Jag tror alla har gjort den. Själv har jag gjort den massor av gånger.
Storyn vi inte kommer undan. Nyheten vi ”väl måste ha”.
Ämnena har varierat. Det kan ha handlat om kommunpolitik eller bygglovsjuridik, nöjeshändelser eller helomvändelser. Kanslisvenska eller allsvenska.
Nyheten som chefen på morgonen inte lägger ut med ens ett minimum av positiv argumentation (”Det här ska vi göra för att…”) utan mer eller mindre tycks ha gett upp om på förhand. Men av någon anledning ändå vill ha med. Och därför lägger ut med en helt bakvänd argumentation.
Ofta handlar det om traditionsnyheter (den årliga mässan, bokrean, budgeten…) där chefen skäms över att hen inte heller detta år fick till det där kreativa idéarbetet om hur vi skulle ”göra det annorlunda”, och därför inte har någon annan ingång uttänkt än ”för att vi måste” .
Men det kan också vara en fjortonde tur i ett rättsfall som vi av någon anledning bevakat väldigt noggrant sedan starten (sannolikt för att något kvällsgäng ville förnya sena sändningen den där torsdagen för tre månader sen och åkte ut och gjorde ett ordentligt inslag på det där butiksrånet som annars bara skulle ha blivit ett telegram) eller ett utspel som lyfts fram av ortens stora tidning och därför ”måste” följas upp av övriga medier, eller ett besked om vad som ska hända med simhallen, eller med kommunens näringslivssatsning, eller…
Det gemensamma ligger inte i ämnena. Det gemensamma ligger i den negativa argumentationen. Pliktstämpeln.
Det finns stora problem där. Det första och viktigaste är att grejen vi inte kommer undan nästan ofelbart leder till tråkig och oinspirerad journalistik.
Om inte den som lägger ut jobbet kan hitta något enda publicistiskt positivt skäl för att vi ska göra det, hur kan hen då tro att reportern ska göra det?
Oinspirerade utlägg ger oinspirerad journalistik, och det är ett ganska högt spel att hoppas att den andra eller tredje personen i kedjan ska hitta tillräcklig lyskraft åt en historia för att den ska nå fram till och beröra en fjärde eller femte eller sjätte (lyssnaren, läsaren, tittaren).
Visst, det förekommer att teamet ute på fältet hittar en ingång som ger en pånyttfödelse åt det jobb som vid morgonmötet kändes som en plikthistoria – men betydligt vanligare är att teamet använder morgonmötets formuleringar som ett alibi för att inte göra något mer än formulär 1A. Och sen kanske gå och ta en fika.
Det andra problemet med grejen vi inte kommer undan är att den stjäl resurser. Den reporter och fotograf som nu måste ägna en arbetsdag åt något ingen egentligen bett om att få se, hade kunnat göra något vettigare: gå igenom tipsfloden som kom efter förra veckans tunga granskning, förbereda morgondagens stora intervju med nya landshövdingen – eller bara gjort ett annat dagsjobb denna dag men i ett ämne som kändes angeläget, intressant och spännande.
Men, säger någon, det kanske är just den där storyn som är det. Dagens mest angelägna, intressanta och spännande. Det kanske är därför den måste göras.
Fine, svarar då hundra års kunskap om mänsklig motivation. Är det då inte dags att förklara denna angelägenhet? Förslagsvis för de personer som i sin tur enligt dagslistan själva ska förklara den för allmänheten? Med en förhoppningsvis angelägen, intressant och spännande journalistik?
Nej, det går inte att skapa glöd på varje morgonmöte. Men det går att undvika negativ argumentation. Och om man själv har svårt att komma på hur det angelägna ämnet vi inte kommer undan, ska förvandlas till lysande journalistik innan dagen är slut – ja då kanske vi ska prata om det i stället?
