Ljuger bilden? Tre enkla kontroller du kan göra direkt

I senaste numret av utmärkta tidskriften Scoop handlar det om bildgranskning. Jag bidrar med en text som delvis är en uppdatering och sammanfattning av Leo Wallentins Journalisttips om metadata och min egen om bildsökning. Dessa rekommenderas för envar som vill lära sig metoderna mer i detalj. Plus att både Föreningen grävande journalister och andra då och då arrangerar kurser för den som vill skärpa sin bildgranskningsförmåga. 

Tvättade bilder?

”Hur vet vi att en bild är sann?” är sedan länge en av journalistikens återkommande frågor. Den digitala tekniken, och möjligheten till nätspridning och bildmanipulation, har tyvärr inte gjort den mindre relevant.

Samtidigt som kontrollbehovet är enormt. Från tipsaren som skickar oss ett bildbevis som är fantastiskt om det är autentiskt (men knappast annars), över det spännande nätfotot som kan vara den perfekta illustrationen av nyhetshändelsen (men som också kan dra redaktionen i smutsen om det visar sig vara falskt) till reklambilden som påstås föreställa det framgångsrika företagets glada kunder (men som väcker en misstanke hos reportern som hittat tecken på att bolaget far med osanning).

Sorgligt nog är det ont om enkla svar. Den app som enkelt ger ett grönt ljus för ett autentiskt foto är tyvärr ännu inte uppfunnen. Man får helt enkelt börja från andra hållet – undersöka vad som eventuellt tyder på att bilden inte skulle vara sann.

Därför här – tre grundläggande kontroller som du kan göra redan vid datorn:

1) Bildsök! Använd antingen Googles bildsökmotor eller konkurrenten Tineye – eller helst båda – för att försöka ta reda på bildens ursprung.

I båda sökmotorerna klistrar du enkelt in bildens webbadress (men tänk på att det ska vara just bildens adress; i webbläsaren Chrome nås den genom att du högerklickar på ”Kopiera bildadress”) alternativt laddar upp bilden om du har den lagrad lokalt på datorn.

Sedan får du en träfflista som visar olika versioner av bilden – eller snarlika bilder – som publicerats på webben vid andra tillfällen. Här avslöjas obarmhärtigt de köpebilder som mindre nogräknade sajter använt för att illustrera nöjda kunder eller glad personal – eller de chockbilder från senaste terrorattentatet eller OS-skandalen som i själva verket härrör från någon helt annan händelse fem eller tio år tidigare.

En tumregel när du letar ”original” är att du vill hitta bilder som publicerats så tidigt som möjligt, och/eller i så stora storlekar som möjligt. Den tråkiga brasklappen är att varken datering eller bildstorlek utgör någon absolut garant för äkthet.

2) Kolla metadata! Bildens underliggande uppgifter kan i bästa fall avslöja en rad detaljer om var, när och hur en bild blivit tagen.

Ett högerklick (i Windows) på ”Egenskaper” och ”Information” ger dig (åtminstone i teorin) information om allt från kameratillverkare till klockslag och datum samt eventuella GPS-koordinater för fotograferingen.

Den trista nyheten är att alla dessa värden kan raderas eller manipuleras, och de kan också ha hamnat fel utan uppsåt (kamerans klocka var felinställd). På till exempel Facebook raderas metadata tyvärr med automatik.

3) Granska bilden! Samtidigt som det i dag är fullt möjligt att göra fantastiska bildmanipulationer som ser helt realistiska ut, så skulle de flesta av oss inte klara av att placera in ett urtidsmonster på Sergels torg med mindre än att det såg rätt konstigt ut.

Om bilden visar ett orealistiskt motiv – titta noggrant. Om det är något som känns fel med bilden, så är det ofta fel. Om du har svårt att själv lista ut vad det kan vara – ta hjälp av ett proffs; en fotograf eller annan bildkunnig person på redaktionen eller i bekantskapskretsen.

Utöver dessa kontroller bör man försöka ta hänsyn till vad som över huvud taget är möjligt att bevisa med bilder.

När det gäller muntliga utsagor är det oftast lättare att plocka isär makthavarens förskönande uttalanden än att belägga tipsarens nya, häpnadsväckande vittnesmål. På samma sätt är det med bilder. Det är lättare att spräcka förfalskningen än att garantera äktheten.

Det är dessutom med bilder som med annan bevisning – det är sällan klockrent och det finns sällan entydiga smoking guns. Men precis som med textdokument, inspelningar och vittnesuppgifter, så måste du som granskande journalist göra en egen bedömning också av bildmaterialet – och sedan helt enklet konfrontera de ansvariga.

Kanske kan de förklara varför skuggorna faller åt tre olika håll samtidigt som det bara finns en ljuskälla, varför metadata indikerar att bilden är tagen tre år tidigare än uppgivet och varför den redan finns publicerad i 14 olika versioner på nätet. Men sannolikheten finns också att de erkänner sanningen – att de tyckte den såg fin ut och tänkte att ingen skulle komma på dem.

(Kunskapstack till Leo Wallentin)

Finn fler aktörer 

Så gick det.

​Alla redaktioner vill få genomslag för sina stories. För en nyhetsredaktion finns ofta utmärkta förutsättningar att följa upp de egna nyheterna med reaktioner och kommentarer från olika håll. Vissa kan vara känslomässigt starka även om de inte betyder så mycket formellt (publikreaktioner i sociala medier) medan andra kan vara formellt viktiga om än svala i uttrycket (en tillsynsmyndighet som startar en utredning).

Tråkigt nog orsakar de flesta av våra nyheter varken presskonferenser eller uppföljningstävlan hos konkurrenterna. De gånger en nyhet får ett efterspel beror det oftast på att redaktionen bakom nyheten hittat en relevant reaktion och/eller fortsättning. De gånger en story rinner ut i sanden beror det oftast på att man inte gjort det.

När SVT Nyheter i fjol granskande telefonbolaget 4one kände vi tidigt (inte minst efter mötet med svårt cancersjuke ofrivillige kunden Göran Andolf) att vi ville komma längre än i andra motsvarande historier om liknande bolag. 

Rapporteringen om oseriösa telefonbolag brukar annars följa en enkel mall där man intervjuar en lurad kund, pratar med Konsumentverket och söker bolaget som inte ställer upp på intervju. Det är inget fel i att stanna där men den här gången ville vi komma längre. 

Det kom att ta sig uttryck i att vi la mer kraft än vanligt på att granska bolaget bakom verksamheten, och bland annat hittade flera styrelseledamöter som sade sig vara placerade i styrelsen mot sin vilja.

Men vi letade också aktivt efter fler aktörer – som vi kunde kontakta efter den första publiceringen för att höra deras reaktion på bolagets metoder. 

Tre av dessa blev bolag som 4one på olika sätt var beroende av för sin verksamhet: telefonbolagen Tele2 och Limitless Mobile, vars nät 4one köpte in sig på, och inkassobolaget Alektum som hjälpte 4one kräva in betalningarna från sina kunder. 

Alla tre bolagen reagerade starkt på 4ones affärsmetoder. Så starkt att man avbröt sina samarbeten, vilket bidrog till att 4one strax därefter försattes i konkurs. Vi hade identifierat en (för oss) ny kategori aktörer, vars reaktioner i detta fall fick betydelse inte bara för storyn utan också för händelseutvecklingen. 

Väldigt få företag och andra samhällsaktörer verkar i ett vakuum. De flesta är beroende av andra för att verksamheten ska fungera. 

Runt ett oseriöst telefonbolag (eller städbolag eller hälsokostförsäljare eller annan valfri kategori) finns en rad myndigheter, organisationer och andra bolag. Om telefonbolaget självt inte vill stå för vad man gör, så är det förstås intressant att höra om de andra vill göra det. Och om de inte vill det: vad betyder det i praktiken? 

Min erfarenhet är att det alltid är mödan värt att kartlägga de omgivande aktörerna, och lägga lite tankekraft och research på att se om det inte finns fler än de redan givna som kan tänkas vara relevanta för en kommentar. De nya parternas förhållningssätt kan bli en given fortsättning på vår story och kan alltså ibland ge nyheter som också förändrar verkligheten. 

Och det får man väl säga är ett genomslag om något.

Tristaste tipset som ger bästa effekten

Fyra bra punkter.
Fyra bra punkter.

Hur kan man hålla igång längre journalistiska projekt i en vardag full med utryckningar?

Det är en av de vanligaste frågor jag brukar få när jag föreläser om granskande journalistik på redaktioner runt om i landet – om inte den allra vanligaste.

Svaret består förstås av flera olika steg (vilket vi bland annat beskrivit här och här) men den viktigaste punkten är nog arbetsdokumentet.

Ordet är fruktansvärt trist men ett klokt uppbyggt arbetsdokument kan göra hela skillnaden mellan en ambitiös idé som kommer vidare och en som rinner ut i sanden.

Det handlar om att korta startsträckan.

När du inte har tre veckor avsatta för att på heltid ägna dig åt ett projekt, så måste du gång på gång lägga tid på att ”backa bandet” och komma tillbaks till ”vad var det nu jag skulle göra?” och ”vem var det nu jag skulle kontakta?”

Genom att skapa, och underhålla, ett arbetsdokument minskar du tiden drastiskt som det tar att få svar på de frågorna.

Svaret på den första frågan bör i själva verket ligga högst upp. ”Att göra” är en av de viktigaste punkterna i ett arbetsdokument – om inte den allra viktigaste. Där skriver du upp de arbetsuppgifter som står på tur för att projektet ska komma framåt: mejlet till myndigheten, samtalet med källan, plöjandet av rapporten, bokningen av inspelningen…

Varje punkt ska vara kort men konkret. Du ska absolut inte behöva lägga tid på att tänka ”Vad betydde det nu att jag skrev så här?”

När punkten är avklarad kan den flyttas, med fördel till en ”Gjort”-rubrik som (av naturliga skäl) kan placeras längre ned i samma dokument.

Man kan göra ett arbetsdokument på olika sätt, och till exempel använda verktyg som Evernote eller Trello för att koppla ihop grundtexten med andra typer av dokument, separata ”riktiga” att göra-listor osv. Men i sin enklaste form kan arbetsdokumentet vara ett vanligt Worddokument.

Förutom ”Att göra” bör dokumentet innehålla en sammanfattning av din hypotetiska story och metod. Vi har i andra poster pratat om hur man kan använda Story Based Inquiry-modellen för att komma snabbare framåt i granskande projekt, och där är en huvudpunkt att tidigt formulera en hypotes, alltså en story ”såsom vi just nu tror att den skulle kunna vara” – men med stor öppenhet för att den visar sig vara annorlunda, i detaljer eller i helheten.

Metod-stycket speglar hypotesen, i så måtto att vi skriver ned hur vi ska pröva de enskilda påståendena i hypotesen.

Även ”Hypotes” och ”Metod” bör vara korta, men så tydligt formulerade att de snabbt besvarar frågorna ”Vad var det nu den här grejen handlade om?” och ”Hur skulle jag kolla det?”

Till sist bör arbetsdokumentet också innehålla research, alltså anteckningar från telefonsamtal, länkar till dokument, inklistrade data…allt det där som kommer fram när du metodiskt prövar din hypotes.

Men inte heller researchen bör få svälla ut. Jag har en gång testat att lägga in ”all” research i ett dokument, och det blev förstås väldigt snabbt helt oanvändbart. Om du får loss en spännande myndighetsrapport så ska du inte kopiera in hela texten i ditt dokument – utan skriva en notering (och möjligen något citat) och sedan länka till dokumentet. (Glöm inte att du kan länka inte bara till webbadresser, utan också till dokument och mappar på din egen dator!)

Grundläggande uppgifter om till exempel huvudpersonernas namn, personnummer och kontaktuppgifter, inblandade bolags organisationsnummer och annat som du kan tänkas behöva vid återkommande tillfällen under din research, ska också placeras lätt tillgängligt i arbetsdokumentet.

I korthet blir då arbetsprocessen så här när du plötsligt får en fri timme på jobbet och inser att du kan ägna dig åt projektet som du inte ägnat en tanke på tre veckor:

  1. Du öppnar dokumentet.
  2. Du ser att det högst upp på ”Att göra”-listan står ”Kolla om tjänsteman NN är tillbaka från semestern”.
  3. Du ringer upp tjänstemannen, som är tillbaka från semestern, svarar på frågor och lovar mejla ett dokument.
  4. Du antecknar – kanske redan under samtalet – två viktiga punkter under ”Research”.
  5. Du flyttar ”Kolla…”-punkten från ”Att göra” till ”Gjort”.
  6. Du skriver in en ny ”Att göra”: ”Läs dokumentet när NN mejlat”.
  7. Chefen kommer springande med ett akut uppdrag för dagen.
  8. Du tar dig med glädje an det nya uppdraget, nöjd med att ha kommit några steg framåt på ditt eget projekt.

Detta kan jämföras med en arbetsprocess där du måste börja din ”fria” timme med att försöka hitta dina anteckningar, komma på vad det var du skulle göra härnäst, hitta namnet på tjänstemannen du har ett vagt minne av att du skulle kontakta, försöka hitta ett telefonnummer…och där står chefen vid ditt bord och säger ”Jag har en grej du måste göra nu direkt!”

Att jobba med ett bra arbetsdokument gör jobbet både smartare, snabbare och roligare. De flesta av oss föredrar helt enkelt att lägga tid på att ta reda på saker framför att lägga tid på att ta reda på vad det var vi skulle ta reda på. 

Hur väljer man idén?

Om vi kan enas om att satsa på de svarta kryssen i ämne 2 och 4 här…då har vi kommit en lång bit på vägen.

– Hur väljer man vilken idé man ska satsa på?

Jag fick frågan på en föreläsning och var tvungen att tänka efter. Inse att jag både arbetat efter, och argumenterat för, två ganska olika linjer genom åren. Och att dessa delvis står emot varandra men att det klokaste just därför kan vara att försöka förena dem.

Så här: om man jobbar med egen journalistik och med ett eget idéarbete så är det egna engagemanget en grundförutsättning för att lyckas. Vi vet alla hur jobben brukar bli när det är någon annan än de som ska göra ut dem, som är mest engagerade för att de ska göras.

Både som enskild medarbetare och som redaktion måste man känna en motivation att berätta just den här storyn, begära ut just de här dokumenten, åka och träffa just de här människorna… Det blir helt enkelt aldrig riktigt bra om inte reportern brinner för storyn.

Logiskt sett bör därmed alla idéer väljas utifrån magkänslan. Reporterns och redaktionens. De idéer vi går igång på själva, och känner att ”Shit, vilken grej!”, de ska vi göra.

Samtidigt vet vi också att varje reporter och (kanske framför allt) redaktion har ett behov av att ta andra hänsyn, göra en annan styrning av sin journalistik. Vi kanske gjort hundra artiklar och inslag om förskolan under det gångna halvåret – samtidigt som tipsen börjat strömma in om det nystartade gymnasiet. Vi kanske sett att ort A fått en massiv bevakning av alla politiska turer – medan ort B utgör en vit fläck på vår publiceringskarta.

Detta brukar tillhöra den sorts prioriteringar – eller omprioriteringar – som diskuteras i strategigrupper och på redaktionskonferenser. Inte sällan inledda med ett lätt förmanande ”Vi borde bli bättre på…”

Den sortens ämnesmässiga val är också helt begripliga. Vilken reporter vill inte vara relevant för hela sin publik? Vilken redaktion vill känna sig fastlåst i urgamla ämnesval?

Samtidigt finns förstås där också en risk för en konflikt med magkänslan. Den reporter som just gått igång på en story inom det gamla ämnesområdet kommer inte att jubla när chefen föreslår en omstyrning till det nya. (Vi är många som kan bära vittnesbörd på den punkten.)

Står då valet mellan att acceptera tråkig journalistik om det nya, viktiga ämnet eller att köpa stoffila ämnesval för att reportrarna ska gå igång?

Jag tror inte det. Jag har själv varit med om så många gånger där man lyckats kombinera den gamla magkänslan med det nya ämnesvalet på ett sätt som gjort det roligt att berätta stories inom ett nytt område – att jag känner mig helt säker på att det är möjligt.

Det krävs dock både lyhördhet och metod för att nå framgång. Av dessa kan metodfrågan ibland vara den svåraste. Den handlar om att förstå de egna verktygen och hur de kan användas på nya arenor. Om jag som reporter skjutit från höften i 20 års tid i min jakt på nyheter inom tekniska förvaltningens område, så kan jag lätt bli helt nollställd när jag förväntas leverera stories kring äldreomsorgen. Jag tror att jag är en nybörjare bara för att bevakningsområdet är nytt.

I själva verket finns det ju ett stort antal journalistiska arbetsmetoder och praktiker som går bortom ämnesvalet. Visst – i början kan du inte förlita dig på ditt stall av trogna tipsare. (Men å andra sidan behöver du inte lägga tid på att förklara för majoriteten av dem att det nog inte blir någon story den här gången heller.) Ditt främsta verktyg efter ämnesskiftet kanske blir din kunskap om offentlig upphandling och allmänna handlingar. (Som kanske visar sig vara guld värd just som kommunens äldreomsorg ska läggas ut på entreprenad!)

Den redaktionella ledning som lyckas få reportern att upptäcka – och använda – sina verktyg inom det nya området, kommer också att få se reporterns nyfikenhet och nyhetsnäsa vakna till liv även där.

Samtidigt måste redaktionsledningen acceptera reporterns grundläggande kriterium för den story hen ska lägga tid på: att det känns som en story, att det känns som en bra grej.

Ja, det kriteriet är egentligen inte bara något redaktionen ska acceptera att reportern behåller. I själva verket ska man eftersträva att reportern behåller det – och styr mot de stories hen går igång på nu som då. (Och även sannolikt acceptera och bejaka ett och annat återfall när tipset från teknikkontoret är tillräckligt bra.)

Resan mellan ämnen är inte svår om reportern känner trygghet med verktygslådan. Men det gäller att man som redaktion har koll på lådan och inte tror att nyheter och avslöjanden uppstår genom magi.

En väl strukturerad journalistisk metod kan förflytta berg – och själv flyttas från det ena berget till det andra. Om reportern har metoderna klara för sig kommer flytten att bli enkel.

Svaret på frågan på föreläsningen kan enkelt sammanfattas med att man visst kan (och ibland bör) styra vilka ämnen redaktionen (om)prioriterar, men att det inte kommer att bli bra om man inte också låter journalisternas magkänsla styra vilka stories man lägger resurser på.

Och dit kommer vi varken med dekret eller frikort – utan genom att vässa våra metoder så de kan användas för att hitta historier både om förskolan och gymnasiet, om ort A och ort B.

Kollens psykologi

wp-1476047146205.jpeg
Vilka utvägar har din motpart?

Det är en klassisk situation för en reporter.

Du får ett tips som ska kollas.

Om du är en grävande reporter vill du förstås helst undvika att kolla via de officiella kanalerna. Du föredrar dolda inspelningar och allmänna handlingar framför att behöva ringa en pressavdelning och fråga ”Är det så här?”

Men de flesta av oss måste förr eller senare bita i det sura äpplet och ringa den där pressavdelningen. För de flesta av oss är samtalet rentav en helt normal – och nödvändig – del av arbetsprocessen.

När du väl kontaktar pressavdelningen kan det vara värt att fundera igenom motpartens situation – vad motparten har att hantera när du frågar om ett tips som du inte redan fått bekräftat.

Det intressanta är ju om tipset till sin kärna är korrekt. Och handlar om något som de flesta av oss skulle uppfatta som ett missförhållande. Ett missförhållande som även pressavdelningen förstår kommer att uppfattas som ett missförhållande.

I praktiken vill man kanske inte aktivt dölja missförhållandet – men man vill inte heller aktivt arbeta för att det kommer fram. Folket på pressavdelningen är oftast hederliga människor som inte vill ljuga. Inom en hel del verksamheter kan det rentav utgöra ett formellt fel att ljuga. Inom en stor del av samhället uppfattas det hursomhelst som moraliskt förkastligt att ljuga.

Och här finns den intressanta gränsytan för reportern. Det finns ett missförhållande och en journalist som tror att det finns ett missförhållande. Och däremellan – personer som sitter på kunskapen men som inte tycker att de har något omedelbart intresse av att berätta det ofördelaktiga.

När journalisten ringer har motparten i princip tre alternativ: 1) ljuga och förneka, 2) tala sanning och bekräfta eller 3) att försöka undvika 1 och 2.

Enkelt uttryckt är 3 ofta det mest lockande alternativet. 1 och 2 har extremt tydliga nackdelar: att ljuga kan uppfattas som moraliskt förkastligt (i alla fall om det så småningom blir känt att man gjort det), samtidigt som en explicit bekräftelse kan försätta den egna verksamheten i mycket dålig dager (vilket det sällan ingår i arbetsbeskrivningen att bidra till).

För den journalist som vill kolla ett tips handlar allt om att flytta motparten bort från det tredje alternativet. Bäst är förstås den raka bekräftelsen. När den ligger på bordet kan man gå över till att prata detaljer, förklaringar och åtgärder (tro mig, de kraftfulla åtgärderna som ska förhindra att missförhållandet upprepas blir snabbt ett favoritämne när bekräftelsen väl kommit).

Men innan bekräftelsen kommer försöker motparten ofta använda strategi nummer 3 – genom att hålla sig undan från att svara, genom att svara på andra frågor än de ställda, eller genom att bekräfta på ett så otydligt sätt att man inte fattar att det är en bekräftelse.

Som reporter gäller det bara att ligga på. Gå tillbaka gång på gång till kärnfrågan, och så länge inte den fått svar – fråga om. Och om igen.

Ofta gäller det att skala av sin frågeställning från ovidkommande detaljer. Det är inte viktigt om kommunalrådet åkte på förmiddagen eller eftermiddagen, eller om man deltog i en konferens om det ena eller andra ämnet – det viktiga är om man lät kommunen betala den medföljande partnerns resa.

Och om de ljuger då? Tillämpar alternativ 2? Det är inte nödvändigtvis en katastrof för reportern. Det kommer bara att kräva lite mer arbete. Man får lägga lite tid och tankemöda på att hitta belägg för att tipset trots allt stämde. Men när detta väl är gjort så har man ju faktiskt ett ännu starkare case. De gjorde inte bara fel, de ljög om det också.

Det svåra ”Jag skulle vilja titta närmare på”-samtalet 

​Jag känner till väldigt många reportrar som ställt frågan. Och väldigt många arbetsledare som försökt besvara den. 
Jag vet många tillfällen där det gått bra. Och jag vet väldigt många tillfällen då det gått käpprätt åt skogen. 

Frågan kan formuleras på många olika sätt. Ibland – och kanske oftast – i form av ett påstående. 

”Jag skulle vilja titta närmare på det här.”

Det är ett påstående som rymmer en önskan att kunna lägga lite tid på att undersöka något som inte enkelt låter sig formuleras som en story redan nu. (I så fall hade ju reportern bara bett om att få göra ut den storyn.) 

”Titta närmare på”-frågan uppkommer förstås när reportern skulle vilja ägna sig åt gräv eller granskning, men även i betydligt mindre krävande lägen. Slutmålet kan vara en egen nyhet eller en serie reportage. Den gemensamma nämnaren är att reportern vill ägna lite extra tid åt research för att komma lite längre än vanligt. 

Det är en utmärkt ambition förstås. Och den arbetsledare är inte född som inte vill ha såna samtal. 

Men det som avgör huruvida det där ”titta närmare på” kommer att resultera i spännande journalistik publicerad några dagar, veckor eller månader senare, eller i att de inblandade långt senare tittar tillbaka på frågeställningen som ett bevis för att man aldrig ska försöka sig på några mer ambitiösa journalistiska projekt – det är faktiskt inte om arbetsledaren är entusiastisk inför frågeställningen eller inte. Utan helt andra delar av responsen. 

Det finns några enkla grundregler som i man kan hålla sig till, och som i nio fall av tio kommer att utgöra skillnaden mellan framgång och fiasko – eller åtminstone mellan ”något som blev något intressant värt att publicera” och ”något som aldrig blev något utan att vi egentligen fattade varför”. 

Den första punkten är enkel. 

1) Säg inte nej. Och med det menas inte bara nej som i ”Nej” utan även nej som i ”Njaa…” och nej som i ”När ska du ha tid med det?” 

Den andra punkten är nästan lika enkel. 

2) Skjut inte upp. I alla fall inte på ett diffust sätt. ”På måndag” är en okej uppskjutning. ”När vi får tid” är det inte. Om ni absolut inte har tid och inte heller vet när ni får det nästa gång – sätt en tid för en avstämning. ”Vi tar ett snack på måndag när vi vet hur veckan ser ut” är en okej kompromiss, förutsatt att man sedan verkligen ses på måndag. 

Den tredje punkten brukar kännas lite jobbig för reportern. 

3) Formulera hypotesen. Det räcker faktiskt inte med ett intressant ämne eller en intressant frågeställning. Om du vill få möjlighet att jobba dedikerat med egen journalistik måste du kunna formulera åtminstone en preliminär idé om vad som ska bli slutresultatet av din arbetsinsats. Det behöver inte vara ett färdigt manus, och vi är helt överens om att det kan komma att ändras tjugo gånger efter hur verkligheten visar sig vara – men vi ska i alla fall ha en utgångspunkt för vad vi gör. Och den utgångspunkten kallas en hypotes. Vi har en potentiell story som vi tror finns någonstans, och den formulerar vi redan nu – inte kvällen före publicering. 

Den fjärde punkten kan vara ännu jobbigare för reportern. 

4) Formulera metoden. Hur undersöker vi vår hypotes? Vad är det jag konkret ska lägga min tid på? Om jag ska kartlägga förekomsten av ett visst missförhållande måste jag också mejsla fram ett sätt att göra själva kartläggningen. Om det ska bli en egen granskning kanske jag själv måste ge mig ut i verkligheten – eller åtminstone hitta dokumenten och vittnesmålen som visar vad som hänt. Till en mer allmän reportageserie kanske det räcker med att göra en intervju med en expert. Hursomhelst måste vi gå igenom, och helst skriva ned, vilken metod som ska tillämpas. 

Den femte punkten är ibland väldigt jobbig för arbetsledaren. 

5) Kom överens om i vilket läge ni har en story. På de flesta redaktioner räcker det inte med att ”Vi har något att berätta” för att det ska legitimera en extra arbetsinsats för egen journalistik. Kravet brukar vara att detta ”något” också är någorlunda nytt och intressant. Men svaren på vad som är nytt och intressant skiljer sig mellan redaktioner och arbetsledare – liksom förstås svaret på vad som är tillräckligt nytt och intressant för att motivera en arbetsinsats av detta slag. 

Om arbetsledaren inte förmår visualisera en målbild för i vilket läge projektet är hemma bör reportern skaffa sig en annan arbetsledare. Relationen mellan reportern och arbetsledaren får aldrig bli en match mot rörligt mål där reportern känner att arbetsledaren hela tiden flyttar kraven för vad man ska uppnå. Det enda man uppnår då är bittra reportrar som inte vill göra egen journalistik. Å andra sidan måste reportern förstå att en kompetent arbetsledare sannolikt kommer att kräva mer av dig än vad du själv hoppats behöva lägga in i projektet. En bra journalistisk arbetsledare tvingar journalister att lyfta sig i håret. Det kan ibland också göra ont. Men det känns oftast desto häftigare när man lyckats. 

Den sjätte punkten kopplar ihop de övriga. 

6) Vilket är nästa steg? Ni kommer tillsammans fram till vad reportern ska göra för att på effektivast möjliga vis komma fram mot en prövning av hypotesen. Är det att identifiera vilken experten är som ska intervjuas? Eller att hitta mejladresserna till de förvaltningar där vi ska begära ut de aktuella handlingarna? Eller är det att kolla upp hur vår dolda kamera fungerar? Vad det än är så ska det vara en väl definierad och avgränsad arbetsinsats som är möjlig att utföra inom ett rimligt tidsspann, och som på ett tydligt sätt leder projektet framåt. 

Egentligen är det ju motsatsen till det diffusa ”titta närmare på”. En tydligt formulerad, konkret arbetsuppgift. Som paradoxalt nog bör vara slutmålet med det samtal som öppnas med just den diffusa formuleringen. 

Så skriver du ut dina intervjuer snabbare – långsammare

Dra ner på den här.
Dra ner på den här.

Tillhör du de som spelar in intervjuer? Som du sen transkriberar? Eller åtminstone loggar (vilket i alla fall i tv-världen kan betyda allt mellan ”transkriberar” och ”klottrar ned tidkoder med stödord”)?

I så fall har du säkert irriterat dig på att folk i allmänhet pratar fortare än du skriver. Det är ett återkommande problem för de flesta journalister. Jag lärde mig själv skriva maskin med rätt fingersättning vid ungefär tio års ålder (tack mamma!) och skriver snabbare än de flesta kollegor, men måste ändå regelbundet trycka ”Paus” varje gång en intervjuperson drar iväg i normal samtalshastighet (åtminstone om jag vill skriva något som mer liknar en ”transkribering” än en ”loggning” tv style).

Jag har jobbat som journalist i mer än 20 år men det var inte förrän härom veckan jag upptäckte hur man kan fixa det där. Och då i och för sig med en teknik som är yngre än 20 år.

Många uppspelningsprogram och -appar, professionella liksom privatmarknadsorienterade, gratis liksom kostsamma, har ju nämligen en funktion för att ställa in hastigheten på uppspelningen.

”Storspelaren” VLC Media Player, som finns i både (dator)program- och mobil(app)form och används av många journos och funkar för både video- och ljudfiler, har det definitivt.

Det betyder att man kan sänka hastigheten på uppspelningen till en fart som bättre överensstämmer med ens skrivhastighet. Och man behöver aldrig – eller åtminstone väldigt sällan – trycka ”Paus” eller ”Rewind” eller hoppa bakåt på tidslinjen.

Man kan säga mycket om teknisk utveckling. Men i det här fallet har den nog varit entydigt positiv för oss som arbetar med att med jämna mellanrum förvandla inspelade ord till text.

Gör det långsammare. Kom i mål snabbare.

Det låter som en livscoachningsvisdom. Men jag lovar att det funkar på riktigt när du vill skriva ut nästa intervju.

Fem sätt att hantera intervjupersoner som vägrar sätta ned foten 

Skräcken.

De flesta journalister har mött dem. Och alla som mött dem har irriterat sig på dem. 

Vi pratar om intervjupersonerna som inte vill sätta ned foten. 

Om det handlar om en voxpop-deltagare på stan eller en överrumplad anställd långt ned i hierarkin – eller för den delen en forskare med extremt behov av nyansering och reservationer – så må det väl vara hänt. Men när den konflikträdda icke-ställningstagaren befinner sig på en position där man faktiskt kan förvänta sig en tydlig uppfattning i sakfrågan, då bör vi också kräva detta. 

Ofta handlar det om mellanchefer. Verksamhetschefen i kommunen som å ena sidan inte kan förneka att de föreslagna nedskärningarna hotar kvaliteten på verksamheten, men å andra sidan inte vill stöta sig med politikerna som beslutar om pengarna. Eller projektledaren som ska försöka agera under den nya lagstiftning som de anställda uppfattar som förfärligt ogenomtänkt. Eller den som ska administrera nedläggningen av det lokala kontoret men själv hoppas få en ny tjänst på huvudkontoret. Eller…fallen är oändligt många. 

Och svar ja, det är i många fall mänskligt begripligt att de inte vill sätta ned den där kroppsdelen – i alla fall inte på något tydligt sätt – men vår uppgift som journalister är i detta läge faktiskt inte primärt att visa hänsyn till mellanchefers jobbångest – utan att försöka få svar. 

De kan uttrycka sig på olika sätt när de inte vill sätta ned foten. ”Å ena sidan och å andra sidan” eller ”Det ska inte jag ha nån uppfattning om” eller ”Vi får ta det (katastrofala) som en utmaning”, det finns många varianter för den som inte vill ta ställning. Gemensamt är just detta: oviljan att landa i ett ställningstagande.

Som journalisten på andra sidan bordet får man helt enkelt testa olika strategier för att komma vidare. Eller acceptera att man inte gör det och göra det bästa av situationen. Här fem vägar att testa, som åtminstone ibland visat sig framgångsrika:

1) Dra ut frågan till sin spets. ”Så du menar att det här kommer att gå jättebra?” är ingen idealiskt öppen fråga enligt John Sawatskys modell – men kan i bästa fall tvinga en hållningslös intervjuperson att avge en åsikt, genom att helt enkelt tvingas förhålla sig till din drastiskt formulerade extrem-ståndpunkt. 

2) Be om en beskrivning i stället för en värdering. Visst, du hade helst av allt velat skriva en rubrik på ett rasande uttalande. Men inse att fakta gnistrar. Och ”Vi kommer att behöva halvera tiden med de äldre” kan vara minst lika starkt som ett (milt) värderings-uttalande av typen ”Det är klart vi ser med oro på förslaget”.

3) Använd andras nedsatta fötter. Även om den genuint bestörta anställde som hörde av sig till redaktionen inte vill framträda med namn och bild så går det kanske att hänvisa till att ”vi har förstått att det bland personalen finns en stark oro”. (Förutsatt att du försäkrat dig om källskyddet; undvik direkta citat eller formuleringar som kan kopplas direkt till tipsaren!) Eller från andra hållet: läs upp formuleringarna från högsta ledningens optimistiska pressmeddelande. Försök sedan få din intervjuperson att åtminstone resonera kring vad som ligger närmast sanningen. 

4) Acceptera nyanserna. Självklart förstår du som journalist att det finns flera sidor av myntet (åtminstone två) och självklart fattar du om man i vederbörandes position inte kan skrika i rubrikform. Men när detta väl är sagt…när personen väger samman alla fördelar och nackdelar…var landar hen då? Precis som när intervjupersoner upprepar inövade message tracks så kan det vara en effektiv väg framåt att sätta ord på beteendet och uppriktigt fråga om vi nu kan ta ett steg vidare i intervjun. 

Funkar inte detta kanske bara ett alternativ återstår:

5) Låt velandet bli en del av storyn. Det säger ju något om förslaget att mellanchefen varken vågar säga bu eller bä. Och visst ger det extra perspektiv på den senaste händelseutvecklingen att verksamhetsledningen varken vill vara hoppfull eller orolig. Se bara till att vara tydlig mot intervjupersonen om att vederbörandes icke-svar är på väg att kvalificera sig till en central del av berättelsen – så personen får en vettig chans att ändra strategi innan intervjun är slut om hen skulle vilja.

Gästblogg: Så granskar du högskolan

Ekots grävande reporter Emelie Rosén väckte i våras välförtjänt uppmärksamhet med sin granskning av högskolornas avgifter för utländska studenter. Här delar hon med sig av sina bästa tips på hur man granskar den underbevakade akademiska världen.

10262032_10154540179409838_1240178693429902811_n
Emelie Rosén.

”Det här är mycket allvarligt.”

”Det är fel, fel och fel igen. Vi visste inte…”

”Jag tror att det behövs ett nytt regelverk.”

Det är kontentan av de kommentarer som ansvariga politiker gav Ekot efter min granskning av de studieavgifter som svenska högskolor och universitet tar ut av utomeuropeiska studenter. Och så lovades det en hel del utredningar också, från både utbildningsdepartementet och utrikesdepartementet.

Det är något berusande med att plocka fram uppgifter som ingen har sen tidigare. Inte bara uppgifter som ingen uppmärksammat, utan uppgifter som verkligen aldrig har tagits fram förut. Den som söker den typen av berusning gör rätt i att vända sig mot den underbevakade högskolan, och jag ska strax dela med mig av mina lärdomar. Men först vad som i min granskning ledde till ministrarnas och statssekreterarnas bekymrade kommentarer och löften om förändring:

  • Luka är från Kosovo och han ska börja studera vid en svensk högskola, men hans pappa blir svårt sjuk. Förlamad. Luka stannar hemma och tar hand om honom, han kommer aldrig till Sverige. Ändå måste han betala den svenska högskolan 50 000 kronor.
  • Said från Indien lider av depression, han behandlas i Sverige. Kan inte påbörja nästa termins studier. Ändå måste han betala 55 000 kronor för terminen.
  • Sen är det Rashad, han beviljas inte visum till Sverige eftersom han inte har tillräckligt mycket pengar på banken. Han avanmäler sig flera veckor innan terminen börjar, och han slipper betala hela studieavgiften – han släpps ju ändå inte in i landet. Men universitet väljer ändå att ta ut en så kallad administrativ avgift på 17 500 kronor.

Det saknas i flera fall lagstöd för att ta ut de här avgifterna, enligt den granskning som Ekot gjort av regelverket med hjälp av flera juridiska experter. Ändå är det här bara tre exempel av flera hundra som jag hittade under min granskning.

Det de betalar då? De som sen också studerar i Sverige?

Det visade sig att studieavgiften är tiotusentals kronor högre än det som utbildningen beräknas kosta för andra studenter. Trots att lagen säger att högskolor inte får ta ut mer i avgift än att det täcker utgifterna. Ändå finns det ingen myndighet som har i uppgift att granska högskolornas egna prislappar och se hur pengarna används.

Och så var det biståndspengarna. För en fjärdedel av alla betalande studenter i Sverige betalar inte ur egen ficka. De får sina studieavgifter betalda av Svenska Institutet – med biståndspengar.

Men prislappen är ibland dubbelt så hög som utbildningen beräknas kosta för andra studenter. Mellanskillnaden går till högskolornas generella ”internationaliseringsarbete”, extra reklam och administration. Svenska biståndspengar finansierar alltså reklam åt svenska högskolor.

Tre avslöjanden utifrån en ganska naturlig fråga: Hur har det egentligen gått sen Sverige för fem år sedan införde studieavgifter för utomeuropeiska studenter?

Visst sa jag att högskolan är en guldgruva för den grävande journalisten?

1. Högskolor omfattas av offentlighetsprincipen
Okej, det här är en sanning med modifikation. De flesta högskolor och universitet är statliga, och de omfattas helt av offentlighetsprincipen. Men det finns undantag. De kanske mest kända är Handelshögskolan i Stockholm som drivs av en privat förening och Chalmers som drivs som en stiftelse, men ge inte upp för det. De bedriver fortfarande en offentligt finansierad verksamhet, och är i många avseenden lika tillmötesgående som andra högskolor när det gäller att lämna ut information. Min granskning började med att jag skickade ut en enkät med ett antal frågor som jag tänkte skulle ge mig en fingervisning om var de intressantaste uppgifterna att gräva i fanns. Jag ställde frågor om utbildningars prissättning, antal heltidsstudenter från utomeuropeiska länder, om man hade kurser som bara riktade sig till betalande studenter och så vidare. Självklart skickade jag också med en hänvisning till offentlighetsprincipen och lite skrivelser om vad skyndsamhet innebär. Svaren kom, utan knussel, från så väl statliga som icke-statliga lärosäten. När jag sen återkom med följdfrågor om mer känsliga saker, återbetalningsärenden och stora påslag, blev de icke-statliga mindre tillmötesgående, men då valde jag en annan väg. Mycket av det jag sökte kunde jag nämligen få fram genom uppgifter som fanns registrerade hos andra myndigheter. Riksrevisionen och Ekonomistyrningsverket kan ibland vara till hjälp när det gäller ekonomi, men framförallt är Universitetskanslersämbetet en underutnyttjad myndighet.

2. Journalister granskar inte högskolor, men det gör UKÄ
Med tanke på vilken stor verksamhet svensk högre utbildning är görs förbryllande få journalistiska granskningar av högskolan, men någon som faktiskt utför högskolegranskningar är myndigheten Universitetskanslersämbetet, UKÄ. UKÄ ska kvalitetssäkra högskoleutbildningarna, juridiskt granska dem, granska högskolornas effektivitet och dessutom har UKÄ ett statistikansvar. Behöver jag ens skriva mer? Ring. Ring och prata med handläggare efter handläggare på UKÄ:s olika avdelningar och du kommer snart att ha tidigare okänd statistik, utredningar, tillsynsbeslut och studentklagomål (glöm inte heller bort Överklagandenämnden för högskolan där du kan hitta flera intressanta ärenden som ingen riktigt verkar bry sig om) i din hand.
Mycket av min granskning byggde på att jag själv tog fram uppgifter, men vissa sammanställningar som jag satt och jobbade med hittade jag hos UKÄ under arbetets gång. Det gjorde att jag tjänade in många timmar framför Excel.

3. Våga räkna själv
UKÄ i all ära men all information finns inte där. Vissa saker har ingen tänkt på att granska förrän du kommer med dina frågor, ge inte upp utan samla informationen själv och om så behövs, räkna själv. Ja, det är läskigt men det är värt det. Med hjälp av regleringsbrev, och högskolornas egna årsredovisningar samt diverse krumbukter med belopp för helårsstudenter, helårsprestationer, institutionella omfördelningar och så vidare räknade jag själv ut skillnaden mellan vad en utbildning beräknas kosta för en svensk eller europeisk student och vad utomeuropeiska studenter betalar. Utifrån mellanskillnaden kunde jag sedan räkna ut ungefär hur mycket biståndspengar som gick till något helt annat än utbildning för fattiga studenter, vilket biståndet var till för. Så hur vet jag att jag räknade rätt? För det första räknade jag varje led ungefär 20 gånger (sund journalistnoja) och sen konfronterade jag lärosätena med mina uträkningar. Trots att det knappast var gynnsamma resultat, så bekräftades uträkningarna av alla jag provade dem med. Säkrare än så kände jag inte att jag kunde bli. Du behöver inte vara någon matematiker för att klara det, du behöver inte ens komma på själv hur du ska räkna. Fråga någon trevlig handläggare hur hen skulle ha gjort, och hjälps åt att resonera.

4. Många vill hjälpa dig
Det här är verkligen sant. Högskolevärlden är krånglig och ibland väldigt intern och hierarkisk, men den rymmer en mängd kloka och kunniga tjänstemän som inte har någon anledning att släta över ett dysfunktionellt system. Så ring, ring runt och prata och prata och du kommer att hitta handläggare som är beredda att säga precis som de tycker att det är. Men det finns också andra som är beredda att hjälpa till, inte minst studentkårerna. De har ofta ypperlig koll på de största snackisarna hos studenterna och de kan leda dig rätt i dina granskningar. För mig har kårerna också varit ovärderliga när det gäller att hitta case. Stockholms universitets studentkår skickade till och med ut en efterlysning åt mig i sitt veckobrev.

5. Några gulddokument
Årsredovisningar. Ta upp årsredovisningarna för de senaste åren och jämför olika postar, jämför mellan olika universitet. Vad sticker ut och varför ser det ut så? Hur mycket av forskarnas anslag snor universitet åt sig till så kallade overhead-kostnader (hint: det kan variera mellan 20 och 80 procent)? Hur mycket lägger lärosätet på reklam? Ta också en titt på Riksrevisionens granskningar av högskolornas årsredovisningar. Vad har de kommenterat? Varför?

Sen skulle jag göra en koll på de senaste regleringsbreven, vad har förändrats? Med vilket underlag? Och så de lagar som reglerar svensk högre utbildning. De senaste åren har det skett fler lagändringar som påverkar högskolan än att det har införts studieavgifter för utomeuropeiska studenter. Vad hände egentligen när kravet på pedagogisk utbildning hos undervisande personal togs bort 2011? Och varför är utomeuropeiska studenter överrepresenterade på utbildningar som fått omdömet ”bristande kvalitet”? I höst inleds förresten ett helt nytt kvalitetssäkringssystem, det kommer att bli spännande att följa.

Ni hör ju, det är bara att lyfta luren.

 

Emelie Rosén

Konceptet tid

wp-1470594572958.jpegJag mötte en gång för länge sedan en grupp journaliststudenter som beklagade sig inför det kommande fördjupningsprojektet.

– Vi har bara tio veckor på oss, sa de och förväntade sig nog sympati från den erfarne yrkesarbetande journalisten (jag var nog minst 23) som lyssnade intresserat.

De fick ingen sympati. Däremot blev de en återkommande anekdot på mina föreläsningar för journaliststudenter.

För man måste ju inte ha jobbat många veckor som journalist för att inse att tio veckor är en ocean av tid. I synnerhet om man har förmånen att få jobba i grupp med några andra.

Det är helt otroligt mycket tid ju. Och även om en genomsnittlig journaliststudent förstås inte har den rutin och access (möjligheten är få myndighetspersoner och andra att faktiskt ringa tillbaka när man sökt dem) som den med några år i yrket, så är tio veckor fortfarande en alldeles otroligt lång tid.

Den journaliststudent som fattar det kommer att dra nytta av det och göra ett projekt som kan kickstarta karriären. (Jag har mött dem.)

Den som inte förstår kommer att få en chock redan första veckan på sommarvicket. (Jag har mött dem också. Va?! Tre texter? På en dag???)

När man än upptäcker klyftan mellan tidsvillkoren på utbildningen och på redaktionen så resulterar kraschen ofta i en uppgivenhet.

– Vi har inte tid att göra nånting bra, hör man ofta från erfarna kollegor på både små och stora redaktioner.

I ett avseende är påståendet helt korrekt. Du har inte de tio veckorna som låg framför dig där på journalistutbildningen. Du har förmodligen ett dagligt produktionskrav som fått dig att för länge sedan avskriva alla tankar på mer ambitiösa knäck.

Och samtidigt. En rad reportrar på små och slimmade redaktioner gör varje år stordåd som renderar både uppmärksamhet, guldspadenomineringar och andra belöningar.

Fenomenet är obegripligt tills man tar reda på hur de gjorde.

Svaret är i väldigt många fall att de helt enkelt hittat ett smartare sätt att hantera konceptet tid.

De har å ena sidan accepterat att de inte kommer att få tio veckor av chefen – knappt ens tre veckor, eller en, eller tre dagar…

De har däremot förstått att även den mest stressade reporter har tre dagar – fördelade på tre veckor. Eller tre veckor fördelade på tre månader. Eller tre månader fördelade… Ja, ni fattar!

Det avgörande tricket för den reporter som vill göra ambitiös journalistik under slimmade villkor, är att lära sig hantera sin egen tid.

Håltimmesgräv är lätt att säga men svårt i praktiken. Håltimmes-personporträtt eller håltimmes-fördjupningsreportageserier är inte mycket enklare.

Första steget är att förstå att det går. Det går att dela upp en kvalificerad research över tid, liksom intervjuer och utgörning (skrivande, redigering, faktakontroll…).

Det går men det kräver träning. Du kan inte skjuta vilt i jakt på sanningen och nyheten, du måste arbeta strukturerat och målmedvetet. Du måste ha en metod som fungerar över dagar, veckor och månader. Och där de första stenarna bygger grunden för huset, de påföljande första våningen och nästkommande den andra och tredje och…

Första steget är förstås att göra sig oberoende av nyhetsflödet. Du letar inte den story som alla konkurrenterna just nu också jagar, du letar storyn som kommer att lämna konkurrenterna bakom om en månad eller om ett halvår.

Nästa steg blir att välja en metod som är möjlig att tillämpa över tid. Du väljer i detta läge bort ”Följa NN dagligen under åtta timmar” (åtminstone så länge ”åtta timmar” här förutsätter din närvaro på arbetstid) till förmån för en metod där man sätter andra i arbete och själv kan göra punktinsatser. ”Begär in rapporterna som ingen kollat men som samlade kommer att vara en guldgruva” till exempel. Eller ”Ta ut alla kvitton från representationen” eller ”Ta del av hela mejlväxlingen”.

Ja, det börjar ofta i dokument eller siffror. Men valet av vilka dokument och vilka siffror görs utifrån vad vi vet om verkligheten: tipsaren som övertygat oss om att där finns något att undersöka, det enskilda fallet som farit illa i systemet… Och naturligtvis kommer du tillbaka till de konkreta människorna och miljöerna när nyheten sedan ska få liv och gestaltning. Och då behövs sammanhängande tid. Men en ganska stor del av processen kan göras på fördelad tid.

(Ett givet tips här är förstås metoden Story Based Inquiry, som bland annat hjälper oss att minimera startsträckan varje gång vi ska gå tillbaka till vårt långsiktiga projekt.)

Sedan kommer din erfarenhet och kunskap att väga upp för ganska många av de där veckorna som studenten ägnar åt kaffedrickande och livsvalsångest.

Med rätt motivation att fortsätta arbetet, och rätt metod för att kunna göra det, så når den erfarne reportern minst lika långt som studenten med de tio veckorna.

Den journalist som klarar av att arbeta på uppdelad tid – har plötsligt väldigt mycket tid.

(Och mer om hur man hittar tid hittar du här.)