Låt oss prata om det

Nästan alla journalister gör det, men vi pratar inte om det. Vi gör det till och med flera gånger i veckan, men så snart vi hamnar i en diskussion om Journalistiken – då låtsas vi inte om att det existerar.

Det är lite skämmigt med rundisar. De där avslutande inslagen som ofta är det enda publiken kommer ihåg. De där inslagen där vi hinner fundera lite mer på formen och lägga ner lite mer tid i redigeringen.

Jag kan tycka att det är lite synd. Om jag måste välja mellan en sändning med bara hårda nyheter och en med bara rundisar, väljer jag förstås den med nyheter. Men så ser ju inte verkligheten ut. De ger oss möjligheten att se andra delar av verkligheten än landstinget och länsstyrelsen, de ger oss möjligheten att leva ut våra formmässiga lustar och jag tror att de gör oss till lite gladare journalister.

För inte alls länge sedan berättade jag om en minnesvärd bussförare i Resele. Förutom att han ville ha en apparat som kunde spela upp vibrationerna i förarsätet för vägdirektören som inte sköt tillräckligt med pengar till den gropiga vägen, sa han apropå prioriteringar och pengar som gått till rör under vägarna för att värna djurlivet:

– Grodorna, dom får dom…

Hela vägen hem i bilen pratade vi om hans fantastiska förmåga att formulera sig, hans kluriga formuleringar och underbara dialekt. Att välja bort bitar i redigeringen var inte lätt. Därför var det förstås ett mycket kärt återseende då samme man återigen dök upp i rutan. De tråkiga var att hans traktor gått genom isen och att han satt i. Det fina var att han klarat sig – och fortfarande var lika välformulerad och cool.

– Det bubblade och for kring rutorna. Det var ju luft i hytten så jag satt ju där nere och funderade och tittade mig omkring. Och så lutade jag mig fram och såg ju ljuset uppifrån. Jag visste inte hur djupt jag var, men jag visste ju att jag måste komma ut.

Låt inte bli att berätta det bästa

Vissa regler kan synas så självklara att de gränsar till truismer.

Låt inte bli att berätta det bästa kan nog räknas dit.

Men jag har varit med om så många brott mot den att jag nog ändå vill framhålla den som en viktig punkt att ta med på checklistan vid utgörningen av vilken story som helst.

Viktigast förstås: den egna storyn. När man jobbar med egna nyheter och granskningar löper man störst risk att släppa det bästa – eftersom ingen annan har koll på det.

Möjligen frågar chefen dan därpå lite försynt: Var tog den där grejen vägen som du berättade om på lunchen?

(I bästa fall frågar chefen försynt och vänligt, i sämsta fall blir det en del av en hård utvärdering på temat Varför fick vi inte det du lovade?)

Lunchen är ett bra lackmustest. Det du berättar för kollegorna på lunchen ska finnas med i reportaget.

– När vi kom dit fick vi vänta en halvtimme eftersom hon skulle prata färdigt med en kvinna som hört av sig från Singapore…

– Han hade fyra olika cowboyhattar som han växlade efter ett schema i kalendern…

– Dom skulle haft möte om hälsoläget men fick ställa in för det var så många sjuka…

Detaljer som vi i efterhand vet gjorde storyn, men som många av oss valt bort av platsbrist, glömska, osäkerhet inför formuleringarna eller något annat skäl som är begripligt men samtidigt gör storyn sämre.

Lägg således alltid märke till vad du själv väljer att berätta när kollegan på lunchen frågar vad det är för jobb du håller på med. Lägg märke till – och kom ihåg!

Och om det är kollegan som berättar en rolig, hemsk eller bara väldigt anmärkningsvärd detalj: gör kollegan en stor tjänst och svara inte bara Jisses!

Svara i stället: Jisses, det där tar du med i repet va?

Det är en god gärning för både kompisen och storyn. Båda slipper en jobbig fråga från chefen dagen därpå – ställd i snällt eller jobbigt tonfall.

Fem alternativ till folkets röst

Då tråkiga jobb ska piffas upp lite grand, så drar en trött redaktör nästan alltid fram idén om att prata med lite folk på stan ur rockärmen. Det är därför det står människor i ekonomiinslag och stammar och försöker ha åsikter om saker där de inte ens förstått frågan.

Och det kan väl vara ett alternativ till de där arkivbilderna på sådana där apparater som räknar dollarsedlar. Eller de där snygga elledningsstolparna i motljus, om det handlar om elpriserna. Eller de där flygbilderna på den där oljeplattformen, om det är bränslepriser. Men jag vänder mig mot slentrianen.

Här är några alternativ:

  1. Fila på din speaker lite mer, så att den har lite mer med bilderna att göra än i vanliga fall. Titta igenom ditt material, lyssna och hitta guldkornen. Kanske finns där en rolig scen eller ett ljud som du missat annars? Och är du på väg ut på fältet: se till att få de där grejerna på bandet.
  2. Gör en illustrativ ståuppa som förklarar sammanhanget. Gör den på en plats som förklarar sammanhanget. Gör den på flera platser om sammanhanget är geografiskt.
  3. Tänk ut och beställ en riktigt bra grafik. Och att den är bra betyder inte att den är en karta eller ett diagram (även om det förstås kan vara så). Men jag tänker mig att den förklarar ett skeende. De där två timmarna som går åt för att ta sig till det där köpcentrumet och terrorisera alla de där stackars pensionärerna – tänk vilket kreativt samtal du hinner ha med grafikern på den tiden!
  4. Ställ till med en scen som illustrerar sammanhanget. Det anknyter ju lite till ståuppan, men man måste ju inte nödvändigtvis göra den själv. Den där trista experten du intervjuar kanske kan ta lite regi om du är bra på att ge det. Och om fotografen supportar. De flesta människor man intervjuar är ju i själva verket kapabla till intressantare saker än att gå in genom en dörr och sätta sig vid datorn eller hämta kaffe i kaffeautomaten. Kanske ska ekonomen precis ut och åka skidor? ”Privat är han mest road då det går utför – men han spår att tillväxten tar fart nu efter årsskiftet…” Eller vad fan vet jag… 🙂
  5. Träffa någon som är berörd på riktigt, men som man inte riktigt tänker på. Hur implementeras det där beslutet nere på golvet? Det finns ju ett golv även i de mest abstrakta verksamheter. På en redaktion hör det ju till vardagen att få bilarna och kamerorna att räcka till – att tanka och plocka fram fikat. På Sveriges största nyhetsprogram är det till exempel Rapportredaktörerna som skär upp gurka klockan fyra på morgonen. Men var sitter knappen styr reporäntan? Nej, jag tror inte att det finns någon knapp. Men någonstans måste väl någon skriva in att det är 0.5 i stället för 0.25 som gäller?

Räkna hela tiden

”Livet är som ett körschema – om någon tar för sig mer, så får någon annan stå tillbaka”, sa en gång en klok redaktör.

Vardagen handlar ganska mycket om siffror – om man vill. Då jag rullar köttbullar brukar jag lägga dem i ett rutmönster, så att det ska vara lätt att räkna ut hur otroligt många det blev ifall någon skulle fråga (ja, vadå, det här är väl en nördblogg?)

I jobbet har jag stor glädje av att räkna mycket. Och av att veta ungefär hur länge folk brukar prata, vilka säg som är användbara i redigeringen och av att veta min ungefärliga talhastighet.

Till exempel har jag lärt mig att människor har en förmånga att formulera vettiga, kloka tankar på 15-20 sekunder. Jag vet att jag ofta skriver speakar på 10-20 sekunder (annars delar jag upp dem, så det inte blir för segt) och tycker att ett par-tre soundbites om kanske 3-5 sekunder styck hjälper inslaget att inte bli så stolpigt.

Det ger en trygghet under dagen, eftersom det gör att man vet när man har tillräckligt mycket material för att göra det inslag man håller på med. Nu är förstås inte målet att fylla ut ett hål i programmet med material, utan att berätta en vettig historia. Men ibland kan ju en historia vara värd 1.45 – och det betyder inte riktigt att det duger med en prata som man täcker med arkivbilder.

När man då pratat med två nyckelpersoner som var och en gett två välformulerade argument var, så innebär det rimligtvis dryga minuten. Och har man dessutom spelat in en scen med en av dem som demonstrerar något, så finns det rimligtvis några soundbites där. Och har man dessutom själv något vettigt att säga om ämnet (vilket är bra om man nu ska göra ett inslag om det), så vet man i alla fall att man inte behöver spela in något mer för att få ihop ett inslag – om det nu inte tillför något väsentligt.

Och börjar det bli ont om tid och vi bara fått tag i en fåordig tjästeman så behöver vi antingen göra några enkäter, formulera en sjukt intressant speaker, ha en jättebra scen med oss hem eller gå till desken och erkänna att man inte kan leverara den längd som beställts.

Man är ju en förbannat bra reporter och redaktionsmedlem som på ett så tidigt stadium som möjligt ger arbetskamraterna möjlighet att planera om sändningen på ett så bra sätt som möjligt, eller hur?

Undvik att bli en förhandlingsfråga

Det är nog nästan tio år sedan. Vi satt i ett av två redigeringsblock och klippte, och redigeraren som huserade i det andra blocket kom in tillsammans med sändningsproducenten. Det var någon typ av bekymmer som behövde lösas med logistiken.

Jag tror de viskade, kanske stängde vi till och med igen dörren. Det pekades i körschemat och förhandlades.
– Jag klipper båda de andra inslagen och alla palinarna! sa en av redigerarna.

Jag minns inte hur det gick, men jag lärde mig att olika reportrar var olika populära att jobba med. Och att det handlade om planering och förberedelser.

Om man har förmånen att jobba tillsammans med en redigerare, så tycker jag att man ska göra sin hemläxa.

I det där andra blocket blev det förstås sent, det var ju det alla visste, det var det de dealade om. Då grundstommen var klar så var inslaget flera minuter längre än vad som stod i körschemat. Manuset skulle filas på, speakar skulle läsas om och intervjubitar kortas i det oändliga.

Gå inte in i redigeringsblocket utan att känna ditt material. Ha helst ett färdigt manus. Och se till att tiden på det inslag som beskrivs av manuset stämmer överens med tiden i körschemat, så du slipper de där oändliga förhandlingarna med redaktörerna. Då visar du att du gjort din del av arbetet. Då visar du respekt för en arbetskamrat och hens yrkeskunskaper.

Och det betyder inte att du bestämt på förhand hur allt ska bli, att du reducerar redigeraren till en knapptryckare. Det betyder att ni har någonting att utgå ifrån i ert gemensamma arbete. Du är naturligtvis lyhörd för goda idéer och kloka inspel. Ofta är de som rör formen bättre än dina egna. (Och ibland behöver de kanske vridas lite till, för att inslaget trots den fantastiska formen fortfarande ska vara sant.)

Redaktionskulturen är förstås olika på olika håll. På en redaktion där jag hoppade in blev redigeraren överlycklig då han fick en egen kopia av manuset. Jag hoppas att det har hänt lite med relationen reporter-redigerare där under åren som gått sedan dess.

”Dålig tv” finns inte

Dålig tv?
Dålig tv?

Alla som börjat med tv har fått lära sig det.

Det är fortfarande grundligt fel.

Det finns ingen story som definitionsmässigt är ”dålig tv”.

Det finns en massa andra saker:

  • tv-medarbetare som någon gång fått lära sig att det finns ”dålig tv” och inte lärt om.
  • Fantasilöshet som gör att ”dålig tv” förblir det enda alternativet kring vissa ämnen.
  • Redaktioner som inte jobbar aktivt med kreativa processer kring sitt eget medium.
  • Reportrar och arbetsledare som tycker juridik, demokrati och stamcellsforskning är tråkiga tunga ämnen och hellre vill skildra historier om djur, flyguppvisningar och galna bilförare.

Men ”dålig tv” existerar fortfarande inte.

Om man som tv-medarbetare vill återskapa föreställningen om ”dålig tv” bör man först besvara ett antal frågor.

Fråga nummer 1: Hade jag inte gjort Watergate?

Woodward och Bernsteins avslöjande är ett klassiskt exempel på ”usel tv” – Vita husets inblandning i ett inbrott vi inte har några bilder av. Möten vi inte bevistat, action som inte finns. Nu gjordes den av Washington Post. Skulle en tv-redaktion ha avstått?

Fråga nummer 2: Hade vi kastat IB-affären i papperskorgen?

Guillous och Bratts klassiska svenska scoop, om den hemliga byråns olagliga förehavanden. Även dessa bildlösa – åtminstone tills vi gett oss ut och fotat huvudpersonerna. Det gjordes av tidningen Folket i Bild/Kulturfront. Skulle deras tv-edition ha avstått?

Fråga nummer 3: Saudiaffären? Avslöjades i radio men följdes upp i många inslag i tv. Borde vi inte ha gjort det?

Fråga 4: Telia? Startades och pågår just nu som mest i svt.

5, 6, 7, 8, 9, 10: Brommaavisningarna? Fallet Ulf? Quick? Den andra våldtäkten? Motalaskandalen? Jasaffärerna?…

I själva verket är svensk journalistik fylld av stories som är ”dålig tv”.

En hel del av dem har likväl gjorts i tv och visas i dag på journalistutbildningar. Eftersom de gjorts ändå – och förändrat världen och vunnit de största journalistpriserna.

När de gjorts där har upphovsmännen och -kvinnorna praktiserat den enda rimliga princip man kan följa: om storyn inte är tv så får vi göra tv utav den. Punkt.

Vägen dit kan vara krånglig och svår. Rekonstruktioner, arrangemang, grafik… Men det går att gå den.

Och i valet mellan en riktig story som vi måste tänka till några minuter för att kunna göra tv av, och en låtsasstory som vi måste tänka till för att försöka göra relevant, så vet jag vad alla riktiga journalister föredrar.

Allt annat är bara förevändningar för att inte orka försöka.

”Dålig tv” finns inte.

För att dalmål är skiten

Eftersom både jag och Micke jobbar med just tv, har det en förmåga att bli väldigt mycket tv här på Journalisttips. Men det finns ju även andra medier – till exempel skrivna. Sådana ska ju layoutas på något sätt, och då man bygger layouter behöver man ju utfyllnadstext.

Eller då man bygger WordPressteman, eller designar webbsidor över huvud taget.

Men den där latinska gamla texten Lorem ipsum kan man ju lätt bli rätt trött på. I egenskap av mas vill jag därför tipsa om den här sajten: Dalmål Ipsum, med underrubriken ”För att dalmål är skiten”. Välj bara hur många stycken text du behöver, och resultatet blir ett lagom långt textstycke på en helt obegriplig dialekt, till exempel:

Tåssu trôkut bösslut bört käku. Hännä mörur myttjy tjirgär ular smålivan huskut bösslut. Frisa bösslut koves dännä int fuggel bläsu. Koxa hila van’tä färi skrilla fjantu. Myttjy fäktut harfro ti käku ular nô sprynjur toku.

Skulle du mot förmodan föredra originalet så finns det gott om generatorer på nätet, till exempel en med en svensk information om bakgrunden till utfyllnadstexten. Eller varför inte lite Gangsta ipsum?

PC Magazine har gjort en sammanställning för den som bara måste ha mer. Lova att klicka igenom alla. Den sista är en överraskning! 🙂

Frågor vi gillar – del 4

”Finns det något du vill tillägga?”

Frågan man ställer sist.

Den blir en slags säkerhetsventil, både för dig och intervjupersonen.

Om du fullständigt undvikit de spår du gett intervjupersonen föreställningen att intervjun skulle följa, så lär du få veta det nu.

Om du lyckats täcka in det mesta så lär du få det bekräftat – med ett befriande ”Nej”.

Om intervjupersonen blivit för nervös för att komma ihåg sitt allra bästa argument eller resonemang, så erbjuds här en förutsättningslös möjlighet att åtgärda skadan.

(Ditt enda formmässiga problem – om du gör tv eller radio – blir att hitta en bra inklippspunkt efter ”Det är väl i så fall det här med att…”, som regelmässigt öppnar alla svar på denna fråga.)

Ett intervjutekniskt säkerhetsbälte helt enkelt. Om resultatet blir ointressant har du förlorat några sekunders intervjutid. Blir det bra har du räddat ditt jobb.

(Och svar ja – någon gång då och då får du ett svar som fullständigt kullkastar din världsbild. Eller åtminstone bilden av intervjupersonen, eller av ämnet ni talar om. Eller av ett helt annat ämne. Ett svar som kanske blir en ingång till en helt annan story, en helt annan dag. Helt annorlunda än denna – men tusen gånger mer spännande.)

Tipstack till Peter Johansson!

Dra känslomediet till sin spets

Det sägs ju att tv är ett känslomedium. Det sägs också att vi inte ska ha fakta i synkar då vi gör våra nyhetsinslag. I stället, menar man, är det vi som journalister som är experter på att förenkla, begripliggöra och paketera faktan aptitligt, och därför gör den sig bättre i våra speakar.

I så fall finns våra intervjupersoner mest till för att reagera på olika besked, med glädje, sorg och bestörtning.

Det finns säkert olika skolor. Och det är väl inte helt omöjligt att det handlar om en glidande skala, där allt möjligt avgör var det är lämpligt att hamna från gång till annan.

Kanske har du en så pedagogisk ämbetsman att det vore idiotiskt att försöka formulera problemet vassare i en speaker? Kanske är du en så korkad reporter (eller behärskar just det här ämnet så dåligt) att det är bäst att låta andra sköta snacket, och fylla speakarna med plattityder som inte kan bli fel?

Hur som helst. Om det nu ska göras ett inslag helt enligt den här modellen, så skulle man ju kunna granska sitt råmaterial på ett lite annorlunda sätt. I stället för att lyssna igenom vad som sägs – stäng av ljudet och titta på intervjun! Eller snabbspola igenom den.

På det viset ser man snabbt vilka delar som ska vara med: då han brister ut i ett asgarv, då hon slår näven i bordet, då hon börjar flaxa med armarna, då hans unge kommer fram och kräver att intervjun ska avbrytas.

Jag tror modellen ger levande och minnesvärda inslag. Men jag vet också att vi gör många inslag om viktiga ämnen där det finns andra kvaliteter som är viktigare. Dessutom får vi bara med de ytliga känsloyttringarna, det yviga och tydliga.

Bussföraren som var förbannad över den gropiga vägen i ett litet samhälle i Ångermanland och som sammanbitet och klurigt önskade en maskin som kunde spela in vibrationerna i förarsätet och som senare skulle kunna spela upp dem för vägdirektören hade knappast låtit sig fångas på det här sättet. Han var ändå mycket minnesvärd.

Men som experiment kan det väl fungera? Åtminstone för att påminna sig själv om ett annat sätt att se på sitt material.

Logga inte!

I min serie ”inten som chockar journalistsverige” (tidigare om att man inte ska ringa folk, och att man inte ska boka upp folk) har vi nu kommit fram till punkten loggning av intervjuer.

Alla som någonsin gjort en inspelad intervju har gjort det. Loggat. Skrivit ned vad som sägs och vid vilka tidskoder. Ibland gör man det enkelt med stödord för att man lätt ska hitta i materialet, ibland tar man någon bit noggrannare för att den ska bli text i en webbartikel – och ibland loggar man 45 minuter intervju ordagrant för att man jobbar på Uppdrag granskning.

Hursomhelst. Det finns olika anledningar att logga en intervju. En är för att den ska bli sökbar, så man nästa dag eller tre månader eller tre år senare lätt hittar det där svaret där makthavaren påstår att man absolut inte känner till något mail om Saudiarabien.

Denna referensloggning är helt lovvärd och ska uppmuntras – liksom vi i dagens digitala, bandlösa tidsålder bör försvara traditionen att faktiskt spara originalintervjuer (något som tycks bli mer och mer komplicerat för varje nytt teknikskifte).

Nej jag talar om loggningen som görs för dagsjobbet, mellan inspelning och manus. När reportern efter hemkomst (eller i bilen) kollar igenom alla synkarna och antecknar vad som sägs var. Eller åtminstone ”dom bra grejerna”. Så man vet vad som finns när man ska börja skriva manus.

Den där arbetsordningen är både ineffektiv och kreativitetshämmande. På flera olika sätt:

  1. Den tar onödigt mycket tid.
  2. Du får onödigt mycket anteckningar.
  3. Du ger dåliga intervjubitar en uppmärksamhet de inte förtjänar – och riskerar att de därmed slinker med in i ditt manus.
  4. I sämsta fall blir hela din inslagsdramaturgi styrd av i vilken ordning du råkade ställa dina frågor.

Tro mig, jag har sett det hända gång på gång.

Det smartare sättet är i stället att börja med storyn. Hur vill du berätta din historia? Starten, slutet, kurvan däremellan?

Börja där, och skriv ett enkelt förstamanus. Eller ännu hellre: gör ett storyboard.

Där skriver du in de bästa intervjubitarna från minnet. Den där roliga grejen i slutet. Den tuffa biten där du ställer makthavaren till svars. Den där sekvensen då experten vänder sig om och kollar i pärmen.

Det är bitarna du minns som är riktigt bra. De har fastnat i ditt minne och kommer att fastna i tittarnas. Allt det övriga kan man ha eller mista.

Det vill säga: man kan ha eller mista det som intervjubitar. De kanske innehåller viktiga faktauppgifter som måste finnas med i inslaget av andra skäl. I så fall kanske de kan få plats i en speaker, påa eller ava. Det märker du när du nu kollar igenom intervjun. Vilket du gör – men efter att du skrivit ditt manus/storyboard.

Då kollar du med två riktlinjer i huvudet:

  • Vilka var de där bitarna som jag ville ha?
  • Finns det några faktabitar, eller bemötanden, eller annan information, som måste finnas med i inslaget trots att de inte dök upp i de intervjubitar jag kom ihåg?

Med denna arbetsmetod vinner du flera fördelar:

  1. Du slipper lägga så mycket tid på meningslös loggning.
  2. De bitar du jobbar med fyller en funktion – antingen ska de in i inslaget eller så innehåller de information som ska med.
  3. Du slipper risken att tråkiga synkbitar hamnar i ditt tv-inslag eftersom du någon gång – när du inte hade koll på berättelsen – råkade markera dem som ”intressanta”.
  4. Du låter storyn styra synkbitarna, inte tvärtom!

Om det sedan handlar om en intervju som du kommer att behålla – kommunalrådets löften om vad som kommer att hända efter en valseger, eller den där utsagan om att det absolut inte finns något mail om Saudiarabien – då återuppstår plötsligt argumenten för en referens-loggning. Och den bör göras snarast och noggrant – men kanske inte just nu när du stressar med dagsjobbet.

(Och när du gör det så finns det förresten appar som underlättar arbetet.)

Hur loggar du? Fyll på i kommentarsfältet!