Så drar du nytta av agenter och larm

Nej, det handlar varken om säkerhetstjänster eller blåljusnyheter.

Det handlar om den typ av tjänster som gör det möjligt för oss att följa ett ämne, en person eller ett begrepp utan att själva göra aktiva sökningar varje dag.

Ett bas-exempel är Google Alerts, som vi skrivit om tidigare. Men även sökords-kolumner i Tweetdeck är ju ett slags alerts – man blir uppmärksammad varje gång ett visst begrepp dyker upp på Twitter.

Och ganska många nättjänster som riktar sig till journalister erbjuder också olika typer av agentverksamhet, exempelvis nyhetsbyrån Siren och bevakningsföretaget Retriever.

Envar kan nog förstå poängen med att snabbt få kännedom om ifall en tung politiker dömts för brott – eller om ett skumt företag uppmärksammas av en lokaltidning i en helt annan del av landet.

Samtidigt vet jag att många drar sig för att börja använda larmverktygen, av rädsla för att drunka i information – eller åt andra hållet: för att man inte tror att de ska ge någonting.

Jag har själv upplevt både överflödsproblemet och tomhetsfrustrationen, och har därför mejslat fram några grundregler för mig själv kring detta med larm och agenter. Håll till godo – och testa gärna och hör av er med egna erfarenheter:

1) Tänk framåt! Vilka stories vill jag ha koll på nästa nyhetsutveckling av? Vilka personer är så intressanta för vår redaktion att vi vill veta varje gång de omnämns? Försök få in en rutin av att ”fiska i framtiden”. Det kan antingen formaliseras till en redaktionell rutin – planeraren går igenom redaktionens larmbehov en gång i månaden – eller göras ad hoc när någon kommer att tänka på det. Bäst är kanske att kombinera metoderna: försöka att få till en redaktionell rutin men också lämna dörren öppen för den reporter som vill köra själv.

2) Tänk på begreppen! Det fanns en gång ett företag som hette Alphacash som var inblandat i en bedrägerihärva kring kontokort. Alphacash var ett fantastiskt sökord – eftersom det (då) inte fanns nånting alls annat på nätet som hette så.

Ni har hört det förut: ”Backa Elias Bondpä” är ett bättre sökbegrepp än ”Mikael Pettersson” – och det gäller förstås i framtidsfisket precis som i vanliga bakåt-sökningar. Men tänk på att det allmänna kan kompletteras till något mer specifikt. ”Mikael Pettersson” + reporter + svt kan vara en sökning som ger träffarna man är intresserad av. (Tänk på att olika larmtjänster kan ha olika regler för hur man kompletterar begrepp: den enes ”+” kan vara den andres ”AND” – och hos den tredje behövs kanske bara ett mellanslag.)

3) Välj intensitet! Handlar det om en nyhetsutveckling där du vill veta nästa steg minuten efter att det inträffat? Då kan det vara en poäng att be om larm i realtid, ”när-det-händer”. Men handlar det om att hålla koll på ett bolag som du gjorde ett gräv om för ett år sen, eller planerar att göra något på om ett halvår, då kan du nog nöja dig med att få ett mejl om dagen. Hos till exempel Google Alerts kan man också ställa in nivån för vilken typ av träffar man vill ha; ”allt” eller bara sånt som Google betecknar som ”bästa”-träffarna.

4) Justera! De allra flesta tjänsterna erbjuder en möjlighet till redigering av larm. Det vill säga det är enkelt att gå in och göra en sökning mer allmän eller mer exakt, beroende på vad man får för typer av träffar. Känner du dig spammad av agenterna? Kväv reflexen att bara svära åt eländet och gå i stället in på sajten och gör något åt saken!

5) Fler OR = färre larm! Du behöver inte skapa en separat agent för varje ord eller begrepp du är intresserad av. Du kan använda OR-begreppet (eller motsvarande) för att lägga in flera begrepp i samma sökning. ”Askersund OR Nora OR Örebro OR Kumla” för den lokalreporter som ska bevaka dessa kommuner t ex. (Handlar det just om kommunerna är kanske ”Askersunds kommun” att föredra.)

6) Testa! Det här är egentligen det enda tips du behöver 🙂 Det är bättre att göra fel och korrigera än att aldrig komma igång. Ett larm som översköljer dig med meningslösa träffar kan du lätt radera eller korrigera. Det larm du aldrig startat kommer aldrig att berätta för dig vad du missar.

Eller förresten: du kan kolla in konkurrentens nyheter dan därpå.

Det brukar vara en motivation så god som någon.

Fem tips för mer tid i inslaget

Elias skrev i går klokt om att vi ibland avstår från att använda miljöljud trots att vi vet att det skulle ha lyft inslaget – och sedan skyller på tidsbristen. ”Jag fick bara två minuter” är en vanlig formulering när folk tillfrågas i efterhand.

Och det gäller ju inte bara miljöljudbitarna. Samma svar kommer ofta reflexartat när man frågar varför inte makthavaren fick någon påfråga – eller varför man inte tog med den där bisarra detaljen som alla skrattade åt vid lunchbordet.

Samtidigt är jag inte säker på att vi alla gånger utnyttjat alla metoder som står till vårt förfogande för att skapa det utrymme som skulle krävas för den där detaljen, miljöljudet eller påfrågan.

Därför här – fem tips på hur man kan skapa mer tid inom de två minuterna:

1) Utnyttja påan. Den information som ligger i påannonsen måste oftast inte upprepas i inslaget (så länge det inte handlar om särskilt snåriga uppgifter). Därför kan du börja med att ta bort den speaker som innehåller de nyhetens ”grundfakta” som redan ligger, eller kan placeras, i påan. Finns uppgifterna i en synk så kan du överväga att ta bort den också – förutsatt att inte själva nyheten är att personen i fråga uttalar orden, då finns ”bevisskäl” att behålla synken.

2) Stryk vartannat ord i speakrarna. Det här tipset brukar folk skratta åt och det kanske inte är helt möjligt att tillämpa bokstavligt men den som rannsakar sina formuleringar märker ofta att väldigt mycket språklig lull-lull faktiskt kan elimineras utan dramatisk effekt på budskapet. Man kan säga att det ofta, oftare än man tror, är relativt lätt att göra.

3) Radioklipp. Vilket för den oinvigde betyder att göra ungefär motsvarande insats på synkarna. Förslagsvis med täckbild över. Och med hänsyn till formuleringarnas valör. ”Man skulle kanske kunna säga att…”-öppningen måste kanske finnas kvar för att markera att intervjupersonen inte uttalar fortsättningen helt bombsäkert.

4) Ta bort onödiga sekvenser. Detta kan ju tyckas som en truism implementerad i reporterhjärnan sedan journalistutbildningens första dag, men oftare än man tror ser man sekvenser som rimligen inte är avgörande för storyn varken innehållsligt eller formmässigt. Det kan vara icke-svaret från polisens presstalesperson, message tracket från politikern eller din egen formulering om att solen sken och många var ute och promenerade – till bilder av promenerande människor i solsken.

Ibland kan ett inslag faktiskt vinna på att byggas om från grunden – i prioiriteringsordning. Du börjar med intervjubitarna som verkligen grep tag i dig, fortsätter med faktaavsnitten som måste vara med, fyller på med miljöljudet som lockar till vidare tittning… Efteråt kommer du att märka att du klarar dig utmärkt utan flera av de sekvenser som tog upp tid i den första versionen.

5) Gör ett inslag till. Om det är möjligt att innehållsmässigt dela upp storyn så brukar ingen desk ogilla tanken på ytterligare ett inslag. Vi kör den ena nyheten i dag och nästa i morgon, det kan bli ett morgonjobb eller en fullt utvecklad nyhetsstory beroende på digniteten.

En enkel uppdelning kan vara att spara den egna nyhet man själv kontrollerar, medan man koncentrerar dagens inslag till allmängodset som konkurrenterna redan har.

(En uppdelning som inte rekommenderas är att köra anklagelsen först och spara bemötandet från den anklagade parten. En sådan uppdelning leder inte bara till att du får två obalanserade inslag i stället för ett balanserat, det kan också ogillas av t ex granskningsnämnden med jobbiga konsekvenser för dig som reporter.)

Har jag missat några metoder för tidsskapande åtgärder? Fyll gärna på i kommentarsfältet!

Gästblogg: Den enes hemlighet…

Vi läste hur NSD-reportern Bo Torbjörn Ek skrev på Twitter att han tillämpat en ”gammal metod” med framgång. Vi bad honom utveckla och han ger oss här ett inspirerande vardagsexempel på en funktionell gammal sanning.

Bo Torbjörn Ek, reporter NSD
Bo Torbjörn Ek, reporter NSD

Mejlet från socialförvaltningen ska beskriva hur en vårdtagare gav sig på personalen.

Tanken är att det efter lite handpåläggning ska bli en sidtopp på sexan.

Allt är bokat, och om nu bara registratorn trycker på skicka så är det här klart innan 14.30-fikat.

Men så kommer några sidor som är avmaskerade bortom rimlighetens gräns. Inte ett namn, inte en plats, inte någonting om vad som faktiskt hänt, och här kommer nyhetschefen med en bekymrad rynka i pannan.

”Handlingarna är avidentifierade rörande uppgifter som är hänförliga till socialtjänstsekretessen, 26 kap Offentlighets- och sekretesslagen, OSL. Har ni någon erinran mot det får ni vända er till myndigheten för prövning” hälsar en chefssekreterare.

Men en prövning skulle dra ut på tiden – rejält.

Vad göra?

Hemligt var det.
Hemligt var det.

Använda sig av den gamla sanningen ”det som är hemligt hos en myndighet är offentligt hos en annan”.

I det här fallet är det inte svårt. Rapporterna som beskriver överfallet är skickade från socialförvaltningen till Arbetsmiljöverket. Här sorterar man inte under socialtjänstsekretess – och gör en helt annan bedömning.

Ett telefonsamtal senare finns alla dokument, helt omaskade, i mejlkorgen.

Metoden har använts med framgång av många journalister.

Strular det med att få ut förundersökningen eller häktningspromemorian hos åklagaren? Vänd dig till tingsrätten.

Svårt att få ut Lex Maria-anmälan från landstinget? Ta den från Socialstyrelsen istället.

Ibland tar du ut samma handlingar från flera myndigheter och kan lägga ett pussel av olika uppgifter som leder till det stora avslöjandet.

Ibland ordnar du en topp på sidan sex.

Metoden är densamma.

Det som är hemligt hos en myndighet är offentligt hos en annan.

 

Bo Torbjörn Ek

Har du praktiserat någon klok gammal regel – eller upptäckt något helt nytt? Tveka inte att höra av dig om du vill dela med dig av kunskaperna i en gästblogg!

Så rensar du bort skräpet i svensk politik

(Ja, med en sån rubrik kan man inte låta bli att läsa, eller hur?!)

Twitters hashtaggar (#ord #med #fyrkanter #framför) är utmärkta verktyg för den som vill följa nyheter och diskussioner kring ett visst ämne. Den som vill veta allt om årets grävseminarium har förstås koll på #gräv13, den som gillar viktiga konsumentfrågor följer #konsument och den som är intresserad av denna bloggs specialämne söker #journalistik.

twitter.com kan man både göra och spara hashtag-sökningar. (Observera dock att det första resultatet alltid blir ”Top tweets”, dvs ett urval som Twitter gjort och som kan framhålla ett gammalt inlägg som fått stor spridning framför nyare mer aktuella poster. Vill du ha rubbet och uppdaterat i realtid trycker du på ”All”.) Och med program och appar som Tweetdeck kan man hålla koll ännu mer effektivt, med särskilda kolumner för varje hashtag (eller annat sökord, eller begrepp, eller användare, eller grupp av användare…) vilket vi berättat om här.

Ibland funkar dock inte taggjakten som man vill. Om en hashtag snabbt blir populär drabbas den med tråkig regelbundenhet av spam, från avsändare med mycket marginellt intresse för ämnet i fråga.

Härom dagen hände detta hashtaggen #svpol, som står för svensk politik (ersatte #val2010 efter valet 2010), gissningsvis på grund av många tweets kring ministerskiftet i regeringen. En realtidssökning kunde se ut så här:

(65) Twitter - Search - #svpol

#svpol-taggen har redan i normalfallet en lätt spamvarning över sig, eftersom den är mycket frekvent använd av alla möjliga personer kring alla möjliga frågor. Men här blev den helt oanvändbar.

Vad göra? Vi drar oss till minnes en av de smarta avgränsningar man kan göra i Twitter (och som vi skrev om i den gamla 6 metoder…-posten), nämligen på språk.

Lang:sv är formuleringen som här kan göra underverk – eftersom det inte är så många spammare som spammar på svenska.

Låt oss testa.

Twitter - Search - #svpol lang-sv

Resultat är precis det önskade. Spammen är borta.

Som en bonus när jag tar upp detta på Twitter så fyller Martin Löwdin på med -RT, alltså ett minus följt av förkortningen för Retweet.

På detta sätt slipper man alla tweets som inte är ”original”. Men se upp med den avgränsningen; många retweetar ju med egna kommentarer, och dessa man kanske vill ta del av.

Mer om fallande Lööf och felmarginaler

Skärmdump från Expressen.se
Skärmdump från Expressen.se

Dagens journalisttips börjar med ett radiotips.

Om ni inte redan hört det, så lyssna på senaste avsnittet av Sveriges radios Medierna från i lördags.

Programmet tog upp frågan om journalister och statistik, och ett av exemplen var Expressens undersökning av förtroendet för Annie Lööf, som vi skrev om härom veckan.

Lyssna på programmet! Och läs också Expressens chefredaktör Thomas Mattssons blogg, där han slår tillbaks mot programmet.

Mattsson försvarar Lööf-publiceringen med ett slags ”tidsargument”, som handlar om att flera icke säkerställda förändringar över tid kan landa i en säker förändring. Om en partiledare tappar en osäker procentenhet månad efter månad, så har man till slut tappat så många att den ”stora” minskningen är säkerställd.

Tidsargumentet användes också av reportern Karl-Johan Karlsson, som skrev i sitt Twitterflöde efter att rapporteringen ifrågasatts:

Förtroendet är de facto lägst någonsin, stat. säkerst. eller ej. Det är inte förändringen vi kallar lägst någonsin.

Och ”fritt fall” på ettan syftar på kurvan, som visar fallet i flera mätningar i rad, vilket ÄR stat. säkerst.

Expressen har också fått stöd utifrån. I en diskussion i Facebookgruppen Journalistbubblan tog statsvetarprofessorn Ulf Bjereld bland annat upp just tidsargumentet och det faktum att felmarginalen inte är någon objektiv sanning utan en av människor vald säkerhetsnivå. Resonemangen har Bjereld nu också utvecklat på sin blogg.

Frågan är om artikeln uppfattas som en beskrivning av en långsiktig tendens. Rubriken lyder ”Sämsta siffran någonsin för Lööf” (webbartikeln) och artikelns brödtext börjar så här:

Kritiken mot förslaget på nytt idéprogram har inte gått väljarna obemärkt förbi.

Krisen i Centerpartiet har nu smittat av sig och blivit en förtroendekris för Annie Lööf – även utanför partiet.

I en ny förtroendemätning från Demoskop får C-ledaren det lägsta resultatet någonsin i företagets mätningar.

Expressens fokus på senaste siffran plockas också upp från annat håll. Frilansjournalisten Ola Wong, som skrev kritiskt i vår förra bloggpost, har haft en mejldiskussion med sin bror André Wong, som arbetar som försäkringsmatematiker. André Wong kommenterar diskussionen om Expressens artikel så här:

Om förändringen i Demoskopundersökningen inte är statistiskt signifikant så kan man inte säga (med tillräcklig stor säkerhet) att förtroendet har försämrats jämfört med senaste mätningen. Det kan vara en slumpmässig variation som gör att siffran är lägre i januari jämfört med föregående mätning.

Jag hittade några tidigare undersökningar och såg att i augusti så uppmättes förtroendet till 2.17 jämfört med 2.21 i oktober och 2.01 i januari. Sett över lång tid kan det finnas en historisk trend som pekar tydligt nedåt utan att förändringen mellan två närliggande mätperioder är statistisk signifikanta, men detta tycker jag inte är relevant för innehållet i Expressenartikeln. När läsaren ser rubriken ”Sämsta siffran någonsin för Lööf” och sedan läser första raden ”Krisen i centerpartiet har fått väljarna att tappa förtroendet för Annie Lööf.”, med efterföljande hänvisning till Demoskops/Expressens senaste förtroendemätning, så tror man ju att siffrorna från undersökningen i januari bevisar att krisen har lett till att förtroendet för Annie Lööf har gått ned sedan senaste mätningen. Men detta kan man ju inte säkert uttala sig om eftersom förändringen inte är signifikant.

Att säga att det är sämsta siffran någonsin är väl egentligen inte heller så intressant eftersom det man isåfall undrar är om förtroendet är det sämsta någonsin (alltså inte siffran i sig som alltså är behäftat med ett slumpfel och urvalsfel). Och om försämringen mot föregående mätning inte ör signifikant så kan man ju inte med tillräcklig stor säkerhet säga att förtroendet har försämrats pga krisen.

”Fritt fall” är väl också tveksamt att ha som löpsedel: som man läser artikeln tolkar jag det som att det är fritt fall pga den senaste krisen men i journalistens kommentar så säger han att det är sett utifrån många mätperioder. Men hur ska läsaren förstå det? (Jag har visserligen bara läst webversionen så jag såg ingen kurva heller). Dessutom, om förtroendet stärktes något i oktober jämfört med augusti (som det står i Demoskops pressmeddelande från i oktober), så är det ju inte helt fritt fall ur ett längre perspektiv heller. 

Angående konfidensintervallet så är det ju den som gör undersökningen som har bestämt signifikantnivån. Om förändringen inte är signifikant med 95% sannolikhet så är den ju inte heller signifikant på ett 99% konfidensintervall. Naturligtvis så kan man ju alltid påstå att  försämringen stämmer med någon % sannolikhet men detta konfidensintervall har ju inte journalisten möjlighet att efter eget tycke bestämma. Journalisten kan bara referera till den signifikansnivå som undersökningen har gjort om han/hon vill använda dessa siffror för att stödja ett påstående (ett lägre konfidensintervall än praxis är förövrigt också oförsiktigt). Annars är det bättre att skriva ” Jag NN tror att förtroendet är det lägsta någonsin”.

Journalister borde inte använda statistiska resultat som fakta för att stödja påståenden om dessa inte är relevanta eller statistiskt signifikanta. I det här fallet hade en mer lämplig rubrik kanske varit ”Fortsatt lågt förtroende för Annie Lööf” men det låter ju inte riktigt lika klatchigt.

Om man ska landa allt detta i någon typ av journalisttips, så skulle det väl vara Var tydlig med vad som är grejen – senaste siffran eller långsiktiga tendensen?

Alla verkar faktiskt överens om att enstaka förändringar inom felmarginalen inte ska göras till nyheter. Alla förefaller också ense om att långsiktiga förändringar (trender/tendenser) kan vara av intresse. Problem kan uppstå om det ena beskrivs som det andra.

Uppdaterat 130129: Stormen fortsatte, och förstärktes under den gångna veckan av en ironisk insändare i Journalisten, en ny bloggpost från Thomas Mattsson, en annan från Medierna – samt så till slut ett riktigt antiklimax: opinionsinstitutet Demoskop, som gjort den ursprungliga mätningen, gick ut med ett pressmeddelande och förklarade att Lööfs fall visst var statistiskt säkerställt. Det var bara Expressen som skrivit fel i sin faktaruta. Något som även refererats på Mediernas hemsida.

Ring – desken vet inte allt

Det här skriver jag en dag som började med att en buss i Malmö blev beskjuten. Det hade hänt i Helsingborg i lördags kväll också, men då verkade det inte så dramatiskt. Men det här skulle visa sig vara skarpa skott och under morgonen få rubriceringen mordförsök.

Dagen gav också upphov till fantastiska bilder från Saltsjöbaden, sedan en städare stulit ett tåg och kört in i ett hus. Och sedan då – 100 bilar och lastbilar i en helt sjuk trafikolycka på E4 i Skåne.

Det är en händelsenyheternas dag, och då kan det vara värt att påminna om att desken inte vet allt. För det gör den förstås inte.

Ni vet ju hur det är. Man försöker kolla tidningarna, webbarna, TT, telefonen, mejlen – och till och med faxen. Men alla nyheter dyker ju inte upp där. Och kommer det en stor grej då det är ett möte, så kanske man inte ser det förrän efter 20 minuter.

Så – ring in till jobbet om du ser något sådant där som man fattar är en grej. Sådant där som man måste sticka på genast – för att hinna, för att bilderna ska finnas kvar, för att händelseutvecklingen inte ska springa ifrån en. Du får ett tack om de inte visste – och du lär inte få en utskällning om de redan hade koll.

Jag ringde då jag såg att vi inte hade uppgiften om att vapnet var skarpladdat på webben än. Då var jag inte ens ute på fältet och upptäckte något magiskt. Men jag fattade att sannolikheten för att jag såg det där på polisens hemsida först var rätt stor.

Och det tog ett tag från det att Aftonbladet publicerat uppgiften om Lars Werners död på sin webb till dess att TT flashade om det. Men Rapportredaktören var bara en internchattknapptryckning bort.

Sedan finns ju de där lägena då man ska rapportera live från något – och desken faktiskt vet bäst. Då de har de senaste uppgifterna från vakthavande och kan berätta för reportern på fältet vilka svar som ska ges på de olika frågorna i sändningen.

Men det är nog en annan bloggpost…

 

Skriv manus först

Det finns en rutin för i vilken ordning vi tar oss an en story, som känns logisk och naturlig på alla sätt och vis – men som tyvärr kan försvåra processen mer än den underlättar.

1. Research – man läser på och ringer folk: ett samtal eller hundra, en artikel från dagens tidning eller 200 hemliga dokument.

2. Materialinhämtning – man tar hem sitt material; gör de formella intervjuerna, fixar bilder från verkligheten eller arkivet, gör upp med grafikern om stapeldiagrammet…

3. Skrivande – man knattrar/klottrar ned sitt manus, inklusive intervjubitar/citat, förhoppningsvis i en dramaturgiskt genomtänkt ordning.

4. Redigering – man skruvar ihop bygget; text eller inslag sätts ihop i sin slutgiltiga form.

Ofta flyter 1 och 2 ihop (input), liksom 3 och 4 (output). Ibland flyter alla fyra steg ihop, antingen för att det är en liverapportering eller för att processen strular ihop sig; en viktig intervjuperson hör av sig sent, nya fakta ändrar den grundläggande vinkeln (”Jaha, ni ska utreda?”) osv.

Men en sak brukar ligga fast. Manuset – själva storyn – brukar vi inte börja jobba med förrän materialet är i stort sett hemma. Gör vi ett snabbt dagsjobb startar manusskrivandet klockan halv fyra på eftermiddan, har vi grävt i tre veckor börjar det skarpa skrivandet två dagar före deadline.

Det blir ofta rätt tufft. Du upptäckter att du måste komplettera ditt material, du saknar en viktig bekräftelse, historien känns styltig och svårberättad… Det som skulle vara ett stimulerande strukturerat slutarbete riskerar att bli ett stressat slitsamt strul.

Kanske helt i onödan.

Mitt råd i dag är att göra en radikal ändring av tågordningen. Att placera manusskrivandet först. Eller i alla fall väldigt tidigt, typ när du vet tillräckligt mycket för att börja ringa.

Inget detaljerat manus, det kan vara kort och slarvigt. Men det ska vara ett utkast till ett manus; en historia som kan berättas för andra människor.

Detta utkast ska sedan bli din allra bästa vän under hela jobbet.

Det kan komma att förändras radikalt. Det kommer helt säkert att förändras. Det handlar inte om att binda sig för en vinkel oavsett hur verkligheten ser ut – det handlar om att du ger dig själv en historia att förändra.

Det ska vara ett levande dokument där varje beståndsdel kan vara utbytt innan dagen är slut – och som kan hamna i papperskorgen om allt faller.
Fördelarna är ändå tydliga:

– Du ser tidigt om där finns ens en möjlig story. Kan du inte formulera ett enkelt manus av din idé eller chefens flummiga utlägg bör ni nog tänka igenom initiativet en gång till.

– Du ser vad du behöver. Vissa bitar kommer att vara lätt bekräftade (Solen sken över torget), andra tuffare (Bakom beslutet ligger en djup oenighet, och även korruption), du kan enkelt notera behov av nya bilder, grafik etc.

– Du har en story att förhålla dig till under hela resan, inte bara ett stort (eller litet) mer eller mindre ostrukturerat material av research och intervjuer.

– Du kan låta dagens nya upptäckter förhålla sig till något. De blir inte bara nya stjärnor på din researchhimmel – möjliga att, kanske, plocka ned vid dagens slut (då de kan vara rätt svåra att ge en naturlig plats i det manus som då ska sättas ihop från scratch) – utan stärker eller försvagar, justerar eller sänker den ursprungliga storyn.

– Frågorna kring själva berättandet och dramaturgin kommer att ställas – och hanteras – tidigt, och nya beståndsdelars betydelse för berättandet kan hanteras löpande. Tro mig, du kommer att ha en permanent liten redigerare igång i bakhuvudet under hela projektet. På ett bra sätt.

Själv har jag testat detta förfarande på både långa granskningar och snabba dagsjobb, och gång på gång slagits av fördelarna – och dynamiken – i modellen.

Numera har jag förstått att det finns en hel teori inom den undersökande journalistiken kring story based inquiry, vilket kommer att vara ett tema på årets grävseminarium i Göteborg.

Men god nytta av att tidigt formulera din möjliga story – det har du redan till dagens dagsjobb!

Ta reda på argumenten först

Det finns många argument för att prata sak med folk man ringer upp.

Alltså inte bara gå direkt på ”Kan jag intervjua dig?” utan ställa några frågor om själva stridsämnet först.

I motsats till vad man kanske tror kan detta vara extra viktigt när man gör tv med filmade intervjuer.

Framför allt: testa argumenten! Låta bägge parterna svara på den andra partens bästa argument.

Så vi inte hamnar där. I det jobbiga läget. När vi redan intervjuat den ene, och träffar den andra, och inser att den andra har argument som den förste inte fått förhålla sig till.

– Men det skulle inte vara lagligt.

– Det där har ju ingen ens föreslagit.

– Ett sånt förslag har vi ju, men de avvisade det!

Argument som är tuffa att få när man vet att man redan gjort intervjun med den andra parten.

Nödlösningar kan vara:

1) Telefonintervju med motparten. Lite konstigt att personen sedan medverkar i inslaget både på film och telefon men kan funka.

2) Släpp frågeställningen. Kan funka om den inte är avgörande, utan bara en av många argumentdueller i ämnet.

3) Använd speakrarna. Ta reda på och plocka in den andra sidans argument där.

4) Åk tillbaka! I vissa fall måste personen helt enkelt få svara på riktigt, på samma villkor. Om du inte har galet ont om tid så får du svälja förtreten och be att få komma tillbaka och komplettera intervjun. Visst tar det emot att tvingas erkänna att det dykt upp argument som du inte hade koll på, men tänk då på att ditt primära jobb faktiskt inte är att framstå som superbeläst inför de som är superbelästa – men att du har ett ansvar inför tittarna, att ta reda på så mycket du kan innan du gör ut ditt inslag. På riktigt.

Men det viktigaste rådet är ändå: fråga båda parter om saken redan innan du åker ut. Då förebygger du ovanstående scenario innan det hunnit uppstå.

Har du så ont om tid att du måste ge dig ut och kanske till och med genomföra den ena intervjun innan du fått svar från den andra parten? Gör då allt för att få tag på argumenten ändå: lusläs tidningsartiklarna, plöj de offentliga handlingarna, prata med personens kollegor…

Försök också använda den part du faktiskt har kontakt med. Fråga ”Vad säger den andra sidan?” och tvinga fram ett seriöst svar. Genom att sedan följa upp med ”…och vad svarar du på det?” är du lite, lite säkrare.

Tipstack till Carolina Jemsby och Marja Grill.

Extra: Statistik-strid om Expressens Lööf-fall

I dag publicerar Expressen en opinionsundersökning som enligt tidningen visar att Annie Lööf får ”sämsta siffran någonsin”. Löpsedeln lyder ”Fritt fall” och i texten preciseras att ”I en ny förtroendemätning från Demoskop får C-ledaren det lägsta resultatet någonsin i företagets mätningar.”

Artikeln har under dagen fått kritik från flera håll, eftersom varken Lööfs förändring – eller någon annan i undersökningen – är statistiskt säkerställd, vilket framgår av tidningens faktaruta.

Bland de som reagerat finns TT:s politiske reporter Owe Nilsson som twittrar kritiskt:

Den kritiska hanteringen av opinionsundersökningar fortgår: ”Fritt fall för Lööf” (”Ingen av förändringarna är statiskt signifikanta”)

En annan som reagerat är frilansjournalisten Ola Wong som skickat följande till Journalisttips:

Statistiskkunskap:

Idag har Expressen en nyhet att INGENTING mätbart har hänt i förtroendet för Annie Lööf. De sätter till det rubriken: ”Sämsta siffran någonsin för Lööf”. Det är en direkt lögn. Om förändringen inte är statistiskt signifikant så är det ingen förändring.

Ola Wong

Jag frågar på Twttter Expressens chefredaktör Thomas Mattsson om tidningen har någon policy för när man använder opinionsförändringar som inte är statistiskt säkerställda (signifikanta). Han svarar, med en bild av faktarutan:

När @expressen redovisar undersökningar anges ex institut, metod,frågeperiod, fråga, ev säkerställt

@mickep2: Ser du något problem i att dra på en förändring som inte är statistiskt säkerställd i detta fall?

@thomasmattsson: Generellt sett får man förhålla sig till en helhetsbild & redovisa återkommande mätningar, tror jag. Viktigt ange parametrarna.

@mickep2: Skulle du säga att ”lägsta resultatet någonsin” är en korrekt formulering om förändringen inte är säkerställd?

@thomasmattsson: Om det är lägsta/högsta uppmätta siffran någonsin så bör ju det anges, förstås, det är säkert relevant för den som är intresserad.

Mediers hantering av statistiskt osäkra undersökningar är ett gammalt diskussionsämne. På mitt eget företag, svt, har vi en policy om opinionsundersökningar som bland annat anger följande:

Kom ihåg att förändringar inom felmarginalen i regel är ointressanta! Tänk på att SVT förlorar i trovärdighet om du redovisar förändringar inom felmarginalen som om de betydde något!
 

Jag tänker dock inte ta gift på att svt – eller jag själv – inte någon gång brutit mot denna återhållsamma policy. Det finns ju också fall där – såvitt jag förstår – ett antal icke-signifikanta förändringar kan bli signifikanta över tid (januari-februari är inte en säker nedgång, men däremot oktober-februari).

Hur resonerar ni på din redaktion kring det statistiskt säkra respektive osäkra? Fyll gärna på i kommentarerna!

Uppdaterat: Expressens reporter Karl-Johan Karlsson har nu kommenterat kritiken mot dagens publicering i sitt Twitterflöde:

Förtroendet är de facto lägst någonsin, stat. säkerst. eller ej. Det är inte förändringen vi kallar lägst någonsin.

Och ”fritt fall” på ettan syftar på kurvan, som visar fallet i flera mätningar i rad, vilket ÄR stat. säkerst.

Kurvan går från 2,77 till 2,01, vilket ju är stat. säkerställt med marginal. Så visst är det fritt fall.

Det är ”fritt fall” och det är lägsta noteringen någonsin. Vi har täckning för dessa påståenden.

Låt inte bli att berätta det bästa

Vissa regler kan synas så självklara att de gränsar till truismer.

Låt inte bli att berätta det bästa kan nog räknas dit.

Men jag har varit med om så många brott mot den att jag nog ändå vill framhålla den som en viktig punkt att ta med på checklistan vid utgörningen av vilken story som helst.

Viktigast förstås: den egna storyn. När man jobbar med egna nyheter och granskningar löper man störst risk att släppa det bästa – eftersom ingen annan har koll på det.

Möjligen frågar chefen dan därpå lite försynt: Var tog den där grejen vägen som du berättade om på lunchen?

(I bästa fall frågar chefen försynt och vänligt, i sämsta fall blir det en del av en hård utvärdering på temat Varför fick vi inte det du lovade?)

Lunchen är ett bra lackmustest. Det du berättar för kollegorna på lunchen ska finnas med i reportaget.

– När vi kom dit fick vi vänta en halvtimme eftersom hon skulle prata färdigt med en kvinna som hört av sig från Singapore…

– Han hade fyra olika cowboyhattar som han växlade efter ett schema i kalendern…

– Dom skulle haft möte om hälsoläget men fick ställa in för det var så många sjuka…

Detaljer som vi i efterhand vet gjorde storyn, men som många av oss valt bort av platsbrist, glömska, osäkerhet inför formuleringarna eller något annat skäl som är begripligt men samtidigt gör storyn sämre.

Lägg således alltid märke till vad du själv väljer att berätta när kollegan på lunchen frågar vad det är för jobb du håller på med. Lägg märke till – och kom ihåg!

Och om det är kollegan som berättar en rolig, hemsk eller bara väldigt anmärkningsvärd detalj: gör kollegan en stor tjänst och svara inte bara Jisses!

Svara i stället: Jisses, det där tar du med i repet va?

Det är en god gärning för både kompisen och storyn. Båda slipper en jobbig fråga från chefen dagen därpå – ställd i snällt eller jobbigt tonfall.