Direktsändning är lite nerv, det är ju det som är det roliga! Jag har tidigare suttit i kontrollrummet och haft det tekniska ansvaret som sändningsproducent, så jag har en viss vana även om det förstås skiljer sig lite grand.
En av de viktigaste uppgifterna man har som sändningsproducent är att gå omkring och verka cool och trygg och inte visa sin panik för sina arbetskamrater (och helst ha täckning för det agerandet). Som programledare ska man i stället verka cool och trygg och inte visa sin panik för publiken (och helst ha täckning för det agerandet).
Väckningen var inställd på 3.45. 4.29 ställde jag min nyinköpta 350-kronorscykel i stället utanför jobbet och blev därefter lotsad genom morgonsändningsbestyren av mina två erfarna kolleger.
Eftersom det är alldeles särskilt synd om en som skiftarbetare är det viktigt att man till exempel inte tänder upp ordentligt, utan har lite mysbelysning. Rutinerna i övrigt går ut på att exempelvis kolla inkorg, TT, anteckningarna från kollegerna som jobbat kvällen innan, de andra mediernas webbsidor och bläddra igenom tidningarna i jakt på nyheter. Det finns också ett förproducerat inslag som vi i normala fall sänder ut.
Ibland gör vi oss ett eget inslag med arkivbilder på någon av nyheterna som dykt upp under natten, eller med frilansbilder som levererats. Tre och en halv minut ska sändningen bli då körschemat är klart. De fem sändningarna brukar sedan bli ganska likartade, men nyheter under morgonen letar sig förtsås in i körschemat i form av telegram om vi bedömer att de är intressanta.
Vi enades om att min arbetskamrat skulle köra de tre första sändningarna, och jag de två sista. Hon lovade att övervaka min sminkning. Och det där kletet som tog bort ringarna under ögonen kom väl till användning redan första morgonen. ”Thank God for make-up!”, sa kollegan.
Vi gick ner i studion i god tid. Det gav oss stora möjligheter att försöka se till att snäckan inte föll ur mitt öra. Det gick bra om jag tittade stint in i kameran och inte vred på huvudet, till exemepl för att titta på mina kolleger i kontrollrummet. Själva snäckan satt kvar i örat, men rörde jag mig, så åkte sladden loss från örat och stack ut på ett märkligt sätt som skulle ta fokus från nyheterna.
Klockan närmade sig och det började bli dags för smygpremiären. Medan vi väntade så repade vi några gånger, och det kändes bra och tryggt. Promptern gick åt rätt håll.
Vinjetten gick igång. Sladden åkte loss. Jag rättade till den medan vinjetten rullade. Tur man inte har så nära till paniken.
Det gick bra, och sedan gick det av bara farten. Smygpremiären var över!
Och slutsatsen jag kunde dra efter att ha tittat igenom sändningen var att det går att se bra mycket gladare ut, utan att det blir oseriöst.
Och stor käft och små öron borde väl vara perfekt för det här jobbet?
Jag kan ärligt talat inte påstå att jag vet hur man gör då man är programledare i TV. Inte heller är jag helt säker på att programledare är rätt ord. På nyheterna brukar det internt heta studioreporter. Men nu har jag i alla fall sminkat mig, suttit i kavaj och läst texter live från en teleprompter några gånger, och det är väldigt, väldigt roligt!
Så här gick processen till, från det att jag inte var programledare till dess att jag gjort mina första sändningar.
Häromveckan var min första dag på jobbet efter sommarens semester och föräldraledighet. 9-10 skulle jag befinna mig hos dem som köper in kläder för utprovning. De har alltid mycket att göra där. Då de tog mina mått före semestern hade de precis haft tio orcher där, berättade de.
På mitt nya jobb ska man vara utklädd. Därför håller företaget med arbetskläder.
Jag fick prova några skjortor och kavajer som de köpt in. Hade jag möjlighet att välja kläder helt fritt, skulle jag alltid ha mysbyxor och huvtröja, men jag lyckades ändå känna mig ganska bekväm i några av kavajerna. Någon kändes lite för stel, den skickade vi tillbaka. Något behövde justeras lite, vi nålade upp.
Det goda rådet från kompisen på riksnyheterna – ”Kräv skräddarsytt!” – tar jag med mig, men väntar kanske lite med. Med i klädleveransen fick jag senare en lapp som förklarade vilka kavajer och skjortor som passade ihop. Mycket omtänksamt. Jag har än så länge valt att inte krångla till det hela med några slipsar.
Alldeles intill låg sminket. ”Kursen” skulle ta två timmar, men varade i kanske 20 minuter. Olika typer av krämer som jag glömt namnet på radades upp tillsammans med puder och avsminkningsprodukter. Jag blev lovad ett sminkschema med instruktioner som skulle göra att jag kunde göra det själv då läget blev skarpt.
Då man ställs inför svåra utmaningar är det viktigt att komma ihåg att ingenting är omöjligt.
Eftersom anspänning, varm övernattningslägenhet, trafikbuller, feber och en fet snuva gjort att jag inte fått mycket sömn i kroppen under natten, fick jag också lära mig hur man sminkar bort stora svarta ringar under ögonen. Och blev lovad en låda med alla min grejer till vår lilla skrubb där vi byter om senare under dagen.
Senare letade jag rätt på min arbetskamrat som jobbat som sändningsproducent för morgonsändningarna och frågade om vi kunde testköra lite grand. Vi stal påannonser och inslag från morgongänget, och jag fick veta var snäckan för lyssningen fanns.
Den lilla, lilla knappen där uppe på pedalen får promptern att gå baklänges. Ta med dig den kunskapen.
Den som någon gång försätter sig själv i samma situation ska veta att det ibland kan finnas en liten knapp på prompterpedalen som gör att den börjar gå baklänges. Om man har för avsikt att köra sändningen framlänges, kan det leda till problem. Så se till att ha ordning på den.
Nu var jag förberedd. Två dagar av parallellgående stod för dörren. I morgon skulle det nog bli någon form av premiär.
Det finns en poäng med alla de där färgglada tangenterna
Jo, vi tjatar en del om kortkommandon här. Men det här är något annat. I de fall vi hittills diskuterat har det handlat om något som ger något extra utöver det vanliga sättet att arbeta. Grunden är fönster och ikoner – och sedan kan man komplettera det arbetssättet med kortkommandon som gör en snabbare och effektivare.
Men då det kommer till videoredigering skulle jag vilja hävda att det är annorlunda. Där är det knapptryckandet som bör vara standard – som man eventuellt kan komplettera med vissa muskommandon. I det fallet skulle jag hävda att det är missbruk att i första hand jobba med musen.
Och jo, jag erkänner, jag missbrukar musen ibland då jag klipper inslag. I mitt fall är skälet ofta att jag sitter vid en ny dator dit mina vanliga inställningar inte följt med. Men nu var det inte dåliga ursäkter vi skulle diskutera.
Det finns ju förmodligen en god anledning till de specialdesignade tangentborden med de färgglada knapparna. Man är beredd att betala någon tusenlapp extra för att bli påmind om alla de där knapparna. För att det är bättre så.
Som SVT-medarbetare är jag fostrad i Avid-världen. Den är rigid, med ordning och reda och idén att var sak har sin plats. Flyttar runt klipp gör man i Segment mode, förlänger klipp gör man i Trim mode, och så vidare. ”Lite tyskt”, har det beskrivit som.
Saker och ting kan ligga på olika knappar beroende på hur du valt dina inställningar, men j-, k- och l-tangenterna brukar man alltid kunna lita på. De spelar bakåt, pausar respektive spelar framåt. Flera tryck bakåt eller framåt ger snabbare hastighet. Med piltangenterna brukar man kunna hoppa en ruta åt gången.
Jag sätter in- respektive ut-punkter med i och o. Med q och w går jag till de valda in- respektive ut-punkterna. Se också till att kunna hoppa ett klipp åt gången. Med 1 och 2 kan jag hoppa 10 rutor åt gången. Och så har vi förstås Escape för att hoppa mellan Källfönstret och Timeline.
Man ska förstås inte lära sig en massa kortkommandon man aldrig använder. Men i fallet videoredigering, då man har ett specialtangentbord, med symboler på, behöver man ju inte balasta minnet på samma sätt. Snabbast blir man förstås på de kommandon som man använder så pass ofta att de fastnar i muskelminnet – men man har ju också god hjälp av att försöka förstå de symboler som sitter på tangenterna.
Ett bra exempel på enkla symboler är de för in- och utpunkter. De ser ju ut som hakparenteser. Har man fattat det, så är det ganska enkelt att lista ut att den tangent som innehåller två hakparenteser intill varandra sätter in- och ut-punkter kring det klipp som är markerat i Segment mode. Och att inveterade hakparenteser (ljus symbol på mörk bakgrund) betyder att man tar bort desamma.
En annan vettig symbolik är färgkoderna rött och gult. Då man markerar klipp kan man göra det med en gul eller en röd pil. Då man klipper ner något på timeline kan man göra det med en röd eller en gul pil. Det är lite lurigt att exakt sätta ord på skillnaden, men om man har med sig att rött skriver över medan gult gör ett hål och skjuter in det man jobbar med, så är man på god väg i sin förståelse. Det bästa är förstås att testa.
Om du vill ta tag i ditt liv och lära dig lite Avid-kortkommandon, så tycker jag också rödpilen i Segment mode är viktig, liksom mixar, Trim mode, vänster- och högertrim (både 1 och 10 rutor åt gången), klippa ner på Timeline, och markera respektive avmarkera spår. De sistnämnda tänker jag varje dag att jag ska bli bättre på.
Zoomar in och ut på timeline gör jag också relativt ofta (då jag kommer till jobbet i dag ska jag ta reda på hur man snabbzoomar till att passa in hela inslaget på Timeline!).
Och nu då jag ändå är inne på ämnet kommer jag att tänka på en gammal goding: Play to out. I min värld har den fallit lite i glömska, men den är fantastisk då man vill testa om ett klipp sitter.
Har du några favoriter? Vad har jag missat? Fan, det här kan man ju prata om hur länge som helst! 🙂
Det finns en del myter om vad det är att vara tydlig då man speakar. Tydlighet handlar ju om att den som tar del av inslaget ska begripa vad man vill ha sagt.
Ofta snöar vi in på själva texten. Vi funderar på om ett visst ord är begripligt eller inte. Är det för mycket av ett fackuttryck? Fattar bara akademiker? Eller bara bilmekaniker?
Men det handlar inte bara om orden. Det handlar om meningarna, och det handlar framför allt om hur vi säger dem, hur vi betonar, om det går upp eller ner, och så vidare.
Ibland får man för sig att det är svårt att förstå om vi talar för snabbt. Men en långsamt läst text, utan någon energi, ett monotont elände utan engagemang – är inte lätt att ta till sig. Den är bara trist. Och svårtillgänglig just därför.
I stället handlar det om att gasa och bromsa, och göra vettiga pauser. För om vi drar på rätt ordentligt då vi pratar om enkla saker, för att sedan sakta in, pausera, betona och verkligen visa med rösten hur de komplexa delarna hänger ihop – så har vi råd med båda.
Vi behöver inte rasa på i idiottempo genom hela texten, för att allt vi vill ha sagt ska få plats. Men vi ska inte heller tro att vi blir intressantare bara för att vi pratar långsamt.
Poängen är att vi måste gasa och bromsa samtidigt. Som cheferna brukar säga.
Elias skrev i går klokt om att vi ibland avstår från att använda miljöljud trots att vi vet att det skulle ha lyft inslaget – och sedan skyller på tidsbristen. ”Jag fick bara två minuter” är en vanlig formulering när folk tillfrågas i efterhand.
Och det gäller ju inte bara miljöljudbitarna. Samma svar kommer ofta reflexartat när man frågar varför inte makthavaren fick någon påfråga – eller varför man inte tog med den där bisarra detaljen som alla skrattade åt vid lunchbordet.
Samtidigt är jag inte säker på att vi alla gånger utnyttjat alla metoder som står till vårt förfogande för att skapa det utrymme som skulle krävas för den där detaljen, miljöljudet eller påfrågan.
Därför här – fem tips på hur man kan skapa mer tid inom de två minuterna:
1) Utnyttja påan. Den information som ligger i påannonsen måste oftast inte upprepas i inslaget (så länge det inte handlar om särskilt snåriga uppgifter). Därför kan du börja med att ta bort den speaker som innehåller de nyhetens ”grundfakta” som redan ligger, eller kan placeras, i påan. Finns uppgifterna i en synk så kan du överväga att ta bort den också – förutsatt att inte själva nyheten är att personen i fråga uttalar orden, då finns ”bevisskäl” att behålla synken.
2) Stryk vartannat ord i speakrarna. Det här tipset brukar folk skratta åt och det kanske inte är helt möjligt att tillämpa bokstavligt men den som rannsakar sina formuleringar märker ofta att väldigt mycket språklig lull-lull faktiskt kan elimineras utan dramatisk effekt på budskapet. Man kan säga att det ofta, oftare än man tror, är relativt lätt att göra.
3) Radioklipp. Vilket för den oinvigde betyder att göra ungefär motsvarande insats på synkarna. Förslagsvis med täckbild över. Och med hänsyn till formuleringarnas valör. ”Man skulle kanske kunna säga att…”-öppningen måste kanske finnas kvar för att markera att intervjupersonen inte uttalar fortsättningen helt bombsäkert.
4) Ta bort onödiga sekvenser. Detta kan ju tyckas som en truism implementerad i reporterhjärnan sedan journalistutbildningens första dag, men oftare än man tror ser man sekvenser som rimligen inte är avgörande för storyn varken innehållsligt eller formmässigt. Det kan vara icke-svaret från polisens presstalesperson, message tracket från politikern eller din egen formulering om att solen sken och många var ute och promenerade – till bilder av promenerande människor i solsken.
Ibland kan ett inslag faktiskt vinna på att byggas om från grunden – i prioiriteringsordning. Du börjar med intervjubitarna som verkligen grep tag i dig, fortsätter med faktaavsnitten som måste vara med, fyller på med miljöljudet som lockar till vidare tittning… Efteråt kommer du att märka att du klarar dig utmärkt utan flera av de sekvenser som tog upp tid i den första versionen.
5) Gör ett inslag till. Om det är möjligt att innehållsmässigt dela upp storyn så brukar ingen desk ogilla tanken på ytterligare ett inslag. Vi kör den ena nyheten i dag och nästa i morgon, det kan bli ett morgonjobb eller en fullt utvecklad nyhetsstory beroende på digniteten.
En enkel uppdelning kan vara att spara den egna nyhet man själv kontrollerar, medan man koncentrerar dagens inslag till allmängodset som konkurrenterna redan har.
(En uppdelning som inte rekommenderas är att köra anklagelsen först och spara bemötandet från den anklagade parten. En sådan uppdelning leder inte bara till att du får två obalanserade inslag i stället för ett balanserat, det kan också ogillas av t ex granskningsnämnden med jobbiga konsekvenser för dig som reporter.)
Har jag missat några metoder för tidsskapande åtgärder? Fyll gärna på i kommentarsfältet!
Jag brukar argumentera för att använda ljud i inslagen, soundbites, för att göra dem lite mer levande. Ett motargument man kan stöta på är att man inte har plats. Man skapar en motsättning mellan speakar och synkar, som anses stå för fakta, och soundbites och miljö – som bara anses vara ”form”.
Mot det finns det åtminstone två goda motargument.
För det första finns det ingen sådan motsättning. Formkänslan gör att du kan förmedla fakta med hjälp av soundbites och bilder. En rosa himmel bakom alla poliserna säger väl att ”det var vid en gryningsräd som polisen hittade bevisen”? Är det intressant om det var 2.000 eller 3.000 demonstranter? Nog ser man på bilderna att det var rätt många?
För det andra får de visst plats. För en hel del fakta är ganska värdelösa. Inte därför att de är fakta, utan därför att ingen minns den om inslaget i övrigt är för trist och dött. Hur lång tid tar det att säga ”Det var vid fyratiden i morse som poliserna slog till på Stora torget mitt i centrala Sundsvall”? (Jo, sådant där sägs.) Det tar förstås inte många sekunder, men det är ju i de termerna vi resonerar då vi säger att vi inte har plats. Vi kan visa bilderna lika länge, med atmosfärljudet uppdraget, och lägga en skylt där det står ”Stora torget Sundsvall”. Då har vi förmedlat samma information och gjort det på samma tid – men mera levande.
Så – sluta ljuga om att ni inte har plats för soundbites!
Äntligen lyckades min högsta chef ta sig igenom nyhetsbruset med budskapet att alla våra kanaler ska sändas live på nätet. Det var välkommet. Jag har ingen aning om vad det är för rättighetsförhandlingar som gått i lås, men vet ju att tjänstemän som vandrar i korridorer och 34-åriga ynglingar i blåljussken uppnår verkshöjd i den här delen av världen.
Ännu verkar det finnas knutar att lösa. På radiosidan kan vi ju sedan länge ladda hem poddprogram till mobilen, så att vi kan höra programmen också då vi saknar bra uppkoppling. Dit har våra chefer och jurister på TV-sidan nog en bit kvar.
Med hjälp av Pirateplayer har en tv-reporter möjlighet att enkelt spara sina egna inslag
Tills vidare får man försöka klara sig själv. Sajten Pirateplay utvecklar verktyg för att kunna spela in sådant som streamas från de svenska Play-tjänsterna, bland annat SVT Play. Med hjälp av deras program Pirateplayer kan man enkelt bläddra igenom innehållet och sedan strömma det till sin egen dator, eller spela in strömmen.
Enstaka nyhetsinslag som vi producerar på mitt jobb lyckades jag inte hitta då jag snabbkollade, men en hel sändning går fint att ladda hem till sin egen dator. På så sätt kan man till exempel ladda hem gårdagens sändning medan man duschar, föra över den till plattan medan man borstar tänderna och därefter kolla på den på bussen på väg in till jobbet i lugn och ro – även om täckningen på vägen är usel.
Tidnignen Datormagazin som i sitt senaste nummer tipsar om programmet (under den vitsiga rubriken ”Spara på strömmen”), hade inte lyckats nå SVT för en kommentar – men skriver i en faktaruta att ”branschens parter [tycks] vara överens om att privatkopiering är lagligt” – till skillnad från piratkopiering. Då handlar det alltså om att vi ”spelar in” för eget bruk och inte sprider vidare materialet till andra.
Tillägg: Då jag påbörjade det här blogginlägget, så gick det utmärkt att nå Pirateplay. Då jag färdigställe det verkar sidan inte fungera. Jag vet just nu inte vad det beror på – om det är temporärt eller permanent – men väljer ändå att publicera tipset.
Elias skrev härom dagen klokt om rundisar, dessa inslag/artiklar som sällan slår sig in i toppen (och nog inte hör hemma där heller) men ofta har ett högt komma-ihåg-efteråt-värde för publiken. Han beskrev rundisen som jobbet ”där vi hinner fundera lite mer på formen och lägga ner lite mer tid i redigeringen.”
Jag skulle säga att det är en för det mesta korrekt beskrivning, men att man ibland också bör ställa den på ända.
Historien om en traktor som går genom isen innehåller väldigt mycket dramatik i sig själv. Om dessutom intervjupersonen är så vältalig som i reportaget Elias visar, då handlar nog formen framför allt om att lägga så många bra synkbitar man får plats med, binda ihop med rimligt begripliga speakrar, samt variera bildutsnitt på traktor, is och intervjuperson. (Vilket teamet lyckats utmärkt med i detta fall!)
Min erfarenhet är helt enkelt att formen ofta ger sig själv i många typer av rundisar.
Fyrkanten däremot. Det lite kantigare jobbet i början eller mitten av sändningen. Det som inte handlar om en dramatisk olycka med givna bilder, eller partiledaren som håller ett starkt avskedstal.
Jobbet med lite lagom trista intervjuer och utan given bildlösning. Men i ett angeläget och intressant ämne. Där kan man behöva tänka form.
Därför här: fem formgrepp för fyrkanten.
1) Grafiken.
Så fort du tänker ”Skulle man kunna ha grafik här?” så är svaret ja. Alltid. Så fort någon annan tänker det också. Och om ingen tänkt det än så är det god tid att göra det nu.
Nästa steg är att tänka ut en bra grafik. Till detta rekommenderas en grafiker. Men i ett stressat nyhetsklimat där ingen har tid att vara konstnär på heltid kommer det att uppskattas om du åtminstone har med en idé när du kommer. Håll dock sinnet öppet för att dess bästa nästa anhalt kan vara papperskorgen.
Var samtidigt tydlig med fakta; världens snyggaste grafik bör ändå inte sändas om den ger en missvisande bild av verkligheten. (Klassiskt exempel: om två hus ska illustrera ett fördubblat bostadsbyggande så kan det ena vara dubbelt så stort som det andra på höjden. Eller på bredden. Men inte på både höjden och bredden.)
(Du som inte hängde med kan googla ”matematik” och ”yta”.)
Kom ihåg att grafik som regel blir mer lättolkad ju mer man rensar bort bokstäver och siffror, och använder olika slags grafiska element. Ofta ser man t ex andelar utskrivna med procentsatser (”25 %”) där redan ett enkelt cirkeldiagram hade visat hur stor andel det handlat om. Ofta ser man också en listor med text i punktform. En sådan kan sällan försvaras, möjligen i ett inslag där formgreppet handlar om att imitera dåliga Powerpoint-presentationer.
Tänk i stället former, figurer, filmer… Även ett vanligt stapeldiagram blir mer spännande om staplarna har formen av något med koppling till storyn. (Det växande huset som illustrerar bostadsbyggandet.)
Dock: om poängen är att illustrera exakta citat accepterar vi förstås text. Helst från det autentiska dokumentet, om det är just ”bevisvärdet” man vill åt.
Att låta reportern traska in i grafiken kan ibland ge ett roligt resultat. Jag kommer aldrig att glömma när sommarvikarien Backa Elias Bondpä gjorde en ståuppa inne i en dator för att illustrera cookies (ja, det kastades in kakor mot honom). Överraskande känns det hursomhelst nästan alltid.
2) Musiken.
Det fanns en tid när det var spöstraff på musik i nyhetsinslag. I alla fall tillagd musik; om man råkat filma en musikant på gatan gick det an. Nyheter skulle beskriva verkligheten såsom den fångats av kameran, punkt.
Jag är fortfarande lite präglad av detta och jublar och ber fotografen starta kameran så fort jag ser en panflöjtsorkester eller protestsångare där ute på gågatan. Många kameramikupptagningar har passerat mina reportage. Kopplingen till ämnet kan man alltid lösa i redigeringen.
Men jag har många gånger även använt tillagd musik – från skiva eller fil. Det rekommenderas inte till alla sammanhang (ju allvarligare desto tveksammare) men i rätt doser och på rätt plats kan det skaka liv i de mest svårväckta stories.
Några titlar bär emellertid fortsatt spöstraffvarning:
Ridin’ Along in My Automobile till bilder av gamla bilar.
Money, Money, Money (Abba) till bilder av pengar.
Money (Pink Floyd) till bilder av pengar.
Money (Elin Lanto) till bilder av pengar.
Visa från Utanmyra till bilder av landsbygd. (Däremot kanske i ett inslag om kreditkort på landet.)
Kom ihåg att den mesta musiken mår bra av att avtonas långsamt. Snabba växlingar mellan musik och tystnad ger ofta en yxig känsla. Om det finns risk att pratet dränks av in- eller avtonad musik – ja men ge toningen någon sekund till då!
3) Anslaget.
Varje inslag har ju egentligen ett anslag, men det kan vara mer eller mindre bra, och mer eller mindre genomtänkt.
Några ledord kan vara:
Närvaro. Var är vi? Vad händer? (”Klockan är fyra på morgonen när han lämnar huset.”)
Miljöljud. (Jag hävdar bestämt att en öppning med Knack, knack, ”Ja, välkomna hit då…” lyfter vilket presskonferensjobb som helst.)
Tystnad. (Kan vara fullkomligt omskakande i en nyhetssändning. Folk tror det har blivit fel på tv:n.)
En ordlek där orden spelar mot bilden. (”Trappa upp”? – Kan funka. Men tänk gärna lite till.)
En fråga som ska få svar. Senare. (”Hur kan det här hänga ihop med det här? Det ska vi snart få veta…”)
4) Ståuppan.
Den kan göras på massor av olika sätt, och bra eller dåligt. Mycket bra eller mycket dåligt. Men det skadar aldrig att testa. Den enda ståuppa som garanterat inte blir bra är den som aldrig spelas in. Blir resultatet värdelöst är chansen stor att du inser det i redigeringen. Eller att redaktören gör det, eller en redigerare eller annan kollega.
Grundregel: förhåll dig till omgivningen. Ta tag i bordsskivan! Håll upp tidningen! Nicka mot kommunhuset!
Utmana också fotografen (om du har glädjen att få jobba med en dylik). Inte måste utsnittet vara fast under alla de där 23 sekunderna? Inte måste det både börja och sluta på reportern?
En annan grundregel: försök undvika att plugga in exakta formuleringar som ska memoreras. I synnerhet med siffror och andra detaljer som lätt blir fel (eller kan visa sig fel mellan inspelning och redigering). Du ska komma ihåg vad du ska säga – men inte nödvändigtvis exakt hur det ska sägas. En ståuppa är inte en filmad speaker. Försök i stället prata med kameran. Acceptera den icke perfekta ordföljden och det spontana hummandet. Hellre hummat än hämmat.
5) Arkivet.
Okej, allt nytt material är inspelat. Citaten blir inte bättre, och bilderna från kontoret och bilarna på stan blev som de blev. Men du har faktiskt ytterligare massor av timmar till ditt förfogande – i ert eget arkiv!
Min erfarenhet är att arkivet är vår mest förbisedda guldgruva. Ofta använt visserligen, men på ett fattigt och fantasilöst sätt.
Saknas bilder i ett jobb om industrin? Sök på ”Volvo”.
Måste vi fylla svarta hål i ett jobb om sjukskrivningarna? Genrebilder ”Försäkringskassan”.
Arbetsförmedlingen. Vargjakten. Skolan. Vi har alla sett dem och vi har alla använt dem. Och de ogenomtänkta arkivbildsfyllningarna har gett arkivet ett oförtjänt dåligt rykte.
För vad är väl mer underhållande än en bit av ett nyhetsinslag från 1996 om internet? Mer dramatiskt än den första presskonferensen om det förfärliga mordet? Mer tankeväckande än jublet när fabriken öppnade?
Arkivet är en levande historisk relief, där fångade tidsögonblick blir intressanta betydligt snabbare än man tror. Om man bara tar sig tid att leta efter scenerna, lyssna på innehållet och titta på detaljerna – i stället för att hugga bildsjok till svartrutan.
(Om du någon gång hamnar på svt och ska göra inslag om Karlskoga så leta upp 80-talsinslaget där kommunledningen framträdde för att förklara att det nu fanns anledning att dramatiskt öka bostadsbyggandet eftersom Bofors produktion skulle ge ett fördubblat invånarantal.)
Arkivet som relief, ståuppan som samtal, anslaget som ingång, musiken som stämningsstärkare och grafiken som förklaringshjälp. De är ju egentligen formulär 1A, men mer än ett inslag görs ut utan att vi prövar något av dessa möjliga formgrepp.
Då blir fyrkanten fortsatt fyrkantig – och risken betydande att tittaren tittar åt ett helt annat håll.
Vilka är dina favoritformer? Fyll på i kommentarerna!
På torsdag är det dags att fira! Då har nämligen en av våra viktigaste arbetskamrater sin alldeles egen dag, och den firas för andra året i rad. Det handlar om dem som hjälper oss reportrar att skrapa ihop resterna av vårt svettiga arbete, förädla det och göra det aptitligt att ta del av.
Torsdagen den 17 januari firas nämligen Redigerarens dag. Initiativet togs i fjol av redigerare på Norrköpings Tidningar.
På eventsidan på Facebook kan man läsa:
Detta kreativa, stresståliga och multibegåvade släkte är en hörnsten på landets tidningsredaktioner och förtjänar en egen dag.
Klart vi håller med. Men vill också tillägga att tidningsredaktioner förstås inte är ensamma om att ha kreativa, stresståliga och multibegåvade medlemmar ur redigerarsläktet i sina lokaler. Videobandredigerare (jo, de kallas så i vårt arkiv!) kan väl också få vara med i firandet?
Då redigerarena sitter och lägger de sista bilderna och fixar ljudet samtidigt som de lättsamt skrattar åt situationen och hinner ta en slurk av kaffet trots att direktsändningen som inslaget ska gå i redan är igång – då känns det som själva definitionen av stresstålighet.
Boken Nyhetsjournalistik i TV är, som jag minns det, tillägnad de fotografer och redigerare som enligt nu framlidna författaren Eva Marling lärde henne jobbet som journalist. Och så är det ju fortfarande, även om vi ofta både plåtar och klipper själva.
Så – köp med något gott till arbetskamraterna som gör ut er journalistik medan ni kollar Facebook. Och apropå Facebook – på eventsidan finns även en liten brasklapp till dem som eventuellt inte skulle hålla med om redigerarnas storhet:
(Om inte annat kan det vara ett tillfälle att få fika extra gott, busa med redaktionens övrige medarbetare och tänka på goda redigerare som gjort stora avtryck. Eller köra ordbingo i rubrikerna…)
Körschemat är hjärtat i nyhetsverksamheten – här måste allt stämma, men det kan ändras snabbt
Det är i körschemat som allting på nyheterna händer. Det är det som redaktören har framför sig hela dagen, och får någon krona extra för att peta de där raderna upp och ner. Det kan låta simpelt, men det är mycket att hålla reda på.
För det är många som jobbar med det här dokumentet. Hela tiden händer det saker, och sändningen måste ”bubbas om”.
I det här körschemat inleds sändningen med fyra löp, där bilder på dagens viktigaste nyheter visas och programledaren läser till dem. Det där därför det står ”EL” i ljudkolumnen: man ska både höra effekterna som hör till bilderna, och live-ljudet från studion.
Så småningom landar man i studion och en bild på programledaren som ska läsa den första påannonsen. Som man ser i kolumnen för bildkälla (BK) ska påan för inslaget om knarkbeslaget läsas i kamera 1. I ljudkolumnen står det nu ingenting om effekter eller live-ljud, eftersom det är ett inslaget. I stället är det det färdigmixade ljudet i inslaget som ska skickas ut.
Några av raderna innehåller rader som börjar med ”PAL”. Det betyder ”palinare” och är en SVT-beteckning på telegram som läses av programledaren medan andra bilder visas i rutan (du som har koll på ljudkolumnen har nog redan räknat ut det). Du som känner att du kan historien bakom begreppet får gärna berätta i kommentarerna.
Ett mönster i det här körschemat kan skönjas: det verkar som om påorna läses i kamera 1 och palinarna i kamera 2 (programledaren måste ju titta någonstans innan bilderna börjar rulla).
Eftersom jag kopierat körschemat efter att sändningen är genomförd är P-kolumnen ganska ointressant. Där markerar reportrarna att inslaget är färdigt och postat till servern.
I T-kolumnen skriver man att t för att översättarna ska ha koll på att inslaget ska textas, och de ändrar till ett T då de textat klart. I vanliga fall tajmas översättningen av en grafiker och läggs ut live av sändningssystemen. TB i det här fallet betyder att inslaget är textbandat, alltså att texten är inbränd på videon. Det är lite olika tekniska omständigheter som avgör vilken metod som används.
Samma system gäller för G-kolumnen: då det bestäms att det ska finnas en grafik i skärmen bakom programledaren skriver man ett g där, och då grafikerna är klar markerar hen det med ett G.
Då alla namnskyltar är inskrivna markerar man det med ett n i N-kolumnen. Då de är tajmade ändrar man till ett N. Skyltarna ligger alltså inte sparade i videofilen, utan läggs på under sändningen. Skälet är att materialet ska arkiveras rent.
Slutordskolumnen är viktig. Där kan de som kör sändningen från kontrollrummet se hur inslaget slutar, så att de vet hur de ska klippa eller mixa ut till studion. Dugliga reportrar skriver också in hur många sekunder som återstår av videon efter slutordet, mixmånen, så man vet vad man har att ta av. Sluttiden anger hur långt inslaget är.
I fallet med palinarna står det som synes inget slutord i slutordskolumnen. I stället skriver man där hur många sekunder bilder det finns. I det fallet är det ju inte längden på bilderna, utan på texten, som avgör hur mycket tid som ska räknas då man räknar samman hur lång sändningen är.
I fallet med palinaren usahagel framgår det till exempel att det bara finns 17 sekunder bilder, men att texten programledaren ska läsa är hela 26 sekunder. För att inte videon ska fastna i en frysruta måste man vara alert och klippa tillbaka till studion, eller vänta tills programledaren läst 26-17 = 6 sekunder in i texten innan man startar bilderna.
P-L står för programledare och rep för reporter, men det hade du väl redan listat ut?
