Om du upptäckt den fantastiska möjligheten som webben ger då det gäller att lära sig nya saker via instruktionsvideor, har du säkert någon gång tänkt på hur långsamt det går. Kursen är totalt 8 timmar – tänkt om det gick att skära ner det till hälften!
Det gör det!
Om instruktionsvideon du vill se ligger lagrad på Youtube – precis som vår Scrapingskolan! – finns det ett fiffigt sätt att få möjligheten att ändra uppspelningshastigheten på klippen.
Vägen till full fart
I vanliga fall spelas videorna upp i en Flashspelare, men en modernare variant, byggd i html5, finns som beta. Det gäller bara att få fram den. Men det finns förstås en särskild sida för att ändra till html5-varianten. Välj att använda testversionen med html5 enligt bilden ovan.
Välj fart fritt
Nästa gång du spelar upp ett klipp kan du via kugghjulsmenyn inte välja bara bildkvalitet, utan även uppspelningshastighet. Tycker du att jag pratar för långsamt i Scrapingskolan, så ändrar du det här.
Och omvänt – känner du dig lite trög, kan du sänka hastigheten för att hänga med bättre. 🙂
Det finns en poäng med alla de där färgglada tangenterna
Jo, vi tjatar en del om kortkommandon här. Men det här är något annat. I de fall vi hittills diskuterat har det handlat om något som ger något extra utöver det vanliga sättet att arbeta. Grunden är fönster och ikoner – och sedan kan man komplettera det arbetssättet med kortkommandon som gör en snabbare och effektivare.
Men då det kommer till videoredigering skulle jag vilja hävda att det är annorlunda. Där är det knapptryckandet som bör vara standard – som man eventuellt kan komplettera med vissa muskommandon. I det fallet skulle jag hävda att det är missbruk att i första hand jobba med musen.
Och jo, jag erkänner, jag missbrukar musen ibland då jag klipper inslag. I mitt fall är skälet ofta att jag sitter vid en ny dator dit mina vanliga inställningar inte följt med. Men nu var det inte dåliga ursäkter vi skulle diskutera.
Det finns ju förmodligen en god anledning till de specialdesignade tangentborden med de färgglada knapparna. Man är beredd att betala någon tusenlapp extra för att bli påmind om alla de där knapparna. För att det är bättre så.
Som SVT-medarbetare är jag fostrad i Avid-världen. Den är rigid, med ordning och reda och idén att var sak har sin plats. Flyttar runt klipp gör man i Segment mode, förlänger klipp gör man i Trim mode, och så vidare. ”Lite tyskt”, har det beskrivit som.
Saker och ting kan ligga på olika knappar beroende på hur du valt dina inställningar, men j-, k- och l-tangenterna brukar man alltid kunna lita på. De spelar bakåt, pausar respektive spelar framåt. Flera tryck bakåt eller framåt ger snabbare hastighet. Med piltangenterna brukar man kunna hoppa en ruta åt gången.
Jag sätter in- respektive ut-punkter med i och o. Med q och w går jag till de valda in- respektive ut-punkterna. Se också till att kunna hoppa ett klipp åt gången. Med 1 och 2 kan jag hoppa 10 rutor åt gången. Och så har vi förstås Escape för att hoppa mellan Källfönstret och Timeline.
Man ska förstås inte lära sig en massa kortkommandon man aldrig använder. Men i fallet videoredigering, då man har ett specialtangentbord, med symboler på, behöver man ju inte balasta minnet på samma sätt. Snabbast blir man förstås på de kommandon som man använder så pass ofta att de fastnar i muskelminnet – men man har ju också god hjälp av att försöka förstå de symboler som sitter på tangenterna.
Ett bra exempel på enkla symboler är de för in- och utpunkter. De ser ju ut som hakparenteser. Har man fattat det, så är det ganska enkelt att lista ut att den tangent som innehåller två hakparenteser intill varandra sätter in- och ut-punkter kring det klipp som är markerat i Segment mode. Och att inveterade hakparenteser (ljus symbol på mörk bakgrund) betyder att man tar bort desamma.
En annan vettig symbolik är färgkoderna rött och gult. Då man markerar klipp kan man göra det med en gul eller en röd pil. Då man klipper ner något på timeline kan man göra det med en röd eller en gul pil. Det är lite lurigt att exakt sätta ord på skillnaden, men om man har med sig att rött skriver över medan gult gör ett hål och skjuter in det man jobbar med, så är man på god väg i sin förståelse. Det bästa är förstås att testa.
Om du vill ta tag i ditt liv och lära dig lite Avid-kortkommandon, så tycker jag också rödpilen i Segment mode är viktig, liksom mixar, Trim mode, vänster- och högertrim (både 1 och 10 rutor åt gången), klippa ner på Timeline, och markera respektive avmarkera spår. De sistnämnda tänker jag varje dag att jag ska bli bättre på.
Zoomar in och ut på timeline gör jag också relativt ofta (då jag kommer till jobbet i dag ska jag ta reda på hur man snabbzoomar till att passa in hela inslaget på Timeline!).
Och nu då jag ändå är inne på ämnet kommer jag att tänka på en gammal goding: Play to out. I min värld har den fallit lite i glömska, men den är fantastisk då man vill testa om ett klipp sitter.
Har du några favoriter? Vad har jag missat? Fan, det här kan man ju prata om hur länge som helst! 🙂
Jag brukar argumentera för att använda ljud i inslagen, soundbites, för att göra dem lite mer levande. Ett motargument man kan stöta på är att man inte har plats. Man skapar en motsättning mellan speakar och synkar, som anses stå för fakta, och soundbites och miljö – som bara anses vara ”form”.
Mot det finns det åtminstone två goda motargument.
För det första finns det ingen sådan motsättning. Formkänslan gör att du kan förmedla fakta med hjälp av soundbites och bilder. En rosa himmel bakom alla poliserna säger väl att ”det var vid en gryningsräd som polisen hittade bevisen”? Är det intressant om det var 2.000 eller 3.000 demonstranter? Nog ser man på bilderna att det var rätt många?
För det andra får de visst plats. För en hel del fakta är ganska värdelösa. Inte därför att de är fakta, utan därför att ingen minns den om inslaget i övrigt är för trist och dött. Hur lång tid tar det att säga ”Det var vid fyratiden i morse som poliserna slog till på Stora torget mitt i centrala Sundsvall”? (Jo, sådant där sägs.) Det tar förstås inte många sekunder, men det är ju i de termerna vi resonerar då vi säger att vi inte har plats. Vi kan visa bilderna lika länge, med atmosfärljudet uppdraget, och lägga en skylt där det står ”Stora torget Sundsvall”. Då har vi förmedlat samma information och gjort det på samma tid – men mera levande.
Så – sluta ljuga om att ni inte har plats för soundbites!
Äntligen lyckades min högsta chef ta sig igenom nyhetsbruset med budskapet att alla våra kanaler ska sändas live på nätet. Det var välkommet. Jag har ingen aning om vad det är för rättighetsförhandlingar som gått i lås, men vet ju att tjänstemän som vandrar i korridorer och 34-åriga ynglingar i blåljussken uppnår verkshöjd i den här delen av världen.
Ännu verkar det finnas knutar att lösa. På radiosidan kan vi ju sedan länge ladda hem poddprogram till mobilen, så att vi kan höra programmen också då vi saknar bra uppkoppling. Dit har våra chefer och jurister på TV-sidan nog en bit kvar.
Med hjälp av Pirateplayer har en tv-reporter möjlighet att enkelt spara sina egna inslag
Tills vidare får man försöka klara sig själv. Sajten Pirateplay utvecklar verktyg för att kunna spela in sådant som streamas från de svenska Play-tjänsterna, bland annat SVT Play. Med hjälp av deras program Pirateplayer kan man enkelt bläddra igenom innehållet och sedan strömma det till sin egen dator, eller spela in strömmen.
Enstaka nyhetsinslag som vi producerar på mitt jobb lyckades jag inte hitta då jag snabbkollade, men en hel sändning går fint att ladda hem till sin egen dator. På så sätt kan man till exempel ladda hem gårdagens sändning medan man duschar, föra över den till plattan medan man borstar tänderna och därefter kolla på den på bussen på väg in till jobbet i lugn och ro – även om täckningen på vägen är usel.
Tidnignen Datormagazin som i sitt senaste nummer tipsar om programmet (under den vitsiga rubriken ”Spara på strömmen”), hade inte lyckats nå SVT för en kommentar – men skriver i en faktaruta att ”branschens parter [tycks] vara överens om att privatkopiering är lagligt” – till skillnad från piratkopiering. Då handlar det alltså om att vi ”spelar in” för eget bruk och inte sprider vidare materialet till andra.
Tillägg: Då jag påbörjade det här blogginlägget, så gick det utmärkt att nå Pirateplay. Då jag färdigställe det verkar sidan inte fungera. Jag vet just nu inte vad det beror på – om det är temporärt eller permanent – men väljer ändå att publicera tipset.
På torsdag är det dags att fira! Då har nämligen en av våra viktigaste arbetskamrater sin alldeles egen dag, och den firas för andra året i rad. Det handlar om dem som hjälper oss reportrar att skrapa ihop resterna av vårt svettiga arbete, förädla det och göra det aptitligt att ta del av.
Torsdagen den 17 januari firas nämligen Redigerarens dag. Initiativet togs i fjol av redigerare på Norrköpings Tidningar.
På eventsidan på Facebook kan man läsa:
Detta kreativa, stresståliga och multibegåvade släkte är en hörnsten på landets tidningsredaktioner och förtjänar en egen dag.
Klart vi håller med. Men vill också tillägga att tidningsredaktioner förstås inte är ensamma om att ha kreativa, stresståliga och multibegåvade medlemmar ur redigerarsläktet i sina lokaler. Videobandredigerare (jo, de kallas så i vårt arkiv!) kan väl också få vara med i firandet?
Då redigerarena sitter och lägger de sista bilderna och fixar ljudet samtidigt som de lättsamt skrattar åt situationen och hinner ta en slurk av kaffet trots att direktsändningen som inslaget ska gå i redan är igång – då känns det som själva definitionen av stresstålighet.
Boken Nyhetsjournalistik i TV är, som jag minns det, tillägnad de fotografer och redigerare som enligt nu framlidna författaren Eva Marling lärde henne jobbet som journalist. Och så är det ju fortfarande, även om vi ofta både plåtar och klipper själva.
Så – köp med något gott till arbetskamraterna som gör ut er journalistik medan ni kollar Facebook. Och apropå Facebook – på eventsidan finns även en liten brasklapp till dem som eventuellt inte skulle hålla med om redigerarnas storhet:
(Om inte annat kan det vara ett tillfälle att få fika extra gott, busa med redaktionens övrige medarbetare och tänka på goda redigerare som gjort stora avtryck. Eller köra ordbingo i rubrikerna…)
Körschemat är hjärtat i nyhetsverksamheten – här måste allt stämma, men det kan ändras snabbt
Det är i körschemat som allting på nyheterna händer. Det är det som redaktören har framför sig hela dagen, och får någon krona extra för att peta de där raderna upp och ner. Det kan låta simpelt, men det är mycket att hålla reda på.
För det är många som jobbar med det här dokumentet. Hela tiden händer det saker, och sändningen måste ”bubbas om”.
I det här körschemat inleds sändningen med fyra löp, där bilder på dagens viktigaste nyheter visas och programledaren läser till dem. Det där därför det står ”EL” i ljudkolumnen: man ska både höra effekterna som hör till bilderna, och live-ljudet från studion.
Så småningom landar man i studion och en bild på programledaren som ska läsa den första påannonsen. Som man ser i kolumnen för bildkälla (BK) ska påan för inslaget om knarkbeslaget läsas i kamera 1. I ljudkolumnen står det nu ingenting om effekter eller live-ljud, eftersom det är ett inslaget. I stället är det det färdigmixade ljudet i inslaget som ska skickas ut.
Några av raderna innehåller rader som börjar med ”PAL”. Det betyder ”palinare” och är en SVT-beteckning på telegram som läses av programledaren medan andra bilder visas i rutan (du som har koll på ljudkolumnen har nog redan räknat ut det). Du som känner att du kan historien bakom begreppet får gärna berätta i kommentarerna.
Ett mönster i det här körschemat kan skönjas: det verkar som om påorna läses i kamera 1 och palinarna i kamera 2 (programledaren måste ju titta någonstans innan bilderna börjar rulla).
Eftersom jag kopierat körschemat efter att sändningen är genomförd är P-kolumnen ganska ointressant. Där markerar reportrarna att inslaget är färdigt och postat till servern.
I T-kolumnen skriver man att t för att översättarna ska ha koll på att inslaget ska textas, och de ändrar till ett T då de textat klart. I vanliga fall tajmas översättningen av en grafiker och läggs ut live av sändningssystemen. TB i det här fallet betyder att inslaget är textbandat, alltså att texten är inbränd på videon. Det är lite olika tekniska omständigheter som avgör vilken metod som används.
Samma system gäller för G-kolumnen: då det bestäms att det ska finnas en grafik i skärmen bakom programledaren skriver man ett g där, och då grafikerna är klar markerar hen det med ett G.
Då alla namnskyltar är inskrivna markerar man det med ett n i N-kolumnen. Då de är tajmade ändrar man till ett N. Skyltarna ligger alltså inte sparade i videofilen, utan läggs på under sändningen. Skälet är att materialet ska arkiveras rent.
Slutordskolumnen är viktig. Där kan de som kör sändningen från kontrollrummet se hur inslaget slutar, så att de vet hur de ska klippa eller mixa ut till studion. Dugliga reportrar skriver också in hur många sekunder som återstår av videon efter slutordet, mixmånen, så man vet vad man har att ta av. Sluttiden anger hur långt inslaget är.
I fallet med palinarna står det som synes inget slutord i slutordskolumnen. I stället skriver man där hur många sekunder bilder det finns. I det fallet är det ju inte längden på bilderna, utan på texten, som avgör hur mycket tid som ska räknas då man räknar samman hur lång sändningen är.
I fallet med palinaren usahagel framgår det till exempel att det bara finns 17 sekunder bilder, men att texten programledaren ska läsa är hela 26 sekunder. För att inte videon ska fastna i en frysruta måste man vara alert och klippa tillbaka till studion, eller vänta tills programledaren läst 26-17 = 6 sekunder in i texten innan man startar bilderna.
P-L står för programledare och rep för reporter, men det hade du väl redan listat ut?
Då tråkiga jobb ska piffas upp lite grand, så drar en trött redaktör nästan alltid fram idén om att prata med lite folk på stan ur rockärmen. Det är därför det står människor i ekonomiinslag och stammar och försöker ha åsikter om saker där de inte ens förstått frågan.
Och det kan väl vara ett alternativ till de där arkivbilderna på sådana där apparater som räknar dollarsedlar. Eller de där snygga elledningsstolparna i motljus, om det handlar om elpriserna. Eller de där flygbilderna på den där oljeplattformen, om det är bränslepriser. Men jag vänder mig mot slentrianen.
Här är några alternativ:
Fila på din speaker lite mer, så att den har lite mer med bilderna att göra än i vanliga fall. Titta igenom ditt material, lyssna och hitta guldkornen. Kanske finns där en rolig scen eller ett ljud som du missat annars? Och är du på väg ut på fältet: se till att få de där grejerna på bandet.
Gör en illustrativ ståuppa som förklarar sammanhanget. Gör den på en plats som förklarar sammanhanget. Gör den på flera platser om sammanhanget är geografiskt.
Tänk ut och beställ en riktigt bra grafik. Och att den är bra betyder inte att den är en karta eller ett diagram (även om det förstås kan vara så). Men jag tänker mig att den förklarar ett skeende. De där två timmarna som går åt för att ta sig till det där köpcentrumet och terrorisera alla de där stackars pensionärerna – tänk vilket kreativt samtal du hinner ha med grafikern på den tiden!
Ställ till med en scen som illustrerar sammanhanget. Det anknyter ju lite till ståuppan, men man måste ju inte nödvändigtvis göra den själv. Den där trista experten du intervjuar kanske kan ta lite regi om du är bra på att ge det. Och om fotografen supportar. De flesta människor man intervjuar är ju i själva verket kapabla till intressantare saker än att gå in genom en dörr och sätta sig vid datorn eller hämta kaffe i kaffeautomaten. Kanske ska ekonomen precis ut och åka skidor? ”Privat är han mest road då det går utför – men han spår att tillväxten tar fart nu efter årsskiftet…” Eller vad fan vet jag… 🙂
Träffa någon som är berörd på riktigt, men som man inte riktigt tänker på. Hur implementeras det där beslutet nere på golvet? Det finns ju ett golv även i de mest abstrakta verksamheter. På en redaktion hör det ju till vardagen att få bilarna och kamerorna att räcka till – att tanka och plocka fram fikat. På Sveriges största nyhetsprogram är det till exempel Rapportredaktörerna som skär upp gurka klockan fyra på morgonen. Men var sitter knappen styr reporäntan? Nej, jag tror inte att det finns någon knapp. Men någonstans måste väl någon skriva in att det är 0.5 i stället för 0.25 som gäller?
Det är nog nästan tio år sedan. Vi satt i ett av två redigeringsblock och klippte, och redigeraren som huserade i det andra blocket kom in tillsammans med sändningsproducenten. Det var någon typ av bekymmer som behövde lösas med logistiken.
Jag tror de viskade, kanske stängde vi till och med igen dörren. Det pekades i körschemat och förhandlades.
– Jag klipper båda de andra inslagen och alla palinarna! sa en av redigerarna.
Jag minns inte hur det gick, men jag lärde mig att olika reportrar var olika populära att jobba med. Och att det handlade om planering och förberedelser.
Om man har förmånen att jobba tillsammans med en redigerare, så tycker jag att man ska göra sin hemläxa.
I det där andra blocket blev det förstås sent, det var ju det alla visste, det var det de dealade om. Då grundstommen var klar så var inslaget flera minuter längre än vad som stod i körschemat. Manuset skulle filas på, speakar skulle läsas om och intervjubitar kortas i det oändliga.
Gå inte in i redigeringsblocket utan att känna ditt material. Ha helst ett färdigt manus. Och se till att tiden på det inslag som beskrivs av manuset stämmer överens med tiden i körschemat, så du slipper de där oändliga förhandlingarna med redaktörerna. Då visar du att du gjort din del av arbetet. Då visar du respekt för en arbetskamrat och hens yrkeskunskaper.
Och det betyder inte att du bestämt på förhand hur allt ska bli, att du reducerar redigeraren till en knapptryckare. Det betyder att ni har någonting att utgå ifrån i ert gemensamma arbete. Du är naturligtvis lyhörd för goda idéer och kloka inspel. Ofta är de som rör formen bättre än dina egna. (Och ibland behöver de kanske vridas lite till, för att inslaget trots den fantastiska formen fortfarande ska vara sant.)
Redaktionskulturen är förstås olika på olika håll. På en redaktion där jag hoppade in blev redigeraren överlycklig då han fick en egen kopia av manuset. Jag hoppas att det har hänt lite med relationen reporter-redigerare där under åren som gått sedan dess.
Ibland behöver man använda videor som ligger på nätet i sina inslag. Jag har tidigare skrivit om tjänsten KeepVid som man kan använda för att smidigt hämta hem videor från Youtube. I bloggposten Använd kameran till rätt saker – del 1 finns en utförlig guide.
Men det är förstås inte den enda möjligheten. KeepVid är en smidig webbapplikation, men somliga trivs bättre med att känna att man själv äger och har kontroll över programmen man använder. Webbläsartillägg är ett bra mellanting – det ligger på ens egen dator, men fnns tillgängligt direkt i webbläsaren. Det är ju trots allt där man befinner sig då man hittar den där videon.
Klassiska skrivbordsprogram och appar för mobilen är andra alternativ, och alla dessa tar sajten Hongkiat upp i ett nyligt inlägg, där man går igenom en mängd olika sätt att ladda hem video från nätet. Ta en titt på de 16 olika och berätta gärna vilket du gillar bäst, och varför. 16 Alternative Ways To Download Online Videos heter bloggposten. Kanske saknar du rent av något alternativ?
Och ja, du måste så klart ha rätt att visa bilderna. Men sådant har man väl jurister till?
Häromdagen då min redaktion gjorde nyheten om killen som fick en hoppspark i ryggen efter att matchen slutat på Taekwondo-SM i Malmö, så blev återigen frågan om hur man bäst skickar in rörliga bilder till redaktionen aktuell.
Just den här gången så löste sig det hela genom att den som tagit bilderna behärskade videoredigering, och lyckades dela upp hela sitt klipp i flera mindre bitar som han mejlade separat. Tyvärr överlappade de varandra lite, så det blev lite onödig handpåläggning med att få det att se naturligt ut (och nej, det fanns inget klipp där själva sparken delades ut). Ofta var överlappet 18 rutor, men det stämde inte alla gångerna.
Hur som helst, egentligen är ju det viktiga att vi fick hem bilderna och att det blev ett inslag till slut. Det är förstås en viktig insikt för oss som jobbar med nyheter. Men den insikten gör också att vi ofta glömmer bort att lösa problemen, eftersom vi är experter på att runda dem.
