Nyhetsjakten – Sida 11 – Journalisttips

25 nyhetskällor som inte är tingsrätten

Det slog mig en dag. Lokaltidningens sajt innehöll i princip bara en enda sorts nyheter. En kvinna åtalad för att ha rökt på sin balkong. En man dömd för misshandel. En rättegång inledd om något tredje.

Bara nyheter med sitt ursprung i vad som händer i tingsrätten. Gissningsvis ett resultat av att rättsreportern hittat flow medan övriga reportrar inte gjort det.

Därför – som en service så här i sommarvärmen – 25 nyhetskällor som inte är tingsrätten:

1) Politiker – ofta pigga på reaktioner eller utspel även från sommarstället. Kan även ställas till svars men är då möjligen mindre pigga på besök.

Bonustips till lokalreportern: lokala riksdagsledamoten eller landstingsrådet kan vara minst lika intressanta som kommunalrådet.

Bonustips till riksreportern: det finns politiker som inte är partiledare. Ganska många.

2) Pressfolk. Har ofta ett slags sommarjour och är oftare än man tror beredda att hjälpa till med att hitta lämpliga intervjupersoner, åtminstone om inte storyn går helt på tvärs med de intressen man är satt att bevaka.

Bonustips: fråga efter nyheten de presenterade i Almedalen, den har helt säkert inte varit ute.

3) Representanter för organisationer. Ofta lönar det sig att prata direkt med en ordförande eller styrelseledamot. En sommarintervju kan ge riktigt bra nyheter, bara man som reporter förbereder sig och vet vad man ska fråga efter. Har organisationen hamnat i en ekonomisk kris? Då finns säkert intressanta tankar om hur man ska komma på fötter igen. Har föreningens angelägna hjärtefrågor hamnat i blickfånget på sista tiden? Hur jobbar man i så fall för att dra nytta av uppmärksamheten?

Bonustips: försök få ur vederbörande några någorlunda konkreta och hyggligt nya krav eller önskemål på andra parter (politikerna, myndigheten, branschen…) så har du sedan ett par givna fortsättningar till de följande dagarna.

4) Företagsledare. Ofta några av samhällets viktigaste aktörer, och ofta inte uttjatade i spalterna. Deras tankar innehåller nyheter; på små orter är det stora företagets utveckling ofta synonym med samhällets. Väntar expansion eller neddragning? Breddning eller specialisering? Vad betyder nätet och konkurrensen från Kina? Vad tänks om det kommande valet?

Bonustips: försök tänka bortom de givna namnen. På många håll är tillverkningsindustrin fortfarande mycket viktig, på andra håll kanske det finns nya giganter i form av tjänsteföretag. Utmana redaktionens kunskap: vet vi vilken ortens största IT-konsult är? Vilket bolag som dominerar äldreomsorgen?

5) Fack/arbetsgivarorganisationer. Ses ofta som absoluta motpoler till varandra, och är förstås det om vi befinner oss mitt i avtalsrörelsen. Men båda sysslar också med sina frågor utifrån fler perspektiv än kronor och ören – och där intressena kanske sammanfaller men i stället går på tvärs med någon annans.

Bonustips: sajten fackliganyheter.nu samlar rubriker från fackförbundspressen i realtid – där flera faktiskt tycks ha hygglig uppdatering också under sommaren.

6) Kontrollmyndigheter. En favorit! En kollega fick en gång tre toppnyheter på rad i olika ämnen bara genom att tillbringa en dag på länsstyrelsen. Själv brukade jag som ny vikarie plocka hem stories från ”förkortnings-Sverige” genom att faxa en lista med ortsnamn till DO, JO, ARN osv och be dem söka i diariet. Träff varje gång – och numera kan man ju mejla i stället.

7) Arkiven. Och nu menar jag inte bara ”Gör en uppföljning på våra egna stories”, utan framför allt de externa arkiv och databaser som många redaktioner har tillgång till men inte förmår utnyttja. Exempel: Sirenarkivet, Infotorg, Retriever, Piscatus… Man hittar anmälningar och granskningar, beslut och årsredovisningar – dessa tjänster är en guldgruva för nyhetsjägaren.

8) Mejlen. Din egen. Sortera om den efter avsändare eller på något annat sätt. Du kommer att hitta en story du glömt att du tänkt hålla koll på. Och tjänstemannen du når på semestern kommer att bli så smickrad att vederbörande ringer jobbet och ber en kollega plocka fram handlingarna åt dig.

9) Tipsare. Tipslådan är ofta underskattad. Och nej, man behöver inte sänka nyhetskraven för att skapa story av dåliga tips. Men man kan höja sin egen ambition när det gäller att hitta storyn bakom tipset. Det kan handla om att inte ge upp bara för att kontrollmyndigheten inte säger sig ha några siffror över fenomenet – eller att våga lägga ut en efterlysning om den udda företeelsen som kanske inte håller som vänsterkryss om tipsaren är den enda drabbade, men som visar sig bli sommarens stora följetong efter att 53 andra drabbade hört av sig och tackat för att någon äntligen tar upp ämnet.

10) Andra domstolar. Tro det eller ej men det finns fler domstolar än tingsrätter och hovrätter. Förutom förvaltningsdomstolarna – som redaktioner generellt har dålig koll på – finns specialinrättningar som Marknadsdomstolen, migrationsdomstolarna och Arbetsdomstolen. När kollade du deras ärendelistor senast? (Hej specialreporter, jag vet att du gör det varje vecka, frågan var retorisk och riktad till nyhetskollegor utan nyheter.) Kontaktuppgifter hittar du här.

11) Poliser. Och nu menar jag inte vakthavande och dagens ”Harevattnått?”-samtal. Inget fel i det men svaret kommer bara att ge en bråkdel av dagens angelägenheter för poliskåren. (I klartext: händelser på stan.) Ett samtal till narkotikaspanaren eller ekobrottsutredaren kan ge helt andra och mycket mer spännande grejer.

Bonustips: får du korn på något och märker att polisen blir förtegen – be om namnet på inkopplad åklagare. Dessa kan ibland vara betydligt mer pratsamma, åtminstone i öppna intervjuer, förmodligen eftersom de befinner sig högre upp i hierarkin och inte riskerar utskällning för att ha sagt för mycket.

12) Jurister. Utöver de nämnda åklagarna kan det finnas goda skäl att leta nyheter hos exempelvis advokater. Dvs vi ringer dem inte bara när de råkar vara ombud för någon misstänkt brottsling i ett uppmärksammat ärende (i tingsrätten), utan också för att höra vad som händer inom vederbörandes specialområde, om det syns några intressanta trender eller väntar några spännande prejudikat. (Och kom ihåg att många jurister sysslar med helt andra saker än brottmål. Affärsjuristen kan vara en värdefull källa i ekonomifrågor, liksom flyktingadvokaten kan ha intressanta ingångar till asylfrågorna.)

13) Du själv. Ja det är en klyscha men väldigt många nyheter upptäcks i vardagen. Och klyschan är både sann och viktig att upprepa, eftersom journalister fortsätter att missa det uppenbara. Bygget på väg till jobbet, annonsen i tidningen, uppropet på Facebook… Visst finns det goda argument för att inte alltid ringa in till redaktionen så fort man ser något spännande efter arbetsdagens slut. Men min erfarenhet säger att den reporter som inte letar nyheter utanför arbetstid, sällan är särskilt framgångsrik i att göra det på jobbet heller.

14) Andra medier. Jo, vi är duktiga på att kolla av våra närmaste konkurrenter – så duktiga att din genomläsning av ortens andra tidning gissningsvis är den mest ineffektiva nyhetsjakt någon just nu kan ägna sig åt på redaktionen. (Eftersom så många andra redan gjort den.) Här finns det all anledning att tänka utanför ramarna. Om du är allmänreporter: kolla specialmagasinen i posthögen i stället (eller på biblioteket eller på nätet). Är du specialreporter med fokus på kriminalfrågor? Lyssna på ett teknikprogram i radion – du kan få nys om en ny typ av cyberbrottslighet som blir ditt nästa vänsterkryss i övermorgon.

Bonustips till nyhetsreportrar på riksredaktioner: det görs journalistik på andra platser än i Stockholm.

15) Forskare. Vissa är duktiga på att på eget initiativ berätta vad de håller på med. Andra är inte riktigt framme där, för att uttrycka saken milt. Låt inte deras utvecklingsfas avgöra vad som blir din journalistik – leta själv upp dem, prata med dem och ta del av vad de skrivit.

Bonustips 1: all forskning är inte naturvetenskap. Många sysslar med helt andra (men minst lika spännande) grejer.

Bonustips 2: det går att skriva rubriker om forskningsrön som både är intresseväckande och korrekta. (Och det är din uppgift att hitta den formuleringen.)

Bonustips 3: kloka vetenskapsreportern Therese Bergstedt tipsar om att vetenskapsnyheter (som så många andra nyheter) alltid mår bäst av en andra röst, och att det kanske till och med är viktigare att få en bedömning från en annan betrodd forskare inom området, än att springa så snabbt som möjligt med mikrofonen till förstakällan (som har ett starkt egenintresse av att få ut sitt resultat).

16) Konsumentrådgivare. Har ofta god koll på de största problemen inom sitt område – och har till arbetsuppgift att sprida information. Om ni inte har någon i din kommun så sök på dina orter på Konsumentverkets öppna diarium på webben, och ring sedan myndigheten för att få del av anmälningar och eventuell skriftväxling.

17) Artister. Sommaren är en tid av konserter och andra kulturevenemang. Ta tillfället att leta nyheter i stället för att klaga på utläggen. ”Hur kommer det att låta i kväll?” är faktiskt inte den enda fråga man kan ställa till en sångare eller gitarrist på besök. Även om de inte är direkt samhällsengagerade (vilket många i och för sig är eller vill ge intryck av att vara) så finns det frågor som ligger dem varmt om hjärtat, exempelvis den egna branschen. Passa på att plocka kommentarer till din artikelserie om musikbranschens förvandling. Eller om du inte orkar dra igång en ny artikelserie: ägna åtminstone tre minuter till att hjärnstorma fram bättre frågor än ”Hur kommer det att låta?”. (Och jo, du får ställa den också.)

Bonustips: om du har noll koll på artisten eller konstnären du ska träffa, använd Facebook eller Twitter för att få tips om frågor från kunnigare folk. Vilket osökt leder oss in på…

18) Sociala medier. Det känns nästan lite fånigt att ta med dem på en sån här lista; på de flesta redaktioner har de blivit en så naturlig del av arbetsprocessen att de på allvar förflyttats från ”fenomen” till ”vardagsverktyg”. Dessutom är användningen så utbredd att man inte längre kan se till exempel ”bloggosfären” som någon homogen enhet (om man nu någonsin kunnat det). Samtidigt är just detta ett skäl för nyhetsreportern att fundera ett varv extra: vilka personer, organisationer och företeelser håller jag koll på? Fortsätter jag följa de tre kommunpolitiker som sedan förra valet bytt jobb, bytt kommun samt slutat skriva? Har jag koll på floran av vardagsbloggare i kommunen – eller användningen av Instagram på skolgårdarna? Sociala medier kommer inom överskådlig framtid att vara vad som på krishanteringssvenska brukar beskrivas som ett kontinuerligt förbättringsområde.

19) Skolfolk. Fungerar ofta som ett socialt nav i sina respektive områden, som tidigt fångar upp frågeställningar, fenomen och problem som annars inte når redaktionen förrän långt senare (om ens alls). Glöm inte förskolan och fritidsledarna!

20) Debattinlägg. Det förekommer oftare än man tror att redaktioner missar nyheter som man själva publicerat – därför att den kom i form av ett debattinlägg till ledarredaktionen eller ett insändarsamtal till ringin-programmet. Det är inget man är stolt över efteråt när det hänt men det kan förebyggas innan det händer – inte bara genom att alla medarbetare uppmuntras att tipsa nyhetsredaktionen om spännande stories, utan också genom att nyhetsreportrar skaffar sig bättre koll på inflödet.

Bonustips: den kollega som får ett explicit tack med fyra utropstecken blir mer benägen att tipsa igen. Och den grannredaktion som får en tårta når en extremt hög incitamentsnivå. (Det s k Ekotricket.)

21) Nyhetsbyråerna. Jo, ni håller självklart koll på både TT, Siren och Reuters och reagerar när de publicerar en spännande nyhet om er bevakningsområde. Men nyhetsjägaren hajar till tre ord före slutet i den meningen, och ställer sig frågan ”Okej…undrar hur det ser ut här?” Svaret kan i sina tråkigaste stunder ge artiklar av typen ”Ingen vattenbrist i Årjäng” men också leda till ett kollsamtal som resulterar i sommarens stora egna nyhet. (Huruvida ni verkligen publicerar ”Ingen vattenbrist”-texten avgörs av paniknivån i sommartorkan. Bäst är förstås om reportern är en så skicklig nyhetsjägare att kollsamtalen i stället resulterar i en helt annan nyhet – som inte har någonting med TT-telegrammet att göra men som heller inte kommit fram om inte telegrammet motiverat samtalet.)

Bonustips: fundera ett varv extra när du ska göra ”Hur här?” på ett missförhållande som en annan redaktion avslöjat genom granskning. En vanlig fallucka är att ringa just den part som inte skött sitt jobb. ”Hej lokala mataffären, fuskar ni också med köttfärsen?” ”Hej lokala myndigheten, har ni också usel koll på bolagen ni ska kontrollera?” (Jag har varit med om båda!) Tipset är inte att avstå från storyn, däremot att tänka ett varv extra på hur ni kan komma närmare verkligheten bakom orden. En koll av kommunens inspektionsprotokoll avslöjar mataffären. Kanske kan ni efterlysa folks egna erfarenheter av verksamheten där kontrollmyndigheten påstår sig ha så bra koll? Vad som helst är bra som tar dig längre än frågan ”Hej, är ni också skurkar?”

22) Registratorn. Vi tjatar gärna om värdet av att ta del av dokument i stället för att nöja sig med muntliga dragningar från exempelvis kommunens ansvariga tjänstemän. En bra början är att ta del av de diarieförda handlingarna. Vilka de är vet registratorn på förvaltningen eller myndigheten i fråga.

23) Researchsamtalsmotparten. Det råder ingen tvekan om att de flesta människor är beredda att berätta mer om de vet att de inte kommer att bli citerade med namn. Denna kunskap utnyttjas frekvent inom vissa typer av journalistik (hej politikkollegor) men mindre inom andra. Testa vid nästa samtal att markera att du vill veta vad som egentligen har hänt, och att du erbjuder källskydd om motparten vill berätta. Du kan bli överraskad av vad du får höra.

24) Mellanställda. Fritidspolitikern som inte sitter i toppen vet ofta mycket om spelet inom partiet och turerna i nämnden. Mellanchefen på företaget har koll på vad som händer men är irriterad över att vd:n tar åt sig hela äran av bolagets framgångar. Genom att aktivt söka efter kunskapskällor som inte är sjävskrivna kontaktpersoner högst upp kan du hitta nyheter som annars varit onåbara. Var noggrann med källskyddet bara: uppge inte ditt ärende om du söker vederbörande via växeln, och ring inte från en telefon som visar ditt nummer i andra änden (i så fall blir det enkelt för arga chefen att kolla telefonlistorna).

25) De som inte hör av sig. Varje redaktion bör regelbundet reflektera över vilka grupper man inte haft kontakt med över huvud taget. När var senaste gången vi intervjuade en asylsökande i boendet vi skrev så mycket om när det skulle öppna? Hur ofta har vi besökt pensionärerna som bor kvar ute i de avfolkade byarna som diskuterades så intensivt i kommunfullmäktige i våras? Vilka bostadslösa har synts på tidningens förstasida under året? Vilka arbetslösa har varit med i nyhetssändningarna? Ibland kan man fundera efter säsong: hur många utländska bärplockare hörs i sändningar respektive spalter för tillfället?

25 möjliga nyhetskällor. En garanterat ofullständig lista. Vilka potentiella källor har jag missat? Fyll på med dina favoriter i kommentarerna!

Uppdaterat 130726 med Therese Bergstedts tips om den andra forskarrösten under punkt 15.

Tio granskningar du grejar i sommar

Sommaren är ju en svår årstid för journalisten. I alla fall för den journalist som sitter och väntar på nyheter. Ofta händer ingenting, eller åtminstone mycket lite som man med någon slags heder i kroppen kan kalla nyheter. (Snarare än heta nyheter är de kalla. Då ska man inte kalla dem heta. De ska heta kalla.) (Förlåt…)

En vanlig utväg är att ta icke-nyheter och upphöja dem till riktiga nyheter. Ett slags låtsas-nyheter där en ekologisk marknad plötsligt ges tyngd som en naturkatastrof och en lokal talangjakt motiverar uppslag i nivå med besök av en internationell stjärnartist.

En roligare utväg är att själv hitta nyheterna, genom egen jakt och granskning.

För en vecka sedan gav vi sex tips för nyhetsjakt om sommaren. Posten spreds snabbt och hamnade enligt uppgift på flera redaktionsväggar. Styrkta av detta går vi nu vidare med ett gäng ännu mer konkreta tips på hur du hittar egna stories i sommartid.

Detta är kartläggningar, genomgångar och granskningar som går att göra oavsett semestertider – och som bär goda chanser att resultera i allt från en tung toppartikel till en veckolång reportageserie.

1) Kolla kontrollmyndigheten!
Sverige har många kontrollmyndigheter, vars beslut kan vara en guldgruva för den granskande reportern oavsett om de slår hårt eller inte alls mot sina kontrollobjekt.

Jag minns själv hur överraskad jag blev när jag för många år sedan upptäckte Veterinära ansvarsnämnden via en oansenlig länk på Jordbruksverkets hemsida. Jag förstod att de prickade och tog legitimationen från veterinärer som misskött sig, och bestämde mig för att göra storyn om alla veterinärer som blivit av med legitimationen under de gångna åren. Jag hann nästan bli lite besviken när jag fick det tjocka kuvertet med beslut och konstaterade att ingen blivit fråntagen legitimationen trots rader av felaktigheter i yrkesutövningen. Tills jag insåg att det förstås var själva storyn…

(En vecka senare hade vi gjort en klassisk trestegsraket med början i ömmande case, upptrappning med fördjupad granskning, arga reaktioner och tillsvarsintervju – och avslutning med ministerlöfte om förändring.)

Man behöver inte heller inskränka sig till nationella enskilda myndigheter typ Skolinspektionen eller Veterinära ansvarsnämnden. Länsstyrelserna kontrollerar en stor del av kommunarnas verksamhet, kommuner ska hålla koll på företag etc.

2) Samla exemplen!
Folk fortsätter fara illa under sommaren. Missförhållanden tar inte semester.

Enstaka historier där den drabbade inte själv kontaktat en redaktion blir sällan mer än en notis i tidningen eller ett telegram i tv. En felbehandling har lett till en anmälan. Ett bolag har fått smäll på fingrarna av Allmänna reklamationsnämnden, en skola uppläxning från Skolinspektionen.

Någonstans efter det tredje exemplet inom samma genre vaknar den granskande reportern. Bakom telegram och notiser finns ju dokument och människor som är möjliga att kontakta. Bakom upprepade problem anas ett mönster.

Om de offentliga handlingarna är avidentiferade kan du använda våra metoder för att hitta case som kan tänka sig berätta. Den direkt drabbade personen kanske inte själv tagit upp sin situation, men en vän eller anhörig kan ha vädrat ilskan i en bloggpost eller Facebookgrupp.

Min erfarenhet är också att många personer gärna berättar om sin situation även om de inte gått ut på eget initiativ – och att enda skälet till att de hittills inte gjort det helt enkelt är att de inte fått frågan!

Som reporter ställer du den frågan. Den enskilda berättelsen ger liv och känslor åt misstänkta systemfel och strukturella missförhållanden, som uppenbarat sig när du samlat ihop ärendena du började ana när du läste det tredje nyhetstelegrammet.

(Och svar nej, allt behöver inte vara blodigt allvar. En sommardag för några år sedan toppades Rapports huvudsändning av ett långt reportage om hur Svenska kyrkan runtom i landet börjat söka nya inkomstkällor i takt med att medlemsintäkterna sinade. Det var allt från dagis till sågverk – exempel som reportern snappat upp från olika inslag i svt:s regionala nyheter under de gångna veckorna, men där den samlade bilden visade något mer och större än de enskilda fallen.)

3) Skicka ut frågan!
Med en enkel kommunenkät får du en bas av kunskap som kan ge en hel serie artiklar eller inslag under sommaren. Hur skiljer sig de lokala ordningsreglerna för vindrickande i parkerna? Har kommunen en jämställdhetsplan med lönekartläggning? Vad har högsta tjänstemännen för förmåner? Vad fick förvaltningarnas senaste personalfester kosta?…

Det finns många frågor där svaren kan skapa intresse och reaktioner även under de varma sommarmånaderna (eller just då!). Och där kommunen kan och ska leverera svar även om ordinarie ansvariga är på semester.

(Tänk dock på mejlenkätens grundregel: testa frågorna på tre innan du skickar till 30! Annars är risken stor att du får svar fulla med motfrågor och svar som inte kan jämföras.)

(Mer om mejlenkäter har skrivits här.)

4) Hitta handlingarna!
Vilken story man än väljer, så kan man vara säker på att det finns pusselbitar som saknas. Perspektiv som aldrig kommit fram, fakta som förblivit fördolda.

Chansen är stor att dessa nya beståndsdelar står att finna någonstans där redaktionen faktiskt inte tittat – nämligen i dokumenten.

Jag ser ofta exempel på att reportrar gör sig alldeles för beroende av muntliga källor. I synnerhet vi som jobbar med etermedier; tillgången till ”nån att synka” kan i värsta fall avgöra storyns öde, samtidigt som ingen ens tänkt tanken att ta reda på vad som faktiskt finns dokumenterat och tillgängligt i skrift. (Jag har också flera gånger konstaterat att dokumentet kan vara en utmärkt nyckel till att få intervjupersonen att berätta mera – oavsett om det handlar om en motvillig makthavare, villig vevare eller extremnervös expert så blir intervjun bättre när de vet att du vet vad de redan skrivit i ämnet.)

Testa själv! Om det finns få handlingar – se till att begära ut alla. Om det finns väldigt många – begär ut listan och gör ett urval från vad som verkar mest spännande.

Och missa inte mejlen! Det är långtifrån givet att tjänstemän och politiker valt att diarieföra allt som har med ärendet att göra. Därför begär du att få ta del av de centrala spelarnas in- och utboxar, för att sedan fortsätta med en begäran om de mejl vars rubriker verkar intressanta. Fler än en gång har mejlkonversationer lämnat viktiga bidrag till journalistiska historieskrivningar i stort eller smått; från tunga kartläggningar av ”spelet bakom kulisserna” (Eskilstuna-Kurirens Mathias Ståhle vann en guldspade för den här granskningen av Vänsterpartiet 2008) till färgstarka detaljer och pikanta formuleringar.

5) Ta hem avvikelserapporterna!
Det har skrivts förr men det förtjänar upprepning: när någonting går fel kommer någon att tvingas skriva en rapport som måste skickas någonstans. De rapporterna kan vara en guldgruva för den granskande reportern!

Om du intervjuar kommunens restauranginspektör kommer du att få allmäna svar om hygienen på krogarna. När du begär ut rapporterna får du detaljerna om det ruttna köttet i det skitiga köket.

Samma sak gäller brister i förskolan, i äldreomsorgen eller kriminalvården. Gör en fem minuters hjärnstorm på redaktionen och ni kommer att komma på ämnet där varken ni eller konkurrenten varit förr – eller ämnet ni trodde var genomtröskat men där avvikelserapporterna ligger oupptäckta.

(Mitt eget tydligaste exempel: rapporterna om rymningar från svenska fängelser som visade på systematiska brister som Kriminalvården själv missat – en tvådagarsgranskning som finns förevigad av svt:s Öppet arkiv: del 1 och del 2.)

6) Testa ett påstående!
Fick kommunalrådet kritik för sitt utspel i juni? Nu har ni tid att reda ut vad som är sant i ämnet. Vad påstod landstingsrådet i våras om sjukhusbemanningen? Räkna på om det var rätt.

Makthavarens minne är ofta kort och selektivt. En journalistik som bara fokuserar på vad makthavaren vill göra från och med nu missar en viktig del av uppdraget – att granska utsagorna om hur verkligheten faktiskt ser ur.

Känns det svårt att välja makthavare och påstående? Använd tipset från vår förra post: kolla vem som är i tjänst! Vederbörande måste naturligtvis få möjlighet att försvara sig när ni hittar skillnaderna mellan deras påståenden och verkligheten, och jobbet blir förstås mer spännande om personen kan intervjuas på plats och inte bara på telefon från något semesterparadis.

7) Gör egen statistik!
Ja, journalister är ofta livrädda för siffror. På ett sätt är rädslan befogad eftersom det ofta blir fel när journalister befattar sig med siffror och statistik.

Men det borde inte hindra oss från att göra bra saker. I dag erbjuder nätet lysande resurser för den intresserade, från SCB:s databaser – över allt från inkomster och arbetslöshet till vilka namn som är de populäraste för nyfödda i olika delar av Sverige – till Google Trends – som jag själv upptäckte så sent som härom veckan (tack vare en lysande föreläsning av Andreas Ekström i Almedalen) där man kan följa och jämföra intresset för olika sökbegrepp på Google.

Ja, all statistik bör tolkas med försiktighet och noggrannhet. Ta hjälp av experter – ett samtal till SCB eller BRÅ är inte bara en säkerhetsåtgärd för att undvika missförstånd, utan kan också bidra till förståelse och exakthet i formuleringarna kring vad man faktiskt upptäckt. (”Fler anmälningar” behöver inte betyda ”Fler brott” – eller ens ”Fler anmäler” – men kan förstås ändå vara en nyhet.) (Och nej, antalet googlingar i Trends säger inte mer än att många googlat på ett visst begrepp vid en viss tidpunkt. )

Kom ihåg möjligheten att begära ut opublicerade siffror! Bara för att det inte skrivits något pressmeddelande om den lokala utvecklingen av försörjningsstödet eller användningen av ROT- och RUT-avdrag i länet så betyder det inte att uppgifterna inte finns.

Nu är dessutom den tid på året då många samhällsaktörer själva börjar sammanställa halvårssiffror över sin verksamhet. Jobbet kanske redan är gjort – och bara väntar på sin reporter!

8) Följ upp det som inte hände!
De flesta redaktioner brukar försöka få till någon typ av ”Vad hände sen?”-journalistik på sommaren. Man kollar vilka som var de stora nyheterna för ett, tre eller tio år sedan, och återvänder sedan till ämnet och någon eller några av huvudpersonerna.

Det är en utmärkt metod för att hitta stories i sommarvärmen (och blev ett bra tips i en av kommentarerna till vår förra post!) men riskerar ibland att landa i lite väl enkla ”Nu är det bättre”-vinklar.

Det sker inte nödvändigtvis för att vi faktiskt kan slå fast att det blivit bättre utan för att vi i ett ögonblick av slapphet ställer frågan till personer som har ett intresse av att ge en positiv bild. (”Hej kritiserade verksamheten, har ni fortfarande kris?”)

Fundera i stället över hur ni på riktigt kan mäta utvecklingen. Går det att avläsa något ur antalet anmälningar eller klagomål, eller finns det kanske en kontrollmyndighet som gjort inspektioner under tiden som gått, eller…?

Viktigast här: kolla vad som inte hänt sedan den stora uppmärksamheten. Låt inte nuet styra frågan om vad som borde gjorts (”Jo, vi var kritiserade, men vi har ju vidtagit massor av åtgärder!!”), utan gå tillbaks till vad som faktiskt sades då: vilka var löftena och utredningsförslagen som alla då såg som nödvändiga? (”Menar du att vi skulle ha skjutit till pengar också??!!?”)

Det är lite win-win för reportern här. Antingen visar det sig att utvecklingen faktiskt brutits, vilket förstås är en nyhet, eller så avstannade allt när strålkastarna vändes bort. Det viktiga är att du så långt som möjligt försöker skaffa dig en egen bild av utvecklingen – och inte bara blir mikrofonhållare åt ansvariga som aldrig kommer att säga annat än att allt blivit bättre. (Och som strängt taget aldrig erkände att det var kris för ett år sen heller.)

Naturligtvis åker vi och träffar människor också, helst alla tänkbara parter, men vi gör det mot en fond av fakta, inte med en föreställning om att tre svar på ”Bättre?”-frågor ger oss hela sanningen om vad som hänt sen sist.

9) Kolla årsredovisningen!
Det företag ni kollade i våras hade då fortfarande inte lämnat in årsredovisningen för föregående verksamhetsår. Ni tänkte då att ni skulle kolla senare.

Nu är senare.

Tänk på att det inte bara är intressant med det halvskumma bolaget som sålde skräp till pensionärer. Lika intressant är dataspelsföretaget som spådde sig självt en lysande framtid när det drog igång för två år sedan – eller för den delen kommunens helägda bolag där en stor del av verksamheten placerats. Eller de lokala friskolornas bolag, eller…

Förutom bolagets ekonomiska utveckling kan en årsredovisning innehålla flera andra typer av spännande information: allt från ersättningar till styrelse och vd och könsfördelningen bland personalen till signaler om framtida utveckling av verksamheten. (Lär dig genomskåda kodorden bara: om det ser ljust ut är det oftast ledningens förtjänst – finns det mörka moln på himlen är det marknadens fel.)

10) Spara reklamen!
De kommersiella budskapen tar inte semester – och det bör inte den granskande konsumentjournalistiken göra heller!

På 90-talet gjorde jag flera lokala granskningar som helt byggde på att jag själv sparade reklam – och jämförde påstådda ”Tidigare pris”-uppgifter med hur de tidigare priserna faktiskt varit, eller i efterhand granskade påståenden av typen ”Priserna gäller bara i dag” som syftade till att stressa fram inköp helt i onödan.

I dag bör uppmaningen också tolkas digitalt. Alla annonsörer satsar på webben – och tillfälliga webb-erbjudanden kan vara lika omöjliga att hitta i efterhand som ett kastat reklamblad på 90-talet.

Lär dig dumpa skärmar (om du inte kan det så läs våra tips) – och pröva alla påståenden om specialerbjudanden, tillfälliga superpriser och fantastiska chanser.

Och försök upprätthålla tanken att allt faktiskt kan prövas. En sommar för flera år sedan blev jag inblandad i en granskning där ett företag listade namngivna vinnare i sina webbannonser. Vi hade fått tips om att uppgifterna var fejkade och funderade länge på hur vi skulle kunna kolla det. Till slut hittade vi ett ovanligt namn bland vinnarna. Tre dagar senare hade vi lyckats kontakta samtliga innehavare av detta namn, och frågat om de vunnit något hos företaget i fråga. Det hade ingen, och kontrollen blev en effektiv punktering av bolagets utfästelser.

Glöm inte att sedan försöka konfrontera de ansvariga. Inte bara för att de förstås ska få svara med sina bästa argument, utan också för att ansvarsintervjuer om reklampåståenden ibland kan få ett direkt underhållningsvärde.

(Och läs Anders Nymans gästblogg om konsumetnyheter och -granskningar!)

Vilka är dina bästa sommarjobb? Dela med dig i kommentarerna!

Sex heta tips: så fixar du egna nyheter i sommarvärmen

Efter Almedalen går en stor del av det offentliga Sverige ner på sparlåga. Sannolikheten ökar plötsligt dramatiskt att den ansvarige politiken är på semester, kunnigaste tjänstemannen inte nås förrän om en månad och pressekreteraren på det stora företaget ursäktar sin okunskap med att vederbörande är vikariens vikarie.

Ett till synes hopplöst läge för kvalificerad nyhetsjakt, men inte alls ett ohanterligt läge.

Det går utmärkt att bedriva egen journalistik inom viktiga ämnesområden också under årets varmaste veckor. Det handlar bara om att tänka efter lite extra innan man börjar.

Därför här – våra bästa tips för nyhetsjakt i sommartid:

1) Välj ämnen som inte tar semester! Om du funderat på en kartläggning av tillgänglighet för funktionshindrade, en genomgång av läget för de lokala friskolorna samt en granskning av matsnusket på restaurangerna så skulle jag rekommendera dig att spara skolorna. För även om du (med hjälp av våra övriga tips) lyckas hitta rader av anmärkningsvärda uppgifter med både nyhetsvärde och allmänintresse, så kommer du att få problem med både intervjuer, miljöer och bilder. Skolorna är stängda, lärarna har semester och eleverna sommarlov.

Visst, får du ett tips om att den mest ansedde rektorn förskingrat pengar så bör det kollas direkt oavsett årstid, men om du väljer mer ämnesmässigt så kan skolorna utan problem vänta till hösten.

2) Välj fenomen med många påverkade! (Vilket inte behöver betyda ”sommarfylleriet”.) (Även om detta kan vara ett exempel.)

Du vill kunna hitta folk som berörs av din nyhet, och sannolikheten att du hittar en sådan är större ju större gruppen är.

Detta betyder förstås inte att du ska välja bort angelägna nyheter som gäller små grupper till förmån för meningslösheter som berör flera. Men om du vill ge dig på ett ämne med väldigt få direkt berörda bör du satsa extra mycket krut på att tidigt försäkra dig om att du har ett möjligt case som håller och ställer upp. (Eller att du har en arbetsledare som håller med dig om att ämnet är så angeläget att storyn klarar sig även utan case.)

3) Bygg från caset! Vilket kan vara ett sätt att vända på frågeställningarna 1 och 2: i stället för att leta människor utifrån ett ämne så väljer du story utifrån de personer du redan har tillgång till.

Varje redaktion har en outnyttjad guldgruva i form av alla de personer som själva hört av sig med sina berättelser. Min erfarenhet är att vi generellt är rätt dåliga på att använda den guldgruvan, något som under sommaren inte längre kan försvaras med det klassiska argumentet att det finns ett sådant flöde av utifrån-nyheter (pressmeddelanden, händelsenyheter och andra redaktioners nyheter) att vi aldrig behöver göra någon djupdykning i mejlkorgen. Den tid på året då det är extra svårt att hitta personer till våra stories kanske det kan vara läge att bygga en story utifrån en person i stället.

Så in i mejlboxen och leta! I din egen och/eller redaktionens. Det tar inte lång tid innan du hittar en potentiell guldklimp, och om tipset bara är någorlunda färskt och berättelsen någorlunda solid kan du ha skakat liv i sommarens stora scoop.

4) Be om berättelser! I de sällsynta fall där redaktionsmejlen inte är full av guldklimpar så kan det vara läge för påfyllning.

Jag har sagt det förr och säger det igen: den viktigaste förklaringen till att en redaktion (eller reporter) inte får några tips brukar vara att man inte bett om dem.

Är ni riktigt ambitiösa drar ni igång en crowdsourcing kring ett aktuellt ämne, annars kommer redan en enkel efterlysning att göra underverk. Min erfarenhet är att man ska vara tydlig med sitt tema och med sin reporteridentitet: ”Reporter Anna vill ha tips om maten” lockar mer än ”Tipsa tidningen om nyheter”.

5) Sök fakta och funktioner, inte personer! Ett kommunalråd kan ta semester och en förvaltningschef vara frånvarande. Men siffrorna över investeringarna och rapporterna från inspektionerna måste vara tillgängliga året om. Så fråga inte bara efter den som kan ett ämne – fråga efter dokumenten och uppgifterna som ger dig bästa kollen!

På motsvarande sätt kan man tänka kring intervjuer. Om ni tagit upp frågor kring ett angeläget ämne så måste det förstås finnas personer på plats som kan hantera även dessa under sommaren. Behövs kunskap om detaljer kan närvarande tjänstemän alltid sätta sig in i dessa – hur skulle de annars göra om t ex en kontrollmyndighet hörde av sig? (Nej, jag rekommenderar inte att du explicit ska hota med JO under de första två–tre samtalen. Men hinner det bli fyra och fem så kanske frågan ska väckas med redaktionschefen.)

Handlar er granskning om en specifik makthavare blir det dock svårt (”Kommunalrådets resor”). Då kan det vara idé att faktiskt anpassa utgörningen efter vederbörandes semester. På regeringen.se kan man t ex se vilka veckor olika ministrar är i tjänst under sommarveckorna.

6) Alla har inte ledigt! När man spånar sommarjobb är det lätt att man fastnar i ämnen som berör sol och hav. Glasstester och badtemperaturer blir självklara delar av sändningar och sajter. Men faktum är att en stor del av samhället faktiskt pågår precis som vanligt under sommarmånaderna – och är minst lika tillgängliga för rapportering och angelägna för granskning som någonsin annars.

Sommarvärmen må vara skön för strandbesökarna – men blir ett elände på arbetsplatsen där chefen struntat i att fixa ventilationen. Glassen må smaka utmärkt – men restaurangen närmar sig likväl konkurs vilket visar sig om man bemödar sig om att granska årsredovisningen. Ett besök på äldreboendet kan ge ett svar på vem som fick rätt om sommarbemanningens konsekvenser detta år…

Vilka sommartips har vi missat? Fyll på i kommentarerna!

Gästblogg: Så växte grävet i Facebooktrådar och motattacker

Sydsvenskans pågående granskning av arbetsmarknadssatsningen Jobb Malmö har väckt en hel del uppmärksamhet. Vi reagerade på att man lyckats använda offentlighetsprincipen för att få ut meddelandetrådar från Facebook, och bad reportern Jens Mikkelsen om en gästblogg. Resultatet kommer här – om en Facebooktråd men framför allt om motattacker som hjälpt snarare än stjälpt granskningen. Från Jens M och kollegan Olof Westerberg – vars grävande för övrigt fortsätter i detta nu.

Vår granskning av arbetsmarknadssatsningen Jobb Malmö har mötts av massivt motstånd från kommunens kommunikatörer, jurister och inhyrda pr-konsulter.

Flera gånger har vi förekommits av pressmeddelanden och internutredningar som skulle ta udden av våra avslöjanden. Varje gång har motattackerna gynnat oss.

Vi hade hållit på några veckor när vi den 28 februari beslutade oss för att begära ut handlingar. Målet var att belägga att enskilda tjänstemän på Jobb Malmö tagit emot mutor för att placera ut praktikanter på privata företag. Med en förteckning över alla Malmöbor som ingått i Malmö Stads arbetsmarknadsinsatser de senaste åren kunde vi börja ringa in de berörda deltagarna. Vi hoppades också kunna belägga att flera deltagare var släkt eller nära vänner till höga chefer inom Jobb Malmö.

Handläggningen av vår begäran drog ut på tiden. Först efter en månad fick vi veta att förvaltningsledningen bara två dagar efter att vi skickat vår begäran, startat en egen utredning. Tre veckor senare, medan vi fortfarande planerade publiceringsordning, kom ett pressmeddelande. Förvaltningen berättade att de på eget initiativ startat utredningen så fort ett antal misstänkta oegentligheter kommit till deras kännedom. I pressmeddelandet framkom också att misstänkta mutbrott polisanmälts och att tre ”oregelrätta” anställningar avslöjats. Exakt samma uppgifter som vi arbetat hårt med att belägga.

Syftet var uppenbart. Genom att gå ut med pressmeddelandet ville de ta udden av vårt avslöjande. Effekten uteblev.

Vi hade inte hunnit belägga mutmisstankarna fullt ut. Men nu, efter att förvaltningen polisanmält två av sina egna medarbetare, blev uppgifterna skrivbara. Vi kunde dessutom avslöja att det handlade om betydligt fler än tre ”oregelrätta” anställningar, och att vänskapskorruption fanns på betydligt högre nivå i organisationen.

I de följande artiklarna kunde vi till exempel visa att Jobb Malmös affärsområdeschef och hans närmaste underlydande, båda blivit kollegor med både släkt och vänner (båda har nu fått andra arbetsuppgifter). Vi har även avslöjat hur tunga Malmöpolitiker har utnyttjat sin position för att hjälpa anhöriga. En konsekvens blev att hela den politiska ledningen för Jobb Malmö har avgått.

Vid ytterligare tillfällen har Malmö stad förekommit våra avslöjanden med egna pressmeddelanden. Varje gång bara dagar, eller timmar, efter att vi börjat ställa frågor. Malmö stads proaktiva kommunikationsstrategi har lett till ett antal övertidstimmar, men i sak har den inte skadat oss. Tvärt om. I samtliga fall har vi kunnat berätta betydligt mer.

Som att cheferna på förvaltningen inte alls överrumplades av uppgifterna om misstänkta oegentligheter, som det stod i pressmeddelandet, utan att de i själva verket mörkat uppgifterna i sex månader.

Malmö stads tillämpning av offentlighetsprincipen har också förvånat oss. Ena stunden har vi fått ut hundratals kontrakt på åtgärdsanställda med fullständigt person- och adressuppgifter. Andra gånger har vi fått avslag på samma typ av begäran, av hänsyn till ”enskilda personliga förhållande”. I skrivande stund väntar vi fortfarande på material vi begärde för drygt två månader sedan.

Vi insåg tidigt att alla tjänsteärenden inte hanterades via jobbmejlen och nåddes till exempel av uppgifter om att arbetsmarknadskommunalrådets anhöriga hade uppvaktat Jobb Malmös näst högsta chef, för att få hjälp. Konfronterad med uppgiften medgav chefen att hon diskuterat saken med kommunalrådet i en sluten Facebooktråd. Eftersom konversationen rörde hennes tjänsteutövning krävde vi att få ett utdrag. Det fick vi. Det är en av många oväntade vändningar vi mött under vår granskning av Jobb Malmö. En verksamhet som varje år omsätter runt 280 miljoner kronor.

I dagarna kommer nya avslöjanden, läs mer om alla turer på: www.sydsvenskan.se/malmo/jobb-malmo-2/

Några tips:

# Allmänna handlingar behöver inte vara inkomna till myndigheten. Det visar vårt Facebookexempel.

# Få inte panik av pressmeddelanden. Beskriv kopplingen mellan granskningen och pressmeddelandefloden. Berätta det som inte står i pressmeddelandet.

# Blod är ofta tjockare än vatten. Vi gjorde släktträd för chefer och politiker – och hittade deras anhöriga i Jobb Malmös insatser.

# Begär ut mycket handlingar. Dels ger det ett större material att arbeta med. Dels blir det svårare för kommunen att veta vad vi vet – och vad vi kan tänkas publicera.

Jens Mikkelsen och Olof Westerberg

Femte delen i Scrapingskolan

Efter en tids uppehåll är nu äntligen den femte delen i Scrapingskolan här! Jag går igenom hur man använder kalkylbladet i Google Docs för att scrapa material från flera webbsidor samtidigt.

Hemligheten är att göra det i flera steg. I det första steget scrapar man ihop ett antal länkar. I det andra steget använder man sedan de länkarna som argument till ytterligare en importXML-funktion – som scrapar själva de data man var ute efter.

I och med denna del av Scrapingskolan lägger vi Google Docs bakom oss. I nästa avsnitt ska vi sätta tänderna i Google Refine i stället!

Lycka till!

Sommarvikariens gyllene regler

Då var sommaren här igen, och med den sommarvikariernas inträde på redaktionen.

Eller för att vända på perspektivet: redaktionens mottagande av sommarvikarierna.

Vi vet att många av våra läsare tillhör kategorin som nu tar sina första steg ut på arbetsmarknaden efter den långa förvaringen i utbildningsväsendets mjuka rum. Vi vet att ni vet att det är över nu. Och det börjar nu.

Här några enkla ord på vägen, baserade på egna erfarenheter som kollega, arbetsledare – och vikarie:

1) Sätt igång direkt!
Får du inte något utlägg första dagen? Hitta en egen nyhet! Har du ingen på lager? Uppdatera den senaste du gjorde på utbildningen! Får du en fråga om ett halvljummet utlägg? Åk på den!

Jag har själv vid åtminstone tre tillfällen fått möjlighet att ta mig an luddiga men akuta nyheter redan första dagen på sommarviket – som alla snart visat sig vara jättestories som toppat sändningen på kvällen. Jag inser att det till största delen berodde på tur, och på ett visst förtroende från chefen och/eller brist på folk – men jag vet också att en del berodde på mig. Nämligen den delen som sa ”Visst!”

(Och nej, de kommer inte att lyfta storyn ifrån dig när den visar sig vara en riktig nyhet. Möjligen får du jobba ihop med en mer erfaren reporter – eller en annan sommarvikarie. Vilket inte behöver vara dåligt.)

2) Lär dig systemen!
Ett webbpubliceringsverktyg, en researchtjänst och ett redigeringsprogram kan kännas övermäktigt att ta in den första dagen. Nå, men återvänd då en dag senare och se till så allt sitter. Det finns nämligen ett läge som är mycket sämre lämpat för att testa din kunskap om systemet.

Det skarpa läget.

3) Kom med egna idéer!
Det finns på de flesta redaktioner en enkel sak som avgör vilka reportrar som får jobba med egna stories och vilka som inte får det. Vilka som i stället får de lite halvtråkiga utläggen av ”Du kan väl kolla om det är nåt?…”-typ. De reportrar som initierar egna stories får göra dem och kan avböja utläggen.

(Ett tips är dock att inte säga nej direkt utan först höra vad det handlar om. Ett spännande utlägg kan du förstås vara intresserad av.)

4) Gör ut!
Det kan låta självklart men jag har sett hundratals idéer försvinna i evighetslånga researchträsk. Tyvärr är det ibland frestande för både reporter och arbetsledare att säga ”Kolla lite mer så stämmer vi av på torsdag” i stället för ”Kör!” – och detta just i det läge då storyn i själva verket skulle behöva den uppstramning som ”Vi kör på torsdag!” ger.

5) Kör inte på torsdag!
Torsdag och onsdag är dåliga dagar för egen journalistik. Jag fick höra det av en erfaren kollega på Tvärsnytt nån gång på 90-talet och det håller forfarande.

Förklaringen är främst att nyhetsflödet är som mest självgående då: händelsenyheter och utspel får trängas med alla reaktioner och uppföljningar på nyheterna från veckans början. Sedan på fredag börjar det lugna ned sig igen, inför helgen.

6) Lägg inte stories!
Ett gammalt råd som tål att upprepas. Självklart ska du inte pressa in verkligheten i en drömtänkt morgonmötesmall, men om du lärt dig verktygen för nyhetsjakt så hittar du en annan story att ta med tillbaks till desken.

Den kan vara lite annorlunda, den kan vara helt tvärtom, den kan rentav vara en helt annan – men den kommer! Sedan är det upp till chefen att gilla den eller inte. Du kan i vart fall vara helt säker på att chefen gillar att du inte kommer tillbaks tomhänt.

7) Famna ämnet!
Jag har hört många elaka saker om sommarvikarier och en av de elakaste var att Man fick hålla handen hela vägen in i redigeringen. Det betyder att reportern ingenstans tog över storyn och gjorde den till sin egen. Hellre än att gå och fika eller göra något annat i väntan på att ”rätt” person ska ringa tillbaka – lägg din förmiddagstimme på att plöja alla artiklar som skrivits i ämnet, och gärna också originaldokument som utredningar, beslut och promemorior. Du blir påläst om ämnet och kan om inte annat ställa betydligt bättre frågor när personen du sökt efter en timme ringer upp.

Det värsta som kan hända efter det första kollsamtalet är att du vid återkomsten till chefen får ett gäng påfrågor som du inser att du missat att ställa, men som du också inser är fullständigt självklara. (Okej, skulle det ändå inträffa är det bara att bita ihop och ringa tillbaks en gång till. Vi rekommenderar inte strategin att börja argumentera med chefen om påfrågornas relevans. Vi skulle direkt avråda från strategin att ljuga och börja hitta på svar för att undvika genansen.)

8) Använd kollegorna!
En gammal favorit som fortfarande håller – och även gäller (eller borde gälla) mer erfarna reportrar.

Jag gick en gång på stan med en kompis som alltid frågade folk om vägen utan att ens börja leta själv eller titta på någon karta (detta var före Google Maps med GPS i mobilen). När jag frågade varför hon gjorde det sa hon att ”Jag gillar ju själv att hjälpa andra om jag kan, så jag utgår från att andra också gör det!”

Samma regel gäller på redaktioner.

(Undantag: stressade arbetsledare som jobbar för dagen. Dessa vill ha besked, inte nya frågor.) (Möjligen ”Ska vi köra?”)

9) Förminska dig inte!
Eller åtminstone inte dina stories! Jag har genom åren (och somrarna) sett ett otal lysande egna nyheter förvandlas till korta morgoninslag trots att det fanns potential för en stor satsning, samtidigt som jag sett huvudsändningar toppas av betydligt ljummare nyheter. Som av en tillfällighet har den första storyn hittats av en vikarie och den senare av en tung veteran!

Men det är inte alltid redaktionen som malt ned vikariens idé – ofta har vederbörande själv föreslagit det lilla formatet, som en slags säkerhetsventil mot kritik för förhävning.

Varje gång jag hör en vikarie inleda en insäljning med orden ”Det är ingen kioskvältare men…” så osäkrar jag min skjutjärnsanalys. Varför är det ingen kioskvältare? Vad saknas? Är det något i storyn som inte gör den jätteintressant eller nåt i reportern som inte vågar förstå det?

Är du rädd att du ska få kritik för att du sålt in din story för hårt? Det behöver du inte vara – dina chefer kommer att ta ned dig på jorden långt före publicering om du låtsats att det är en kioskvältare som det inte är. Ett tips är att vid det första mötet med chefen alltid börja med att beskriva storyn (börja med ”Jag har hittat en grej om…”, spara det mest uppseendeväckande till slutet och berätta storyn däremellan. En variant om du har ett nytt spännande begrepp som väcker nyfikenhet kan vara att börja med att fråga ”Har du hört talas om…?”), men sedan ha som reflex att svara ”Ja jag tycker ju det” på alla påfrågor av typen ”Tycker du att det är en bra grej?”

10) Ha kul!
En sommarsejour innehåller inte bara generellt färre givna tunga utifrånnyheter än motsvarande period höst, vår eller vinter. Den innehåller också ett betydligt större utrymme att göra stories efter eget huvud – tunga eller lätta – och därtill en större öppenhet för nya formgrepp vid utgörandet (cheferna är ofta också vikarier; reportrar som känt sig instängda i den ordinarie organisationen och nu vill visa hur man kan jobba mer välkomnande mot nya idéer).

För att inte tala om att sommarkvällarna brukar erbjuda betydligt fler trevliga after work-möjligheter på stadens uteservering än resten av året. Och på reportageresa i länet kan man testa glass!

Vilka är dina bästa tips till sommarvikarien? Och vad vill du som är ute på vikariat läsa mer om? Fyll på i kommentarerna.

(Sen rekommenderar vi förstås gärna några gamla favoritposter till sommarvikarien, exempelvis den om hur man hittar nyheter, hur man gör vardagsgräv, hur man vässar egna stories, hur man hittar case och hur man får tag på folk.

Sen kanske också vår överlevnadguide för praktikanter och reflektioner om julnyheterna kan äga viss relevans, från ett lite annat perspektiv.)

Gästblogg: Hur avgöra legitimiteten i undersökningar?

Dagens gästskribent är Torbjörn Sjöström, vd för undersökningsföretaget Novus och flitig debattör i frågor om undersökningars tillförlitlighet. Tveklöst är Torbjörn själv en aktör på den marknad som opinionsundersökningar blivit – men han har också intressanta tankar tyckte vi. (Och den som tycker han är helt ute och cyklar på någon punkt är varmt välkommen att säga emot i kommentarerna – eller rentav höra av sig med en idé om en svarspost!)

Undersökningar är ett bra sätt att skapa intresse och en spännande undersökning är en väldigt bra grund för att skapa en artikel. Men vilka mätningar kan man lita på?

Undersökningar och statistik kan låta krångligt, det används ord som kan upplevas som avskräckande och få det att verka som någon mystik, men i regel är det inte så svårt som det kan verka, det finns väldigt få hemliga formler som utnyttjas, grunden är relativt enkel och är faktiskt baserad på två saker:

Sunt förnuft och slumpen.

Grundregeln är att lita på magkänslan, var kritisk, verkar en siffra för bra för att vara sann, så är den tyvärr ofta det. Det betyder så klart inte att man skall avfärda spännande upptäkter, men man bör granska det noggrannare.

Några tumregler:

Är resultatet överraskande, kontrollera extra noga.
Urvalet måste vara slumpmässigt oavsett metod. Kan respondenter själva aktivt söka sig till en undersökning så kommer det ge snedvridningar på något sätt.
Telefon och webb går bra förutsatt slumpmässigt urval.
Bortfallet ännu så länge inget problem i telefonintervjuer.
Akta er för ledande frågor eller obalanserade svarsalternativ. En undersökning är inte en intervju, man strävar här alltid efter att ha en neutral fråga och balanserade svarsalternativ.
Det går bra med färre än 1 000 intervjuer.
Kontakta undersökningsföretaget vid tveksamheter, de är ansvariga för första publicering, och skall kunna ge tillfredställande svar. Dock kan de bara kommentera de data som är publicerat.

Det fina med undersökningar är att man genom ett fåtal intervjuer faktiskt kan dra slutsatser om en mycket större grupp, t ex hela svenska folket. Om man utgår från detta perspektiv, genom att t ex genomföra 1 000 intervjuer kan man dra slutsatser om 7 miljoner röstberättigade svenskar. Det är 0,14 promille av befolkningen. Hur kan det räcka?

Svaret är slumpen. Genom att alla röstberättigade svenskar har en känd sannolikhet att väljas ut för intervjun så kan man genom slumpens fantastiska egenskaper få ett urval som är representativt på ålder, kön, inkomst och framförallt åsikter.

Det är ju åsikterna man vill mäta, inte hur många män/kvinnor det bor i sverige. Den lilla grupp man väljer ut skall ha åsikter som stämmer överens med hela populationen som man vill mäta.

Slumpen fixar detta.

I regel används primärt idag två metoder för att genomföra kvantitativa undersökningar (för att kunna dra slutsatser kring en större grupp än den tillfrågade) i Sverige. Genom telefonintervjuer och webintervjuer (postala undersökningar förekommer också, men i mindre omfattning).

Båda metoder har olika styrkor och svagheter.

Om vi börjar med telefon, så är registret lätt att få tag på, alla har ett (eller flera) telefonnummer och näsan alla har nuförtiden registrerade nummer (det var värre för några år sedan då fler hade oregistrerade kontantkort), m a o urvalet kan anses vara slumpmässigt på befolkningen. Samtidigt kan det vara svårt att ställa känsliga frågor, finns risk för s k intervjuareffekt, respondenten kan ledas att svara utifrån påverkan av den som intervjuar. Det är också så att andelen som inte svarar har stadigt ökat (bortfallet).

Intervjuareffekten och bortfallet har visat sig ha mycket liten faktiskt påverkan på resultatet, t ex bortfallet verkar fortfarande vara slumpmässigt och de flesta intervjuare är professionella.

Undersökningar baserade på telefonintervjuer kan anses vara väldigt trovärdiga. Men det största problemet är kostnaden, det är få som är intresserade av att betala det pris som det kostar att genomföra denna. Det är också praktiskt svårt att genomföra vissa typer av undersökningar, t ex om man vill visa bilder eller film.

Webundersökningar är som insamlingsmetod bättre, man kan visa bilder och film. Intervjuareffekten är obefintlig och respondenten har i regel lättare att svara på känsliga frågor. Däremot är urvalet en mycket större utmaning.

Det finns inga nationella epost register. Hur kan man dra ett slumpmässigt urval på tex alla röstberättigade?

Undersökningsföretagen löser detta genom att bygga upp minisverige (paneler). Två huvudteorier används. Slumpmässig rekrytering och självrekrytering.

Slumpmässig rekrytering utgår från nationella register där man väljer ut respondenterna slumpmässigt och sedan bjuder in dem att delta i panelen. För att få vara med måste man bli både utvald och tillfrågad.

Självrekrytering går ut på att man låter alla som vill vara med, t ex genom annonser och sponsrade länkar. Ofta lockar man med någon form av belöning, som lotterier och avancerade shoppar där man kan växla in sina poäng mot fina saker.

Novus har genomfört Sveriges största studie, finns att ladda ned här.

Syftet var att avgöra om det fanns någon skillnad mellan självrekryterade paneler och slumpmässigt rekryterade. Det korta svaret är ja, ett antal negativa effekter finns i självrekryterade paneler som gör att deras tillförlitlighet minskar kraftigt. Läs mer i Novus rapport.

1 000 intervjuer är inget bra nyckeltal.

Det händer inget magiskt med tillförlitligheten när man uppnår 1 000 intervjuer. Varför just detta intervjuantal har blivit någon form av sanning är snarare en förenkling. Denna förenkling möjliggör att man även kan säga något om undergrupper, tex unga män och ändå ha tillräckligt många intervjuer för att felmarginalen inte skall sticka iväg. Om en undersökning är genomförd på ett slumpmässigt urval så kan man dra bra slutsatser på t o m 100 intervjuer. Men under hundra så brukar felmarginalen bli större än skillnaden mellan de olika svarsalternativen.

Självklart är detta en grov förenkling av hur undersökningsbranschen ser ut, men detta räcker för att kunna hantera de enklaste fallen.

Ekot gjorde sina riktlinjer publika under 2013, där förordar Ekot nästan enbart telefonintervjuer. Detta är på många sätt en för hård tolkning, där de satt ribban väldigt högt för att inte råka ta med någon felaktig undersökning. Det hade varit bättre om de snarare fokuserade kring om urvalet var slumpmässigt eller inte, dock vill Ekot samtidigt begränsa antalet undersökningar kraftigt, och med det i åtanke så kan man förstå deras inställning.

Lite mer information om undersökningar finns att läsa här:

Telefon eller webb, urvalet är centralt: https://www.novus.se/vaara-tjaenster/telefon-eller-webb,-urvalet-aer-centralt.aspx

Vad är representativitet: https://www.novus.se/vaara-tjaenster/vad-aer-representativitet.aspx

Hur kan väljarbarometrar skilja sig åt så: https://politikerbloggen.tv4.se/2012/12/12/hur-kan-valjarbarometrar-skilja-sig-sa-mycket-at/

Dåliga undersökningar ger uppseendeväckande resultat: https://www.dn.se/debatt/daliga-undersokningar-ger-uppseendevackande-resultat

Undersökningsbranschen måste ta ansvar för sina mätningar: https://www.medievarlden.se/diskussion/2013/05/varning-for-sjalvrekryterade-paneler

Skandalen har stärkt SD-anhängarna: https://www.svd.se/opinion/brannpunkt/skandalen-har-starkt-sd-anhangarna_7709264.svd

Om Mediernas granskning av undersökningar: https://www.expressen.se/debatt/visa-felmarginalen-i-valjarbarometrarna/

Torbjörn Sjöström

Gästblogg: Dejtingsajter och Facebookgrupper – så hittar du källor på avstånd

Dagens gästbloggare är Jenny Berggren och Björn Wendelborn Barr från tidningen Byggnadsarbetaren, som grävt om en svensk byggjättes förehavanden i andra länder. De delar med sig av sina erfarenheter av hur man hittar källor i andra länder – online och offline.

På tidningen Byggnadsarbetaren bestämde vi oss för att granska byggföretaget Skanskas utlandsverksamhet. Vi hade några huvudspår klara men började med att bland annat prata med fackliga organisationer och skanna av lokala nyhetsmedier (Google Translate är din vän!) i länder där Skanska är verksamma.

Vi valde sedan att fokusera på en svartlistningsskandal i England och på att arbetare i Peru hade stämt företaget efter att de utsatts för en kidnappning då de arbetade för Skanska. Nu var det knepiga att, från Sverige, hitta fram till relevanta källor i respektive land.

I Peru var arbetarnas advokat en nyckelfigur. Via peruansk webb-tv visste vi hans för- och efternamn samt hur han såg ut men där tog det stopp. Det finns hundratals, kanske tusentals personer med samma namn i Peru. Varken Facebook eller Paginas Amarillas (Gula Sidorna) kunde hitta fram till rätt person. På Google gav en sökning på namnet drygt 2 000 träffar. Förfinade man sökningen genom att lägga till ”AND Lima” i söksträngen krympte resultatet till knappt 300 träffar. Vi gick igenom allihop. Precis när vi höll på att ge upp träffade vi rätt. På en peruansk dejtingsajt hittade vi en bild på den person som vi sett prata i tv. Där stod också hela hans namnföljd (i Sydamerika är det vanligt att man har två efternamn, ett från pappan och ett från mamman). Nu kunde vi hitta honom både på Facebook och i telefonkatalogen.

I England hittade vi fram till berörda personer genom att kontakta en man som lett organiseringen av de svartlistade arbetarna. Vi ringde runt, fick nya nummer och hittade efter hand fram till rätt personer. Men under researcharbetet visade sig också Facebook bortom det egna flödet ovärderligt. Vi hittade en öppen grupp där arbetare som drabbats av svartlistning flitigt diskuterade och ständigt lade upp länkar till brittisk medierapportering, myndigheter och så vidare. Gruppen blev ett nav i researchen. Med hjälp av länkarna där kunde vi enkelt få en bild av historiken och hitta fram till olika förstahandskällor (advokater, myndigheter, rapporter och så vidare). Under hela arbetet med granskningen fungerade gruppen som en nyhetstjänst som hjälpte till att hålla oss uppdaterade. (Vi skrev inte alls själva där, utan agerade fluga på väggen.) Vi hade förstås kunnat göra jobbet utan Facebook, men det hade varit omständligare. Och antagligen hade vi missat vissa guldkorn, så som den enda radiointervjun med frun och medarbetaren till den nu avlidne man som administrerade svartlistningsregistret.

Här kan du läsa reportagen.

Fem tips för att hitta källor på långt avstånd:

1. Välj medier på originalspråk I fallet med de kidnappade Skanska-arbetarna i Peru fanns det två sorters artiklar i svensk press. Först skrev alla tidningar en kortis om att kidnappningen skett och en vecka senare en lika kort nyhet om att gisslan hade släppts. Men en enkel sökning på spanska på nätet gav dussintals artiklar från Peru som fördjupade och följde upp händelserna.

2. Dammsug Internet Människor lämnar ofta betydligt större digitala avtryck än de är medvetna om. Personer kan finnas listade på forum, i gamla rapporter och på andra sociala mötesplatser, som dejtingsajter. Leta efter grupper, inte bara individer, på Facebook om du söker information eller case till något som berör många.

3. Låt det ta tid Det tar längre tid att hitta fram till rätt person när man ska orientera sig i en miljö, eller ett land, som man inte brukar rapportera från. När man väl hittat fram tar det också tid att skapa ett förtroende då man kommer från ett okänt håll för den intervjuade.

4. Chansa lite Till slut är det dags att åka även om jobbet känns läbbigt oplanerat. Vi hittade flera av våra bästa källor på plats, personer som vi inte visste fanns eller inte visste om vi skulle få tag på. Om du ändå reser iväg utomlands; stanna en extra dag så du hinner fånga upp de fynden.

5. Och ett mer generellt tips: Följ upp! Vi har på nyhetsplats under de senaste åren skrivit kort om både att Skanska varit inblandade i svartlistning och att Skanskaanställda arbetare i Peru kidnappats. Men det var, som så ofta, i uppföljningarna de verkliga historierna fanns. Samma sak gäller för intervjupersoner. En person som var engagerad i en fråga för ett par år sedan kan vara en ännu bättre källa i dag.

Jenny Berggren och Björn Wendelborn Barr

Lästips: Tidskriften Scoop intervjuar Jenny Berggren om granskningen här.

Enkelt men funktionellt om lokala granskningar

Var ska vi börja gräva? Och hur?

Det är en av de vanligaste frågorna på redaktioner som bestämt sig för att höja ambitionsnivån för sin granskande journalistik.

Ibland kan man trampa bort sig fullständigt när man ska utforska de nya stigarna. Redaktionen kan ha haft de bästa avsikter och de högsta ambitionerna under konferenshelgen – sedan pyser allt ihop som en misslyckad sufflé när vardagen gör sig gällande med dagskrav och schemastrul. Eller för den delen: när en reporter får två veckor att ”grotta ned sig” i ett ämne och sedan återkommer till verkligheten med tusen intressanta fakta men utan story.

De där misslyckandena kan bero på en massa olika saker. Oförmåga att koppla ambition till verklighet, svaghet i arbetsledning, otillräckliga rutiner…

Men en enkel delförklaring kan faktiskt vara att man helt enkelt inte har tillräckligt konkreta idéer.

Hur man hittar egna nyheter eller genomför egna granskningar framstår snabbt som självklart för den reporter eller redaktion som ”knäckt koden”, men vägen dit kan vara lång och bökig.

I detta läge kan Robert Lindbergs handbok i kommunjournalistik – 50 snabba kommungräv – komma väl till pass.

Det är en mycket lättläst och extremt praktiskt inriktad idésamling, vars innehåll helt återspeglar titeln.

Tipsen är sällan längre än en sida, och följer en mall med möjlig rubrik (”Gymnasierna lägger skattemiljoner på marknadsföring”), en kort precisering av den möjliga storyn samt avslutningsvis en tydlig ”Så gör du”-instruktion.

Snabbheten är både på gott och ont. Man ska inte förvänta sig några djupare analyser av grävprocessen eller offentlighetsprincipens irrgångar. I vissa fall gissar jag också att reportern kommer att mötas av motfrågor och andra problem som sätter käppar i hjulet eller åtminstone förlänger vägen fram till publicering mer än vad som framgår av bokens korta beskrivningar.

Jag skulle inte heller kalla huvuddelen av exemplen för gräv, snarare granskande kollar och genomgångar som kan ge en boost i det egna nyhetsarbetet till priset av en ganska liten arbetsinsats.

Ett tips är att inte ge sig på att göra ”alla 50”, utan välja utifrån ämnespripriteringar – och sedan använda bokens tips inom ett ämnesområde som grund för en eller flera mer utvecklade redaktionella satsningar. Flera tips ser jag till exempel som goda uppstarter för crowdsourcing där man tar hjälp av publiken med fortsättningen.

Om man vet vad man har att vänta sig är boken ett utmärkt inspirationshäfte, kanske i synnerhet för lokalredaktionen som vill kickstarta idéarbetet efter sommaren, eller journalistklassen som vill testa granskning hands-on.

Jag ställde några frågor till Robert Lindberg via mejl:

Hur fick du idén?

– Efter att ha jobbat som lärare i journalistik hade jag samlat på mig mycket material och kunskaper som inte kom till användning längre. Sen som kommuninformatör upptäckte jag att det var flera enkla metoder som journalisterna använde för att granska kommunerna. Då fick jag idén att sammanställa dessa i bokform.

Om jag förstår ditt cv rätt så har du mest jobbat åt kommuner – varför vill du nu bistå granskarna?

– Jag ser det inte som att jag bistår granskarna, jag bistår medborgarna. De har rätt till korrekt och kostnadseffektiv service från kommunerna. Alla de punkter som finns listade är sådant som kommunerna ska klara av.

Hur har du gått till väga för att samla ihop uppslagen?

– De flesta har jag sett i medierna och direkt förstått hur granskningen eller kontrollen gått till. Enkla kontroller som ger stora rubriker. Sen finns det flera områden inom kommunerna som är svagare än andra, de brukar vara de som reportrarna kollar först.

Jag gissar att du själv inte testat alla?

– Nej, långt ifrån. När jag jobbade som reporter hade jag heller inte samma kunskaper om kommuner som jag har idag. Som allmänreporter var det kultur, brott och kommunjournalistik om vartannat. Jag hade ingen möjlighet att lägga krut på kommunerna.

Du påpekar att det i princip är möjligt att hitta brister inom varje kommunalt område – är boken i själva verket en svidande ironi över det felfinnande journalistidealet?

– Nej, problemet är omfattningen och komplexiteten av kommunernas verksamheter. Det är snarare volymen av verksamhet som leder till detta, inte inkompetens eller korruption.

Så jobbar du smartare på presskonferensen

Presskonferensen är en särskilt intressant – och svår – arbetssituation för journalister. Ofta förbisedd i metodutvecklingen (även av oss här på Journalisttips), samtidigt ett nödvändigt och vanligt inslag i den professionella vardagen.

Ett tillfälle då det gäller att vara rationell.

Mer än en gång har jag fascinerats över kollegor som lägger stor kraft på att skriva ned uppgifter som alla vet finns nedskrivna i pappren vi fått framför oss (ofta delas det ut både pressmeddelande och ”hela rapporten”, och båda läggs också ut på nätet i samma ögonblick som presskonferensen börjar). Varför man i detta läge ska ödsla tid och hjärnkapacitet på att skapa onödiga ord på papper och ytterligare en potentiell felkälla för faktauppgifter förefaller mig obegripligt.

På presskonferensen tycker jag att reportern ska ägna sig åt en av två saker, beroende på förutsättningarna:

Antingen direktrapportera vad som sägs, till hemmawebben eller Twitter eller någon annan direktpubliceringskanal. (Även om du ska göra ett redigerat reportage senare så kan du ha nytta av den realtidssållning du tvingas genomföra.)

Eller – om du har lyxen att inte (bara) behöva tänka på direktrapporteringen – ägna tid åt att fundera över vad de nya uppgifter som presenteras får för betydelse för din story. Ska du ändra vinkeln? Lyfta fram nya detaljer i innehållet? Behövs ett nytt case? Ska förmiddagens vilda formidé skrotas till förmån för något mer traditionellt? Eller tvärtom?

Och framför allt: vilka frågor ska du ställa i den enskilda intervju du alltsom oftast kommer att kunna göra efter att den gemensamma dragningen är över?

Du har förstås redan förberett en frågekedja, men hur påverkas den av de nya uppgifterna? Finns det skäl att fylla på eller dra ifrån? Be om precisering eller utveckling på någon punkt? Kanske anledning att skarpt ifrågasätta den presenterade statistiken? (Om siffrorna inte håller behöver det inte betyda att storyn faller. Tvärtom kan det ju ibland bli en mycket mer spännande story om det visar sig att den etablerade myndigheten eller organisationen slirar på sanningen.)

Ett tips är att genast ta dig an ”hela rapporten”, alltså leta upp de mest intressanta bitarna i den största luntan på bordet. Där finns uppgifterna i en mer utvecklad form, med preciseringar och reservationer. Genom att ägna presskonferensens första fem minuter – medan kaffet hälls upp, tekniker tillkallas för att fixa den krånglande projektorsladden och alla hälsas välkomna – åt att plöja detta kapitel kommer du garanterat att vara bättre förberedd för både presentationen och den enskilda intervjun.

Observera att detta gäller både för undersökningar som det finns anledning att ifrågasätta – där blottorna som saknas i pressmeddelandet sannolikt går att hitta i originaltexten – och för tillförlitliga rapporter på stabil grund – där originalets formuleringar både ger dig en bättre förståelse för vad man egentligen upptäckt, och kan användas för att förmå en nervös utredare att hitta formuleringar som går att använda i ett inslag.

Du bör givetvis också använda den potential som finns i din smarta mobil eller uppfällda laptop. Tillgången till webb, mejl och sociala medier ger oss möjlighet till en faktakontroll, bakgrundsresearch och realtidsinput som tidigare reportergenerationer bara kunde drömma om.

Är det politiska utspelet verkligen så nytt som man vill göra gällande? Din enkla googling visar att de föreslog ungefär samma sak för tre år sen – varför har ingenting hänt?

Är verkligen det här problemet så stort som man vill göra gällande? Din sökning i myndighetens databas visar att det faktiskt minskat de senaste åren.

Gillar verkligen facket de nya reglerna? Nja, på Twitter hittar du flera förtroendevalda som går i taket.

Den reporter som ser en motsättning mellan att bevaka presskonferensen och att kritiskt granska påståendena kommer att få mycket att göra hemma på redaktionen i slutet av dagen.

Den som lär sig använda tiden och verktygen på själva presskonferensen effektivt kan vara trygg i sin arbetssituation – och lugnare inför mötet med verkligheten utanför, och desken där hemma.

Hur jobbar du på presskonferensen? Vilka smarta tips har vi missat? Meddela gärna i kommentarerna!