Kategori: Tips

Få bättre ordning på skrivbordet

Då man webbar på SVT är det en enorm mängd program man ska hålla reda på: själva webbpubliceringssystemet, det redaktionella systemet, körschemaverktyget, namnskyltstajmningsverktyget, arkivsystemet, videoredigeringsprogrammet, bildbehandlingsprogrammet, mejlprogrammet  – påminn mig gärna om allt jag glömt, ni andra som suttit där!

Och även om man är teknikintresserad och vet hur man använder själva verktygen, så leder ändå den stora mängden av verktyg till att det blir svårt att överblicka.

Har man en Mac så ingår det från början att man kan maximera sina fönster och att de då läggs på ett slags separata skrivbord. Vill man ha flera skrivbord på sin Windowsburk får man skaffa sig ett tilläggsprogram. Men det finns en mängd, de är lättjobbade och de underlättar då man försöker att strukturera sin vardag.

Sajten How-To Geek skriver om de bästa gratisprogrammen för virtuella skrivbord i Windows. Där beskrivs tio olika verktyg för ändamålet.

Det första de skriver om, Dexpot, har jag kört i några år, och jag är mycket nöjd. Då man startar sin dator ser allt ut som vanligt och man kan jobba på och starta sina program som man är van vid. Men då man fyllt utrymmet och känner att man inte vill ha fler fönster som ligger i vägen över dem man redan har – så går man bara till ett nytt, tomt, virtuellt skrivbord. Man kan ha flera stycken!

Och lägger man något fel, så är det bara att använda programmets funktion för att flytta ett program till ett annat skrivbord. Eller kopiera det, om man känner att man behöver komma åt ett visst program i flera olika sammanhang.

För det är tematiskt jag försöker ordna fönstren på min dator därhemma. Jag har ett för förströelse med privat mejl, lite roliga rss-flöden, kanelnder, Facebook och så vidare. Jag har ett där jag har sådant som är kopplat till den distansutbildning som jag går, med utvecklingsverktyg för programmeringskursen, labbhandledningar, videospelare med föreläsningar, schema, skolmejl, klasschatt och så vidare. Jag har ett annat skrivbord för bildbehandling, där jag kör Photoshop och Lightroom för att snabbt kunna fixa till någon bild jag behöver i någon uppgift – eller på bloggen. Ja, så där kan man hålla på.

Jobbet då? Där bestämmer man ju dessvärre inte riktigt själv vilka program man ska ha tillgång till. Men en snabb googling ger förstås ett antal träffar på ”Dexpot portable”. Hmm… Vänta lite! Vi hörs!

Frågor vi gillar – del 8

”Hur vet du det?”

Den är frågan vi ibland och med rätta ställer i den kritiska makthavarutfrågningen – men borde ställa oftare också till andra.

Till caset vi tycker synd om – för att kunna bedöma deras historia bättre och för att försäkra oss om att de inte sitter på uppgifter eller dokument som ytterligare kan stärka eller försvaga deras case (!).

Till experten som vi har sån respekt för – men som i detta fall kanske gått utanför sitt egentliga specialområde.

Till vevaren som vi är så glada för uttrycker sig så starkt – så vi kan försäkra oss om att det inte bara är munväder (eller i vart fall vet att det är det när vi skriver presentationsspeakern).

Till parten i det där ordkriget – vars svar på frågan kan förvandla ord-mot-ord till sant-eller-falskt.

Till det påstådda ögonvittnen, eller till den självpåtagne uttolkaren av det kontroversiella partiet. Eller till bankens analytiker eller fackets ekonom eller…

Ja ni fattar!

En himla bra fråga. Arbetsbesparande och skärpande på samma gång.

Hur jag vet det?

För att jag testat både att använda den och att inte använda den. En massa gånger under ganska många yrkesår. Och sett skillnaden.

Det är därför jag vet det.

16 vägar då du vill låna webbmaterial

Ibland behöver man använda videor som ligger på nätet i sina inslag. Jag har tidigare skrivit om tjänsten KeepVid som man kan använda för att smidigt hämta hem videor från Youtube. I bloggposten Använd kameran till rätt saker – del 1 finns en utförlig guide.

Men det är förstås inte den enda möjligheten. KeepVid är en smidig webbapplikation, men somliga trivs bättre med att känna att man själv äger och har kontroll över programmen man använder. Webbläsartillägg är ett bra mellanting – det ligger på ens egen dator, men fnns tillgängligt direkt i webbläsaren. Det är ju trots allt där man befinner sig då man hittar den där videon.

Klassiska skrivbordsprogram och appar för mobilen är andra alternativ, och alla dessa tar sajten Hongkiat upp i ett nyligt inlägg, där man går igenom en mängd olika sätt att ladda hem video från nätet. Ta en titt på de 16 olika och berätta gärna vilket du gillar bäst, och varför. 16 Alternative Ways To Download Online Videos heter bloggposten. Kanske saknar du rent av något alternativ?

Och ja, du måste så klart ha rätt att visa bilderna. Men sådant har man väl jurister till?

Frågor vi gillar – del 7

Herr Erlander, anta att ni träffar ett ungt par som ber er om råd – jag förmodar att det händer också i verkligheten – och de vill gifta sig men de har ingen bostad och de är heller inte rika, vilket råd ger ni dem då?

Lars Orups fråga till statsminister Tage Erlander i tv-utfrågningen inför 1966 års kommunval är en svensk klassiker. Orup var ett av de tre O:na – de övriga var Gustaf Olivecrona och Åke Ortmark – vars relativt tuffa intervjustil brukar betecknas som ett skov i den svenska journalistikens utveckling. Skjutjärnsjournalistikens intåg.

Och Erlander blev ställd. Hans första svar, tvekande:

– Ja, de får ju…ställa sig i bostadskön givetvis…

…följdes av en tuff påfråga:

Det är den enda tröst som ni kan ge dem, att stå där och om de är ett normalfall vänta tio år kanske om de bor i Stockholm?

…varpå Erlander fördjupar utflyttningsrådet:

– Om de bor i Stockholm och vägrar att ta någon bostad utanför Stockholm blir det nog svårt.

…vilket följs av en ny påfråga:

Är det inte en klen tröst för ett par i början av 20-åren som vill skapa sig en framtid tillsammans?

…och Erlander tvingas erkänna att:

– Det är givetvis inte tillfredsställande men det finns ju bostäder utanför på kortare sikt.

Frågan upprepades sedan, såvitt jag förstår, i starten av påföljande års utfrågning inför riksdagsvalet, också då med en hård ordväxling (och för övrigt med totalt uppemot tio minuters genomgång av olika aspekter av bostadspolitiken).

Att frågan Vilket råd ger ni dem då? var tuff råder det ingen tvekan om. Men det finns en paradox över tuffheten – åtminstone vad gäller just öppningsfrågan.

Den kallas för skjutjärn men skulle i dag snarare betecknas som Sawatsky.

Den är ju en klassisk hur-fråga – om än med en lång inledande beskrivning som hade kunnat resultera i ifrågasättanden från intervjupersonens sida. (Erlander tvekar inte att hugga på reporterns formuleringar, hör en kortduell med Åke Ortmark om ordet ”avsevärd” vid 7.42 i utfrågning nummer 2!)

Hur-frågan är alltid intressant. Vilket råd ger ni då? är briljant – och märkligt sällan använd. I dag skulle vi förstås säga du, och språket i den inledande beskrivningen skulle vara betydligt ledigare, men visst skulle ett gäng Vilket råd ger du då? kunna ge stuns åt partiledarutfrågningarna 2014?

För att dalmål är skiten

Eftersom både jag och Micke jobbar med just tv, har det en förmåga att bli väldigt mycket tv här på Journalisttips. Men det finns ju även andra medier – till exempel skrivna. Sådana ska ju layoutas på något sätt, och då man bygger layouter behöver man ju utfyllnadstext.

Eller då man bygger WordPressteman, eller designar webbsidor över huvud taget.

Men den där latinska gamla texten Lorem ipsum kan man ju lätt bli rätt trött på. I egenskap av mas vill jag därför tipsa om den här sajten: Dalmål Ipsum, med underrubriken ”För att dalmål är skiten”. Välj bara hur många stycken text du behöver, och resultatet blir ett lagom långt textstycke på en helt obegriplig dialekt, till exempel:

Tåssu trôkut bösslut bört käku. Hännä mörur myttjy tjirgär ular smålivan huskut bösslut. Frisa bösslut koves dännä int fuggel bläsu. Koxa hila van’tä färi skrilla fjantu. Myttjy fäktut harfro ti käku ular nô sprynjur toku.

Skulle du mot förmodan föredra originalet så finns det gott om generatorer på nätet, till exempel en med en svensk information om bakgrunden till utfyllnadstexten. Eller varför inte lite Gangsta ipsum?

PC Magazine har gjort en sammanställning för den som bara måste ha mer. Lova att klicka igenom alla. Den sista är en överraskning! 🙂

Slut på ursäkter – testa ett nytt tangentbord

Att mobiltelefoner i dag är lika mycket skrivmaskiner som pratapparater – om inte mer – ställer höga krav på tillverkarnas förmåga att erbjuda snabba men ändå korrekta inmatningsmetoder.

En fördel om man har en Android-telefon är att man inte är bunden vid tillverkarens egen variant, utan man kan ladda hem ett numera rätt stort antal alternativa lösningar.

Jag har tidigare tagit upp några alternativa tangentbord bland mina tio app-tips, och finner nu anledning att på nytt väcka frågan.

Världen har nämligen begåvats med ännu ett dra-mellan-bokstäverna-tangentbord, och från en källa som många har höga förväntningar på.

Det handlar om en ny version av tangentbordet SwiftKey – som sedan tidigare är känt för att ha en väldigt bra funktion för att förutsäga nästa ord. Ja, efter nästa ord föreslår det nästa, och nästa, och nästa… Ibland på en rent kuslig nivå. (Även om det kusliga väl egentligen är hur förutsägbart man själv formulerar sig.)

Detta finns förstås kvar när man nu lägger till Flow, den egna varianten av dra-över-skärmen,och det är riktigt fascinerande att se ordförutsägelserna hoppa fram i realtid medan man drar fingertoppen mellan bokstäverna.

SwiftKey Flow har också några specialfunktioner som (än så länge) sticker ut från konkurrensen, bland annat möjligheten att skriva hela meningar i ett svep utan att behöva lyfta fingret från tangentbordet.

(Naturligtvis kan man skriva på det vanliga sättet också, bokstav för bokstav.)

Den nya versionen har fått ett positivt mottagande och höjer ribban bland mobiltangentborden. Min gissning är att konkurrenterna inte lär ligga på latsidan för att komma ikapp och förbi; detta är ett område där innovatörerna brukar ”hoppa bock” med nya smarta lösningar. Exempelvis har konkurrenten SlideIt en funktion för ordförkortningar som jag saknar i SwiftKey (jag skriver IAF och programmet skriver ut ”i alla fall”).

SwiftKey Flow befinner sig i betaversion vilket bland annat innebär att det kan gå lite knackigt att ta sig igenom den inledande konfigureringen. Appen finns inte heller i Play-butiken än utan man får ladda hem direkt från tillverkarens sajt (länken ovan). Men ge inte upp, det är väl värt att ta sig igenom omaket för att kunna testa det just nu mest spännande sättet att praktisera skrivmaskin på mobiltelefonen.

De filmade världens grej och mejlade – i verkligheten

Häromdagen då min redaktion gjorde nyheten om killen som fick en hoppspark i ryggen efter att matchen slutat på Taekwondo-SM i Malmö, så blev återigen frågan om hur man bäst skickar in rörliga bilder till redaktionen aktuell.

Just den här gången så löste sig det hela genom att den som tagit bilderna behärskade videoredigering, och lyckades dela upp hela sitt klipp i flera mindre bitar som han mejlade separat. Tyvärr överlappade de varandra lite, så det blev lite onödig handpåläggning med att få det att se naturligt ut (och nej, det fanns inget klipp där själva sparken delades ut). Ofta var överlappet 18 rutor, men det stämde inte alla gångerna.

Problemet är att det ju inte går att mejla hur stora filer som helst. Jag har skrivit om det tidigare, bland annat rekommenderade jag en tjänst i bloggposten De har filmat världens grej och tänker mejla och tipsade nyligen om en ny funktion i Gmail som gör att det faktiskt går att skicka riktigt stora filer där.

Hur som helst, egentligen är ju det viktiga att vi fick hem bilderna och att det blev ett inslag till slut. Det är förstås en viktig insikt för oss som jobbar med nyheter. Men den insikten gör också att vi ofta glömmer bort att lösa problemen, eftersom vi är experter på att runda dem.

Så hittar du nätets plankare

Inför valet 2006 deltog jag i en historiskt unik och mycket uppmärksammad granskning av politiska plagiat. Med hjälp av kontrolltjänsten Urkund (som vanligtvis används av skolor för att upptäcka plankade uppsatser) granskade vi riksdagsmotioner, och fann många exempel på att våra folkvalda copypastat sina åsikter direkt från olika intresseorganisationer.

Expressen fångade upp.

Bland annat visade det sig att Moderaternas motion om tandvården – skriven av blivande ministern Cristina Husmark Pehrsson – var kopierad ord för ord från Privattandläkarnas förening.

Undersökningen fick kritik från politiker som tyckte att det var självklart att ”lyssna på andra”, men utsågs om jag minns rätt (hittar inte artikeln) till årets näst största snackis i Almedalen efter Alliansens utspel om fastighetsskatten.

(Det ”historiskt unika” bestod för övrigt i att Rapport och Aktuellt samarbetade om granskningen, något som fram till dess varit en otänkbar tanke på svt. Researcher var lysande Linda Larsson Kakuli som jag senare bland annat haft glädjen att samarbeta med vid fjolårets stora Fas 3-granskning, och reporter från Aktuellt var Jan Wallentin, numera mest känd som succéförfattare.)

Granskningen upprepades härom året förtjänstfullt av DN:s reporter Kristoffer Örstadius, som är datorkunnigare än vi var, och således inte behövde hjälp av Urkund utan genomförde sin granskning med hjälp av ett eget script.

Men detta är verkligen ett område där utvecklingen sprungit framåt de senaste åren. I dag behöver man varken ta hjälp av ett företag eller skriva ett eget script för att kontrollera plagiat.

Det räcker att gå till sajten Copyscape, en webbtjänst som kollar plagiat mot övriga webben. Skriv in länken till den text du vill kontrollera, tryck på enter – klart!

Nu kan du själv!

Du får antingen besked om att Copyscape inte hittat något, eller så får du en eller flera träffar. Dessa visas sedan i ett extremt tydligt gränssnitt med de överensstämmande delarna rödmarkerade.

Gratisversionen visar ett begränsat antal träffar. Om man vill se flera kan man enkelt köpa sökningar på ett premiumkonto, till en mycket låg kostnad.

De tester jag själv gjort visar att sajten fungerar utmärkt för den som vill undersöka inspirationer över nätet – till exempel för att granska politiska plagiat, eller söka egna texter som använts utan tillstånd.

Tipstack till Peter Forsman som berättade om bland annat just Copyscape (och även mycket annat spännande) på ett ”nätektiv”-seminarium på IIS härom dagen.

Så räknar de i kontrollrummet

Ett helt vanligt körschema - men vi ser det på olika sätt
Ett helt vanligt körschema – men vi ser det på olika sätt

Under en nyhetssändning gäller det att hålla järnkoll på tiden för att sändningen både ska börja och sluta i rätt tid. Då man väl sitter där och har kört igång vinjetten, så är det emellertid slutet man måste ha fokus på.

Sändningsproducenten kan oftast koncentrera sig på bilderna och det tekniska – det är redaktören som ansvarar för tiden. Men om redaktören och programledaren råkar vara samma person, så måste förstås lagarbetet fungera.

Mest saker händer i kontrollrummet om man har en studiogäst eller en livelänk. Den vana programledaren brukar hålla tiden och inslagen brukar rulla på fint, men en studiogäst kan prata på i evigheter. Och en reporter på fältet som man tappat kontakten med är det förstås svårt att få att avrunda på något värdigt sätt.

Då vill det till att man kan räkna och gärna är lite snabb i huvudet också. I körschemat är det baktiden som är nyckeln. Det är kolumnen längst till höger ovan, den där det står ”19:30:00” längst ner. Man har alltså bestämt att 19:30:00 så ska sändningen vara slut. Och de tider som står ovanför är vad som måste vara uppfyllt för att det ska kunna ske.

Men den tiden måste man sätta i relation till något verkligt, för att kunna säga något om hur det går. Efter studion i sändningen ovan vill man förstås veta hur man ligger till. Programledaren har tackat gästen och påat inslaget om skolfrukostarna, som har dragit igång som planerat.

Nu har vi alltså oceaner av tid (!) att fundera på hur vi ska gå vidare. I skärmen i kontrollrummet där inslaget rullar ser vi dels hur lång tid av det som gått (ifall sändningen är tjock och vi på förhand hittat en lämplig tid i inslaget att kuppa oss ut på), hur lång tid som återstår (vi att vi kan ge relavant information till programledaren och arbetskamraterna i kontrollrummet) – och så den tid som inslaget faktiskt kommer att vara klart, i verkligheten.

Säg då, i det här fallet, att det står 19:23:19. Enligt körschemats baktid måste vi vara klara med det inslaget 19:22:59 för att sändningen ska gå ihop sig. Sändningen är alltså 20 sekunder för lång – vi är 20 sekunder tjocka.

Då skulle man kanske kunna tänka sig att det där salmonellatelegrammet ligger lite pyrt till.

Frågor vi gillar – del 6

”Vad är problemet?”

Den är en klassiker.

En Sawatsky-klassiker, i Sverige framför allt marknadsförd av Erik Fichtelius – på dennes korståg för öppna frågor på 90/00-talet, och exemplariskt och öppet praktiserad vid åtminstone ett tillfälle:

Presskonferens om Gudrun Schymans alkoholproblem – under hennes tid som ledare för Vänsterpartiet.

Fråga från Fichtelius till vice partiledaren Johan Lönnroth på scenen:

– Vad är problemet?

Lönnroth (efter en kort Vad frågar karln?-tystnad):

– Problemet är att vi har en partiledare som är alkoholist!

Ljudlöp! ropar redaktören som får hem ett sånt säj.

– Det funkar! tänkte Fichtelius.

Jag har själv inget lika dramatiskt exempel men kan intyga att Problemet-frågan många gånger blivit skillnaden mellan omständliga resonemang eller fattiga ja/nej-svar – och ett säj som sammanfattar frågan och står helt på egna ben rakt in i sändning.

Enklast framgång nås förstås med vevaren – den som vi redan vet är upprörd – men störst relativ effekt kan frågan ha på människor som inte vill tala ur skägget: nervösa åklagare (eller försvarsadvokater), osäkra myndighetskontrollanter, förstummade fackrepresentanter…

Pröva någon gång också att använda den helt bakvänt. Vid tillsvarsintervjun, med makthavaren vars roll ”egentligen” är att säga att det inte finns något problem.

Svaret kan leda er båda på spännande vägar.

Har du haft nytta av att explicit be intervjupersonen beskriva problemet? Dela med dig i kommentarerna!

(Och så ska jag erkänna att Schyman-historien är tagen ur minnet, alltså mitt minne av Fichtelius’ berättelse. Påpeka gärna om jag missat något eller fått allt om bakfoten!)