Kategori: Arbetsmiljö

Så får du ordning i researchröran

Blicken-pilen-filen.

Det var en ramsa jag fick lära mig hos körläraren när jag skulle börja bemästra filbyten i trafiken. (Nej undomar, det hade inget med internet att göra.)

Jag inser att min egen variant inte är lika snygg men…

Tingen-ringen-pilen.

Skitch

De är vägen ut ur researchkaoset när beståndsdelarna är för många, tiden för knapp och den dramaturgiska inspirationen noll.

Läget när du inser att du borde läst den där eboken om Story based inquiry som vi tipsat om – eller åtminstone praktiserat bastipset om att skriva (ett hypotetiskt) manus först.

Nu har du inte gjort det. Och sitter med en story som inte är någon story. Utan till synes osammanhängande grupper av spännande fakta. Gripande intervjubitar. Snygga grafiksekvenser.

Allt utan inbördes ordning. Helt utan den stora berättelse som du ju vet finns där.

Men som skulle behöva lite mer tid för att utkristallisera sig.

Tid du inte har.

Så vad göra?

Tingen-ringen-pilen.

Eller allra först släpper du alltihop. Tar ett tomt papper och en penna och drar dig undan. Fikarummet, telefonbåset, kollegans skrivbord.

Någonstans där du inte blir störd.

Sedan skriver du ned dem.

Tingen.

Grejerna du minns. Bitarna från intervjun, grafiken, den där snygga slutformuleringen…

Bitarna som kommer ur minnet när du frågar dig själv: ”Vad är det nu jag verkligen vill ha med i reportaget?”

Ingen inbördes ordning. Stödord och stolpar i stället för färdiga formuleringar.

”Arga svaret”, ”Kvällsbilden (sist?)”, ”Arkivbit UG”, ”Siffrorna”…

Runt vart och ett av dessa begrepp drar du en cirkel.

Ringen.

Och så, när du fått ur dig allt du kan komma på (med den hårda definitionen Måste verkligen vara med) är det dags för den tredje delen.

Pilen.

Du hittar två bitar som har ett självklart förhållande till varandra (”Kommentar siffran” bör kanske rimligen komma efter ”Grafik siffran”) och drar en pil.

Sedan kommer du på att den där kvällsbilden förstås ska ligga sist, och rimligen kombineras med det där sammanfattande säjet, som förutsätter att man hört biten om den där utlovade åtgärden, som…

Du fattar. Inom några minuter har du dragit pilar mellan alla ringarna. Några som återstår? Se om de känns självklara någonstans på din nya karta. Gör de inte det ska du kanske fundera en gång till på om de verkligen måste vara med.

Sedan återvänder du till din arbetsplats och kollar igenom dina oöverskådliga, storylösa anteckningar. Hade du missat något viktigt?

Oftare än man tror är svaret nej.

(Håll dock särskilt utkik efter bemötanden och reservationer, sånt som inte självklart dyker upp när minnet får leta ensamt.)

När du är klar med säkerhetskontrollen kan du börja skriva ditt manus. Pappret med tingen, ringarna och pilarna är ju nämligen nu ingenting mindre än ett flödesschema. En grafisk representation av din story. Gå till den första ringen (den som inte har någon till-pil riktad mot sig) och sätt igång.

Är det den bästa tänkbara storyn utifrån ditt stora material? Kanske inte. Det kanske fanns ett briljantare upplägg som du kommit på om du haft två timmar eller två veckor till på dig.

Men nu hade du inte det. Men du har en story.

Är det riktigt stressigt kan du ju t o m börja klippa nu. Du vet ju vilka bitar du vill ha och i vilken ordning. De exakta speakerformuleringarna kan du kanske formulera medan du laddar hem det där arkivinslaget som du kom på att du behövde bilder från.

Tingen-ringen-pilen.

Lycka till!

(Och om manuset sedan blir för långt -vilket det inte alls nödvändigtvis blir eftersom du låtit minnet sålla rejält i materialet – går du bara tillbaks till våra tips om smarta sätt att skapa mer tid i inslaget.)

Gör ett tidsklipp

Det finns en poäng med alla de där färgglada tangenterna
Det finns en poäng med alla de där färgglada tangenterna

Jo, vi tjatar en del om kortkommandon här. Men det här är något annat. I de fall vi hittills diskuterat har det handlat om något som ger något extra utöver det vanliga sättet att arbeta. Grunden är fönster och ikoner – och sedan kan man komplettera det arbetssättet med kortkommandon som gör en snabbare och effektivare.

Men då det kommer till videoredigering skulle jag vilja hävda att det är annorlunda. Där är det knapptryckandet som bör vara standard – som man eventuellt kan komplettera med vissa muskommandon. I det fallet skulle jag hävda att det är missbruk att i första hand jobba med musen.

Och jo, jag erkänner, jag missbrukar musen ibland då jag klipper inslag. I mitt fall är skälet ofta att jag sitter vid en ny dator dit mina vanliga inställningar inte följt med. Men nu var det inte dåliga ursäkter vi skulle diskutera.

Det finns ju förmodligen en god anledning till de specialdesignade tangentborden med de färgglada knapparna. Man är beredd att betala någon tusenlapp extra för att bli påmind om alla de där knapparna. För att det är bättre så.

Som SVT-medarbetare är jag fostrad i Avid-världen. Den är rigid, med ordning och reda och idén att var sak har sin plats. Flyttar runt klipp gör man i Segment mode, förlänger klipp gör man i Trim mode, och så vidare. ”Lite tyskt”, har det beskrivit som.

Saker och ting kan ligga på olika knappar beroende på hur du valt dina inställningar, men j-, k- och l-tangenterna brukar man alltid kunna lita på. De spelar bakåt, pausar respektive spelar framåt. Flera tryck bakåt eller framåt ger snabbare hastighet. Med piltangenterna brukar man kunna hoppa en ruta åt gången.

Jag sätter in- respektive ut-punkter med i och o. Med q och w går jag till de valda in- respektive ut-punkterna. Se också till att kunna hoppa ett klipp åt gången. Med 1 och 2 kan jag hoppa 10 rutor åt gången. Och så har vi förstås Escape för att hoppa mellan Källfönstret och Timeline.

Man ska förstås inte lära sig en massa kortkommandon man aldrig använder. Men i fallet videoredigering, då man har ett specialtangentbord, med symboler på, behöver man ju inte balasta minnet på samma sätt. Snabbast blir man förstås på de kommandon som man använder så pass ofta att de fastnar i muskelminnet – men man har ju också god hjälp av att försöka förstå de symboler som sitter på tangenterna.

Ett bra exempel på enkla symboler är de för in- och utpunkter. De ser ju ut som hakparenteser. Har man fattat det, så är det ganska enkelt att lista ut att den tangent som innehåller två hakparenteser intill varandra sätter in- och ut-punkter kring det klipp som är markerat i Segment mode. Och att inveterade hakparenteser (ljus symbol på mörk bakgrund) betyder att man tar bort desamma.

En annan vettig symbolik är färgkoderna rött och gult. Då man markerar klipp kan man göra det med en gul eller en röd pil. Då man klipper ner något på timeline kan man göra det med en röd eller en gul pil. Det är lite lurigt att exakt sätta ord på skillnaden, men om man har med sig att rött skriver över medan gult gör ett hål och skjuter in det man jobbar med, så är man på god väg i sin förståelse. Det bästa är förstås att testa.

Om du vill ta tag i ditt liv och lära dig lite Avid-kortkommandon, så tycker jag också rödpilen i Segment mode är viktig, liksom mixar, Trim mode, vänster- och högertrim (både 1 och 10 rutor åt gången), klippa ner på Timeline, och markera respektive avmarkera spår. De sistnämnda tänker jag varje dag att jag ska bli bättre på.

Zoomar in och ut på timeline gör jag också relativt ofta (då jag kommer till jobbet i dag ska jag ta reda på hur man snabbzoomar till att passa in hela inslaget på Timeline!).

Och nu då jag ändå är inne på ämnet kommer jag att tänka på en gammal goding: Play to out. I min värld har den fallit lite i glömska, men den är fantastisk då man vill testa om ett klipp sitter.

Har du några favoriter? Vad har jag missat? Fan, det här kan man ju prata om hur länge som helst! 🙂

Fem tips för mer tid i inslaget

Elias skrev i går klokt om att vi ibland avstår från att använda miljöljud trots att vi vet att det skulle ha lyft inslaget – och sedan skyller på tidsbristen. ”Jag fick bara två minuter” är en vanlig formulering när folk tillfrågas i efterhand.

Och det gäller ju inte bara miljöljudbitarna. Samma svar kommer ofta reflexartat när man frågar varför inte makthavaren fick någon påfråga – eller varför man inte tog med den där bisarra detaljen som alla skrattade åt vid lunchbordet.

Samtidigt är jag inte säker på att vi alla gånger utnyttjat alla metoder som står till vårt förfogande för att skapa det utrymme som skulle krävas för den där detaljen, miljöljudet eller påfrågan.

Därför här – fem tips på hur man kan skapa mer tid inom de två minuterna:

1) Utnyttja påan. Den information som ligger i påannonsen måste oftast inte upprepas i inslaget (så länge det inte handlar om särskilt snåriga uppgifter). Därför kan du börja med att ta bort den speaker som innehåller de nyhetens ”grundfakta” som redan ligger, eller kan placeras, i påan. Finns uppgifterna i en synk så kan du överväga att ta bort den också – förutsatt att inte själva nyheten är att personen i fråga uttalar orden, då finns ”bevisskäl” att behålla synken.

2) Stryk vartannat ord i speakrarna. Det här tipset brukar folk skratta åt och det kanske inte är helt möjligt att tillämpa bokstavligt men den som rannsakar sina formuleringar märker ofta att väldigt mycket språklig lull-lull faktiskt kan elimineras utan dramatisk effekt på budskapet. Man kan säga att det ofta, oftare än man tror, är relativt lätt att göra.

3) Radioklipp. Vilket för den oinvigde betyder att göra ungefär motsvarande insats på synkarna. Förslagsvis med täckbild över. Och med hänsyn till formuleringarnas valör. ”Man skulle kanske kunna säga att…”-öppningen måste kanske finnas kvar för att markera att intervjupersonen inte uttalar fortsättningen helt bombsäkert.

4) Ta bort onödiga sekvenser. Detta kan ju tyckas som en truism implementerad i reporterhjärnan sedan journalistutbildningens första dag, men oftare än man tror ser man sekvenser som rimligen inte är avgörande för storyn varken innehållsligt eller formmässigt. Det kan vara icke-svaret från polisens presstalesperson, message tracket från politikern eller din egen formulering om att solen sken och många var ute och promenerade – till bilder av promenerande människor i solsken.

Ibland kan ett inslag faktiskt vinna på att byggas om från grunden – i prioiriteringsordning. Du börjar med intervjubitarna som verkligen grep tag i dig, fortsätter med faktaavsnitten som måste vara med, fyller på med miljöljudet som lockar till vidare tittning… Efteråt kommer du att märka att du klarar dig utmärkt utan flera av de sekvenser som tog upp tid i den första versionen.

5) Gör ett inslag till. Om det är möjligt att innehållsmässigt dela upp storyn så brukar ingen desk ogilla tanken på ytterligare ett inslag. Vi kör den ena nyheten i dag och nästa i morgon, det kan bli ett morgonjobb eller en fullt utvecklad nyhetsstory beroende på digniteten.

En enkel uppdelning kan vara att spara den egna nyhet man själv kontrollerar, medan man koncentrerar dagens inslag till allmängodset som konkurrenterna redan har.

(En uppdelning som inte rekommenderas är att köra anklagelsen först och spara bemötandet från den anklagade parten. En sådan uppdelning leder inte bara till att du får två obalanserade inslag i stället för ett balanserat, det kan också ogillas av t ex granskningsnämnden med jobbiga konsekvenser för dig som reporter.)

Har jag missat några metoder för tidsskapande åtgärder? Fyll gärna på i kommentarsfältet!

Så rensar du bort skräpet i svensk politik

(Ja, med en sån rubrik kan man inte låta bli att läsa, eller hur?!)

Twitters hashtaggar (#ord #med #fyrkanter #framför) är utmärkta verktyg för den som vill följa nyheter och diskussioner kring ett visst ämne. Den som vill veta allt om årets grävseminarium har förstås koll på #gräv13, den som gillar viktiga konsumentfrågor följer #konsument och den som är intresserad av denna bloggs specialämne söker #journalistik.

På twitter.com kan man både göra och spara hashtag-sökningar. (Observera dock att det första resultatet alltid blir ”Top tweets”, dvs ett urval som Twitter gjort och som kan framhålla ett gammalt inlägg som fått stor spridning framför nyare mer aktuella poster. Vill du ha rubbet och uppdaterat i realtid trycker du på ”All”.) Och med program och appar som Tweetdeck kan man hålla koll ännu mer effektivt, med särskilda kolumner för varje hashtag (eller annat sökord, eller begrepp, eller användare, eller grupp av användare…) vilket vi berättat om här.

Ibland funkar dock inte taggjakten som man vill. Om en hashtag snabbt blir populär drabbas den med tråkig regelbundenhet av spam, från avsändare med mycket marginellt intresse för ämnet i fråga.

Härom dagen hände detta hashtaggen #svpol, som står för svensk politik (ersatte #val2010 efter valet 2010), gissningsvis på grund av många tweets kring ministerskiftet i regeringen. En realtidssökning kunde se ut så här:

(65) Twitter - Search - #svpol

#svpol-taggen har redan i normalfallet en lätt spamvarning över sig, eftersom den är mycket frekvent använd av alla möjliga personer kring alla möjliga frågor. Men här blev den helt oanvändbar.

Vad göra? Vi drar oss till minnes en av de smarta avgränsningar man kan göra i Twitter (och som vi skrev om i den gamla 6 metoder…-posten), nämligen på språk.

Lang:sv är formuleringen som här kan göra underverk – eftersom det inte är så många spammare som spammar på svenska.

Låt oss testa.

Twitter - Search - #svpol lang-sv

Resultat är precis det önskade. Spammen är borta.

Som en bonus när jag tar upp detta på Twitter så fyller Martin Löwdin på med -RT, alltså ett minus följt av förkortningen för Retweet.

På detta sätt slipper man alla tweets som inte är ”original”. Men se upp med den avgränsningen; många retweetar ju med egna kommentarer, och dessa man kanske vill ta del av.

Knappa mer i Google Reader

Du som också använder Google Reader för att följa nyheter via RSS-flöden har en hel del tid och ansträngning att tjäna på att använda tangentbordet i stället för musen. Hittills är det väl i huvudsak tre olika tangentbordskommandon jag använt mig av:

  • J – gå till nästa text
  • K – gå till föregående text
  • Mellanslag – bläddra framåt en skärmsida i aktuell text
  • S – stjärnmärk texten

Nu försöker jag leva lite mer ergonomiskt. Därför har jag köpt ett nytt bättre tangentbord, men också lärt mig en nygammal textredigerare, men också lite nya tangentbordskommandon. Till exempel de här i Google Reader:

  • Skift + N – gå till nästa prenumeration
  • Skift + P – gå till föregående prenumeration
  • Skift + O – öppna aktuell prenumeration
  • V – visa källtexten

Det här gör att jag knappt behöver sträcka händerna efter musen då jag sitter och läser igenom mitt flöde. Då jag läst klart i källtexten kan jag använda mig av Chromes tangentbordskommando:

  • Ctrl + W – stänger aktuell flik

På det viset kommer jag tillbaka till mitt flöde igen. Och vill jag googla efter något, så är det ju bra att ha i bakhuvudet att adressfältet i Chrome också är ett sökfält. Följande två tangentbordskommandon är då bra att memorera:

  • Ctrl + L – flytta markören till adress-/sökfältet
  • Tabb – flytta tillbaka markören dit där den var, ifall man ångrar sig
  • Alt + Enter – öppna den nya adressen/resultatet av sökningen i en ny flik

Testa. Du behöver ju inte lära dig alla på en gång!

 

Ring – desken vet inte allt

Det här skriver jag en dag som började med att en buss i Malmö blev beskjuten. Det hade hänt i Helsingborg i lördags kväll också, men då verkade det inte så dramatiskt. Men det här skulle visa sig vara skarpa skott och under morgonen få rubriceringen mordförsök.

Dagen gav också upphov till fantastiska bilder från Saltsjöbaden, sedan en städare stulit ett tåg och kört in i ett hus. Och sedan då – 100 bilar och lastbilar i en helt sjuk trafikolycka på E4 i Skåne.

Det är en händelsenyheternas dag, och då kan det vara värt att påminna om att desken inte vet allt. För det gör den förstås inte.

Ni vet ju hur det är. Man försöker kolla tidningarna, webbarna, TT, telefonen, mejlen – och till och med faxen. Men alla nyheter dyker ju inte upp där. Och kommer det en stor grej då det är ett möte, så kanske man inte ser det förrän efter 20 minuter.

Så – ring in till jobbet om du ser något sådant där som man fattar är en grej. Sådant där som man måste sticka på genast – för att hinna, för att bilderna ska finnas kvar, för att händelseutvecklingen inte ska springa ifrån en. Du får ett tack om de inte visste – och du lär inte få en utskällning om de redan hade koll.

Jag ringde då jag såg att vi inte hade uppgiften om att vapnet var skarpladdat på webben än. Då var jag inte ens ute på fältet och upptäckte något magiskt. Men jag fattade att sannolikheten för att jag såg det där på polisens hemsida först var rätt stor.

Och det tog ett tag från det att Aftonbladet publicerat uppgiften om Lars Werners död på sin webb till dess att TT flashade om det. Men Rapportredaktören var bara en internchattknapptryckning bort.

Sedan finns ju de där lägena då man ska rapportera live från något – och desken faktiskt vet bäst. Då de har de senaste uppgifterna från vakthavande och kan berätta för reportern på fältet vilka svar som ska ges på de olika frågorna i sändningen.

Men det är nog en annan bloggpost…

 

Skriv manus först

Det finns en rutin för i vilken ordning vi tar oss an en story, som känns logisk och naturlig på alla sätt och vis – men som tyvärr kan försvåra processen mer än den underlättar.

1. Research – man läser på och ringer folk: ett samtal eller hundra, en artikel från dagens tidning eller 200 hemliga dokument.

2. Materialinhämtning – man tar hem sitt material; gör de formella intervjuerna, fixar bilder från verkligheten eller arkivet, gör upp med grafikern om stapeldiagrammet…

3. Skrivande – man knattrar/klottrar ned sitt manus, inklusive intervjubitar/citat, förhoppningsvis i en dramaturgiskt genomtänkt ordning.

4. Redigering – man skruvar ihop bygget; text eller inslag sätts ihop i sin slutgiltiga form.

Ofta flyter 1 och 2 ihop (input), liksom 3 och 4 (output). Ibland flyter alla fyra steg ihop, antingen för att det är en liverapportering eller för att processen strular ihop sig; en viktig intervjuperson hör av sig sent, nya fakta ändrar den grundläggande vinkeln (”Jaha, ni ska utreda?”) osv.

Men en sak brukar ligga fast. Manuset – själva storyn – brukar vi inte börja jobba med förrän materialet är i stort sett hemma. Gör vi ett snabbt dagsjobb startar manusskrivandet klockan halv fyra på eftermiddan, har vi grävt i tre veckor börjar det skarpa skrivandet två dagar före deadline.

Det blir ofta rätt tufft. Du upptäckter att du måste komplettera ditt material, du saknar en viktig bekräftelse, historien känns styltig och svårberättad… Det som skulle vara ett stimulerande strukturerat slutarbete riskerar att bli ett stressat slitsamt strul.

Kanske helt i onödan.

Mitt råd i dag är att göra en radikal ändring av tågordningen. Att placera manusskrivandet först. Eller i alla fall väldigt tidigt, typ när du vet tillräckligt mycket för att börja ringa.

Inget detaljerat manus, det kan vara kort och slarvigt. Men det ska vara ett utkast till ett manus; en historia som kan berättas för andra människor.

Detta utkast ska sedan bli din allra bästa vän under hela jobbet.

Det kan komma att förändras radikalt. Det kommer helt säkert att förändras. Det handlar inte om att binda sig för en vinkel oavsett hur verkligheten ser ut – det handlar om att du ger dig själv en historia att förändra.

Det ska vara ett levande dokument där varje beståndsdel kan vara utbytt innan dagen är slut – och som kan hamna i papperskorgen om allt faller.
Fördelarna är ändå tydliga:

– Du ser tidigt om där finns ens en möjlig story. Kan du inte formulera ett enkelt manus av din idé eller chefens flummiga utlägg bör ni nog tänka igenom initiativet en gång till.

– Du ser vad du behöver. Vissa bitar kommer att vara lätt bekräftade (Solen sken över torget), andra tuffare (Bakom beslutet ligger en djup oenighet, och även korruption), du kan enkelt notera behov av nya bilder, grafik etc.

– Du har en story att förhålla dig till under hela resan, inte bara ett stort (eller litet) mer eller mindre ostrukturerat material av research och intervjuer.

– Du kan låta dagens nya upptäckter förhålla sig till något. De blir inte bara nya stjärnor på din researchhimmel – möjliga att, kanske, plocka ned vid dagens slut (då de kan vara rätt svåra att ge en naturlig plats i det manus som då ska sättas ihop från scratch) – utan stärker eller försvagar, justerar eller sänker den ursprungliga storyn.

– Frågorna kring själva berättandet och dramaturgin kommer att ställas – och hanteras – tidigt, och nya beståndsdelars betydelse för berättandet kan hanteras löpande. Tro mig, du kommer att ha en permanent liten redigerare igång i bakhuvudet under hela projektet. På ett bra sätt.

Själv har jag testat detta förfarande på både långa granskningar och snabba dagsjobb, och gång på gång slagits av fördelarna – och dynamiken – i modellen.

Numera har jag förstått att det finns en hel teori inom den undersökande journalistiken kring story based inquiry, vilket kommer att vara ett tema på årets grävseminarium i Göteborg.

Men god nytta av att tidigt formulera din möjliga story – det har du redan till dagens dagsjobb!

Värda att firas

På torsdag är det dags att fira! Då har nämligen en av våra viktigaste arbetskamrater sin alldeles egen dag, och den firas för andra året i rad. Det handlar om dem som hjälper oss reportrar att skrapa ihop resterna av vårt svettiga arbete, förädla det och göra det aptitligt att ta del av.

Torsdagen den 17 januari firas nämligen Redigerarens dag. Initiativet togs i fjol av redigerare på Norrköpings Tidningar.

På eventsidan på Facebook kan man läsa:

Detta kreativa, stresståliga och multibegåvade släkte är en hörnsten på landets tidningsredaktioner och förtjänar en egen dag.

Klart vi håller med. Men vill också tillägga att tidningsredaktioner förstås inte är ensamma om att ha kreativa, stresståliga och multibegåvade medlemmar ur redigerarsläktet i sina lokaler. Videobandredigerare (jo, de kallas så i vårt arkiv!) kan väl också få vara med i firandet?

Då redigerarena sitter och lägger de sista bilderna och fixar ljudet samtidigt som de lättsamt skrattar åt situationen och hinner ta en slurk av kaffet trots att direktsändningen som inslaget ska gå i redan är igång – då känns det som själva definitionen av stresstålighet.

Boken Nyhetsjournalistik i TV är, som jag minns det, tillägnad de fotografer och redigerare som enligt nu framlidna författaren Eva Marling lärde henne jobbet som journalist. Och så är det ju fortfarande, även om vi ofta både plåtar och klipper själva.

Så – köp med något gott till arbetskamraterna som gör ut er journalistik medan ni kollar Facebook. Och apropå Facebook – på eventsidan finns även en liten brasklapp till dem som eventuellt inte skulle hålla med om redigerarnas storhet:

(Om inte annat kan det vara ett tillfälle att få fika extra gott, busa med redaktionens övrige medarbetare och tänka på goda redigerare som gjort stora avtryck. Eller köra ordbingo i rubrikerna…)

 

Det här måste du lära dig i år

Nu har ett nytt år börjat och det är dags att lära sig leva upp till alla nya krav som ställs på vår yrkesroll. På sajten Journalism.co.uk har man sammanställt ett antal branschexperters syn på framtiden och kommit fram till en lista över 10 saker som varje journalist måste kunna 2013.

Det viktigaste på listan är kunskaper, enligt listan. Och det verkar handla om bredd. Man behöver inte nödvändigtvis vara expert på allt, men det skadar inte om man kan filma lite och klippa lite. Ha lite koll på Excel. Kanske programmera lite… Multikompetens. Kanske multiinkompetens om det blir alltför splittrat…

Ytterligare något som tas upp som viktigt att datajournalistik. Redaktörerna måste fatta hur viktigt det är. Så här säger en expert:

”Many people in this industry think data journalism is about numbers, but data journalism is actually just the best way to find out what the story is. It’s not the figures you get out of it, it’s the information that you find within the figures – and I think that’s where I really need to concentrate in 2013.”

Då vi skapar onlinejournalistik så måste vi tänka på mobilen i första hand. Eftersom man sitter vid en dator med en webbläsare då man sitter och skapar onlinejournalistik, är det kanske lätt gjort att glömma den stora andel av onlinepubliken som följer redaktionen via mobilen eller plattan. Mobile first, alltså.

De sista punkten handlar om förändring. Eftersom journalistyrket förändras så snabbt och vi hela tiden måste lära oss nya saker, så är det viktigt att faktiskt älska förändring. Annars går vi under. För om ett år är det väl dags för en ny lista igen…

Ta reda på argumenten först

Det finns många argument för att prata sak med folk man ringer upp.

Alltså inte bara gå direkt på ”Kan jag intervjua dig?” utan ställa några frågor om själva stridsämnet först.

I motsats till vad man kanske tror kan detta vara extra viktigt när man gör tv med filmade intervjuer.

Framför allt: testa argumenten! Låta bägge parterna svara på den andra partens bästa argument.

Så vi inte hamnar där. I det jobbiga läget. När vi redan intervjuat den ene, och träffar den andra, och inser att den andra har argument som den förste inte fått förhålla sig till.

– Men det skulle inte vara lagligt.

– Det där har ju ingen ens föreslagit.

– Ett sånt förslag har vi ju, men de avvisade det!

Argument som är tuffa att få när man vet att man redan gjort intervjun med den andra parten.

Nödlösningar kan vara:

1) Telefonintervju med motparten. Lite konstigt att personen sedan medverkar i inslaget både på film och telefon men kan funka.

2) Släpp frågeställningen. Kan funka om den inte är avgörande, utan bara en av många argumentdueller i ämnet.

3) Använd speakrarna. Ta reda på och plocka in den andra sidans argument där.

4) Åk tillbaka! I vissa fall måste personen helt enkelt få svara på riktigt, på samma villkor. Om du inte har galet ont om tid så får du svälja förtreten och be att få komma tillbaka och komplettera intervjun. Visst tar det emot att tvingas erkänna att det dykt upp argument som du inte hade koll på, men tänk då på att ditt primära jobb faktiskt inte är att framstå som superbeläst inför de som är superbelästa – men att du har ett ansvar inför tittarna, att ta reda på så mycket du kan innan du gör ut ditt inslag. På riktigt.

Men det viktigaste rådet är ändå: fråga båda parter om saken redan innan du åker ut. Då förebygger du ovanstående scenario innan det hunnit uppstå.

Har du så ont om tid att du måste ge dig ut och kanske till och med genomföra den ena intervjun innan du fått svar från den andra parten? Gör då allt för att få tag på argumenten ändå: lusläs tidningsartiklarna, plöj de offentliga handlingarna, prata med personens kollegor…

Försök också använda den part du faktiskt har kontakt med. Fråga ”Vad säger den andra sidan?” och tvinga fram ett seriöst svar. Genom att sedan följa upp med ”…och vad svarar du på det?” är du lite, lite säkrare.

Tipstack till Carolina Jemsby och Marja Grill.