Kategori: Tips

Ställ rätt fråga till storyn!

Ibland gör vi saker onödigt komplicerade. Vi blandar ihop frågan om en story kan göras ut med frågan om den i så fall ska göras ut och med frågan hur den i så fall ska göras ut.

Det där är tre helt olika frågor och det är smart att lära sig skillnaden.

Den sista frågan (hur storyn ska göras ut) har egentligen miljoner svar. Oavsett story. Varje historia kan berättas på en rad olika sätt. Variationerna kan bero på genren (rak nyhetsartikel eller långt featurereportage?) eller på utrymmet (notis eller helsida?) eller på bildtillgång eller tillgängliga intervjupersoner eller tid på dygnet eller plats på jorden eller årstid eller nyhetstorka eller…

Den första frågan – om en story kan göras ut – är betydligt enklare. Oftast riktigt riktigt enkel.

Svaret på den frågan är i sin enklaste form: när vi vet att storyn håller.

Eller för att vara mer exakt: när vi vet att kärnan i storyn håller. När den del av storyn utan vilken den inte är någon story, är så bekräftad som vi rimligen kan begära, då kan vi köra.

Om vi nu vill. För att kunna är inte nödvändigtvis att vilja. Detta är mellanfrågan: om vi ska göra ut storyn. Och här finns det mycket stora skillnader mellan vad som gäller på olika redaktioner. Vad olika redaktioner vill publicera för stories, vilka stories vi vill göra till våra.

På en nyhetsredaktion krävs ofta en viss nivå av allmängiltighet (men inte alltid), på en granskande redaktion ett avslöjande (men inte alltid), på en tidning om förskolan kan nog en vårdskandal inom äldreomsorgen ha svårt att slå sig in (om inte bolaget som driver äldreboendet också äger många förskolor), i affärstidningen kan en kulturnyhet ha en hög tröskel att ta sig sig över (om det inte visar sig vara stora pengar inblandade) osv.

För att återknyta till ett par av journalistikens honnörsord: de allra flesta journalister och redaktioner sätter (åtminstone i teorin) som gemensam tröskel att det som publiceras ska vara sant. Sedan har vi helt olika regler för vad som betecknas som relevant.

Därför brukar ett grundläggande råd till journaliststudenter som ska ut på praktik eller vikariat vara att först försöka ringa in relevanssfären för den redaktion man kommer till – för att sedan börja leta nyheter inom denna.

Du vill inte gärna hitta världens bästa nyhet om Örebro, bara för att upptäcka att din arbetsgivare är helt ointresserad – eftersom tidningen kommer ut i Örnsköldsvik!

Sant ska det vara, och relevant givet redaktionens normer. I det tredje steget kommer sedan vårt hur – alltså frågan om berättelsens utformning.

Vad är då problemet med att blanda ihop dessa frågor?

Ja, förutom det uppenbara Örebro/Öviksexemplet så kan en redaktion riskera ett ganska stort mått av över- eller underarbete om man blandar ihop frågorna om och hur.

En osäker arbetsledare förmår inte identifiera storyns kärna och kan därmed inte riktigt ta ställning till om storyn över huvud taget ska göras. Men i stället för att skärpa sin analys skickar arbetsledaren tillbaks reportern med hur-frågor. (Finns det ett case? Går det att förklara med tydlig grafik? Får vi intervjun med X? osv.) Dvs stort arbete läggs på utformningen av en story vi i grunden egentligen inte tagit ställning till.

Sanningen är ju att nästan alla stories går att berätta på nästan alla sätt. Med eller utan case, grafik eller X-intervju. Väldigt mycket går att berätta busenkelt, och vi gör det dagligen därför att vi vill eller måste. Telegram eller notiser kallas det oftast. Det kan också vara den sena egna nyheten eller den stora händelsenyheten som inte går att undvika att ta upp – trots avsaknad av case, grafik och X.

Om telegrammet är nyhetsberättandets minstingformat – journalistikens encelliga organism – så kan påbyggnaden sedan ske åt alla möjliga håll. Med case, grafik och X-intervjuer. Eller med miljöteckning, dokumentärfoto eller faktaruta. I slutändan kanske vi gör en serie på fem timslånga dokumentärer. Eller skriver en bok.

Man kan förstås blanda ihop frågorna åt andra hållet också. Tro att det är en formfråga när det i själva verket är en om-fråga.

I det klaveret hamnar ibland redaktioner med liten erfarenhet av egen granskning, och av de grundläggande kraven på bemötande från den kritiserade parten.

Man tar hem kritiken, sitt ömmande case, kanske till och med förpackat i en sällsamt snygg form. Men man väntar med att ringa upp det kritiserade företaget. (Eller organisationen, myndigheten eller makthavaren.) Man tänker att bemötandet och förklaringarna bara är en pusselbit att lägga till, ungefär som den där grafikplattan eller faktarutan.

Men så är det ju inte. Bemötandet och förklaringen är alltid en del av grundresearchen, den anklagades svar en del av svaret på frågan om vi över huvud taget kan köra storyn. Om den håller. Den anklagades svar hjälper dig ta ställning till om storyn är en story över huvud taget.

(Observera ”hjälper dig” besvara – inte ”besvarar”. Det kan ju mycket väl vara så att svaret bekräftar en del av kritiken men inte allt – vilket gör att du måste ta ställning till vilken del som var kärnan i storyn, för att avgöra bekräftelsens relevans. Det kan också vara så att den kritiserade parten kommer med en dementi som du som granskande journalist fattar misstanke mot – men som du samtidigt inser att du behöver ytterligare undersökning för att kunna slå hål på.)

I detta fall blandas frågorna ihop på så sätt att en fråga om om blir en fråga om form. Inte alls bra förstås, vilket i slutänden kan komma att slås fast av Pressens opinionsnämnd eller Granskningsnämnden för radio och tv om det vill sig illa.

Jag har många gånger själv blandat ihop de olika frågorna, och mött många erfarna kollegor och arbetsledare som gjort detsamma.

För den som kommer ut på praktik eller vikariat och inte har stenkoll på redaktionens rutiner är det viktigt att förstå var storyn befinner sig som man sitter och rekar på. Är det en story som ledningen redan bestämt sig för att köra, och där ditt uppdrag nu är att hitta bästa tänkbara utformning, eller är ditt uppdrag att ta ställning till om det över huvud taget är en story? Svaret har betydelse för vad du bör fokusera på i ditt arbete, och för när du ska anse arbetet utfört.

För att sammanfatta i en liten trestegsraket:

1) Är det sant? (Kan storyn köras ut?)

2) Är det relevant? (Ska den köras ut hos oss?)

3) I vilken form? (Hur berättar vi den då?)

Och nej, man behöver inte följa detta schema slaviskt. Och ja, ibland går frågorna in i varandra. Och ja, självklart kan relevansen för en viss sändning öka om man får just en speciell intervjuperson.

Men som grundregel funkar det rätt bra – om inte annat så för att upptäcka vilken av frågorna man egentligen ska besvara. Och vilken man inte håller på med.

Bästa nödnyheterna – hela listan att riva ut och spara!

På en tv-redaktion i Örebro fanns på det tidiga 2000-talet ett stående uttryck.

TSMGG.

Det betydde ”toksynk med Göran Gunnarsson” och var den nödlösning man tog till när alla andra dagsjobb fallit – för att få ett jobb klart till den galet tidiga deadline då inslagsbandet skulle skickas med tåg till Västerås för att hinna komma med i kvällens sändning.

Hur lite som än hänt kunde man alltid intervjua Örebropolisens presstalesperson Göran Gunnarsson, som alltid kunde leverera några bra säj om den senaste blåljusnyheten. (Gunnarsson var som talesperson både trevlig och kunnig, och hade en sällsynt bra kontakt med journalister, så bra att han efter pensionering fått huvudrollen i en serie brottsåterblickar hos stadens andra tv-redaktion).

Ofta argumenterar jag för att man som reporter ska lära sig hitta sina egna nyheter. Ja, rentav göra sina egna granskningar. Granskningar ger nyheter och nyheter ger uppslag till granskningar. Med ett väl utvecklat eget nyhetsarbete kan redaktionen vara trygg i förvissningen att det inte behöver hända något jättespännande varje dag för att vi ska få till spännande sändningar (tidningar, webbar osv). Och vi behöver inte göra dåligt rekade nödutryckningar för att rädda dagen.

Samtidigt kan det vara bra att veta hur man gör. Du kanske hamnar på redaktionen som inte gillar tanken på ett eget nyhetsarbete, där det ses som en vinst att varje dag börjar med ett blankt papper som måste fyllas, där nödutryckningen värderas högst (eller åtminstone inte så lågt att det motiverar några insatser).

I så fall är det bra att ha koll på hur man gör. Utryckningsnyhetslogiken. Den annalkande deadlinens absoluta korrelation med den sänkta ribban för nyhetsvärde och inslagskvalitet. Journalisttips vill hjälpa alla med allt. Så därför här – tio nödnyheter att ta till när allt annat fallit:

1) Utspelet. Den opinionsbildare är inte född som inte är beredd att tycka till en gång till. Om ett nytt ämne – som du ringer upp och frågar om. (Eller om ett gammalt ämne, men kanske med lite större tryck än tidigare. Upprördheten har ju knappast minskat och uteblivna förändringar kan också vara nyheter!)

Om personen till äventyrs är motsträvig har du laddat upp med frågor vars svar garanterat renderar rubrik: ”Är det här inte allvarligt?”, ”Borde inte nånting göras?” eller varför inte ”Vilken är din egen skuld i detta?”

2) Varningen. Det finns mycket som är farligt. Är det inte en utveckling ni rapporterat om de senaste dagarna så kan det vara en nyhet någon annanstans ifrån som plötsligt får relevans också för ert bevakningsområde. För ni har ju en expert. Eller åtminstone en organisation engagerad i dessa frågor. Eller som i alla fall har frågan som ett av flera områden man försöker hålla koll på. Och framför allt: som man är beredda att varna för!

Om organisationen till äventyrs inte vill göra någon kraftfull varning ska du fråga vad de tror ”om utvecklingen får fortsätta”. Ty inför hypotesen öppnar sig avgrunden. Gör den inte det så kolla om du ringt rätt organisation (Jägarförbundet var visst MOT detta, Naturskyddsföreningen FÖR…).

3) Det ratade pressmeddelandet. Alla vet att nyheters värde förändras. Det som var ointressant klockan tio på förmiddagen kan ha vuxit till halv fyra på eftermiddan. Det behöver inte ens ha tillkommit några nya faktorer (bara fallit ifrån andra idéer). Däremot ska det gärna ha anlänt en pigg kvällsreporter, ovetande om den tidigare bedömningen. (Arbetsledare: försök förbereda bra svar på frågor som ”Men varför åkte ni inte på presskonferensen vid lunch om det här var så viktigt?” och ”Varför är pressmeddelandet knyckligt och hoptejpat?”)

4) Tipset. Alla tips bör kollas. Ofta har tipsaren missförstått något. Ofta är missförhållandet inte glasklart. Men då finns alltid utvägen att fråga om inte ansvarigt företag/myndighet/organisation brustit i kommunikationen. Det är de nämligen alltid snabba att erkänna att de gjort (eller åtminstone ”kanske” gjort) – vilket du visserligen läst nånstans är en falsk pudel men du inser samtidigt att detta trots allt är en slags bekräftelse och kör hårt på det du har (med bara en timme kvar).

5) Hur här? En klassiker som kan göras mer eller mindre bra. I detta fall ska den framför allt göras snabbt. Så släpp grävambitionerna och ring direkt till chefen! Eller pressisen om det går fortare! Varför skulle de inte berätta uppriktigt om de också har en mutkultur liknande den som just avslöjats i Göteborg? Chefen om någon borde ju veta.

Och glöm nu inte att även en dementi är en nyhet i denna genre. ”Efter Göteborgsskandalerna: Ingen mutkultur här!” är en rubrik så god som någon.

6) Glädjeämnet. Gamla textreklamregler är ofta överspelade i dag. I synnerhet när i dag blivit sen eftermiddag. Hade inte konditoriet fått nya ägare? På något sätt är väl det ändå en angelägen information för medborgarna. Och oj – de satsar på en ny profil? Och kommer även att vara närvarande i sociala medier? Nu närmar vi oss löpet med stormsteg mina vänner!

7) Reaktionen. Blev konkurrenten lite sur när ni i går gjorde löp och mittuppslag på konditoriets nya ägare? Har Coffee House by Janne varit på nätet sedan 2011? Okej, då är det bara att kasta sig ut igen (eller ta det på telefon; de kanske kan skicka några bilder?). ”Cyberkonkurrens bland kondiskungar” funkar väl i dag?

8) Vinnaren. Den ort finns inte som inte har en nylig framgångssaga. Skoleleven som varit iväg och gjort succé i dans-DM, fotbollslaget som vann Rädda barnens lokala insamlingsstafett eller puben som kom trea i Årets fejkbrittiska bokhylla? Vinnare är alltid tacksamma intervjuobjekt som gärna glömmer att tidningen ignorerade tävlingen när den faktiskt ägde rum för en månad sedan. (Och som mer än gärna mejlar några glada privatbilder från prisutdelningen – efter att du förklarat att redaktionen tyvärr tappat bort de som kom för en månad sedan ”i framkallningen”.)

Om det gått så lång tid sedan tävlingen att det snart är dags för nästa? Grattis, då har du en än mer aktuell vinkel: ”Taggad!”

9) Oklarheten. Väldigt många frågor går att få svar på. Men väldigt många går inte att få svar på på en timme. Detta kan förstås hanteras på olika sätt av olika journalister. Vissa viker sig för maktens arrogans och väntar till nästa dag då frågan kan få ett svar. Men du väljer den tuffa linjen: du avslöjar den allvarliga kunskapsluckan hos kommunens enda kvardröjande handläggare: ”Oklar omfattning av missförhållanden” funkar som rubrik.

I texten behöver du inte hänga ut tjänstemannen mer än nödvändigt. Du kan rentav låta vederbörande förbli anonym. Och i så fall bör du också, för källans skull, vara noggrann med att undvika citat som skulle kunna identifiera vederbörande. Som till exempel ”Men varför frågar ni mig om detta? Jag jobbar ju på en helt annan förvaltning.”

10) TSMGG. Eller vad nu din polispressis har för initialer. Något blåljusmässigt har alltid hänt. Och om inte så har polisen nyligen startat ett nytt projekt. Eller håller på att implementera nya spännande rutiner. Eller gett sig ut på sociala medier. Polisens presstalespersoner är ofta experter på att ge flermeningssvar även när ingenting finns att berätta, så självklart kommer de också att vara din räddning när du inser att det bara är en halvtimme kvar till deadline.

Du fixar det igen.

Och du kanske inte är helt säker på att det är sant. Och du påstår absolut inte att det är relevant. Men det blev i alla fall en nyhet i dag också.

Har vi missat någon nödnyhet? Fyll på i kommentarerna!

Så hittar du (och talar med) experten

Det tillhör yrkets tidigaste insikter. Man skulle kanske kunna säga livets tidigaste.

Man är inte expert på allt. Det finns väldigt många människor som kan väldigt mycket mer än en själv om det mesta.

Visst försöker vi lära oss. I skolan, på universitetet, på kvällskursen eller på nätet. Men i de flesta fall tvingas vi medge att vi inte hamnar allra högst upp på kunskapsstegen.

Åtminstone inte inom alla ämnen.

Som journalist får man vara glad om man lyckas nå en högre kunskapsgrad inom en handfull ämnesområden under en yrkeskarriär. Grävande journalister och rena specialreportrar når ibland nivån där man faktiskt kan lika mycket som områdets experter. Där man blir en av områdets experter.

De flesta av oss får leva med en klassisk formulering: vi kan lite om mycket. Vi har hygglig koll på många olika ämnen, men djup expertkunskap om få eller inga.

Det är därför vi behöver experter. Det är därför vi vill komma i kontakt med kunskapen. Experterna blir vår genväg till den mest kvalificerade ämneskunskapen inom ett visst sakområde.

Ofta en trevlig genväg. Forskare och utredare är för det mesta vänliga och intresserade av att dela med sig av sin kunskap. De flesta blir rentav lite smickrade när en journalist ringer upp och vill veta vad de har att berätta.

Det finns några enkla sätt för att ta reda på vilka som kan tänkas vara experter inom ett visst område (och på köpet få veta vad de kommit fram till):

Google Scholar är Googles sökmotor för forskning. Den länkar till vetenskapliga texter från hela världen, däribland en hel del från Sverige. Om själva rapporten eller avhandlingen inte finns tillgänglig i fulltext brukar där ändå finnas en sammanfattning och (viktigast just nu) namnet på skribenten.

Uppsatser.se är en svensk sajt som samlar examensuppsatser, dvs enklare akademiska texter vilka naturligtvis bör tas med en betydligt större nypa salt än till exempel en avhandling. Men icke desto mindre kan du här få tips om kunniga personer som även efter uppsatsen fortsatt intressera sig för ämnet och kan tänka sig ha viktiga bidrag till din research. (Och om inte annat kan uppsatsens referenser vara en liten guldgruva för fortsatt letande efter tyngre texter.)

Forskning.se är en sida som drivs av ett gäng forskningsmyndigheter och -stiftelser, och som syftar till att presentera forskning i populär form. En sökning där gör ofta att du hittar rättare än vid en allmän googling på samma begrepp.

Under sajten finns också den smått fantastiska tjänsten Expertsvar, där man som journalist når informationsansvariga på samtliga svenska universitet och högskolor med mejlens hastighet; en tidigt ställd fråga där kan spara oceaner av tid för ditt researchprojekt.

Sedan är det bara att erkänna att man ibland hittar allra mest rätt bara genom att göra en smart googling. Till exempel genom att kombinera sitt eget ämnesord med begrepp som ”forskare” eller ”professor”. En sådan sökning i de mediearkiv man har tillgång till kan också snabbt visa vilka som uttryckt sig medialt i tidigare sammanhang. (Var dock vaksam på att den mest publicerade experten inte nödvändigtvis alltid är den kunnigaste. Även forskarsamhället innefattar medborgare som springer så fort de ser en journalist – och hinner ikapp.)

Glöm inte heller att det kan finnas fantastiska experter utan formell forskartitel. Många myndigheter och organisationer har egna analys- och utredningsavdelningar där det kan sitta människor med enorm sakkunskap. De bör naturligtvis bedömas kritiskt utfrån sitt partsintresse men kan givet detta lämna värdefulla bidrag till din research. Plockar du med dem i ett inslag eller en artikel är det förstås viktigt att du är tydlig mot publiken med varifrån de kommer.

När vi väl fått tag på experten gäller det att kombinera några ibland konfliktande intressen:

  • Å ena sidan vill vi veta vad forskaren vet.
  • Å andra sidan har vi ofta en egen tes, och vi tenderar att lyssna mer uppmärksamt till sånt som bekräftar tesen än till sånt som motsäger den.
  • Å tredje sidan är forskare ibland lite dåliga på att uttrycka sig i rubriker, varför vi har en tendens att lägga ord i munnen på dem.
  • …som de å fjärde sidan gärna förnekar, och som i sämsta fall leder till en märklig pingpongmatch där reportern mer testar formuleringar på forskaren än lyssnar till forskarens formuleringar om verkligheten.

Mina enklaste råd är dessa:

1) Är du helt novis inom ett ämne, acceptera detta. Helst ska du ha läst på åtminstone lite grann (även en tjock avhandling har en sammanfattning) och om det inte funnits tid till detta ska du vara öppen med din okunskap.

2) Samtidigt bör du i detta läge vara noggrann med att inte ta en experts ord för givna. Vetenskapsjournalisten Therese Bergstedt skrev i en klok gästpost om vikten av att efterhöra en second opinion när man rapporterar om vetenskapliga resultat.

3) Är du lite kunnigare inom ämnesområdet gäller lite andra regler:

Du kanske känner till forskarens viktigaste budskap sedan tidigare, och är även bekant med invändningarna som kommit från andra håll. Du har själv efter åratals bevakning eller en längre granskning börjat få en förståelse för systemfelen inom det ämnesområde forskaren undersökt.

Du närmar dig enkelt uttryckt (om än från en ödmjuk lekmannaposition) en egen expertkunskap.

I detta läge har jag tidigare uppfattat att journalister använder två alternativa strategier. Den ena är att fylla sina frågor med stora mängder bakgrundsfakta för att markera sin egen kunskapsnivå inför intervjupersonen. (Detta är av någon anledning vanligt inom kulturjournalistiken.) Den andra strategin är att göra precis tvärtom: spela novis och ”våga ställa de riktigt dumma frågorna” trots att man egentligen vet bättre.

När jag läste den fantastiska granskningshandboken Story Based Inquiry fick jag tips om en tredje strategi, som jag sedan dess försökt praktisera med mycket gott resultat: du kan inleda samtalet öppet och med enkla frågor, men när experten väl börjat berätta kan du gradvis fylla på dina frågeställningar med mer och mer egen kunskap. Mot slutet till och med testa de hypoteser du själv kommit fram till om vad som är grundproblemet inom ämnesområdet (om du nu jobbar med en problemorienterad journalistik).

På detta sätt blir samtalet i bästa fall ett växande tankeutbyte, där huvudpersonen (experten) får en växande respekt för din ambitionsnivå, och samtidigt ett incitament att möta dina frågor på en annan nivå än den mest grundläggande. Samtidigt som du undviker det läge som kan uppstå om du inleder intervjun med en minutlång avhandling om intervjupersonens arbete: att intervjun bara blir en bollning mellan dina teser och expertens bekräftelser eller dementier.

Naturligtvis är alla personer olika, alla situationer och alla intervjuer. Ett bakgrundssamtal skiljer sig från en formell, inspelad intervju osv. Men min erfarenhet är ändå att alla experter uppskattar när diskussionen med journalisten kan växlas upp till en lite högre nivå.

Då kommer du att kunna räkna med uppriktiga reaktioner på dina egna tankar och analyser – inklusive ett tydligt ”Stopp och belägg!” om dina slutsatser skulle vara på väg alldeles bortitok.

Vi behöver experter för att förstå. Och rätt ofta också för att förstå vad vi inte förstått.

Foliehattarna har rätt

– Det där borde du gräva i!

Det tar inte lång tid i ett journalistliv innan man får höra det.

Uppmaningen kommer ofta i slutet av ett samtal där en engagerad tipsare försökt förmedla något viktigt men inte riktigt upplever den förväntade responsen från journalisten i andra änden.

Båda parter agerar korrekt utifrån sina förutsättningar. Tipsaren har sett ett mönster eller en koppling som känns så uppenbar och överväldigande att man måste lyfta luren och upplysa den tredje statsmakten om sakernas förhållande. Reportern har en intensiv arbetsdag, dagishämtning och fackmöte som stressar samvetet, men vill ändå ge tipsaren några minuter att komma till saken.

Tyvärr finns ingen omedelbar korrelation mellan intensiteten i ”Ni borde gräva!”-uppmaningen och kvaliteten på tipset. Den värdefullaste tipsaren kan också vara den ödmjukaste, medan den som formulerar sig i rubriker redan innan du fått en syl i vädret kan vara den mest verklighetsfrånvända foliehatten.

Samtal som inleds med ”Vill du ha ett scoop som kommer att fälla regeringen?” brukar sällan avslutas med att reportern delar bedömningen.

Däremot har foliehattarna och de andra helt rätt i den där uppmaningen.

Självklart borde vi gräva mer i det där!

Vi kommer kanske inte att vara överens med tipsaren om vilket håll vi ska gräva åt, men att det finns en rad ämnen som journalister borde gräva i känns svårt att förneka.

Alla rättsskandaler vi om tio år kommer att fråga oss hur vi kunde missa, allt slöseri med offentliga medel som kunde pågå år efter år, felaktigheter begångna av privata företag och organisationer, storskalig övervakning av oskyldiga medborgare, missade larm om stora och små katastrofer…

Självklart kan ingen begära av sig själv att man ska ta sig an allt som borde grävas fram inom alla samhällssektorer samtidigt. För detta sätter dygnets timmar stopp. Liksom för många av oss familjeliv, lunchraster, pubkvällar och schemalagda ledigheter.

Allt det andra behövs förstås för att man ska orka ta sig an de stora projekten. Liksom många ambitiösa granskare mår bra av att då och då variera sig med ett lite enklare, mindre krävande journalistiskt projekt.

Den reporter som inte någon gång kan släppa tanken på nästa stora granskning borde söka vård.

Men den som aldrig känner ett sting av dåligt samvete för de granskningar man inte mäktar med, borde lyssna på några kloka ord nästa gång de dyker upp i telefonen.

Du borde faktiskt gräva i det där!

Lär av Arga doktorn!

Har du sett Arga doktorn? Serien där svt granskar vården genom att låta den engagerade läkaren Björn Bragée hjälpa patienter som hamnat snett.

I deras sista avsnitt (tyvärr bara tillgängligt en månad framåt så skynda att kolla) dyker det faktiskt upp ett litet journalisttips.

Alla journalister har varit med om situationen när en intervjuperson inte vill prata om det enskilda fallet. Det kan vara makthavaren som anser sig förhindrad av sekretess eller beslutsordning, inspektören som oroas för att vederbörande själv kan komma att få ärendet på sitt bord för utredning, eller experten som tycker att det finns mycket att säga på en allmän nivå – men inte gärna kastar sig in i debatten om ett enskilt ärende.

Föreningen grävande journalister visade för några år sedan att ministrar är sällsynt motsträviga till att möta enskilda personer i studiodebatter. Min egen erfarenhet säger att ministrars pressekreterare gärna hänvisar till risken att anklagas för ministerstyre om de uttalar sig om en myndighets hantering av ett ärende – åtminstone så länge de inte själva vill uttala sig om ärendet.

Skälen kan vara mer eller mindre goda, och som reporter kan du agera mer eller mindre skickligt inför situationen.

Jag brukar betona betydelsen av att alltid begära en fullmakt för den enskilde som vill att vi berättar om ett upprörande fall. Utan fullmakt har faktiskt myndighetsföreträdare ofta goda skäl att både avböja intervju och neka utlämnande av allmänna handlingar. Tänk på att fullmakter som rör barn kräver underskrift av båda vårdnadshavarna (om det finns två).

Tänk också på att pressavdelningen ibland kan arbeta i ditt intresse: till skillnad från den ansvarige tjänstemannen förstår de hur illa det ser ut när man vägrar kommentera. De kanske försöker övertyga den ansvarige att ställa upp – eller åtminstone erbjuder dig en alternativ intervjuperson (oftast en högre chef eller presstalespersonen själv). Var dock tydlig med vilka frågor du förväntar dig att kunna ta upp i intervjun – om inte annat så för att undvika den för båda parter genanta situationen att framskickad intervjuperson helt enkelt inte har koll på ämnet.

(Vi talar nu om ansvarsintervjuer. Ingen av dessa strategier är i mina ögon applicerbar på exempelvis en ovillig expert. Experter är ofta tveksamma till att uttala sig eftersom de inte vill basera sin uppfattning på en förenklad mediebild – och således kan det vara en vinnande strategi att erbjuda experten en möjlighet att själv sätta sig in i ärendet genom att ta del av alla relevanta handlingar, ett erbjudande som kan väcka både nyfikenhet och engagemang.)

Ibland måste man acceptera premissen ”inte prata om det enskilda fallet” och då kan man ha lite olika strategier.

En kan vara att försöka ringa in den allmänna, hypotetiska diskussionen så hårt att man i praktiken talar om det enskilda fallet (”Men om vi då föreställer oss ett läge där alla de här skälen föreligger – vad kan det då finnas för anledning att säga nej?”).

Strategin (som delvis förekommer i Arga doktorn-avsnittet) är intelligent men riskfylld. Intervjupersonen förbinder sig inte till någonting genom sina svar (det kan ju alltid finnas ytterligare omständigheter som skiljer ditt hypotetiska exempel från det verkliga) och i värsta fall landar intervjun i ett större frågetecken än den hade i början (Men om det inte ska kunna hända…?), ett du inte kommer att kunna få svar på just eftersom du accepterat att ni inte pratar om det enskilda fallet.

Viktigt är också att vara helt öppen mot publiken med villkoren för intervjun, att det faktiskt är generella frågor även när det låter som att ni diskuterar det enskilda fallet.

Två fräcka lösningar kan vara att låta huvudpersonen själv ringa upp den ansvarige i er närvaro (och med inspelning) för att göra ansvarsintervjun om sitt eget ärende – eller att helt enkelt kuppa in frågorna i den intervju som skulle vara allmän.

Den sista strategin ger nog inga svar men däremot en rätt ilsken intervjuperson, som med rätta kan hävda att ni brutit er överenskommelse. Den bör således – om någonsin – bara användas när detta argument slås ut av ett större och odiskutabelt behov av att ha fått ställa frågorna i en intervju.

(Skilj på förklaringen till agerandet och intervjun. Den förstnämnda både kan och ska vi försöka hitta – och redovisa för publiken – oberoende av intervjuviljan hos den ansvarige. Intervjun syftar till att ställa frågorna som följer av förklaringen – och ge makthavaren en chans att svara med sina egna ord.)

Men Arga doktorn då. Förutom att både testa hypotetisk inringning och pressekreterarhjälp gör de faktiskt i slutet av programmet något jag aldrig sett förut, och som föranleder denna bloggpost.

(Har du inte sett programmet så kolla det nu innan du läser vidare. SPOILER ALERT med andra ord.)

När doktorn i slutet får möta en ansvarig politiker i det landsting som vägrar att remittera patienten till en klinik i ett annat landsting – dit patienten vill komma eftersom han saknar förtroende för sitt eget efter flera missgrepp – så sker intervjun på just villkoret ”inte prata om det enskilda fallet”.

Björn Bragée respekterar detta. I slutet av intervjun påpekar han att han respekterar detta.

Men han påpekar också att det för honom handlar om ett enskilt ärende. En enskild människa. Och han ber att få lämna över en mapp med patientens historia.

Den tar politiken emot. Och strax efter intervjun kommer ett besked på sms, att landstinget efter år av motstånd accepterar en remiss till den andra kliniken.

Det är inte bara fantastisk tv. Det är inte bara en gripande historia och en viktig granskning.

Det är också ett briljant sätt att lösa knuten om det enskilda fallet. Som i detta fall dessutom löste knuten om vården i det enskilda fallet.

Och visst – metoden är nog inte helt tillämplig i varje enkelt nyhetsinslag vi gör. Och den är en sistahandslösning för man får ju fortfarande strängt taget inga svar från den ansvarige. Men i denna typ av journalistik, där man tillåter sig en högre grad av engagemang och lösningsorientering, skulle det förvåna mig om vi inte får se fler mappar överlämnade under de kommande åren.

Och syftet behöver ju faktiskt inte heller vara som i Arga doktorn, att åstadkomma en förändring. Det kan lika gärna handla om att försäkra sig om att den högst ansvarige faktiskt förstår det enskilda fallet.

Även om man inte vill prata om det inför en kamera.

Tipsaren har alltid rätt. Tipsaren har alltid fel.

Visst är det en sanning som vi alla känner till om vi bara tänker efter.

Tipsaren har alltid rätt. Och tipsaren har alltid fel.

Jag har uppskattningsvis tagit emot några tusen tips i mina dagar. Aldrig har jag stött på ett som varit helt igenom korrekt ned till sista stavelsen. Å andra sidan skulle jag inte heller våga påstå att något varit hundra procent fel. Där finns alltsom oftast bitar av sanning, också hos rättshaverister och foliehattar.

Okej, det finns tips som är stolliga. Eller som i vart fall kräver en orimlig arbetsbörda att undersöka. Dem rekommenderar jag inte att man går vidare med.

Men de allra flesta tipsen rör sig i ett betydligt mer svårnavigerat landskap runt möjligt, märkligt och osannolikt.

Och huruvida tipset är en story eller inte kan sällan avgöras genom någon slags helhetsbedömning. En sådan riskerar att bli för snäll om du förförs av de bitar som råkar vara korrekta, eller för hård när du upptäcker felaktigheterna. Och framför allt riskerar du att helt missa kärnan.

Mitt tips är att försöka vaska fram den kärna i tipset som om den är korrekt, utgör en story. Och utan vilken det inte är det.

Tipset kan ju nämligen vara fullt av spännande detaljer om hur personalärendet hanterats – men om det inte handlar om kommunalrådets son är det bara ett personalärende bland andra. Och visst kan det vara lite pikant att tjänstemännen gick på ett möte hos företaget – men om företaget inte bjöd på champagne så minskar korruptionsmisstanken radikalt. Och visst kan det vara kittlande att myndigheten gjort ett register över medborgare – men om de inte har den etniska bakgrund som tipset gör gällande blir det svårt att hävda ett case.

När har vi ett case? När finns det en story? Svaret ser naturligtvis olika ut på olika redaktioner, men de flesta journalister brukar ändå kunna skilja den uppenbara rubriken (intressen, påannonsen…) från den omöjliga.

Det är den där uppenbara formuleringen du ska leta efter i det stora krångliga tipset. (Den är tyvärr inte alltid uppenbar förrän du hittat den.) Faktorn som gör storyn – och utan vilken det egentligen inte finns någon story.

När du väl identifierat den faktorn ska du börja söka efter bekräftelse (!). Något som i sin enklaste form består av att den kritiserade motparten medger sakförhållandet.

Facket och arbetsgivaren kan vara totalt oense om orsakerna till att det blivit kaos i rutinerna – men ingen förnekar att det blivit kaos. Regeringen och oppositionen kan ge helt olika bilder av hur man ska värdera den nya siffran i budgeten – men båda parter erkänner att siffran är högre än fjolårets. Myndigheten intygar att man nu avsatt stora resurser till att komma till rätta med bristerna i det hårt kritiserade kösystemet – men kan inte ljuga om vilka problem man haft fram till nu.

Om den ansvariga parten blånekar till det som skulle vara storyns kärna står du inför en utmaning: att antingen acceptera att du inte kommer längre (och eventuellt missar en skandal) eller fundera över andra möjliga vägar att ta reda på sanningshalten. Ibland leder ju summan av stödbevisning i och med din fortsatta granskning (intern dokumentation, fler trovärdiga vittnesmål, en utredning från en extern part…) till att vi publicerar anklagelser även mot ett nekande. Ibland kommer du ingen vart.

Min poäng här är att vi i många fall kan komma betydligt längre bara genom att identifiera storyns kärna. Att kolla ett tips behöver inte (i alla fall inte i det första skedet) handla om att försöka kolla femton olika påståenden. Det räcker med det påstående utan vilket det inte är någon story.

Om det påståendet stämmer spelar det mindre roll att tipsaren fått tre andra uppgifter om bakfoten – och vice versa.

I en granskning jag gjorde för länge sen stod min utredning still i flera veckor därför att tipsaren fått en lokal om bakfoten. Visst hade det hänt det som hänt och visst var det en uppseendeväckande nyhet – som efter publicering fick allvarliga konsekvenser för inblandade – men det hade inte hänt i det rum tipsaren trodde.

Tipsaren har alltid rätt och tipsaren har alltid fel. Uppgiften för den noggranna och effektiva reportern är att hitta den verkliga storyn också om den omges av brus – och släppa icke-storyn också när den lyfts upp av femton fina fakta i detaljerna.

Sjätte delen i Scrapingskolan

Ett nytt avsnitt av Scrapingskolan är äntligen klart! Och det var verkligen på tiden!

I samband med en kurs på Fojo försvann prestationsångesten för att få ur mig ett nytt avsnitt. I stället byttes den ut mot inspiration – som är en mycket bättre drivkraft.

Det är så roligt att träffa människor som tittat in här och inse att människor faktiskt läser och har glädje av bloggen. Att föreläsaren avslöjade att han ägnat sin föräldraledighet åt att titta igenom Scrapingskolan var helt avgörande för att den här delen kommer just nu.

Här går vi igenom hur man använder Google Refine för att samla ihop information som finns på ett antal webbsidor vars adresser är konstruerade utifrån en speciell mall – till exempel genom en id-kod som finns listad på annan plats.

I bokens exempel handlar det om skolor vars id-nummer finns i Excel-fil på nätet. Den del i webbadressen som unikt identifierar varje skolsida är uppbyggd med hjälp av det speciella id-numret.

Kolla igenom i lugn och ro – och njut av det längsta avsnittet av Scrapingskolan så här långt! (Det är därför det är uppdelat i två delar.)

Särskilt du, Daniel Olsson – tack för inspirationen! Och kursansvarige, Per Nygren! Och alla klasskamrater!

Utnyttja tipsaren!

Många gånger slås jag av hur snabbt vi avslutar samtalet med tipsaren.

Personen som ringer redaktionen för att berätta om ett missförhållande på jobbet, i affären eller i utbildningsnämnden.

Vi lyssnar. Vi antecknar. Vi ställer frågor för att förstå vad som hänt. Vi tar kontaktuppgifter och kommer överens om när vi lämpligast kan höras utan att behöva riskera vederbörandes källskydd (samtal till jobbet är förstås big no no om tipset handlar om arbetsplatsen).

Om tipset verkar intressant tar vi det sedan kanske till chefen för en diskussion. Är det något att gå på? Och hur ska vi i så fall hantera det? Hur ska vi ta reda på om det stämmer? Och hur ska vi sedan berätta historien?

Min erfarenhet är att man vinner mycket på att ställa några extra frågor till tipsaren redan vid det första samtalet. Svaren på dessa kan ge en eventuell koll (eller granskning) en rasande skjuts i rätt riktning redan från start – men också skoningslöst avslöja det tips som nog egentligen inte är möjligt att belägga, eller i vart fall ge dig en bild av hur högt berg du måste bestiga för att försöka. En uppgift som din chef kommer att uppskatta stort om du har med dig till mötet.

Jag tror helt enkelt att tipsaren ofta känner till (eller kan ta reda på) betydligt mer än vad vederbörande förstår. Och att det inte alltid är den kunskap som tipsaren spontant vill berätta om, som du har störst nytta av i din fortsatta hantering av tipset.

Här ett gäng frågor som enligt min erfarenhet kan ge enormt stöd om de ställs redan vid det första samtalet:

– Vilka andra personer kan jag tala med om detta? Kontaktuppgifter?

Du nämner sedan förstås inte varifrån du fått kontaktuppgifterna om inte källan vill det. Ni kan tillsammans resonera om hur du ska vinna den nya, potentiella källans förtroende.

– Vilka dokument kan du ta fram? Beslut? Interna informationsmeddelanden? Protokoll? Minnesanteckningar? Mejl?

Tänk på att elektronisk dokumenthantering lämnar spår efter sig. Hellre än att skriva ut det känsliga dokumentet kanske källan ska fotografera det på skärmen med sin privata mobil.

– Vilka uppgifter och dokument bör jag begära ut?

Så specifikt som möjligt. Idealet är en diarieförd handling med en rubrik som inte går att missförstå. Offentlighetsprincipen gäller förstås bara i offentlig förvaltning, men tänk på att ett privat företag eller en organisation också kan ha blivit föremål för handläggning hos  t ex en myndighet eller en kommun – exempelvis som ett kontrollärende – och att därmed uppgifter kan finnas tillgängliga via offentliga dokument.

– Vilka svar kommer vi att få från de ansvariga om vi konfronterar dem?

De kommer ju att komma förr eller senare, lika bra att ta ställning till dem nu. Och försvar och förklaringar finns nästan alltid, din uppgift är att bedöma dem i relation till de övriga uppgifterna. Acceptera inte om tipsaren hävdar att ”Nä vi har inte fått nån förklaring!” eller ”De har ju inga argument alls!”

– Om vi till slut skulle bestämma oss för att göra denna story, hur ställer du dig till att framträda själv?

Ställ frågan rakt och tidigt. Historier som helt bygger på tipsarens eget vittnesmål blir omöjliga att hantera om vederbörande inte på något sätt kan tänka sig att medverka, och då riskerar en fortsatt kontakt att bara bli ett slöseri med tid för er båda.

Om personen gärna går ut med namn och bild är situationen enklare – även om du förstås fortfarande måste söka information från så många andra källor som möjligt, och inte minst avkräva källan stödbevisning enligt ovan.

De flesta svar hamnar mitt emellan; källan är öppen för att medverka ”på något sätt”, kanske inte med namn och bild men… I vissa lägen kan det bästa vara att be personen återkomma när vederbörande bestämt sig.

Vilket är ditt bästa tips för kontakten med tipsaren? Fyll på i kommentarerna!

Visionen och revisionen: därför tittar granskaren aldrig framåt

revision, inom redovisning den granskning i efterhand av ett företags eller annan organisations redovisning och förvaltning som görs i syfte att ge upplysning om redovisningens tillförlitlighet och om ledningens sätt att förvalta organisationen.

vision (lat. vi’sio ’syn’, ’uppenbarelse’, av vi’deo ’se’), inom religionsvetenskapen en spontant uppträdande eller i extasen framkallad synupplevelse av en verklighet som av visionären tolkas i religiösa termer.

(ne.se)

– Vi borde gå igenom vad politikerna vill!

– Ja, eller vad de gjort.

I den korta dialogen över kaffebordet blottlades en av journalistikens viktigaste gränslinjer. Den mellan den nyhetsjournalistiken och den granskande journalistiken.

Gränslinjen går helt enkelt alltid – just nu.

Granskaren tittar bakåt, nyhetsreportern framåt. För den sistnämnde finns massor av nyheter i framtiden. För granskaren är där tomt.

Känn på rubrikerna: ”Så vill valvinnaren skapa nya jobb”. ”Brottsofferjour kan läggas ned”. ”Nytt projekt ska lyfta förorten”.

Det kan vara jättebra nyheter. Helt hedervärda stories. Stories som handlar om saker som kan hända i framtiden. Inget fel på dem. Men man ska inte blanda ihop dem med granskande journalistik.

Granskaren använder i stället backspegeln. ”Så gick det med valvinnarens jobblöfte”. ”Politikerna svek brottsofferjouren”. ”Förortsprojektet blev ett fiasko”.

Granskning ägnas definitionsmässigt åt det som varit. Granskning är till sin natur bakåtblickande.

Detta beror inte på någon nostalgisk nerv, utan på praktiska begränsningar. Framtiden låter sig svårligen undersökas – åtminstone på samma nivå som gårdagen.

Att kartlägga politikers visioner inför ett val kan vara ett utmärkt och hedervärt journalistiskt projekt. Men visionerna låter sig inte så lätt kontrolleras mot verkligheten. Det är svårt att göra revision på en vision. Det går inte riktigt förrän efter att den blivit verklighet. Eller skulle ha blivit det.

Granskande journalistik handlar i grunden om att ställa orden mot verkligheten. En förutsättning är att det finns en verklighet att ställa orden emot. Ord mot ord kan vara intressant journalistik, men är sällan granskning. (Möjligen om den ena partens ord har tyngd av sanning: vetenskaplig auktoritet, stöd från andra källor osv.)

Mitt tips inför det kommande årets politikbevakning blir därför: gärna vision, men också en rejäl revision!

Kolla inte bara vad de lovar i valet. Kolla vad de lovade i förra valet! Och ställ det mot hur det blev! Kasta dig in i statistiken, granskningsrapporterna och årsredovisningarna. Och låt de gamla visionerna vara din ledstjärna! Se dig som en politikens frivillige revisor – den som kollar om det blev som de sa. Och upplyser väljarna om resultatet.

Och även kartläggningen av årets visioner kan faktiskt ibland göras granskande – till exempel genom att du undersöker vilka faktaantaganden som finns inbyggda i visionen. (”Hallå, er jobbsatsning förutsätter att pengar plockas från fyra andra vällovliga verksamheter, och det utan att det finns någon forskning som stödjer påståendet att detta leder till fler jobb!”)

Vill du ha inspiration så kolla några av de utmärkta factchecking-satsningar som gjordes av svenska medier runt förra valet (t ex Sveriges Radios sanningsmätare, som senare fick ett slags uppföljare i sanningsgranskande programmet Detektor).

När du sedan slitit ut dig av att gå igenom sanningen om sysselsättningen, vårdplatserna och företagsklimatet i länet de gångna fyra åren, och initierat konfronterat ansvariga politiker med resultatet – då kan du belöna dig själv med något enklare.

Då ringer du tillbaks till politikern och frågar ”Vad tänker ni göra efter valet då?”

Gästblogg: Låt ansvarsintervjun ta plats!

Sofia Nordén
Sofia Nordén

Dagens gästbloggare är Sofia Nordén, tidigare reporter och programledare på Helsingborgs Dagblads tv-kanal 24HD, numera på svt:s Västnytt/Hallandsnytt.

På 24HD gjorde hon flera inslag som utmärkte sig genom kul tv-berättande i kombination med riktigt bra tillsvarsintervjuer. Det kunde handla om klassiska lokala granskningsämnen som chefer som köpts ut för mångmiljonbelopp (detta superord!) och om huruvida detta godkänts av politiker (notera ”Vi har pratat om mycket!”-svaret, möjligen en ansats till en falsk pudel kategori 1 eller 2) men också om en hypermodern offentlig toalett som blev alltför offentlig, en mikrogranskning som också kunde följas upp ett år senare.

I all enkelhet bröt inslagen mot normen för indignationsreportage: där fanns inte många drabbade, i stället fick ansvarsintervjuerna vara ovanligt bärande. Inte minst i granskningen av den offentliga toaletten.

Jag blev så fruktansvärt förbannad när denna moderna toalett alltid spelade mig ett spratt när jag besökte den för att uträtta mina behov. Och när jag stod där med baken ofrivilligt renspolad mindes jag den pampiga invigningen, de stolta politikerna och avtalet som kommunen gjorde för att få denna ”självtvättande” toalett i utbyte mot reklamplats i hela staden (har du kollat om din kommun har ett sådant avtal?).

Detta ledde till två inslag med ett års mellanrum. Vi hade granskat den här historien. Om avtal, offentlig upphandling och värdet, eller ickevärdet för kommunen. Men nu valde jag dessutom att granska toaletten. Förra sommaren blev detta ett av 24HD:s mest tittade inslag.

Det här är mina tips till vardagsjournalisten:

  • Var alltså inte rädd för att välja ett banalt ämne. Om du irriterat dig, har andra gjort det. Våga komma med idén för även om redaktören inte hoppar gör tittarna det.
  • Använd gärna pressmeddelandet. Det får tittaren att känna sig som att de är med bakom kulisserna.
  • Fundera över pressmeddelanden du får. Kan du vända på det?
  • Jag vill uppmana alla journalister att låta ansvarsintervjun få ta plats. Jag är riktigt trött på att läsa/se/höra långa, starka historier om människor som drabbats av orättvisor och när jag är som mest förbannad och vill veta vad som kommer hända nu kommer en lite stump på slutet med någon ansvarig som svarar flaska. Ofta skyller vi på utrymme men egentligen handlar det om att prioritera den plats vi har.
  • Kanske måste du inte alltid ha ett case i inslaget/artikeln? Fungerar inte toaletten, så gör den inte det. Lägg utrymmet på ansvar istället.
  • Ha alltid med följdfrågor vid ansvarsintervju. Så tittaren vet att du är där.
  • Se till att få konkreta svar och en tidsbestämd deadline för åtgärd. Om du inte får det, fråga när du kommer få en tidsbestämd deadline för åtgärd – och följ upp.
  • För dig som gör TV: Promenera eller testa något under tiden du gör ansvarsintervju. I ett samtal känns det lättare att ställa följdfrågor, och att vara tyst. Dessutom blir intervjupersonen både mer avslappnad och ärlig.