstory som vi måste tänka till för att försöka göra relevant, så vet jag vad alla riktiga journalister föredrar.

Allt annat är bara förevändningar för att inte orka försöka.

”Dålig tv” finns inte.

Frågor vi gillar – del 9

”Varför inte?”

Det är en riktigt bra fråga.

Jag använde den senast härom dagen, när jag intervjuade vd:n för ett telefonbolag som säljer långa företagsabonnemang utan ångerrätt till äldre skogsägare.

Bolaget försvarade sig med att man bara köper in listor där det inte framgår vilka som är ”riktiga” företagare.

– Man kan väl fråga? undrade jag.

Svaret blev att det inte ingår i rutinerna.

I det läget passade några varianter på ”Varför inte?” bra – och det är också den delen av intervjun som folk i efterhand visat sig reagera allra mest på.

Några gånger tidigare har jag kommit på att ställa den vid rätt tillfälle. Intervjuade för ett antal år sen en bloggare som spridit obekräftade rykten kring en politisk skandal. Han tyckte inte det var hans uppgift att försöka kontrollera uppgifterna före publicering.

”Varför inte?”

Frågan passar alltså bra efter den första förklaringen, efter svaret att något är omöjligt, inte går att göra.

Den är ingen giftpil fylld med dolda avsikter eller äss i rockärmen (även om du som reporter förstås bör vara påläst nog att bedöma svaret i samma ögonblick det ges), mer en uppriktig nyfikenhet som blir jobbig bara för den som saknar ett bra svar.

Och den är alltid värd att testa.

Jag menar – varför inte?

Tomt i julsäcken? Här fem fina fyllare

De flesta nyhetsredaktioner har en julsäck – lagret med förproducerade nyheter som håller att publicera också de aftnar, helgdagar och mellandagar då redaktionen är halv- eller heltom och egentligen bara har möjlighet att bevaka det dagsakuta.

Helst ska det vara tidlösa egna nyheter av stort allmänintresse med potential att slå ut känslan av annandagstorka från sändningen, sajten eller tidningen. I praktiken tillåter man ofta en lite lägre nyhetsribba och en lite högre rundiskaraktär. Men i bästa fall finns där åtminstone nånting som duger att toppa med varje dag om inte världspolitiken eller väderleken erbjuder dagsstoff som håller.

Att åstadkomma en välfylld julsäck är emellertid lättare sagt än gjort. Redaktionens nyhetsjägare har en tendens att hellre vilja publicera i flödet och granskaren vill ha kontroll över sitt material och gärna se det publicerat i en ambitiös flerdagarsplan där möjlighet till reaktioner och fortsättningar helst ska läggas in på ett sätt som blir rätt svårt när publiceringen kan komma att bli på julafton.

Här därför fem tips till redaktionen, arbetsledaren eller reportern, om hur man kan fylla på julsäcken i sista minuten. Har du själv goda råd? Tveka inte att fylla på i kommentarsfältet!

1) Gör en julintervju!
Rapport gör det med statsministern, så visst kan du göra det med kommunalrådet eller myndighetschefen på orten. Eller med företags-vd:n – som aldrig fått frågan förut och därför blir galet smickrad och rensar kalendern för er skull…

En julintervju skiljer sig primärt från andra intervjuer genom att den kan avhandla flera olika ämnen och görs i ett rum med en julgran. Det förstnämnda innebär att du kan plocka nyheter ur den under flera dagar, det sistnämnda att du inte kan hålla på länge än till tjugondag Knut. Men då är ju å andra sidan kollegorna tillbaka och det omedelbara julsäcksbehovet över.

Frågor som passar att ta upp: reflektioner över året som gått, reflektioner över året som kommer, tankar om ändringar av inriktningar, regelverk, policys eller skattesatser (”öppnar dörren för/avvisar tanken på…”), svar på saker personen i fråga tidigare inte sagt något om (”uttalar sig nu för första gången om…”) osv. Idealet är förstås frågor där varje variant av svar blir en nyhet. Och på annandagen kommer redaktören att hålla med dig om att det är det.

2) Hitta statistiken!
Elias tipsade i går om Kolada – databasen som kan vara en guldgruva för kommunreportern som vill hitta jämförelser.

Andra tänkbara källor är den öppna statistiken hos BRÅ, där man bara behöver vara minimalt intresserad av kriminalfrågor för att försjunka bland tabeller och utvecklingar.

Kom bara ihåg att alltid kolla eventuella fynd med kunnigt folk, exempelvis hos BRÅ själva. Du vill inte toppa tidningen med en brottsexplosion som visade sig vara en statistisk synvilla!

3) Kolla vad som hände!
Jag vet att jag tjatar om detta men våra egna arkiv är ofta lysande utgångspunkter för en relativt enkel nyhetsinsamling: hur gick det då?

Observera att du veckan före jul inte har tid att initiera tunga reportage som ”skildrar verkligheten ett år efter händelsen H”, nej här letar du efter raka rör: beslutet ni aldrig kollade, satsningen som utlovades men som inte följdes upp, det vällovliga projektet som skulle utvärderats för ett halvår sen…

(Och ja, det är en nyhet om utvärderingen inte kommit igång än!)

4) Gör ett konsumenttest!
Nej, ni kommer inte att hinna skicka julskinkan på laboratorietest, men ni kan kolla vad den kostar i ortens tre butiker. Hur mycket dyrare är den ekologiska – om den ens går att få tag på? (Varför blir det alltid brist på ekologisk julskinka förresten?)

Eller välj mer originella objekt för att minimera risken att konkurrenten gjort samma test. Vad får man betala för en taxi på nyårsafton? Hur dyr kan en tågbiljett egentligen bli?

5) Gör en crowdsourcing!
Med rätt ämne och inramning kan det bli en succé ur massor av olika aspekter: redaktionschefen gläds åt en ”webbsatsning” att skriva in i årsrapporten, publiken kommer att hjälpa till med en stor del av innehållet – och nyheterna kommer förhoppningsvis att dyka upp av sig själva under ett stort antal dagar från lanseringen!

Kom bara ihåg att någon måste hålla koll på själva inflödet, oavsett om det publiceras direkt eller ska hanteras journalistiskt först.

Ämnesvalet är ofta den kniviga biten. ”Bästa julgranen” blir för runt, ”kommunala korruptionen” för tungt. Kanske något om jultrafiken (risk för köer? Varning för dåliga vägar?) eller shoppingen (sämsta ångerrätten? Felaktigaste reapåståendet?)

Vilken är din favoritsäck inför helgerna? Som sagt: fyll gärna på i kommentarerna!

Granskarens bästa ledstjärna

Kan det vara granskande journalistik att kolla förra valdebatten?

Kanske. Jag ska utveckla det lite längre ned.

För den vetgirige finns det inte tokigt många definitioner på granskande eller grävande journalistik. I alla fall inte i Sverige.

En av de mest auktoritativa har formulerats av Uppdrag gransknings chef Nils Hanson i boken Grävande journalistik.

Enligt honom är gräv ”en granskning på eget initiativ för att publicera uppgifter av stort allmänintresse som annars inte skulle ha kommit fram. /…och som någon försöker dölja./” (Sista biten är enligt Nils för den som vill ha ”något tuffare”.)

I reglerna för Föreningen grävande journalisters pris Guldspaden framgår att den kan tilldelas den som ”avslöjat eller skildrat väsentliga förhållanden som allmänheten förut inte kände till. Undersökningen skall vara ett originalarbete, självständigt genomförd”.

Självständig undersökning. Nya grejer. Annars okända. Typ.

När jag föreläser brukar jag säga att granskning handlar om orden och verkligheten. Dels för att det är lättare att komma ihåg än Nils’ och FGJ:s definitioner. Dels för att jag tror att det blir en lättare ledstjärna i vardagen för den som vill ta steget.

Den som vill börja granska, som inte längre nöjer sig med att referera maktens manus. Den journalisten vill ha verktyg. Och jag tror att orden och verkligheten är ett helt lysande sådant.

(Jag undviker också ordet gräv i dessa sammanhang. Det andas för mycket frikopplade tremånadersprojekt. Sånt väldigt få redaktioner kan kosta på sig.)

Granskning handlar om att undersöka orden och verkligheten. Hur står sig den senare mot de första?

Ofta föreställer man sig att det handlar om att undersöka verkligheten bakom orden. Att orden är givna och kända medan granskningen består i att undersöka verkligheten.

Men inte sällan är det precis tvärtom. När jag jobbade i Örebro på 90-talet pågick en hätsk debatt om nedskärningarna inom sjukvården. Mycket skulle sparas och landstingsledningen anklagades för svek.

Men det tyngsta landstingsrådet slog ifrån sig. Han och hans partivänner hade inte begärt nånting annat än ett öppet mandat. Alla hade vetat vad de röstat på vid senaste valet.

På Tvärsnytt bestämde vi oss för att lägga några timmar på att kolla våra egna debatter från den valrörelsen, dvs de som handlat om sjukvården i Örebro län.

Det tog inte lång tid innan vi hittade den. Biten där landstingsrådet själv förklarar att det inte ska bli några nedskärningar om hans parti får behålla makten. Och där – en gång till! Komplett med formuleringen ”…och det är ett viktigt besked!”

Intervjun jag fick tillfälle att göra med landstingsrådet blev citerad i tidningen dagen efter. ”Inte så begåvat” sa han om sitt eget uttalande, och det gillades av Nerikes Allehandas ledarsida.

Sen slutade han prata om ”öppet mandat”.

Journalistiken hade gjort en justering av politiken, placerat en slev av fakta i en soppa av retorik.

Och det kändes ju inte så dumt.

Granskning är alltid att kolla orden och verkligheten.

Ibland börjar man med orden, ibland med verkligheten.

Man kan göra det i tremånadersprojekt och man kan göra det i vardagen.

Ibland kan det till och med vara att kolla förra valdebatten.

Frågor vi gillar – del 8

”Hur vet du det?”

Den är frågan vi ibland och med rätta ställer i den kritiska makthavarutfrågningen – men borde ställa oftare också till andra.

Till caset vi tycker synd om – för att kunna bedöma deras historia bättre och för att försäkra oss om att de inte sitter på uppgifter eller dokument som ytterligare kan stärka eller försvaga deras case (!).

Till experten som vi har sån respekt för – men som i detta fall kanske gått utanför sitt egentliga specialområde.

Till vevaren som vi är så glada för uttrycker sig så starkt – så vi kan försäkra oss om att det inte bara är munväder (eller i vart fall vet att det är det när vi skriver presentationsspeakern).

Till parten i det där ordkriget – vars svar på frågan kan förvandla ord-mot-ord till sant-eller-falskt.

Till det påstådda ögonvittnen, eller till den självpåtagne uttolkaren av det kontroversiella partiet. Eller till bankens analytiker eller fackets ekonom eller…

Ja ni fattar!

En himla bra fråga. Arbetsbesparande och skärpande på samma gång.

Hur jag vet det?

För att jag testat både att använda den och att inte använda den. En massa gånger under ganska många yrkesår. Och sett skillnaden.

Det är därför jag vet det.

Frågor vi gillar – del 7

Herr Erlander, anta att ni träffar ett ungt par som ber er om råd – jag förmodar att det händer också i verkligheten – och de vill gifta sig men de har ingen bostad och de är heller inte rika, vilket råd ger ni dem då?

Lars Orups fråga till statsminister Tage Erlander i tv-utfrågningen inför 1966 års kommunval är en svensk klassiker. Orup var ett av de tre O:na – de övriga var Gustaf Olivecrona och Åke Ortmark – vars relativt tuffa intervjustil brukar betecknas som ett skov i den svenska journalistikens utveckling. Skjutjärnsjournalistikens intåg.

Och Erlander blev ställd. Hans första svar, tvekande:

– Ja, de får ju…ställa sig i bostadskön givetvis…

…följdes av en tuff påfråga:

Det är den enda tröst som ni kan ge dem, att stå där och om de är ett normalfall vänta tio år kanske om de bor i Stockholm?

…varpå Erlander fördjupar utflyttningsrådet:

– Om de bor i Stockholm och vägrar att ta någon bostad utanför Stockholm blir det nog svårt.

…vilket följs av en ny påfråga:

Är det inte en klen tröst för ett par i början av 20-åren som vill skapa sig en framtid tillsammans?

…och Erlander tvingas erkänna att:

– Det är givetvis inte tillfredsställande men det finns ju bostäder utanför på kortare sikt.

Frågan upprepades sedan, såvitt jag förstår, i starten av påföljande års utfrågning inför riksdagsvalet, också då med en hård ordväxling (och för övrigt med totalt uppemot tio minuters genomgång av olika aspekter av bostadspolitiken).

Att frågan Vilket råd ger ni dem då? var tuff råder det ingen tvekan om. Men det finns en paradox över tuffheten – åtminstone vad gäller just öppningsfrågan.

Den kallas för skjutjärn men skulle i dag snarare betecknas som Sawatsky.

Den är ju en klassisk hur-fråga – om än med en lång inledande beskrivning som hade kunnat resultera i ifrågasättanden från intervjupersonens sida. (Erlander tvekar inte att hugga på reporterns formuleringar, hör en kortduell med Åke Ortmark om ordet ”avsevärd” vid 7.42 i utfrågning nummer 2!)

Hur-frågan är alltid intressant. Vilket råd ger ni då? är briljant – och märkligt sällan använd. I dag skulle vi förstås säga du, och språket i den inledande beskrivningen skulle vara betydligt ledigare, men visst skulle ett gäng Vilket råd ger du då? kunna ge stuns åt partiledarutfrågningarna 2014?

Slut på ursäkter – testa ett nytt tangentbord

Att mobiltelefoner i dag är lika mycket skrivmaskiner som pratapparater – om inte mer – ställer höga krav på tillverkarnas förmåga att erbjuda snabba men ändå korrekta inmatningsmetoder.

En fördel om man har en Android-telefon är att man inte är bunden vid tillverkarens egen variant, utan man kan ladda hem ett numera rätt stort antal alternativa lösningar.

Jag har tidigare tagit upp några alternativa tangentbord bland mina tio app-tips, och finner nu anledning att på nytt väcka frågan.

Världen har nämligen begåvats med ännu ett dra-mellan-bokstäverna-tangentbord, och från en källa som många har höga förväntningar på.

Det handlar om en ny version av tangentbordet SwiftKey – som sedan tidigare är känt för att ha en väldigt bra funktion för att förutsäga nästa ord. Ja, efter nästa ord föreslår det nästa, och nästa, och nästa… Ibland på en rent kuslig nivå. (Även om det kusliga väl egentligen är hur förutsägbart man själv formulerar sig.)

Detta finns förstås kvar när man nu lägger till Flow, den egna varianten av dra-över-skärmen,och det är riktigt fascinerande att se ordförutsägelserna hoppa fram i realtid medan man drar fingertoppen mellan bokstäverna.

SwiftKey Flow har också några specialfunktioner som (än så länge) sticker ut från konkurrensen, bland annat möjligheten att skriva hela meningar i ett svep utan att behöva lyfta fingret från tangentbordet.

(Naturligtvis kan man skriva på det vanliga sättet också, bokstav för bokstav.)

Den nya versionen har fått ett positivt mottagande och höjer ribban bland mobiltangentborden. Min gissning är att konkurrenterna inte lär ligga på latsidan för att komma ikapp och förbi; detta är ett område där innovatörerna brukar ”hoppa bock” med nya smarta lösningar. Exempelvis har konkurrenten SlideIt en funktion för ordförkortningar som jag saknar i SwiftKey (jag skriver IAF och programmet skriver ut ”i alla fall”).

SwiftKey Flow befinner sig i betaversion vilket bland annat innebär att det kan gå lite knackigt att ta sig igenom den inledande konfigureringen. Appen finns inte heller i Play-butiken än utan man får ladda hem direkt från tillverkarens sajt (länken ovan). Men ge inte upp, det är väl värt att ta sig igenom omaket för att kunna testa det just nu mest spännande sättet att praktisera skrivmaskin på mobiltelefonen.

Så hittar du nätets plankare

Inför valet 2006 deltog jag i en historiskt unik och mycket uppmärksammad granskning av politiska plagiat. Med hjälp av kontrolltjänsten Urkund (som vanligtvis används av skolor för att upptäcka plankade uppsatser) granskade vi riksdagsmotioner, och fann många exempel på att våra folkvalda copypastat sina åsikter direkt från olika intresseorganisationer.

Expressen fångade upp.

Bland annat visade det sig att Moderaternas motion om tandvården – skriven av blivande ministern Cristina Husmark Pehrsson – var kopierad ord för ord från Privattandläkarnas förening.

Undersökningen fick kritik från politiker som tyckte att det var självklart att ”lyssna på andra”, men utsågs om jag minns rätt (hittar inte artikeln) till årets näst största snackis i Almedalen efter Alliansens utspel om fastighetsskatten.

(Det ”historiskt unika” bestod för övrigt i att Rapport och Aktuellt samarbetade om granskningen, något som fram till dess varit en otänkbar tanke på svt. Researcher var lysande Linda Larsson Kakuli som jag senare bland annat haft glädjen att samarbeta med vid fjolårets stora Fas 3-granskning, och reporter från Aktuellt var Jan Wallentin, numera mest känd som succéförfattare.)

Granskningen upprepades härom året förtjänstfullt av DN:s reporter Kristoffer Örstadius, som är datorkunnigare än vi var, och således inte behövde hjälp av Urkund utan genomförde sin granskning med hjälp av ett eget script.

Men detta är verkligen ett område där utvecklingen sprungit framåt de senaste åren. I dag behöver man varken ta hjälp av ett företag eller skriva ett eget script för att kontrollera plagiat.

Det räcker att gå till sajten Copyscape, en webbtjänst som kollar plagiat mot övriga webben. Skriv in länken till den text du vill kontrollera, tryck på enter – klart!

Nu kan du själv!

Du får antingen besked om att Copyscape inte hittat något, eller så får du en eller flera träffar. Dessa visas sedan i ett extremt tydligt gränssnitt med de överensstämmande delarna rödmarkerade.

Gratisversionen visar ett begränsat antal träffar. Om man vill se flera kan man enkelt köpa sökningar på ett premiumkonto, till en mycket låg kostnad.

De tester jag själv gjort visar att sajten fungerar utmärkt för den som vill undersöka inspirationer över nätet – till exempel för att granska politiska plagiat, eller söka egna texter som använts utan tillstånd.

Tipstack till Peter Forsman som berättade om bland annat just Copyscape (och även mycket annat spännande) på ett ”nätektiv”-seminarium på IIS härom dagen.