Det är nog nästan tio år sedan. Vi satt i ett av två redigeringsblock och klippte, och redigeraren som huserade i det andra blocket kom in tillsammans med sändningsproducenten. Det var någon typ av bekymmer som behövde lösas med logistiken.
Jag tror de viskade, kanske stängde vi till och med igen dörren. Det pekades i körschemat och förhandlades.
– Jag klipper båda de andra inslagen och alla palinarna! sa en av redigerarna.
Jag minns inte hur det gick, men jag lärde mig att olika reportrar var olika populära att jobba med. Och att det handlade om planering och förberedelser.
Om man har förmånen att jobba tillsammans med en redigerare, så tycker jag att man ska göra sin hemläxa.
I det där andra blocket blev det förstås sent, det var ju det alla visste, det var det de dealade om. Då grundstommen var klar så var inslaget flera minuter längre än vad som stod i körschemat. Manuset skulle filas på, speakar skulle läsas om och intervjubitar kortas i det oändliga.
Gå inte in i redigeringsblocket utan att känna ditt material. Ha helst ett färdigt manus. Och se till att tiden på det inslag som beskrivs av manuset stämmer överens med tiden i körschemat, så du slipper de där oändliga förhandlingarna med redaktörerna. Då visar du att du gjort din del av arbetet. Då visar du respekt för en arbetskamrat och hens yrkeskunskaper.
Och det betyder inte att du bestämt på förhand hur allt ska bli, att du reducerar redigeraren till en knapptryckare. Det betyder att ni har någonting att utgå ifrån i ert gemensamma arbete. Du är naturligtvis lyhörd för goda idéer och kloka inspel. Ofta är de som rör formen bättre än dina egna. (Och ibland behöver de kanske vridas lite till, för att inslaget trots den fantastiska formen fortfarande ska vara sant.)
Redaktionskulturen är förstås olika på olika håll. På en redaktion där jag hoppade in blev redigeraren överlycklig då han fick en egen kopia av manuset. Jag hoppas att det har hänt lite med relationen reporter-redigerare där under åren som gått sedan dess.
Hej du vikarie som har dina första inhopp dessa dagar!
Om du inte har något annat att glädjas åt kan jag meddela att du ända sedan starten i somras utgör vår allra viktigaste målgrupp. Tillsammans med ”erfarna kollegan som gärna fortsätter lära och delar med sig av sin egen kunskap” är det dig vi alltsom oftast har på näthinnan när vi författar våra små epos.
Om du inte blir glad åt detta faktum kan du i alla fall glädjas åt att din arbetsdag så här långt uppenbarligen är så lugn att du har tid att läsa världens nördigaste reporterblogg!
Eller…du gläds inte åt det? Du vill hellre ut och göra jobb?
Det ante mig. Du är verkligen vår målgrupp!
Och om jag då ska fortsätta glädjebudskapen så kan jag meddela att du nog kommer att få göra det. Åka ut och göra jobb. Om inte nu så efter lunch. Om inte i dag så i morgon.
Däremot kan det kräva en liten insats från dig själv. Därav titeln på dagens post.
Grovt räknat kan alla julknäck (som i detta fall är journalistsvenska för artikel/inslag, du nyfikne utifrånläsare) delas in i en av fyra kategorier:
1) Riktiga nyheter. Dessa är antingen utrikesnyheter eller väldigt ovanliga. När de inträffar råder det liksom ingen tvekan, ofta är det en nyhet av mycket allvarlig karaktär. Tsunamin är förstås det tydligaste exemplet men för några jular sen jobbade jag när rapporterna började komma om en skjutning i ett köpcentrum i Helsingfors, Finland. Då blev redaktionen helskärpt; tröskeln för att man en storhelg ska koncentrera en stor del av de små resurserna till en enda story är hög, men när det händer, då märks det.
Nyhetsarbetet blir i detta läge mycket likt ett vanligt nyhetsarbete, med den för dig viktiga skillnaden att du som oprövad vikarie kommer att få göra något/några av dagens viktigaste jobb, och att det (krasst) kan vara svårare att få tag på folk att intervjua, åtminstone framför kamera.
2) Väder/brotts/trafik-nyheten. Storyn som – beroende på hur siffrorna ser ut, och var i helgen vi befinner oss – handlar om vilken vit jul vi kan vänta oss utomhus, vilken vit jul alkoholistbarn inte kan förvänta sig inomhus, vad kombinationen av dessa första faktorer kan ställa till med längs bilvägarna, samt hur stora problem som oavsett detta kan väntas längs järn- och luftvägarna.
Mot slutet av helgen är det dags för facitjobben: det blev en svart trafikhelg, en lugn nyårsnatt etc. Om det blivit stora förseningar i järnvägstrafiken till följd av att Sverige överraskats av snö, brukar det alltid överraska helgredaktionerna så mycket att vi gör nyhet på det.
3) Rundisen. Det lite lättsammare inslaget i en sändning. Den lite roligare artikeln i tidningen eller på webben. Skrivs vanligtvis i singular, och de flesta redaktioner vill helst hålla den i singular också under helgerna. Färre lyckas.
4) Låtsasnyheten. Placerar sig någonstans mellan 1 och 3. Eller svävande vid sidan av båda. Vanligtvis något en arbetsledare läst på webben eller i telegramflödet och ”tycker verkar lite spännande”. Vanligtvis något ingen arbetsledare i världen skulle funnit spännande under normala omständigheter. Men nu är det helg. Och arbetsledaren kanske inte brukar få vara arbetsledare i vanliga fall och vill gärna vara en kreativ coach som inte bara låter reportrarna sitta av arbetspassen. Dessutom visade sig ju de förproducerade jobben i julsäcken vara rätt tråkiga. (Utom förstås de som gjorts efter våra sista minuten-tips härom dagen!)
Och mellan punkterna 3 och 4 öppnar sig nu förstås en möjlighet även för dig. Om arbetsledaren inte är kreativ kan du vara det. Leta grejer. Stort eller smått. Gärna mitt emellan: tillräckligt lättviktigt för att kunna göras ut utan alltför stora åthävor, tillräckligt tungt för att inte räknas in i rundiskvoten på domens dag (första morgonmötet efter helgerna, då redaktionschefen och de ordinarie arbetsledarna är tillbaka och recenserar vad som gjorts i deras frånvaro).
Den stora granskningen av kommunalrådets odemokratiska maktutövning passar alltså mindre bra att lansera nu. Hellre en lokal uppföljning på en brittisk undersökning om värdet av choklad, eller en uppsamling av konstiga lagar som träder i kraft vid årsskiftet, eller en debatt i sociala medier om sociala mediers roll under helgerna…
”Nyheter som kan skildras genom spontana intervjuer med folk på stan” är grundregeln.
Och jo, du kan göra skillnad även i kategori 1 och 2. Hitta experten som kan det tunga ämnet bättre än någon annan – eller göra intervjuer med strandsatta SJ-resenärer i fem olika städer, via Skype eller sms (beroende på redaktionens tekniska nivå). Det förstnämnda höjer din researcher-status, den andra din 2.0-image. (Åtminstone en av dessa höjningar ökar sen i sin tur din chans att få förlängning.)
Och när vi ändå pratar om din framtid… Har du läst ända hit? Då har du verkligen ägnat alltför mycket tid åt nöjessurfning denna viktiga arbetsdag!
Dags att gå ut och jobba, på stan eller på nätet.
Ett väl utgjort julknäck ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.
Det finns ingen story som definitionsmässigt är ”dålig tv”.
Det finns en massa andra saker:
tv-medarbetare som någon gång fått lära sig att det finns ”dålig tv” och inte lärt om.
Fantasilöshet som gör att ”dålig tv” förblir det enda alternativet kring vissa ämnen.
Redaktioner som inte jobbar aktivt med kreativa processer kring sitt eget medium.
Reportrar och arbetsledare som tycker juridik, demokrati och stamcellsforskning är tråkiga tunga ämnen och hellre vill skildra historier om djur, flyguppvisningar och galna bilförare.
Men ”dålig tv” existerar fortfarande inte.
Om man som tv-medarbetare vill återskapa föreställningen om ”dålig tv” bör man först besvara ett antal frågor.
Fråga nummer 1: Hade jag inte gjort Watergate?
Woodward och Bernsteins avslöjande är ett klassiskt exempel på ”usel tv” – Vita husets inblandning i ett inbrott vi inte har några bilder av. Möten vi inte bevistat, action som inte finns. Nu gjordes den av Washington Post. Skulle en tv-redaktion ha avstått?
Fråga nummer 2: Hade vi kastat IB-affären i papperskorgen?
Guillous och Bratts klassiska svenska scoop, om den hemliga byråns olagliga förehavanden. Även dessa bildlösa – åtminstone tills vi gett oss ut och fotat huvudpersonerna. Det gjordes av tidningen Folket i Bild/Kulturfront. Skulle deras tv-edition ha avstått?
Fråga nummer 3: Saudiaffären? Avslöjades i radio men följdes upp i många inslag i tv. Borde vi inte ha gjort det?
Fråga 4: Telia? Startades och pågår just nu som mest i svt.
5, 6, 7, 8, 9, 10: Brommaavisningarna? Fallet Ulf? Quick? Den andra våldtäkten? Motalaskandalen? Jasaffärerna?…
I själva verket är svensk journalistik fylld av stories som är ”dålig tv”.
En hel del av dem har likväl gjorts i tv och visas i dag på journalistutbildningar. Eftersom de gjorts ändå – och förändrat världen och vunnit de största journalistpriserna.
När de gjorts där har upphovsmännen och -kvinnorna praktiserat den enda rimliga princip man kan följa: om storyn inte är tv så får vi göra tv utav den. Punkt.
Vägen dit kan vara krånglig och svår. Rekonstruktioner, arrangemang, grafik… Men det går att gå den.
Och i valet mellan en riktig story som vi måste tänka till några minuter för att kunna göra tv av, och en låtsasstory som vi måste tänka till för att försöka göra relevant, så vet jag vad alla riktiga journalister föredrar.
Allt annat är bara förevändningar för att inte orka försöka.
Jag använde den senast härom dagen, när jag intervjuade vd:n för ett telefonbolag som säljer långa företagsabonnemang utan ångerrätt till äldre skogsägare.
Bolaget försvarade sig med att man bara köper in listor där det inte framgår vilka som är ”riktiga” företagare.
– Man kan väl fråga? undrade jag.
Svaret blev att det inte ingår i rutinerna.
I det läget passade några varianter på ”Varför inte?” bra – och det är också den delen av intervjun som folk i efterhand visat sig reagera allra mest på.
Några gånger tidigare har jag kommit på att ställa den vid rätt tillfälle. Intervjuade för ett antal år sen en bloggare som spridit obekräftade rykten kring en politisk skandal. Han tyckte inte det var hans uppgift att försöka kontrollera uppgifterna före publicering.
”Varför inte?”
Frågan passar alltså bra efter den första förklaringen, efter svaret att något är omöjligt, inte går att göra.
Den är ingen giftpil fylld med dolda avsikter eller äss i rockärmen (även om du som reporter förstås bör vara påläst nog att bedöma svaret i samma ögonblick det ges), mer en uppriktig nyfikenhet som blir jobbig bara för den som saknar ett bra svar.
Kopiatorn är ju en apparat på redaktionen som får mindre och mindre att göra. Ofta fungerar den också som skrivare, och spottar då ur sig en del papper som vi använder i kanske en kvart för att sedan slänga igen. Men många glömmer att den går att köra baklänges!
Jag ställde några jobbiga frågor på ett möte om de där funktionsarbetsplatserna som skulle införas. Mer, tror jag, för att jag har betalt för att ställa jobbiga frågor, än för att jag personligen hade något problem med att byta skrivbord.
Men de grävande reportrarna hade försås sina argument: de hade sparat på viktiga pappersbuntar som det var bra att komma åt något decennium senare då det brände till i den där frågan igen. Och jag kan nog känna att de gärna får ha sina pappersbuntar ifred. Men det finns en väg runt det där.
Jag antar att det gäller flera redaktioner än SVT:s – men vi har i alla fall fina kopieringsmaskiner som kan allt möjligt. Och sådana där stora bestar brukar vara riktigt skickliga på att hantera tjocka pappersbuntar via sina arkmatare. Om jag tar en sådan där bunt (ja, eller lånar en från en sådan där grävande reporter med många buntar), så tuggar maskinen igenom den i ett rasande tempo.
Och det listiga är att den inte måste spotta ur sig en ny bunt. Om jag drar mitt passerkort och pratar snällt med den, så mejlar den en pdf med alltihop till min jobbmejl. På så vis kan man slänga pärm efter pärm och skapa sig ett fint digitalt arkiv i stället.
Det enda problemet är väl egentligen att det går så lätt, så man tycker inte riktigt att man tjänar något på att faktiskt gå igenom papperen och sortera bort det som inte längre har något värde. (Och så ska du förstås komma ihåg att spara dokumenten på någon bättre plats än i din e-postinkorg, som kanske rensas av it-avdelningen med jämna mellanrum.)
Det där kortet på barnen kan man ju förresten ha som bakgrundsbild i Windows.
Och nej, jag tror inte att anställdas lojalitet med arbetsgivaren i stort ökar om man får en större känsla av att man bara är en kugge i ett maskineri. Men jag tror att den som själv känner att bitterheten kan bli ett problem på sikt, kan leva upp lite genom att göra sig ett digitalt arkiv, och därmed själv ta sig runt problemet. 🙂
Då man webbar på SVT är det en enorm mängd program man ska hålla reda på: själva webbpubliceringssystemet, det redaktionella systemet, körschemaverktyget, namnskyltstajmningsverktyget, arkivsystemet, videoredigeringsprogrammet, bildbehandlingsprogrammet, mejlprogrammet – påminn mig gärna om allt jag glömt, ni andra som suttit där!
Och även om man är teknikintresserad och vet hur man använder själva verktygen, så leder ändå den stora mängden av verktyg till att det blir svårt att överblicka.
Har man en Mac så ingår det från början att man kan maximera sina fönster och att de då läggs på ett slags separata skrivbord. Vill man ha flera skrivbord på sin Windowsburk får man skaffa sig ett tilläggsprogram. Men det finns en mängd, de är lättjobbade och de underlättar då man försöker att strukturera sin vardag.
Det första de skriver om, Dexpot, har jag kört i några år, och jag är mycket nöjd. Då man startar sin dator ser allt ut som vanligt och man kan jobba på och starta sina program som man är van vid. Men då man fyllt utrymmet och känner att man inte vill ha fler fönster som ligger i vägen över dem man redan har – så går man bara till ett nytt, tomt, virtuellt skrivbord. Man kan ha flera stycken!
Och lägger man något fel, så är det bara att använda programmets funktion för att flytta ett program till ett annat skrivbord. Eller kopiera det, om man känner att man behöver komma åt ett visst program i flera olika sammanhang.
För det är tematiskt jag försöker ordna fönstren på min dator därhemma. Jag har ett för förströelse med privat mejl, lite roliga rss-flöden, kanelnder, Facebook och så vidare. Jag har ett där jag har sådant som är kopplat till den distansutbildning som jag går, med utvecklingsverktyg för programmeringskursen, labbhandledningar, videospelare med föreläsningar, schema, skolmejl, klasschatt och så vidare. Jag har ett annat skrivbord för bildbehandling, där jag kör Photoshop och Lightroom för att snabbt kunna fixa till någon bild jag behöver i någon uppgift – eller på bloggen. Ja, så där kan man hålla på.
Jobbet då? Där bestämmer man ju dessvärre inte riktigt själv vilka program man ska ha tillgång till. Men en snabb googling ger förstås ett antal träffar på ”Dexpot portable”. Hmm… Vänta lite! Vi hörs!
Ibland behöver man använda videor som ligger på nätet i sina inslag. Jag har tidigare skrivit om tjänsten KeepVid som man kan använda för att smidigt hämta hem videor från Youtube. I bloggposten Använd kameran till rätt saker – del 1 finns en utförlig guide.
Men det är förstås inte den enda möjligheten. KeepVid är en smidig webbapplikation, men somliga trivs bättre med att känna att man själv äger och har kontroll över programmen man använder. Webbläsartillägg är ett bra mellanting – det ligger på ens egen dator, men fnns tillgängligt direkt i webbläsaren. Det är ju trots allt där man befinner sig då man hittar den där videon.
Klassiska skrivbordsprogram och appar för mobilen är andra alternativ, och alla dessa tar sajten Hongkiat upp i ett nyligt inlägg, där man går igenom en mängd olika sätt att ladda hem video från nätet. Ta en titt på de 16 olika och berätta gärna vilket du gillar bäst, och varför. 16 Alternative Ways To Download Online Videos heter bloggposten. Kanske saknar du rent av något alternativ?
Och ja, du måste så klart ha rätt att visa bilderna. Men sådant har man väl jurister till?
Herr Erlander, anta att ni träffar ett ungt par som ber er om råd – jag förmodar att det händer också i verkligheten – och de vill gifta sig men de har ingen bostad och de är heller inte rika, vilket råd ger ni dem då?
Lars Orups fråga till statsminister Tage Erlander i tv-utfrågningen inför 1966 års kommunval är en svensk klassiker. Orup var ett av de tre O:na – de övriga var Gustaf Olivecrona och Åke Ortmark – vars relativt tuffa intervjustil brukar betecknas som ett skov i den svenska journalistikens utveckling. Skjutjärnsjournalistikens intåg.
Och Erlander blev ställd. Hans första svar, tvekande:
– Ja, de får ju…ställa sig i bostadskön givetvis…
…följdes av en tuff påfråga:
Det är den enda tröst som ni kan ge dem, att stå där och om de är ett normalfall vänta tio år kanske om de bor i Stockholm?
…varpå Erlander fördjupar utflyttningsrådet:
– Om de bor i Stockholm och vägrar att ta någon bostad utanför Stockholm blir det nog svårt.
…vilket följs av en ny påfråga:
Är det inte en klen tröst för ett par i början av 20-åren som vill skapa sig en framtid tillsammans?
…och Erlander tvingas erkänna att:
– Det är givetvis inte tillfredsställande men det finns ju bostäder utanför på kortare sikt.
Frågan upprepades sedan, såvitt jag förstår, i starten av påföljande års utfrågning inför riksdagsvalet, också då med en hård ordväxling (och för övrigt med totalt uppemot tio minuters genomgång av olika aspekter av bostadspolitiken).
Att frågan Vilket råd ger ni dem då? var tuff råder det ingen tvekan om. Men det finns en paradox över tuffheten – åtminstone vad gäller just öppningsfrågan.
Den kallas för skjutjärn men skulle i dag snarare betecknas som Sawatsky.
Den är ju en klassisk hur-fråga – om än med en lång inledande beskrivning som hade kunnat resultera i ifrågasättanden från intervjupersonens sida. (Erlander tvekar inte att hugga på reporterns formuleringar, hör en kortduell med Åke Ortmark om ordet ”avsevärd” vid 7.42 i utfrågning nummer 2!)
Hur-frågan är alltid intressant. Vilket råd ger ni då? är briljant – och märkligt sällan använd. I dag skulle vi förstås säga du, och språket i den inledande beskrivningen skulle vara betydligt ledigare, men visst skulle ett gäng Vilket råd ger du då? kunna ge stuns åt partiledarutfrågningarna 2014?
Häromdagen då min redaktion gjorde nyheten om killen som fick en hoppspark i ryggen efter att matchen slutat på Taekwondo-SM i Malmö, så blev återigen frågan om hur man bäst skickar in rörliga bilder till redaktionen aktuell.
Just den här gången så löste sig det hela genom att den som tagit bilderna behärskade videoredigering, och lyckades dela upp hela sitt klipp i flera mindre bitar som han mejlade separat. Tyvärr överlappade de varandra lite, så det blev lite onödig handpåläggning med att få det att se naturligt ut (och nej, det fanns inget klipp där själva sparken delades ut). Ofta var överlappet 18 rutor, men det stämde inte alla gångerna.
Hur som helst, egentligen är ju det viktiga att vi fick hem bilderna och att det blev ett inslag till slut. Det är förstås en viktig insikt för oss som jobbar med nyheter. Men den insikten gör också att vi ofta glömmer bort att lösa problemen, eftersom vi är experter på att runda dem.
En Sawatsky-klassiker, i Sverige framför allt marknadsförd av Erik Fichtelius – på dennes korståg för öppna frågor på 90/00-talet, och exemplariskt och öppet praktiserad vid åtminstone ett tillfälle:
Presskonferens om Gudrun Schymans alkoholproblem – under hennes tid som ledare för Vänsterpartiet.
Fråga från Fichtelius till vice partiledaren Johan Lönnroth på scenen:
– Vad är problemet?
Lönnroth (efter en kort Vad frågar karln?-tystnad):
– Problemet är att vi har en partiledare som är alkoholist!
Ljudlöp! ropar redaktören som får hem ett sånt säj.
– Det funkar! tänkte Fichtelius.
Jag har själv inget lika dramatiskt exempel men kan intyga att Problemet-frågan många gånger blivit skillnaden mellan omständliga resonemang eller fattiga ja/nej-svar – och ett säj som sammanfattar frågan och står helt på egna ben rakt in i sändning.
Enklast framgång nås förstås med vevaren – den som vi redan vet är upprörd – men störst relativ effekt kan frågan ha på människor som inte vill tala ur skägget: nervösa åklagare (eller försvarsadvokater), osäkra myndighetskontrollanter, förstummade fackrepresentanter…
Pröva någon gång också att använda den helt bakvänt. Vid tillsvarsintervjun, med makthavaren vars roll ”egentligen” är att säga att det inte finns något problem.
Svaret kan leda er båda på spännande vägar.
Har du haft nytta av att explicit be intervjupersonen beskriva problemet? Dela med dig i kommentarerna!
(Och så ska jag erkänna att Schyman-historien är tagen ur minnet, alltså mitt minne av Fichtelius’ berättelse. Påpeka gärna om jag missat något eller fått allt om bakfoten!)
