Mikael Grill Pettersson – Sida 30

Bibliotekarien med röntgenblick

– Det är som att komma in i världens största bibliotek, och få hjälp av en bibliotekarie med röntgenblick som blixtsnabbt scannar igenom alla böcker för att se vilka som har de och de orden i den och den följden.

Beskrivningen kommer från en god vän som för första gången testat Google Books. Han skulle på kort tid skriva en bok om ett land han visste mycket om, men där de personliga erfarenheterna måste kompletteras med uppgifter från referenslitteratur.

Böcker och uppgifter han till stor del kom att hitta via Google Books.

Googles bokprojekt är känt för många som ”jättescanningen Google håller på med där dom inte kommit överens med förlagen om publiceringen”. Och det är en korrekt sammanfattning: Google har gett sig på att scanna all världens böcker men hittills inte kommit överens med all världens förlag om villkoren för en eventuell publicering. Därför är bara en del av böckerna i Google Books läsbara i sin helhet.

Men många, många är ändå helt sökbara! Och i många fall får man dessutom upp ett avsnitt från texten som visar sammanhanget runt sökträffen. Och även om det inte finns något textavsnitt så får du alltid upp information som gör att du kan köpa boken, eller beställa den på ett (vanligt) bibliotek.

(Här Googles egen ”Om”-sida, och här Wikipedias beskrivning av projektet.)

Och om du tror att det bara handlar om engelskspråkiga böcker: börja söka! Av de miljoner som hittills scannats in är en inte oansenlig del svenska. Till och med inom det relativt smala ämnet journalistik.

Vi kan t ex pröva att söka begreppet ”God journalistik”…

…som ger 279 träffar, bland annat i Nils Hansons bok Grävande journalistik:

Den intresserade kan även söka exakta begrepp i skönlitteraturen:

Och här kan man se sammanhanget kring just denna formulering i en av Sjöwall/Wahlöös böcker:

Testa dina favoritämnen på svenska: företaget du följer, politiken du bevakar, kommunen du bor i…

Typiska användningsområden kan också vara:

Att hitta exakta litterära citat.
Att hitta böcker där personen NN, popgruppen XX eller begreppet YY varit omskrivna.
Att lokalisera ursprunget till ett uttryck som inte har någon trovärdig källhänvisning på nätet.
Söka böcker på engelska där Carl Bildt nämns.
Över huvud taget hitta info om sånt som kan tänkas finnas omskrivet i böcker och inte (bara) på nätet. (Dvs ganska mycket om man tänker efter.)

Vad hittar du när du testar bibliotekarien med röntgenblicken? Dela med dig i kommentarsfältet!

Stories never die

Vi har tipsat om den på vår Facebook-sida (efter att Jan Gradvall rekommenderat den på Twitter) men den är värd att tipsas om många gånger till.

The New Yorkers video om den journalisten Gay Taleses arbetsrum.

Eller rum förresten…det är en källarvåning, som han gjort till sitt arbetsrum, arkiv och – tankesmedja (”subterranean think tank”). Inga fönster, ingen telefon. (Dator dock!) Väggarna fyllda av papper han sparat från alla sina reporterår, organiserade i kartonger.

Jag fascineras av samlandet i kombination med systematiken. Själv har jag bitvis varit duktig på att samla grejer – fråga min omgivning! – men betydligt sämre på att organisera dem. Sedan ett antal år försöker jag hålla det mesta digitalt, och verktyg som Evernote kan hjälpa till med organiserandet, men jag känner mig ändå lätt matt av respekt (och avund) inför gigantens gigantiska samling.

Sen blir jag lycklig över en av hans formuleringar i reportaget, som på ett fantastiskt enkelt sätt summerar något jag själv försökt sammanfatta i många olika sammanhang:

– This stuff is never dead, because stories never die.

Så är det ju. Stories never die. Våra historier tar aldrig slut. Det kan bara ta kortare eller längre tid tills någon upptäcker nästa steg. Det kan vara ett lättfunnet nästa steg – av det slag jag försökt beskriva här – men det kan också vara något helt oväntat, helt nytt som kastar gamla föreställningar på ända.

Nyheter om Olof Palmes eller Dag Hammarskjölds död (1986 respektive 1961), om Sveriges agerande under andra världskriget eller om människors villkor under medeltiden…historier lever vidare och nytt ljus på gammal nyhet fortsätter intressera och fascinera. Ja, med jämna mellanrum går vi ju alla igång på vetenskapsnyheter om de allra första människorna – eller om universums ursprung!

Stories never die. Finns det något vi kan lära oss av en 80-årig legend med en minnesspäckad tankekällare i New York så är det just det.

(Och vill du följa våra fortsatta tips om hur vi håller koll på de odöda historierna – så kan du prenumerera på oss, antingen via mejl eller via RSS.)

Vad man vill höra och inte

Jag såg en intervju med en person som varit med om att bygga en stor bro.

Han fick frågan vad han tänkte när han åkte över bron.

Han svarade ungefär att ”Jo, det är ju många minnen som dyker upp… Man kommer ihåg vad som hände när vi gjorde det där och det där…”

Sen var inslaget slut.

Jag har ingen aning om omständigheterna kring just detta reportage, men det är inte första gången man får höra intervjupersoner berätta att det finns mycket att berätta – i stället för att höra dem berätta det som finns att berätta!

När vi pratar om intervjuteknik handlar det oftast om tillsvars-intervjuer. Och inget konstigt med det – det är i de ansvarsutkrävande makthavarintervjuerna som frågorna om frågorna och svaren ställs på sin spets; det är intervjuer som görs i den kanske svåraste men också viktigaste änden av journalistiken, och under förutsättningar som kan vara åtminstone psykologiskt rätt ansträngande; det är jobbigt att vara den som ställer till svars i ett läge där man kanske är helt oense med intervjupersonen om allt från frågeställning till detaljformuleringar till om ämnet över huvud taget bör tas upp.

Nå. Nu handlar detta inte om den sortens intervjuer. Utan om folk som vill berätta.

Folk som varit med och byggt broar, eller råkat bli vittnen till rån eller olyckor, eller kört racerbil eller åkt båt jorden runt.

Berättande intervjuer.

Precis som tillsvars-intervjuerna kräver de en genomtänkt frågekedja. Därtill ett engagerat lyssnande och – om nödvändigt – intelligent improviserade följdfrågor.

Kommer man inte på någon intelligent improvisation ska man tillämpa den fråga som intervjugurun Björn Häger utnämnt till världens bästa:

”Hur då?”

Om en brobyggare säger att han får många minnen, eller om en världsomseglare säger att hon fått många tankar med sig från resan, eller om en racerförare hävdar att hen haft fler spännande upplevelser än man kunnat drömma om…

Då säger man ”Hur då?”

Möjligen med preciseringen: ”Vad då för minnen?” Och kanske till och med ett ytterligare: ”Hur då till exempel?”

Om intervjupersonen säger sig inte kunna komma på något konkret minne är det dags att börja jobba hårdare. (Nej, inte genom att i ett argt tonfall pressa personen: Men vad är det då för minnen??!! utan:) Kanske titta tillsammans på bilderna som ligger där på bordet, kanske fånga upp en tråd från något personen sagt tidigare, kanske ta med personen ut på en promenad (med tillhörande fortsatt intervjuande). Allt i syfte att återkalla de minnen ni båda vet finns där.

Att höra spännande minnen är intressant.

Att höra att en person har spännande minnen är inte intressant.

Ställ till en scen! och andra sätt att göra roligare presentationsbilder

Kolla surfplatta med intervjupersonen. — Tips 13: Interagera – kolla t ex surfplatta med intervjupersonen.

Okej.

Vi vet hur det är. Vi har alla varit där.

Jag har jobbat på svt sedan 1996. Säkert gjort tusentals tv-inslag.

Och i säkert en majoritet av dem har en intervjuperson ”presenterats” med en bild där hen antingen

tagit ned en pärm från en hylla och satt sig och bläddrat i den (möjlig slutbild: ställt tillbaka pärmen), eller
gått genom en korridor och in genom en dörr (slutbild: stängt dörren), eller
suttit vid en dator och ”arbetat” (slutbild: stängt av datorn), eller
hämtat en kopp kaffe i fikarummet (slutbild: gått iväg med koppen), eller
stått (eller suttit) och pratat med mig ”som ni gjorde när ni gjorde intervjun” (slutbild: oskärpa).

Är det ett långt inslag kan personen ha hunnit med alla fem grejerna.

Detta är, vad jag kan komma på, de mest vanliga presentationsbilderna i svenska tv-nyheter.

Och det är begripligt, av flera olika skäl.

Vi intervjuar ofta tjänstemän
som jobbar på kontor
på deras arbetsplatser
och då är det naturligt att titta på arbetsplatsen när man ”ska ta lite bilder också”
hur tråkigt det än blir
för vi kan inte komma på något bättre.

Men att det är begripligt betyder inte att det är bra. Vi kan bättre.

Jag menar, kom igen! Vi är journalister! Vi kan sammanfatta en ny konflikt i Mellanöstern för ett morgontelegram! Vi kan sätta oss in i lagstiftningen kring miljöskydd till 16-sändningen! Vi kan intervjua landets ledande forskare om Nobelprisvinnarens upptäckt en minut efter att priset tillkännagetts!

Och förklaringen ”Jag kom inte på något bättre”, den köper vi sällan när det gäller andra delar av journalistiken. (”Varför ställde du samma frågor i alla intervjuer trots att det handlade om tre olika saker?” – ”Jag kom inte på något bättre.”…”Varför researchade du bara hos socialnämnden när dagens stories handlade om fotboll och konsumenträtt?” – ”Jag kom inte på något bättre.”…”Varför startade du varje inslag med samma arkivbild av ett hus trots att det revs för två år sen?” – ”Jag kom inte på något bättre.”)

Men ändå. Det är svårt med kreativitet. Därför här en liten checklista på hur man kan göra i stället för ”the Big Five” ovan. (Och ja, det blir även en note-to-self för alla framtida inslag, jag lovar.)

Fånga scenen! Se till att den som filmar hänger på intervjupersonen när denne före eller efter intervjun samtalar med sina kollegor eller plockar ihop pappren på skrivbordet. Även om miljön är detsamma så känns det annorlunda om det händer på riktigt. Ibland kan telefonsamtalet som bryter intervjun bli starten på hela inslaget (som här när jag gjorde storyn om bantningsbluffen Healthzone).
Låt personen göra andra saker än de givna med sin kontorsutrustning! Byta sladd på datorn, ändra ringsignal på mobilen, dra fram bokhyllan från väggen… Allt som folk inte är vana vid att göra kan bli bra tv. (Inte bara när de vänder sig upp mot kameran och säger ”Det här går ju inte…”)
Ställ till en scen! Om intervjupersonen inte kan eller vill göra något spontant varken före eller efter intervjun så får det bli din uppgift att se till att något händer. Fråga något om byggnadens bakgrund, som intervjupersonen inte har svaret på. När hen går för att fråga en kollega hakar fotografen på.
Be om en rundvandring! Även sterila kontorslokaler får liv när de visas upp för en nyfiken åskådare. Gör dig själv till den åskådaren. På köpet får du flera minuter livfulla presentationsbilder. Tveka inte att under rundvandringen be personen göra saker – dra upp en gardin för att visa en utsikt, flytta en låda för att visa ett förråd…
Be personen visa nånting vid bordet! Kan vara effektivt om det handlar om saker som går att visa vid bord. (Som Healthzone-drabbade Maria en halv minut in i det inslaget.)
Kom på besök! Visst – det blir en konstruerad scen eftersom ni redan gjort entrén en gång, men om intervjun ligger sent i inslaget kan ni bygga upp en hel resa med exteriör, trappor (hiss), dörr, knack och ”Hej” – som kan bli spännande eller kul om sammanhanget är det rätta.
Gå ut! Om ni inte har dödligt bråttom så tar det ofta inte många minuter att lämna kontorsbyggnaden. Utomhus finns ofta en mer varierad miljö att förhålla sig till, och även de vanliga ”intervjupersonen-går-med-reportern”-bilderna blir mer intressanta än inne i korridoren.
Ställ upp! Vad är det som säger att bara kulturprogram ska ha lite konstiga presentationsbilder där intervjupersonen tittar rakt in i kameran? Det kan de göra i nyhetsinslag också. Och du kan säga att ”Det här är…”
Fota! Detta är lite överkurs men om man är lite ambitiös behöver ju presentationsbilden inte vara någon vanlig bild direkt i tv-kameran. Handlar det om mobiltelefoni? Ta en bild med mobilen och filma sen mobilporträttet. Handlar det om näthandel? Skicka bilden till Facebook och filma den där. (Eller be personen visa sin egen FB-presentationsbild.)
Filma på konstiga sätt! Ta alla bilder i motljus så personen (gärna alla intervjupersoner i inslaget för att göra det lite snyggt) presenteras i silhuett. Eller genom en ögla i en sax i en pennhållare. Eller i extrem närbild. Eller genom en spegel.
Skippa presentationsbilden! Egentligen behövs inte presentationsbilder i svenska tv-nyheter, eftersom vi regelmässigt sätter namnskylt på alla medverkande (till skillnad från t ex 60 Minutes där ingen har skylt och alla introduceras med en speaker till presentationsbild). Lägg i stället tiden och kraften på att fixa bättre bilder av det storyn egentligen handlar om.
Använd ”Big Five” lite smartare! En sittning vid dator kan vara helt okej – om ämnet är det rätta. Säg att det handlar om internetbedrägerier och ni intervjuar polisens utredare; i så fall ska denne naturligvis surfa runt på olika misstänkta sajter, och ni kan till och med överväga att göra hela intervjun framför datorn (se nedan). Om det i stället är ett djurvårdsärende så kanske de ruskiga fotografierna finns i de där pärmarna i hyllan; be utredaren att plocka ner en och bläddra fram exempel!
Integrera mera! Måste själva synken (intervjun) göras stående med halvbild och handmik? Blir det inte mer levande om man knäpper på intervjupersonen en mygga och gör intervjun under rundvandringen? Om intervjun t ex handlar om den nya ishallen där ni ändå befinner er, kan detta vara ett suveränt alternativ. Men det kanske även funkar på kontoret, när personen tar ner de där pärmarna med fotografierna? Om intervjun handlar om vädret? Gå ut! Om miljögifter? Åk till stället där de släppts ut! Etc…
Använd grafik! Låt intervjupersonen placeras in i det schema du ändå måste göra för att skildra ditt komplicerade ämne. Låt sedan personen växa ut ur bilden på något fiffigt sätt… Vi är numera rätt duktiga på att kombinera grafik med bilder av oss själva – ståuppor – men även intervjupersoner kan ju kombineras med diagram, illustrationer, staplar och kurvor. Se bara till att ämnet är det rätta (inte dagens allvarligaste)!

Vilka är dina bästa tips på alternativa presentationsbilder och/eller intervjumiljöer? Dela med dig i kommentarsfältet!

(…och om du gillar det vi gör: gilla oss på Facebook och följ oss på Twitter!)

Nästa steg – nyhetsjägarens bästa ledstjärna

En av mitt yrkeslivs viktigaste insikter är den om nästa steg.

Jag har skrivit om det i den långa posten om hur man hittar nyheter, men det kan vara värt ett mer utvecklat resonemang.

Hur gärna vi än skulle vilja påstå något annat, så är väldigt få nyheter helt nya. I alla fall i bemärkelsen att man berättar om ett fenomen som tidigare inte alls varit känt i bredare kretsar. Att regeringen utser en ny generaldirektör är en konsekvens av att man sparkade den förra. Att det är ont om studentbostäder hänger ihop med expanderande högskola och eftersatt byggande. Att en elektronikkedja skulle gå i konkurs kunde förutses av den som följt branschens allt hårdare konkurrens.

Men misströsta inte! Även den nya generaldirektören, bristen på studentbostäder och elektronikkonkursen är förstås nyheter. De tillhör den stora kategori nyheter som kvalar in under beteckningen nästa steg; de är ett led i en händelseutveckling som börjat någon annanstans och kommer att sluta någon annanstans (och då sannolikt gå över i en ny – om du minns ”klockan” från min tidigare post).

"Nästa steg-klockan" — ”Nästa steg-klockan” för en utredningsprocess. Officiella steg i rött, några av reporterns möjliga nyhetsytor i blått.

Insikten om nästa steg är alltså en av de viktigaste om man vill bli en nyhetsjägare, vilket område det än må vara inom. Den har för mig varit en källa till både inspiration och irritation, i ungefär lika stor utsträckning.

Inspiration – när den fått mig att ringa rätt samtal vid rätt tillfälle.

Irritation – när jag förstått att konkurrenten ringt rätt samtal vid rätt tillfälle, medan jag själv ägnat mig åt något annat.

Nästa steg handlar alltså om att man i väldigt många nyhetsstories faktiskt kan förutse vilken som är nästa givna utveckling av nyheten. Och att utnyttja denna insikt till att ställa rätt fråga vid rätt tidpunkt – förslagsvis före konkurrenten och före presskonferensen då det ändå skulle kommit ut.

Ekots nyhet om att en svensk åklagare nu vill utreda Telia Sonera för mutbrott är ett typiskt exempel. Ett missförhållande som avslöjats av en annan redaktion (svt:s UG) men där nu Ekot såvitt jag förstår vid rätt tillfälle ställt rätt fråga till rätt person. Vill man tala i konkurrenstermer kan man säga att Ekot tog över initiativet i nyhetsjakten.

Ekot kunde denna dag också gå vidare med sin egen story om planerna på vapenfabriken i Saudiarabien: Miljöpartiet vill se en granskning av Riksrevisionen. Här har Ekot uppenbart tänkt ett steg framåt i ett läge där andra redaktioner tryckt på pausknappen, eller till och med börjat beteckna Saudistoryn som avslutad, efter åklagarbeslutet härom dagen att lägga ned förundersökningen.

Men jakten på nästa steg behöver inte bara handla om brottsutredningar och stora skandaler. Tintin-albumens tur-och-retur-resa bort från Kulturhusets Tiotretton-avdelning i Stockholm var en slags snabbvariant av min ”klocka”: vid tolv spräckte DN nyheten (med vissa dragningar: albumen bytte avdelning väl?), vid tre var stormen igång, vid sex var det upprorsstämning och vid nio hade Kulturhuset backat. Sedan börjar i och för sig klockan om: nu ställs frågor om man i själva verket tystat en debatt om albumens rasism, och kulturborgarrådet som första dagen ville att Kulturhuset skulle börja jobba med värdegrund finner nu för gott att backa från detta krav.

Man kan tycka vad man vill om Tintindebatten. Den reporter som är först att prata med kulturborgarrådet har ett försteg framför andra reportrar, den redaktion som är snabbast att komma på vilken den möjliga fortsättningen är har ett försprång framför andra redaktioner.

En grundregel kan vara att hela tiden ställa frågan: Okej, och vem kan tänka sig reagera på detta då?

Ibland är det givet. Påståenden om mutor? – En korruptionsåklagare. Kontroversiella biblioteksbeslut? – En kulturpolitiker. Utredningsförslag om lagändring? – En minister.

Observera att vi här inte pratar om reaktioner i största allmänhet, utan reaktioner som för historien framåt. Hur gärna jag än skulle önska det så blir voxpops på stan eller reaktioner från våra case (Lasse har varit i Fas 3 i ett år nu…hur ser han på socialdemokraternas förslag?) några spårväxlare i grundstoryns utveckling. (Men undantag finns – den kollektiva storpudeln i Bjästa efter Uppdrag gransknings våldtäktsreportage hade knappast kommit så snabbt och så starkt om det inte varit för de enorma reaktionerna från just ”vanligt folk”.)

Nästa steg behöver inte heller vara just reaktioner som inhämtas med ”Hur ser du på?”-samtal. svt:s debatt gav fallet med flickan Haddile en ny vändning genom att begära ut allmänna handlingar från Migrationsdomstolen. Den reporter som håller koll på diarieförda handlingar i ett visst ärende kan känna sig relativt säker på att inte missa nästa steg, åtminstone så länge detta kommuniceras korrekt med ansvarig myndighet.

Ibland handlar nästa steg om ett slags pingpong-ringande mellan olika parter. Om A gör något som får B att reagera så är det inte givet att A står fast vid sin första ståndpunkt. Det kan gälla kulturborgarråd och det kan gälla justitieråd – som Göran Lambertz som inte längre ville prata Palmemord med Riksåklagaren, efter kritik från sin ordförande.

Härom veckan pingpongade jag själv lite i historien om Sverigedemokraternas gruppledare i Bollnäs som ville förbjuda islam. Först intervju med honom (som fick rejäl spridning), sedan intervju med distriktsordförande som ville utesluta honom, och sedan ny intervju där huvudpersonen stod fast vid sin åsikt. (Ja, den nyheten höll till och med dagen därpå när regionala nyhetsprogrammet Gävle-Dala träffade honom.)

Men pingpongande av detta slag är ändå en slags sub-genre, liksom att nästa steg avslöjas vid en slagning i ett offentligt diarium. Oftast handlar det helt enkelt om att som reporter förutse den givna – eller i vart fall troliga, eller möjliga – fortsättningen.

Allra enklast är det nog när det handlar om formella utredningar av något slag. Brott eller lagstiftning eller ortens nya idrottshall. Så fort någon tycker att något bör utredas ligger fältet öppet för den nästa steg-inriktade nyhetsjägaren.

En utredning innebär nämligen per definition ett stort antal möjliga ”mellanrum”, alltså lägen mellan givna hållpunkter på ”klockan” – mellanrum där reportern kan hitta nyhet!

Vi får besked om att frågan om idrottshallen ska utredas. Då vet vi att nästa steg är att utredningsdirektiven ska preciseras och utredaren utses. Läge att ringa källorna inom kommunen och idrottsvärlden som kan tänkas ha koll. Dagen före presskonferensen kan vi så avslöja att utredaren blir den stora idrottsföreningens förre ordförande. Detta spräck ger oss sedan ett försprång nästa dag: medan andra tvingas ägna tid åt att komma ikapp på presskonferensen lägger vi kraften på att kartlägga utredarens nätverk, vänner och fiender. Vi finner snabbt att det finns ett missnöje med att han leder utredningen – han anses jävig till förmån för ishockeyn, som alltid fick mest pengar under hans fögderi. Tre kritiker vill vara anonyma men en fjärde går ut öppet. Morgondagens stora nyhet! Pingpongsvar från huvudpersonen – men naturligtvis också från politikerna som utsett honom. De betonar formuleringar i direktiven som ska förhindra särskilt gynnande av särskild idrott. Stormen lägger sig och ni funderar kring nästa steg. Det kommer gissningsvis att vara själva utredningsarbetet. Några veckor in på utredningen ringer ni runt till källorna inom de olika idrotterna, och får nu höra att utredaren i sin iver att inte gynna – i stället får kritik från sina gamla hockeykompisar för att han inte träffat dem en enda gång under utredningsarbetet. Morgondagens nyhet räddad! Vem kan tänkas reagera på detta? Kanske stadens gamle hockeyhjälte, som efter viss övertalning tar bladet från munnen och kräver att hela utredningen ska tas om från början. Men politikerna stödjer sin utredare. Han avgår inte. Vilket är nu nästa steg? Rimligen utredningens resultat. Okej, kanske inte läge att låta reportern som gjort de hittillsvarande kritiska jobben ringa och luska med utredaren… Kanske bättre om det sköts av praktikanten?

Praktikanten tackar ja. För praktikanten minns ju en spännande bloggpost på Journalisttips.se, och vet precis vad det handlar om att hitta nästa steg…

Så efter ett långt luskande samtal med den kritiserade utredaren, har praktikanten fått loss huvuddragen till utredningen. Några kompletterande samtal bekräftar bilden. Morgondagens toppnyhet! Praktikantens första scoop!

Och läge att börja fundera: Vem kan tänkas reagera på detta?

Vilket är nästa steg?…

Hur blir man journalist?

Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan.

Journalist är ett populärt yrke – trots alla utmaningar från sociala medier och gratis webbinnehåll, och trots alla rubriker om en usel arbetsmarknad.

Intresset tycks till och med överleva debatten om att alla är journalister – och debatten om att ingen kan säga vad en journalist är.

Hur når man då dit? Om man räknar en journalist som en person som kan försörja sig på sådant som större delen av omgivningen uppfattar som journalistik – vilka är då de klokaste vägarna dit?

Jag önskar att jag kunde skriva att alla vägar ligger öppna, att redaktionerna gärna plockar in människor med alla möjliga sorters bakgrund och utbildning. Men så är det ju inte, tyvärr. En journalistutbildning är ofta en förutsättning för att komma på fråga för ett vikariat – i många fall t o m för en praktikplats.

Om journalistutbildningar har det gjorts utredningar. I april presenterade Högskoleverket en genomgång av utbildningar på högskolenivå, där hälften fick kritik och JMG:s kandidatprogram toppade. Utredningen fick emellertid hård kritik – bland annat från kritiserade JMK i Stockholm som påpekade att de redan hade gjort om sina program i grunden.

Själv blev jag utbildad på den då (1991-94) nästan nystartade journalistutbildningen på dåvarande Mitthögskolan, numera Mittuniversitetet i Sundsvall.

Den får ett bra resultat i Högskoleverkets rapport (om än inte lika bra som JMG), och framhålls som en utbildning som snabbt ger jobb i en kartläggning från Svenskt Näringsliv 2011.

Tidningen Journalisten har vid flera tillfällen följt upp vad som hänt med journalistklasser, och gjorde 2011 en genomgång av de största utbildningarnas egna uppföljningar (som tyvärr gällde olika avgångsklasser varför en direkt jämförelse inte låter sig göras).

De treåriga högskoleutbildningarna har generella fördelar i sina långvariga samarbeten med några av Sveriges mest eftertraktade arbetsplatser, och i att praktikperioderna är relativt långa och ofta rentav betalda (beroende på avtal).

Hur mycket praktiker jag än är tycker jag också det finns något i grunden positivt med att en del av utbildningen inte är direkt yrkesinriktad; man vill ställa sig två steg ifrån journalistrollen och diskutera dess plats i samhället, man vill ge blivande journalister ett perspektiv på journalistiken. Gott så.

Såväl HSV:s som Svenskt Näringslivs som Journalistens kartläggningar fokuserar på just de akademiska utbildningarna. Samtidigt finns en rad folkhögskolor vars journalistutbildningar har väldigt gott renommé ute på redaktionerna.

Till exempel kan konstateras att Södra Vätterbygdens folkhögskola i Jönköping levererat ett mycket stort antal anställda till Sveriges Radio genom åren. Skolan drivs av Svenska Missionskyrkan men tycks leverera rader av journalister frälsta på public service-radio.

Även folkhögskolor som Skurup och Kalix har gott rykte i branschen, och eleverna lyckas ofta skaffa sig fina praktikplatser runtom i landet. Det finns även andra, många andra folkhögskoleutbildningar för den intresserade; se Journalisten-länken ovan för en lista!

Utöver universitet, högskolor och folkhögskolor finns även några mer udda men mycket respekterade institutioner, som Poppius journalistskola i Stockholm, där många pluggar som samtidigt har ett jobb. Det finns även så kallade KY-utbildningar som lett folk i rätt riktning.

Hur ska man då tänka inför denna flora av journalistutbildningar? Här några tips på vägen:

Gör egen research! Fråga journalisterna på den arbetsplats där du helst skulle vilja jobba, hur de gjorde. Vilken utbildning tog dem dit? Chansen finns att samma utbildning kan göra samma sak för dig. Kolla om utbildningen själv följt upp vad som hänt med studenterna; JMG har gjort det länge och har uppmärksammats för detta. Sök själv efter ytterligare information. Nöj dig inte med mina sammanfattningar ovan utan läs själv t ex Journalistens artiklar!
Prioritera praktiken! Praktikperioden är den kanske viktigaste delen av hela utbildningen – i alla fall uppfattas den ofta så av studenterna. Den ger en konkret möjlighet att pröva vingarna på en professionell arbetsplats, och inte sällan blir praktikplatsen också platsen för det första sommarvikariatet. Kolla vilka praktikmöjligheter som erbjuds – och fråga vilka redaktioner man har möjlighet att komma in på. Om utbildningen inte vill ge några generella svar – be att få veta var årets praktikanter befinner sig.
Fundera på livet runt skolan! Vill du utforska urbant studentliv eller känner du dig mer lockad av ett intimt internat i lantmiljö? Kanske har du redan ett arbete eller en familjesituation som begränsar dina val på andra sätt. Låt dessa faktorer spela in – men sök bästa tänkbara utbildning inom ramarna.

Och när du sedan börjat utbildningen…

Jobba i skolan! Tro mig – det kommer att dröja innan du får den tid till kvalificerade journalistiska projekt som du får på en journalistutbildning. Och det kommer att dröja innan du så enkelt får svar på alla frågor du har. Du kommer visserligen också att svära över att intervjupersoner inte tar dig på allvar eftersom du inte ringer från en ”riktig” redaktion – men fatta vilken support du har från lärare, gästföreläsare och andra resurser…fatta och dra nytta av! (Jag misstänker t ex att tillgången till referensmaterial och databaser i vissa fall kan vara bättre på en utbildning än på många redaktioner där studenterna sedan förväntas jobba.)
Jobba utanför skolan! Nej, jag argumenterar inte för att man ska slita ut sig i unga år – men att skaffa sig inhopp på den lokala redaktionen, och/eller hoppa på eventuella (journalistiska) specialprojekt som ordnas vid sidan om lektionerna, och/eller köra ett frilansprojekt tillsammans med några kompisar på de lediga timmarna, och/eller ta över kårtidningsredaktionen eller skolwebben och förvandla dem till granskande journalistiska institutioner…allt detta ger värdefulla arbetsprover och stora pluspoäng i din erfarenhetsbok, och kommer att ge dig ett härligt försprång när det väl är dags för praktik och ”riktiga” vikariat. Det är dessutom väldigt roligt!
Koppla ihop teori och praktik! Många journaliststudenter gör en hård uppdelning mellan ”praktikämnen” och ”teoriämnen” – och de flesta sätter ett plustecken för de förstnämnda och ett minus för de senare. Jag skulle hävda att de teoretiska kunskaperna ofta är helt lysande att ha med sig ute i yrkeslivet. Om t ex fler journaliststudenter tagit sina metodik- och statistikkurser på större allvar, så skulle antagligen färre yrkesverksamma reportrar känna skräck inför undersökningar och siffror. Färre dåliga enkäter från smarta PR-konsulter skulle slinka igenom våra kontrollsystem – och fler goda granskningar och kartläggningar skulle göras av redaktionerna själva.
Koppla ihop utbildning och jobb! Ta tillfället i akt att bli specialreporter. Utnyttja de oceaner av tid (jag är inte ironisk) som erbjuds till övningsartiklar och specialarbeten – till att bli just den journalist du vill vara, inom det ämne du brinner allra mest för! Om du tänker igenom dina ämnesval några gånger extra under utbildningen, så kommer du att nå en kunskapsnivå som inte bara gör ditt slutarbete säljbart på frilansmarknaden – utan också ger dig en extremt god grogrund för egna granskningar och satsningar hos blivande arbetsgivare. Du utnyttjar helt enkelt studietiden till att sänka tröskeln för dina framtida projekt: vilken lokalredaktion du än hamnar på kommer du redan första dagen att kunna påbörja en egen artikelserie om begravningsbranschen, eller vardagsbrottsligheten eller arbetsmarknadspolitiken…eller vad nu ditt specialämne är.
Ha kul! Studietiden blir sannolikt en av de bästa perioderna i ditt liv. Du kommer att knyta kontakter som kommer att följa dig genom ett helt yrkesliv. Dessa personer ska du också ha roligt med! På puben lika väl som i redaktionssalen – över kaffekoppar lika väl som över skärmar!

Vilka är dina erfarenheter av journalistutbildningar? Vilka höjdare har vi glömt? Och vilka råd till blivande journaliststudenter har vi missat? Fyll på i kommentarsfälten!

Tio mobilappar som förbättrar din dag

När man läser och pratar med nördar får man lätt intrycket att alla människor konstant byter ut innehåll och ändrar inställningar på sina mobiler.

Men så är det ju inte. Det lär finnas många smartphone-användare som aldrig laddat hem en enda app.

För den intresserade därför: en lätt spretig och helt inkomplett lista över några av de appar jag själv haft störst glädje av under mina år som smartphoneanvändare.

(Nej, allt är inte ”arbetsverktyg”. Men allt gör din dag lite lättare och därmed dig till en bättre journalist!)

(Och nej, allt finns inte till alla mobilsystem. Jag har utgått från Android-versionerna och länkar till Iphone-versionerna när jag hittat såna; tipsa gärna om kompletteringar! Kan också tipsa om sajten Alternativeto.net som hjälper oss upptäcka varianter över operativgränserna.)

1. Shush!
Den gör bara en enda sak. Men när du använt den ett tag förstår du inte varför inte funktionen varit inbyggd från början. I alla telefoner.

När du sänker volymen på ringsignalen till noll öppnar Shush! ett klockreglage. Hur länge vill du ha signalen avstängd? 15 minuter? En timme? Tre? Eller tills vidare? Det är bara att välja.

Det är väldigt smart.

(Shush! finns mig veterligt bara till Androidmobiler.)

2. SwipePad
Du befinner dig i webbläsaren och vill kolla kalendern. Eller du är i kalendern och vill ändra ljusstyrkan på skärmen. Eller du är inne i inställningarna och kommer på att du måste kolla en grej i webbläsaren. Hur gör du?

Min gissning är att du trycker på ”Hem”-knappen och sedan går via startskärmen till nästa app. (I värsta fall via ”applådan”.)

Jag drar med fingret. Drar från övre högra kanten av skärmen och får en meny med tolv destinationer jag själv valt.

I grundversionen (gratis) kan detta vara appar, vilka som helst, och du kan alltså ”svepa” direkt från webbläsaren till kalendern eller tvärtom om du vill.

Men om du är beredd att betala några kronor får du tillägg som gör ”svepandet” ännu mer kraftfullt: du kan t ex lägga in vilken widget som helst som genväg! Själv har jag en för att skapa en ”New task” i mitt att göra-program, en annan för att snabbt hitta avgångarna från busshållplatser i närheten av där jag är, en tredje för att ändra inställningarna för ljusstyrka, skärmrotering och wifi…

Alternativ: Smart Taskbar (det finns flera).

(Har inte hittat någon motsvarande app till Iphone.)

3. Opera Mini/Mobile
Många klagar över sina mobilers webbläsare utan att någonsin testa någon annan. Det skulle jag säga är felriktad energi.

Norska Opera har en webbläsare för traddatorer, men det är i mobilversionerna man glänser. De är snabbare än de inbyggda, har massor av inställningsmöjligheter och en synkfunktion som gör att man aldrig mer måste ägna tid åt att lägga upp sina bokmärken och inställningar när man byter mobil.

Förklaringen till snabbheten ligger i att Opera komprimerar innehållet – läs: bilderna – och den stora skillnaden mellan Mini och Mobile är såvitt jag förstår att den sistnämnda gör det i mobilen medan den första gör det på Operas servrar. Mini lämpar sig därmed bäst för enklare mobiler; själv körde jag den med gott resultat redan på mina gamla osmarta Nokia- och Sony Ericsson-lurar.

Alternativ: Chrome, Dolphin. (Det finns flera. Fr o m Androids version 4, Ice Cream Sandwich, har också den inbyggda Android-webbläsaren ryckt upp sig också. I dag har den en mig veterligt unik liten konkurrensfördel: den kan göra sidorna inverterat svartvita. Vit text på svart bakgrund alltså; mycket vänligt mot mobilbatteriet!)

(Opera Mini finns även till Iphone.)

4. Jorte
Har du en smart mobil med stor skärm så har du antagligen någon gång frågat dig varför det inbyggda kalenderprogrammet inte klarar av att visa mer information i vecko- och månadslägena. Typ text.

Om du aldrig ställt den frågan är det dags att göra det nu.

Och dags att kolla in Jorte, som lyckas göra både en- och tvåveckorsvyer med fullt läsbar textinformation. Ja rentav en månadsvy – men där blir läsbarheten i praktiken avhängig av storlek och upplösning på din skärm.

Jorte innehåller också en att göra-lista som kan synkas med Google Tasks.

Alternativ: Pocket Informant (det finns flera).

(Jorte finns inte till Iphone, men där finns bl a just Pocket Informant.)

5. Pulse News
Oavsett om du är en fena på RSS, eller nyfiken novis, eller aldrig testat eftersom du inte begripit poängen, så tror jag du som journalist lockas av tanken på ”uppdaterade nyheter inom dina intresseområden samlade på ett ställe snyggt presenterade”.

Pulse erbjuder ett utseende som är betydligt snyggare än de flesta ”vanliga” RSS-läsare, och samtidigt alltså en möjlighet att välja sina flöden, som ingen webbläsare gör.

Perfekt för dig som till exempel har ett RSS-konto men sällan går in och kollar flödena eftersom de är så tråkigt presenterade (t ex i Google Reader, varifrån du enkelt plockar flöden direkt till Pulse), eller för dig som vill kunna skumma nyheterna inom området ”mobiler” – eller för den delen ”amerikansk politik” – utan att behöva hoppa fram mellan 30 olika sajter.

(För RSS-novisen: vi har tidigare skrivit om hur du prenumererar på vilken sajt som helst med RSS, hur du kan hålla koll på Googles framtida sökningar med RSS, och Elias har dessutom gjort en fin kom igång-video.)

Pulse kan bli den perfekta kompanjonen till ditt mödosamt upprättade Google Reader-konto – eller startas från scratch med ”några bra tidningar och bloggar”, som du kan hitta direkt inuti appen utan att någonsin behöva närma dig en RSS-kurs!

Utöver de flöden som appen föreslår, och alla du själv skapat med Google Reader, så kan du också koppla Pulse till ditt Facebook– eller Twitter-konto, och på så sätt få flöden av dina vänners länkar.

Alternativ: Flipboard, Google Aktuellt, Feedly, Taptu (finns flera). (Obs! Se uppdatering nedan.)

(Pulse News finns till Iphone.)

6. Prisjakt
Som nörd, konsumentreporter och konsument känner jag förstås ett särskilt ansvar för att hålla koll på prylmarknadens utveckling.

Varje gång jag står inför ett inköp – eller blir tillfrågad om råd av någon vän eller släkting – försöker jag skaffa mig en bild av marknaden i fråga. Då är appar som denna oslagbara. En del gånger har de rentav räddat min dag – och då framför allt genom att de fått mig att avstå köp som kändes betydligt mer fördelaktiga när man först såg dem i butiken, än när man kunde ställa dem i relation till den övriga marknaden.

Alternativ: Pricerunner.

(Prisjakt finns till Iphone.)

7. Resrobot
Oavsett om du reser i tjänsten eller privat så vill du förstås veta vilka resealternativ som står till buds. Och du vill då inte behöva hoppa fram och tillbaka mellan tågföretagets och flygbolagets hemsida – och kanske också Google Maps för att uppskatta hur lång tid resan tar med bil.

Resrobot ger dig den första överblicken. Den har inga priser men inkluderar så många tidtabeller att du i princip kan planera resan från dörr till dörr, så länge den görs inom Sverige.

(Resrobot finns till Iphone.)

8. Wunderlist
En del människor är besatta av att göra-listor och ”Få det gjort”-system. GTD – Getting Things Done – skulle om den inte utövades av kontorsarbetare i respekterade yrken ses som en typisk skum subkultur som frodas på webben. (Nu ses den inte som skum annat än av den överväldigande majoritet som inte tillhör den.)

Andra hatar tanken på att försöka strukturera sitt liv, sitt jobb eller sin dag med hjälp av listor.

Men majoriteten tillhör nog ingen av dessa extremer. De allra flesta gissar jag ser poängen med att göra-listor, men har inte för avsikt att bygga upp system som inkluderar varje liten aspekt av livet.

Jag måste erkänna att jag tillhör den första gruppen. Samtidigt som jag är frisk nog att förstå att de flesta tillhör den sista.

Därför blir mitt att göra-tips inte någon avancerad ”kan göra allt”-app. Utan en som är känd för att vara väldigt enkel att komma igång med, och rolig och snygg att använda.

Personligen har jag testat den vid särskilda tillfällen, för särskilda projekt. Jag älskar utseendet, och att man på datorn kan rangordna sina punkter precis som man vill. Men jag blir samtidigt irriterad över att detta inte låter sig göras i mobilen, och över att det saknas indelning efter sammanhang/kontext. (Samtidigt kan man ju skapa olika listor och ge dem kontextnamn…)

En bra startyta för den som inte har jättekoll och vill börja någonstans är det i alla fall. För den som vill gå vidare finns sedan en uppsjö av olika mer avancerade alternativ.

Några exempel: Ultimate To-Do List, Astrid, Remember the Milk (finns många).

(Wunderlist finns till Iphone.)

9. SlideIt
Tangentbord på mobiler är sällan kul. Dessutom var det som om utvecklingen började om när vi lämnade ”knapptelefonerna” till förmån för de smarta ”helskärmarna”. I knappvärlden hade T9 med sina smarta förutsägelser utvecklats till nästan-fulländning, men nu var vi plötsligt tillbaka på noll med en-knapp-i-taget-tryckande.

Den mest revolutionerande nyheten bland smartphonetangentborden har i mina ögon varit ”svep-tangentborden”. Huvudkonkurrenterna heter Swype och SlideIt. Den förstnämnda följer med flera mobilmodeller gratis (bl a från jätten Samsung) medan den senare lätt hittas i Google Play.

Vilken man föredrar är en smaksak – men om man råkat få en mobil med inbyggt Swype kan man ju börja med att testa det. Utan förinstallerat Swype är tröskeln lägre för SlideIt, som finns i testversion i Play.

Att börja skriva ”svepande” går fortare än man tror; jag var själv länge skeptisk innan jag testade men i dag är jag glad att jag tog steget – och jag blir frustrerad varje gång jag måste skriva i en mobil som bara tar bokstav-för-bokstav.

Alternativ: TouchPal (gratis), SwiftKey (bokstav för bokstav men med en fantastisk nivå av förutsägelse; gissar både nästa bokstav och nästa ord – och nästa och nästa och nästa…).

(Appar som ersätter standardtangentbordet finns såvitt jag vet inte för Iphone.)

10. Aldiko
Om du äger en smartphone eller en surfplatta är sannolikheten stor att du testat eller funderat på att testa e-böcker. I så fall behöver du en läsare och Aldiko är en sådan.

Till skillnad från några av konkurrenterna är den inte knuten till någon särskild nätbokhandel, och det är relativt lätt att sätta upp sitt lokala bibliotek som ett ställe att ta hem böcker från. (I princip alla svenska e-böcker verkar snabbt hamna på de virtuella biblioteksböckerna.)

Naturligtvis är lånetiden begränsad (30 dagar då jag lånat) men till skillnad från i den analoga världen riskerar man aldrig någon straffavgift, och kan enkelt låna om boken man inte hunnit läsa ut.

För en journalist kan detta rentav vara ett tidsbesparande jobbverktyg, i alla fall den dag man sätts på att göra nyhetsinslag utifrån något avsnitt i en aktuell bok (har hänt mig). Till skillnad från i bokens analoga upplaga kan du dessutom göra fritextsökningar och slipper vara hänvisad till ett mer eller mindre begåvat register.

Alternativ: Kindle (kopplat till Amazon), Dito (Bokus).

(Aldiko verkar inte finnas till Iphone, men däremot finns ju t ex Kindle-appen.)

Detta var min flora för dagen. Fyll gärna på med egna tips i kommentarsfältet! (Tror fler Iphonealternativ kommer att vara efterfrågade…) Vill du ha fler apptips? Ett alternativ är att googla ”best apps” (och avsätta några timmar till att gå igenom resultaten), eller kolla in våra tidigare tips om appar (och ”knappar”) som hjälper till med research och textsparande. Där kan man tala om arbetsverktyg!

Uppdaterat 120929: Efter att ha hårdtestat Pulse-alternativet Taptu ett tag skulle jag vilja ge det en stark rekommendation, av ett speciellt skäl där Pulse kommer till korta: om den aktuella sajten inte lägger upp hela texterna i sina RSS-poster så får du med Pulse upp en länk du måste trycka på för att nå hela texten. Taptu hämtar hem hela texten. Suveränt smidigt om ni frågar mig. Och ett snyggt gränssnitt därtill (så likt Pulse att vissa pratar om plagiat).

Uppdaterat 130618: Numera finns Swype i Google Play så jag la in en länk dit. Och tröskelargumentet emot det har fallit. Samtidigt får ju nu även SwiftKey räknas som en kraftfull konkurrent på ”svep-området” – med sin kombination av sveprörelser och avancerad ord-förutsägelse.

Fem sätt att vässa din nyhet

Det är lätt att bli nedstämd när man letar nyheter eller gör en egen granskning.

Grejerna man hittar sticker nästan aldrig ut på det självklara sätt som de där riktiga nyheterna som konkurrenten har i dag. Granskningen visar inte riktigt det uppenbara missförhållande du hoppades hitta när du blev så inspirerad av den där kollegan som föreläste på Grävseminariet.

Det du inte förstår i din besvikelse är att du begår ett grundläggande tankefel.

Du jämför äpplen och pizzakartonger.

Du jämför konkurrentens färdigslipade diamant med din egen smutsiga kolhög.

Du glömmer att det ena en gång varit det andra. Du tänker inte på att även konkurrenten suttit där du sitter. Du har ingen aning om hur många timmar den andra redaktionen fick jobba med att vaska fram guldet, pressa och slipa diamanten – och vrida och vända på formuleringarna i rubriken och ingressen – innan de fick till den där ”självklara” nyheten som du nu sitter och jämför dig med.

De flesta nyhetsjägare lär sig med tiden precis hur man slipar, vaskar eller mejslar fram sin nyhet ur det bångstyriga spretiga materialet. Men om du är lite otålig så kommer här några tips:

1) Använd kollegorna. Testa formuleringar. Fråga rakt på: ”Skulle du reagera om det visade sig att…?”, ”Hur många procent tror du skulle vara…?”, ”Tycker du det är anmärkningsvärt om…?”

(Men använd gärna olika kollegor. En del dissar allt, andra går igång på det mesta.)

2) Leta efter paradoxer och motsättningar. Inte nödvändigtvis mellan personer men kanske mellan en avsikt och en realitet, eller mellan ett då och ett nu, eller mellan en broschyrbild och en verklighet…

Om inget annat funkar ska man testa att formulera sin nyhet med orden ”Trots att…” eller ”Samtidigt som…” Klarar man det är man oftast hemma. Festen på skattebetalarnas bekostnad är kanske svår att bedöma om man bara har en siffra att ta ställning till – men ställd i ljuset av att myndigheten nu ska spara miljoner framstår den som anmärkningsvärt hög. Det kanske inte är så märkligt att landstinget inte fått bukt med vårdköerna – men mot bakgrund av att de ledande politikerna faktiskt lovade just detta för fyra år sedan så kan jobbet ändå väl försvara sin plats i en nyhetssändning. ”Trots att…” och ”Samtidigt som…” hjälper oss att slipa fram kärnan i vår nyhet.

3) Tänk om. Nyheten kanske inte alls ligger där du letar. Eller så gör den just det men du ser den inte.

För en massa år sedan upptäckte jag att Sverige hade en ansvarsnämnd för veterinärer. Jag beställde hem alla deras beslut för att göra storyn om alla olämpliga veterinärer som förlorat sin legitimation. Men det visade sig att nästan ingen veterinär hade fått legitimationen indragen!

Det dröjde en pinsamt lång stund innan jag kom på att just det var grejen. (För nej, det var inte så att det inte fanns olämpliga veterinärer.) Sen blev det tre inslag på rad i Sveriges största nyhetsprogram.

En mycket liten del av redaktioners egna nyheter överensstämmer till punkt och pricka med det ursprungliga tipset eller idén. Det allra mesta som till slut publiceras har genomgått en betydande transformation under resans gång. Acceptera det – och lär dig transformera!

4) Hitta en vevare.
Även om vår story är intressant i sig, kan det vara en god idé att låta någon reagera på det vi berättar. Om historien är upprörande: en person som blir upprörd.

Har du jobbat länge med din historia vet du säkert exakt vilka aktörerna är inom ”ditt” område, annars kan det vara en idé att exempelvis utnyttja sökfunktionen hos riksdagens hemsida – för att se om någon ledamot engagerat sig kring ”ditt” ämne. Oftare än man tror har även det mest perifera samhällsfenomen blivit föremål för en riksdagsmotion!

Huruvida vevaren passar bäst första eller andra dagen får avgöras av storyns karaktär och det övriga materialet. Handlar det om hemska videofilmer med upprörande djurplågeri kanske det bara är dumt att offra utrymme första dagen, men om det gäller komplicerade transaktioner kan personen bli en guide som hjälper både oss och publiken att begripa problemet.

5) Ställ till svars.
Självklart har ni redan kontaktat de ansvariga för det missförhållande ni berättar om, men har ni gjort en på riktigt ansvarsutkrävande intervju med vederbörande?

Min erfarenhet är att man ofta missar det, även i granskningar och nyheter om allvarliga samhällsproblem.

Ibland håller sig den direkt ansvariga undan, och då får man fundera på om det är motiverat med någon annan form av ansvarsutkrävande. En ansvarig tjänsteman på kontrollmyndigheten som låtit det hela fortgå? En politiker som dragit in pengarna för myndighetens kontroller? En vd för branschorganisationen som inte lyckats hålla rent i de egna leden?

Ibland är det inte helt klart vilken position den aktuelle makthavaren tänker inta; kommer förskolechefen att försvara nedskärningarna eller kritisera politikerna? I dessa lägen är det vår uppgift att med en väl förberedd frågekedja hjälpa vederbörande att sätta ned foten.

Till sist:

Om du missat mina tio (plus ett) sätt att hitta egna nyheter så har du dem här. Har du svårt att få de där nyhetstipsen du tror att du behöver? Läs detta råd om hur du använder källorna du redan har! Och när du väl är igång med ditt ämne – läs om du missat verktyget som håller dig ajour!

6 tips: Så hittar du case

Journalister letar alltid efter case. Det är journalistsvengelska för ”person som berörs av det vi berättar om”.

Jobb om fastighetsskatt? Hitta en villaägare!

Strid om vårdlönerna? Ta fram en undersköterska!

Dags för vårbudgeten? Besök en typfamilj!

Så fort ämnet är abstrakt brukar redaktioner börja jaga dessa case. Det kan göras mer eller mindre begåvat och fantasifullt (måste årets ”budgetfamilj” alltid bestå av ett heterosexuellt par med egna barn?) men bottnar i en sympatisk strävan att göra begriplig journalistik som inte bara innehåller makthavare och experter.

Alla redaktioner vet att det kan vara svårt att hitta case. Så gott som dagligen får jag mejl från kollegor med innebörden ”Söker någon som…”, och numera ser man också motsvarande efterlysningar i sociala medier.

Andra traditionella vägar är att ringa en intresseorganisation. Paradoxalt nog kan det t ex vara riktigt enkelt att hitta personer med konstiga sjukdomar i Sverige. Så länge det finns en patientorganisation finns det oftast möjlighet att snabbt hitta ett case. (I många fall en förtroendevald i den aktuella föreningen, vilket dock sällan nämns i reportaget.)

Samhällsaktörer som gärna vill sprida sina budskap känner förstås till vårt case-intresse, och bistår gärna med berörd person när en ”nyhet” ska presenteras – till exempel en ny medicin.

Till detta kommer ett antal nya nättjänster som gärna hjälper journalister att hitta case (och andra personer). Dit hör Rättviseförmedlingen och Hjälp en journalist – och på ett mer allmänt-socialt plan Twitter-hashtaggen #jourtips (inte att förväxla med #journalisttips :-)) som jag gissar att mer än en PR-konsult håller permanent koll på.

Mindre effektiva metoder – enligt min erfarenhet – brukar vara att be om hjälp från folk som egentligen inte har något intresse av att hjälpa till. Till exempel – för att fortsätta inom vårdsvängen – en läkare som ”ska fråga några patienter om de vill ställa upp”.

Här kommer fem mer udda vägar som funkat för mig vid olika tillfällen:

1. Finn ett forum. Så fort ditt ämne intresserar mer än en handfull personer (och ibland även då) finns en chans att någon startat ett internetforum i ämnet. Hitta det! (Typ: googla ämnet + ”forum”.) Och väl där: skriv en efterlysning eller vänd dig direkt till en eller flera deltagare med dina frågor. Om det krävs att du blir medlem – ställ den arbetsinsatsen mot chansen att du får napp! Låt ämnet avgöra om du ska gå in under eget namn eller anonymt. Tänk på att ämnet också kan ha en egen kategori – eller tråd/ar – hos till exempel Passagen, Familjeliv eller Flashback Forum.

2. Hitta mer på Facebook. Du har lagt ut en fråga på din personliga sida, och redaktionen har lagt ut en på sin. Men har ni sökt aktivt efter grupper och FB-sidor som redan diskuterar ämnet? Chansen är stor att de finns, att de går att hitta, och att du där hittar personer som redan är engagerade och beredda att prata. Lär dig de olika kategorierna av sökresultat hos Facebook (ligger under ”Sökfilter” i vänsterspalt när du valt att titta på ”Alla resultat” av en sökning). ”Offentliga inlägg” kan t ex vara en guldgruva om man letar efter människor som skrivit om ditt ämne.

3. Lokalisera bloggarna. Bloggvärlden lever! Även om en stor del av den snabba sociala medier-diskussionen i dag förs på Twitter, så är bloggen ett mycket levande vardagsverktyg för massor av svenskar (inte bara för oss :-)). De flesta bloggare befinner sig långt ifrån rampljuset, och skriver om en vardag som ofta präglas av just det där specialämnet som du är intresserad av. Använd de särskilda sökmotorerna Google bloggar eller Knuff. (Eller, om du letar en politiskt aktiv person: Politometern.)

4. Använd offentlighetsprincipen. Har ditt ämne avhandlats i ett myndighetsbeslut av något slag? Då kan det vara värt att testa vår fantastiska grundlag, antingen genom att kontakta myndigheten där ett sådant beslut kan tänkas finnas – eller ta genvägen (om redaktionen eller du själv betalar för det) och utnyttja Sirenarkivet. Metoden kan vara synnerligen effektiv om det t ex handlar om ”anmälnings-myndigheter” som Allmänna reklamationsnämnden, dit folk hör av sig som är förbannade över en oförrätt, och det redan därmed finns en hög sannolikhet att de kan tänkas vilja prata om sitt ärende.

5. Använd arkivet. Detta är ju egentligen fusk och lite skamfyllt, men att ”återanvända” ett case som redan framträtt i det egna mediet – eller något annat – kan vara den snabbaste vägen i akuta lägen, och kan göras mer eller mindre intelligent. Erkänner gärna att jag både en och två gånger återanvänt case från olika lokalmedier, medan jag skulle skämmas på riktigt om jag skulle behöva använda samma som tv4-nyheterna hade i går.

6. Gå ut! Överraskande ofta går det att hitta folk i den icke-digitala delen av verkligheten. Du har inte lysande chanser att hitta personen som har den där speciella sjukdomen, eller den mystiska böjelsen i sängkammaren (eller i vart fall: någon beredd att prata om den). Men om det handlar om bredare case-kategorier typ ”småbarnsförälder” – så kan ett besök ”där ute”, t ex på en lekplats, ibland vara det effektivaste tricket.

Bonustips 1: Ställ inte Värsta Frågan först. Om du inte har extremt bråttom kan det vara mödan värt att inte öppna med att fråga om någon ”kan tänka sig att vara med i ett reportage”. Börja i stället med att fråga om erfarenheter och kontakter, och be folk att kontakta dig via direktmeddelande, mejl eller telefon. När du väl upprättat den personliga kontakten kan du ställa den känsligare frågan om medverkan. Visst, du riskerar att lägga tid på kontakter som inte resulterar i reportagerader och -minuter, men du får samtidigt fler inblickar i just det ämne du vill skildra. Överväg också om du ska erbjuda anonymitet, det gör skillnad för många människor och du kanske hellre har ett anonymt case än inget alls.

Bonustips 2: Tänk på formuleringarna. Ibland söker vi lite fantasilöst efter personer både på Google och i andra sammanhang. Själv minns själv hur jag för många år sedan med extremt kort deadline skulle försöka hitta en ung förtidspensionär. Sökordet ”förtidspensionär” gav väldigt många artiklar som handlade om fenomenet förtidspension men ingenting om enskilda människor. Men genom att i stället söka på formuleringen ”år och förtidspensionär” fick jag en hel rad perfekta träffar. Min gissning var att den formuleringen rimligen måste finnas med i ingressen till 99 av 100 artiklar om unga förtidspensionärer – typ ”Eva är bara 25 år och förtidspensionär” – vilket visade sig stämma.

Ibland kan vi ha stor nytta av vår egen förutsägbarhet!

Vill du ha fler tips om hur man får tag på personer (när man väl vet vilka de är) så har jag skrivit om det här.

Gillar du Journalisttips? Prenumerara på våra poster via epost eller RSS. Och följ oss gärna på Facebook eller Twitter.

Så hittar du utrikes nyheter om ditt ämne

Härom dagen gjorde jag en variant av mytomspunna elfte tipset i min post om hur man hittar nyheter.

Jag gjorde nyhet av någon annans nyhet.

I detta fall var det kollegorna på norska NRK som följt bantningsföretaget Healthzone i spåren till Estland. Deras granskning visade att bolaget inte stod att finna på någon av de adresser de uppgett, man kunde inte ens hitta den uppgivna vd:n på hans påstådda hemadress.

NRK:s motsvarighet till Plus, med det stencoola namnet FBI, hade sänt reportaget några dagar tidigare, men för en svensk publik var det förstås helt nytt.

Allt oftare spränger våra stories nationsgränserna. Det kan handla om ett estniskt bantningsbolag som säljer kryddblandningar i Sverige och Norge, eller ett svenskt jättebolag som gör affärer med diktaturer. Flyktingöden, bärplockare, turistströmmar…stora eller små stories går över gränserna ofta och snabbt.

Och vi vill förstås veta när de ämnen vi är intresserade av uppmärksammas i andra länder!

Jag har tidigare rekommenderat Google Alerts som ett verktyg för att hålla koll på ämnen på nätet – ”fiska i framtiden” efter nyheter var de än dyker upp.

Tyvärr fungerar Google Alerts inte särskilt bra för att hålla koll på utrikes omnämnanden, helt enkelt eftersom det inte finns någon möjlighet till landsavgränsning (som jag kunnat hitta). Eventuella utrikes stories kommer att drunkna i alla som hittas här hemma.

Dock finns en fiffig omväg via Google News, alltså Googles speciella nyhetssökmotor, som har olika internationella editioner.

Låt oss säga att vi vill följa vad amerikansk press skriver om Telia i spåren av Uppdrag gransknings avslöjanden.

Då börjar vi med att välja den amerikanska versionen av Google News. Landsväljaren är numera tydligt placerad strax under sökrutan. Alla länder finns tyvärr ännu inte, men USA tillhör av någon anledning inte de bortglömda.

(När du gjort valet kommer du att märka att du hamnar på en slags löpsedel för amerikanska nyheter, som kan vara nog så spännande att fastna i en stund. Men stålsätt dig nu och läs vidare!)

När vi valt USA-versionen gör vi Telia-sökningen precis som vanligt, och får då en träfflista som (under en – gissningsvis sponsrad – svensk länk till Telias hemsida) toppas av Reuters kvällstelegram om UG:s avslöjande.

Vi vill nu prenumerera på denna US-News-sökning, och hoppar därför längst ned på sidan. Här kan vi välja – precis som i Google Alerts – mellan att prenumerera via e-post eller via RSS (lilla orangea knappen). Om RSS-lösningen krånglar (vilket den gör ibland för mig) kan man försöka hitta fram till själva feeden (på väg till Google Reader finns en liten Feed-knapp på den förhandsgransknings-sida som dyker upp) och copy-pasta feedens webbadress (biten som kommer efter view-source:) till sin Google Reader. (Hur man startar prenumerationer på feed-adresser visar ju Elias förtjänstfullt här.)

Om sökordet är ovanligt hos den aktuella News-editionen kan man räkna med att det i träfflistan också kommer att dyka upp träffar från andra länder – till exempel Sverige om det handlar om Telia – men resultaten du sedan får i din prenumeration kommer ändå att i huvudsak vara land-specifika.

Vad ska man då använda detta till? Tja, några exempel:

Har ni ett företag som är verksamt på en konsumentmarknad i utlandet? Håll koll på vad som skrivs om dem där!
Har ni ett viktigt bolag på orten med utländska ägare? Håll koll på deras aktiviteter i hemlandet. (Omvänt förstås svenska bolag med aktiva dotterbolag eller filialer i andra länder.)
Bedrivs det forskning vid ert universitet eller universitetssjukhus som kan tänkas få spridning? Håll koll på i vilket mån den uppmärksammas i andra länders nyheter.
Har orten ett rockband, en konstnär eller en författare som påstås fira internationella triumfer? Håll koll och var först med nyheten om nästa fina pris vederbörande kammar hem på obskyr festival i fjärran.
Blir er/a kommun/er uppmärksammade i sina vänorter?
Och viktigast förstås: hur ofta blir er redaktion creddad av utländska medier? 🙂

Lägg gärna in en internationell prenumeration för mycket än en för lite (så länge du inte väljer ord som ger för många träffar). Du behöver bara göra sökproceduren en gång, medan utdelningen kan bli flerfaldig åren som följer.