Kategori: Nostalgi

Det fina livet på fältet

I dag vill jag bara att ni ska läsa det här blogginlägget, för att det är så vackert: En tv-veteran tackar för sig

Ni som jobbat med Fotografen känner igen er direkt. Ni andra kan bara föreställa er.

Jag bara ler och blir varm inombords då jag tänker på de där arbetsdagarna. Man är på väg ner i någon dalgång längs någon rätt skabbig riksväg och skogen och bergen breder ut sig. Barr- och lövskog blandas och skapar de där fina färgskiftningarna i grönt.

Ofta innebär jobb på regional-tv bil i en timme och trekvart, inspelning, lunch och en timme och trekvart tillbaka i bilen. Då är det fint om den som sitter bakom ratten tillhör Fotografen-släktet. Inte sällan har de den bästa kollen på vilka lunchrestauranger man ska välja.

Kom ihåg två saker då ni är ute tillsammans de där dagarna:

  1. Om ni blir osams för att ni tycker olika om något, så är det mångfald.
  2. Om det går åt helvete, så blir det en bra historia.

Ta hand om varandra.

Vad var grejen?

På min journalistutbildning i Sundsvall på 90-talet fick man lära sig att det finns en grundfråga som var viktigare än alla andra – den fråga som varje journalist enligt legendariske läraren Pelle Sundberg bör bära med sig på en lapp i bakfickan (eller var det rentav två lappar att ha i bägge bakfickorna?):

Vad är grejen?

Den är frågornas fråga på redaktionerna eftersom svaret avgör om, och i så fall hur, den aktuella storyn ska göras.

  • Ett upplopp skakar staden? Det låter som en grej.
  • Kommunstyrelsen har varit på lyxresa? Det också!
  • Nytt reklamerbjudande från stora prylbutiken? Knappast…
  • (…men om det öppnar en ny elektroniklada mitt emot? Och vi kan förvänta oss priskrig? Hmm…)

Och när man sedan bestämt sig: är det kommunstyrelseresans pris som är grejen? Eller att man bröt mot sina egna representationsregler? Eller att man ägnade resan åt att diskutera besparingarna inom äldreomsorgen?

Det finns klassiska historier om folk som missar grejen. En av de äldsta torde vara den om reportern som kom tillbaks från bevakningen av högmässan och förklarade att det inte skulle bli någon artikel. – Varför då? frågade redaktören. – Nej, det blev ingen högmässa. – Varför då? – Nej, prästen dog i predikstolen!

Förmågan att hitta grejen är förstås ännu viktigare när man sysslar med egen journalistik. När ingen konkurrent eller PR-konsult formulerat nyheten åt en, när man själv ska berätta vad som är det nya och viktiga. Ofta krävs det dessutom inte bara att man hittar grejen – utan också att man kommer ihåg den i flera dagar, veckor eller månader. Det kan vara lättare sagt än gjort.

Min erfarenhet är att även mycket erfarna reportrar och redaktioner kan glömma bort vad som är grejen. Det sker ganska lätt när man jobbat en tid med en story, t ex i ett grävprojekt. Var det verkligen så anmärkningsvärt med den där resan kommunstyrelsen gjorde? Är det nån grej över huvud taget?

Jag har under årens lopp sett många historier gå bort sig i ändlösta omvinklingar. Inte därför att folk velat förstöra självklara nyheter. Utan därför att de glömt vad som var grejen.

Mekanismen är egentligen grundläggande psykologisk: vi har lättare att ifrågasätta vår egen story än konkurrentens – helt enkelt eftersom vi känner den utan och innan, inklusive alla dess svagheter och frågetecken. Dessutom är vi nyhetsmänniskor, och den grej vi hörde talas om i går förvandlas snabbt (bokstavligt talat) till yesterday’s news – trots att den fortfarande inte nått en enda människa utanför redaktionen.

Mitt viktigaste tips är att dokumentera de ögonblick då du hajar till. Då du själv tänker ”Åh fan…”

Skriv ned när det hände och varför. Skriv ned och spara till de där tillfällena då tvivlen kommer. Din upplevelse när du själv hajar till ligger nämligen betydligt närmare läsarens/lyssnarens/tittarens, än din egen tre dagar senare. Du reagerar när du har den färska blicken, du dissar när du tycker du sysslar med gamla nyheter.

På samma sätt bör du också inför en granskning dokumentera vad det är du faktiskt föresätter dig att undersöka; vilka frågor du hoppas få svar på. När du hållit på ett tag kommer du nämligen tveklöst att ha kommit på fjorton nya frågor – och kan enkelt missa att du faktiskt fått svar på de där första frågorna som en gång var jätteviktiga. I nio fall av tio har du i det läget faktiskt en story. (Och visst, svaren på fråga 4-14 kanske föranleder ett gäng bra fortsättningar/uppföljningar på din story men det är en annan historia.)

Om du skrivit upp att du skulle kolla hur mycket resan kostade, och att du tänkte ”Åh fan…” (eller ”Shit…” eller ”OMG…”) när du fick ut dokumentet med siffran, då kan du känna dig rätt säker på att du har en grej – hur mycket din egen och andras osäkerhet än skapat myror i huvudet under resans gång.

Då har du svaret på frågan på lappen i byxfickan, hur osäker du själv och kollegorna än hunnit bli. Och oavsett om du pluggat i Sundsvall eller inte.

Öppna ögonen på folk – rättstavat

Det är förstås ett stort ansvar att leva upp till mottot att erbjuda ”Världens nördigaste reporterblogg” – och ibland kan jag känna att jag tolkar den där nördigheten ganska mycket åt teknikhållet.

Men språket hör ju också ofta till journalistens favoritnördområden. Då min klass på journalistutbildningen i Sundsvall (Jour 00, om någon undrar) fick frågan om varför vi ville bli journalister var det i särklass vanligaste svaret: ”Jag älskar att skriva.”

Det främsta vapnet för språknörden: SAOL
Det främsta vapnet för språknörden: SAOL

Bibeln för oss språknördar är förstås SAOL, Svenska Akademiens ordlista (ni är väl med på att det är ”ie”? Och att det ska vara litet ”o” i ”ordlista”?). Och jag är fullt medveten om att det kanske inte är någon jättenyhet – men glöm inte att den finns på nätet. Ni som jobbar på tidning kollar säkert där dagligen, men vi etermediemänniskor som blir inslängda på webbpass med jämna mellanrum tänker kanske inte på det.

Jag har länkat till en del andra språkresurser i inlägget där vi listade vanliga felstavade ord.

Var det då ingen i vår klass som inte älskade att skriva? Jodå, göra världen bättre genom att avslöja missförhållanden fanns nog också där. En formulering minns jag fortfarande: ”Jag vill öppna ögonen på folk. Och slita av dem ögonlocken om det behövs.”

Men mellan ögonlocksavslitningarna kan nog ändå länken ovan komma väl till pass ibland.

Stories never die

Vi har tipsat om den på vår Facebook-sida (efter att Jan Gradvall rekommenderat den på Twitter) men den är värd att tipsas om många gånger till.

The New Yorkers video om den journalisten Gay Taleses arbetsrum.

Eller rum förresten…det är en källarvåning, som han gjort till sitt arbetsrum, arkiv och – tankesmedja (”subterranean think tank”). Inga fönster, ingen telefon. (Dator dock!) Väggarna fyllda av papper han sparat från alla sina reporterår, organiserade i kartonger.

Jag fascineras av samlandet i kombination med systematiken. Själv har jag bitvis varit duktig på att samla grejer – fråga min omgivning! – men betydligt sämre på att organisera dem. Sedan ett antal år försöker jag hålla det mesta digitalt, och verktyg som Evernote kan hjälpa till med organiserandet, men jag känner mig ändå lätt matt av respekt (och avund) inför gigantens gigantiska samling.

Sen blir jag lycklig över en av hans formuleringar i reportaget, som på ett fantastiskt enkelt sätt summerar något jag själv försökt sammanfatta i många olika sammanhang:

– This stuff is never dead, because stories never die.

Så är det ju. Stories never die. Våra historier tar aldrig slut. Det kan bara ta kortare eller längre tid tills någon upptäcker nästa steg. Det kan vara ett lättfunnet nästa steg – av det slag jag försökt beskriva här – men det kan också vara något helt oväntat, helt nytt som kastar gamla föreställningar på ända.

Nyheter om Olof Palmes eller Dag Hammarskjölds död (1986 respektive 1961), om Sveriges agerande under andra världskriget eller om människors villkor under medeltiden…historier lever vidare och nytt ljus på gammal nyhet fortsätter intressera och fascinera. Ja, med jämna mellanrum går vi ju alla igång på vetenskapsnyheter om de allra första människorna – eller om universums ursprung!

Stories never die. Finns det något vi kan lära oss av en 80-årig legend med en minnesspäckad tankekällare i New York så är det just det.

(Och vill du följa våra fortsatta tips om hur vi håller koll på de odöda historierna – så kan du prenumerera på oss, antingen via mejl eller via RSS.)

Hur blir man journalist?

Hur blir man journalist?

Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan.

Journalist är ett populärt yrke – trots alla utmaningar från sociala medier och gratis webbinnehåll, och trots alla rubriker om en usel arbetsmarknad.

Intresset tycks till och med överleva debatten om att alla är journalister – och debatten om att ingen kan säga vad en journalist är.

Hur når man då dit? Om man räknar en journalist som en person som kan försörja sig på sådant som större delen av omgivningen uppfattar som journalistik – vilka är då de klokaste vägarna dit?

Jag önskar att jag kunde skriva att alla vägar ligger öppna, att redaktionerna gärna plockar in människor med alla möjliga sorters bakgrund och utbildning. Men så är det ju inte, tyvärr. En journalistutbildning är ofta en förutsättning för att komma på fråga för ett vikariat – i många fall t o m för en praktikplats.

Om journalistutbildningar har det gjorts utredningar. I april presenterade Högskoleverket en genomgång av utbildningar på högskolenivå, där hälften fick kritik och JMG:s kandidatprogram toppade. Utredningen fick emellertid hård kritik – bland annat från kritiserade JMK i Stockholm som påpekade att de redan hade gjort om sina program i grunden.

Själv blev jag utbildad på den då (1991-94) nästan nystartade journalistutbildningen på dåvarande Mitthögskolan, numera Mittuniversitetet i Sundsvall.

Den får ett bra resultat i Högskoleverkets rapport (om än inte lika bra som JMG), och framhålls som en utbildning som snabbt ger jobb i en kartläggning från Svenskt Näringsliv 2011.

Tidningen Journalisten har vid flera tillfällen följt upp vad som hänt med journalistklasser, och gjorde 2011 en genomgång av de största utbildningarnas egna uppföljningar (som tyvärr gällde olika avgångsklasser varför en direkt jämförelse inte låter sig göras).

De treåriga högskoleutbildningarna har generella fördelar i sina långvariga samarbeten med några av Sveriges mest eftertraktade arbetsplatser, och i att praktikperioderna är relativt långa och ofta rentav betalda (beroende på avtal).

Hur mycket praktiker jag än är tycker jag också det finns något i grunden positivt med att en del av utbildningen inte är direkt yrkesinriktad; man vill ställa sig två steg ifrån journalistrollen och diskutera dess plats i samhället, man vill ge blivande journalister ett perspektiv på journalistiken. Gott så.

Såväl HSV:s som Svenskt Näringslivs som Journalistens kartläggningar fokuserar på just de akademiska utbildningarna. Samtidigt finns en rad folkhögskolor vars journalistutbildningar har väldigt gott renommé ute på redaktionerna.

Till exempel kan konstateras att Södra Vätterbygdens folkhögskola i Jönköping levererat ett mycket stort antal anställda till Sveriges Radio genom åren. Skolan drivs av Svenska Missionskyrkan men tycks leverera rader av journalister frälsta på public service-radio.

Även folkhögskolor som Skurup och Kalix har gott rykte i branschen, och eleverna lyckas ofta skaffa sig fina praktikplatser runtom i landet. Det finns även andra, många andra folkhögskoleutbildningar för den intresserade; se Journalisten-länken ovan för en lista!

Utöver universitet, högskolor och folkhögskolor finns även några mer udda men mycket respekterade institutioner, som Poppius journalistskola i Stockholm, där många pluggar som samtidigt har ett jobb. Det finns även så kallade KY-utbildningar som lett folk i rätt riktning.

Hur ska man då tänka inför denna flora av journalistutbildningar? Här några tips på vägen:

  1. Gör egen research! Fråga journalisterna på den arbetsplats där du helst skulle vilja jobba, hur de gjorde. Vilken utbildning tog dem dit? Chansen finns att samma utbildning kan göra samma sak för dig. Kolla om utbildningen själv följt upp vad som hänt med studenterna; JMG har gjort det länge och har uppmärksammats för detta. Sök själv efter ytterligare information. Nöj dig inte med mina sammanfattningar ovan utan läs själv t ex Journalistens artiklar!
  2. Prioritera praktiken! Praktikperioden är den kanske viktigaste delen av hela utbildningen – i alla fall uppfattas den ofta så av studenterna. Den ger en konkret möjlighet att pröva vingarna på en professionell arbetsplats, och inte sällan blir praktikplatsen också platsen för det första sommarvikariatet. Kolla vilka praktikmöjligheter som erbjuds – och fråga vilka redaktioner man har möjlighet att komma in på. Om utbildningen inte vill ge några generella svar – be att få veta var årets praktikanter befinner sig.
  3. Fundera på livet runt skolan! Vill du utforska urbant studentliv eller känner du dig mer lockad av ett intimt internat i lantmiljö? Kanske har du redan ett arbete eller en familjesituation som begränsar dina val på andra sätt. Låt dessa faktorer spela in – men sök bästa tänkbara utbildning inom ramarna.

Och när du sedan börjat utbildningen…

  • Jobba i skolan! Tro mig – det kommer att dröja innan du får den tid till kvalificerade journalistiska projekt som du får på en journalistutbildning. Och det kommer att dröja innan du så enkelt får svar på alla frågor du har. Du kommer visserligen också att svära över att intervjupersoner inte tar dig på allvar eftersom du inte ringer från en ”riktig” redaktion – men fatta vilken support du har från lärare, gästföreläsare och andra resurser…fatta och dra nytta av! (Jag misstänker t ex att tillgången till referensmaterial och databaser i vissa fall kan vara bättre på en utbildning än på många redaktioner där studenterna sedan förväntas jobba.)
  • Jobba utanför skolan! Nej, jag argumenterar inte för att man ska slita ut sig i unga år – men att skaffa sig inhopp på den lokala redaktionen, och/eller hoppa på eventuella (journalistiska) specialprojekt som ordnas vid sidan om lektionerna, och/eller köra ett frilansprojekt tillsammans med några kompisar på de lediga timmarna, och/eller ta över kårtidningsredaktionen eller skolwebben och förvandla dem till granskande journalistiska institutioner…allt detta ger värdefulla arbetsprover och stora pluspoäng i din erfarenhetsbok, och kommer att ge dig ett härligt försprång när det väl är dags för praktik och ”riktiga” vikariat. Det är dessutom väldigt roligt!
  • Koppla ihop teori och praktik! Många journaliststudenter gör en hård uppdelning mellan ”praktikämnen” och ”teoriämnen” – och de flesta sätter ett plustecken för de förstnämnda och ett minus för de senare. Jag skulle hävda att de teoretiska kunskaperna ofta är helt lysande att ha med sig ute i yrkeslivet. Om t ex fler journaliststudenter tagit sina metodik- och statistikkurser på större allvar, så skulle antagligen färre yrkesverksamma reportrar känna skräck inför undersökningar och siffror. Färre dåliga enkäter från smarta PR-konsulter skulle slinka igenom våra kontrollsystem – och fler goda granskningar och kartläggningar skulle göras av redaktionerna själva.
  • Koppla ihop utbildning och jobb! Ta tillfället i akt att bli specialreporter. Utnyttja de oceaner av tid (jag är inte ironisk) som erbjuds till övningsartiklar och specialarbeten – till att bli just den journalist du vill vara, inom det ämne du brinner allra mest för! Om du tänker igenom dina ämnesval några gånger extra under utbildningen, så kommer du att nå en kunskapsnivå som inte bara gör ditt slutarbete säljbart på frilansmarknaden – utan också ger dig en extremt god grogrund för egna granskningar och satsningar hos blivande arbetsgivare. Du utnyttjar helt enkelt studietiden till att sänka tröskeln för dina framtida projekt: vilken lokalredaktion du än hamnar på kommer du redan första dagen att kunna påbörja en egen artikelserie om begravningsbranschen, eller vardagsbrottsligheten eller arbetsmarknadspolitiken…eller vad nu ditt specialämne är.
  • Ha kul! Studietiden blir sannolikt en av de bästa perioderna i ditt liv. Du kommer att knyta kontakter som kommer att följa dig genom ett helt yrkesliv. Dessa personer ska du också ha roligt med! På puben lika väl som i redaktionssalen – över kaffekoppar lika väl som över skärmar!

Vilka är dina erfarenheter av journalistutbildningar? Vilka höjdare har vi glömt? Och vilka råd till blivande journaliststudenter har vi missat? Fyll på i kommentarsfälten!

Vem ska bråka nu?

Det öppna samhället med dess tryck- och yttrandefrihet är grunden för allt det vi gör i vårt yrke. På journalistutbildningen kom jag första gången i kontakt med Anders R Olssons böcker och hans argumentation. Jag blev såld direkt.

Tryckfrihetsförordningen visade sig vara en ruskigt intrikat men listig skapelse, där ensamansvar, offentlighetsprincip, meddelarskydd och meddelarfrihet alla hängde ihop. Tryck- och yttrandefrihet hanterades åtskilda och Anders R Olsson kunde argumentera för varför det var riktigt.

Elva år senare skulle jag inte kunna återupprepa argumentationen, men då kändes det som en uppenbarelse. Särskilt tryckfrihetsförordningens andra kapitel om allmänna handlingars offentlighet gjorde starkt intryck på mig. I ”Yttrandefrihet & tryckfrihet. Handbok för journalister” var allt klart och redigt.

För vår offentlighetsprincip brukar officiellt anges tre motiv:

1. Rättssäkerheten. När staten fattar beslut om enskildas rättigheter och skyldigheter innebär offentligheten att ämbetsmännen, om de avviker från principen att behandla alla lika och enligt lag, snabbt avslöjas.

2. Effektiviteten. Lättja, inkompetens, dålig organisation m.m., avslöjas snabbare om myndigheternas arbete utförs offentligt/öppet.

3. Demokratin. Genom att de väldiga mängder information som myndigheterna samlar in för olika ändamål är tillgängliga för alla, kan medborgarna skaffa sig mer och bättre kunskap och, eftersom kunskap är makt, ett starkare inflytande.

Det ligger sanning och substans bakom alla tre motiveringarna. Offentlighetsprincipen är därför värd att kämpa för – värd att försvaras när den attackeras, värd att vidgas i flera avseenden.

Nu är Anders R Olsson borta och frågan är vem som ska bråka nu. Vem fortsätter oförtrutet att skriva knivskarpa debattartiklar med argument som inte går att slå hål på så snart makthavarna försöker rucka på våra grundlagsskyddade rättigheter? Vem tar fajten nu?

År 2008 gav han ut ”Att stänga det öppna samhället” om hur personlig integritet allt oftare kommit att användas som argument för minskad insyn. Till slut konstaterade han, sakligt och vasst:

Det är inte alltid underbart att vara människa bland människor. Man möter sådana som luktar illa, som smittar med sina förkylningar, som inte håller pli på sina hundar. Man möter typer som är påstridiga, störande eller obehagliga på annat sätt. Man hamnar i konflikter. Man känner sig ständigt otillräcklig och ofta direkt misslyckad i det sociala livet.

Men när vi har blivit så ömtåliga att vi inte orkar med de påfrestningar det innebär att leva i ett öppet samhälle – när vi istället ger efter för impulser att dra oss undan, stänga ute, dölja vår identitet, kräva förbud mot det vi tycker illa om – då är det själva den sociala friheten som tynger oss. Vår strävan handlar inte längre om personlig integritet utan om isolering. Det är fel väg. Den leder oss mot något som är värre än att vara människa bland människor.

Nu är det vi andra som får hjälpas åt att se och varna för hoten mot det öppna samhället, nu då inte Anders R Olsson bråkar längre.

Sagt & gjort

För den som till äventyrs är intresserad av våra tidigare avtryck på webben så har jag vid några tidigare tillfällen publicerat mig kring en del av de ämnen vi avhandlar här – närmare bestämt krocken mellan det gamla och det nya, mötet mellan tradmedia och den sociala webben.

2008 hade jag äran att få gästblogga hos Same same but different, bloggen som kanske mest av alla utforskat gränslandet mellan den gamla journalistiken och den nya webben.

2009 fick jag ett stipendium från Publicistklubben, som möjliggjorde en resa till Storbritannien och studier av hur ett antal redaktioner förhöll sig till de nya sociala medierna. Min reseberättelse publicerades 2010 på PK:s hemsida.

Under 2010 bloggade jag sedan själv en hel del om gränslandet mellan gammalt och nytt. Jag gjorde det på svt-bloggen Valda delar som en del i mitt uppdrag som sociala medier-redaktör för svt:s valwebb.

svt-blogg för valwebben 2010
Bloggen Valda delar

Våren 2011 hölls Föreningen Grävande Journalisters stora Grävseminarium i Växjö, och jag fick tillfälle att hålla ett eget seminarium med flera av det då gångna årets ”trad-vs-webb”-diskussionsämnen i fokus: Wikileaks och redaktionerna, kommunchefen och tidningen i Katrineholm (”KK-gate”) samt Flashback och Guldspaden.

Jag sitter i styrelsen för Grävande Journalister, och det kändes kul och viktigt att få ta upp debatten om Flashbacks grävare och vårt eget pris (Guldspaden) på detta de undersökande reportrarnas eget högtidstillfälle.

Jag blev också riktigt överraskad vid åtminstone ett tillfälle, nämligen när en stor del av publiken räckte upp handen och svarade ja på frågan om en diskussionstråd på Flashback i deras ögon skulle kunna vinna en spade.

(Nå, mindre än ett år senare vann ju en annan Flashback-tråd Sveriges Radios nyinstiftade Medieormen. Så det kanske inte var så överraskande trots allt.)