Kategori: Webben

Gästblogg: Hemlighetsmakarnas olidliga luddighet

I dag publicerar vi en brandfackla av erfarne kriminalreportern, journalistutbildaren mm Peter Jonriksson, som ser det offentliga Sveriges fönster stängas igen.

image
Peter Jonriksson

Datainspektionen orsakar panik i domstolarna, och jag fruktar att vi står inför ännu en begränsning av insynen i svenskt rättsväsende.

Någon vill fortsätta skjuta integritetsmygg med sekretesskanoner och blåsa ännu fler hål i offentlighetsprincipen.

Jag börjar bli ganska trött på att höra mig själv orera i det här ämnet. Trodde jag var lika färdig med det som med Quick-skandalen, Bjästa-fallet eller den spanske Kyrkoplundraren.

Men så såg jag lappen i Sundsvalls tingsrätts reception.

Sveriges domstolar har stängt ner allmänhetens terminaler på obestämd framtid.

Datainspektionen har upptäckt att några domstolar missat sekretessmarkeringar på ett antal skyddade namn som förekommer i olika mål.

Inte bra.

Det måste fixas.

Men när jag läser Datainspektionens och domstolarnas (domstolsverkets dnr 1835-13) skriftväxlingar om det hela är det något annat som upptar tillsynsmyndighetens intresse – de verkar uppriktigt bekymrade över att allmänheten överhuvud taget kan ta reda på vilka personer som får sin sak prövad i domstol.

Datainspektionen formulerar det så här luddigt – och nej, jag begriper det inte heller:

”De uppgifter som finns i allmänhetens terminal går utöver vad som krävs för att upprätthålla allmänhetens rätt till insyn”.

Då spelar det ingen roll att Domstolsverkets Agneta Kornstrand i ett yttrande (1835-2013) pedagogiskt förklarat att alla handlingarna som finns i terminalen är allmänna handlingar. Att det finns ett rättssäkerhetsvärde i tillgång till information om rättsfall, och att Tryckfrihetsförordningen och Offentlighets- och sekretesslagen går före Personuppgiftslagen i sådana här frågor. Detta är så självklart för de insatta att man inte föreslagit några som helst förändringar runt terminalen i den nya domstolsdatalag som för närvarande utreds, enligt Kornstrand (Ds 2013:10).

Så domstolsverkets panikåtgärd blir att stänga terminalerna. Och fundera ett tag.

Det som skrämmer mig mest är luddigheten. De högst oklara grunderna för Datainspektionens vilja att begränsa sökmöjligheterna vid svenska domstolar.

Vi som jobbat länge med rätts- och kriminalbevakning har fått se flera inskränkningar i offentligheten på precis lika tveksamma grunder.

Det presenterades som en seger för öppenheten när det 1999 blev möjligt att begära ut sitt eget brottsregister från polisen. Det ingen pratade högt om var att man samtidigt hemligstämplade i stort sett alla uppgifter om enskilda personer i brottsutredningar. Polisen kan sedan dess tämligen ogranskade beskriva den egna verksamhetens förträfflighet.

Ungefär samtidigt blev det besvärligt hos åklagarkammaren. Åklagarbeslut är som vi vet alltid offentliga. Men myndigheten tillåter inte att man söker beslut med hjälp av namn eller personnummer. Man måste ha ett ärendenummer. Som man inte kan hitta om man inte får söka på namn.

Några år senare stoppades möjligheten att begära ut passfoton på enskilda från polisen. Den gången hade man hittat några sådana foton hos personer misstänkta för mordet på en svensk fackföreningskämpe. En person som i övrigt förde sin kamp öppet och varit på bild i flera tidningar.

Skulder hos kronofogden liksom våra taxerade inkomster är offentlig handling. Men att snabbt kunna ta del av dessa faktakontrollerade uppgifter via internettjänster gick inte för sig, ansåg bland andra Skatteverkets generaldirektör. Och det var kanske skönt att grannen inte kunde kolla om man missat en dagisräkning eller TV-avgift. Men allra skönast var det nog för landets alla skojare och fifflare – med nolltaxering och stora skulder – som ostört kunde skoja vidare.

Den här listan kan göras mycket längre. Poängen är att myndigheterna oroar sig väldigt mycket över vilken information man – och i synnerhet journalister – kan få tillgång till tack vare offentlighetsprincipen.

Det skrämmer mig att de dessutom lyckas genomtrumfa den ena begränsningen efter den andra utan att argumenten om öppenhet och rättssäkerhet överhuvudtaget verkar höras.

Kommer detta att sluta med att det blir omöjligt att överhuvudtaget söka individer som varit parter i domstol? Att man inte längre kan söka fram en dom och avfärda lögnaktiga rykten på nätet, eller konstatera att personen som sökt EU-bidrag är dömd för bedrägeri flera gånger? Blir det lösningen –  eftersom domstolarna inte anses kunna skydda sekretessbelagda identiteter?

De enda som i all korthet verkar ha noterat det som händer är några branschtidningar – domstolsverket tycks ha ställt sin pressjour i högsta beredskap helt i onödan.

Vem ska på allvar ingripa mot denna förskingring av öppenheten?

Hur ska vi förklara för medborgarna varför det är viktigt? Det är väl ingen som vill skylta med sin rattfylla eller skilsmässa i en datorterminal? Speciellt inte de mäktiga och folkvalda. Då är tystnaden att föredra.

Till veckan drar jag igång den årliga kursen ”Grävandets grunder” för journaliststudenterna här på Mittuniversitetet. Jag drar ett rött streck i mitt manus, över stycket om allmänhetens terminal.

”Obs kan komma att försvinna”, skriver jag i marginalen.

Peter Jonriksson
Adjunkt i journalistik, Mittuniversitetet
Rätts- och kriminaljournalist
Samhällsjournalist

Uppdelningens konst

image
Ett lysande exempel.

Dagens Nyheter gör det just nu. Med Kristoffer Örstadius’ häpnadsväckande avslöjanden om lätthackade IT-system.

De delar upp.

De packar inte ihop fem olika stories till en enda, de överlastar inte en dags publicering med så många nyheter att några garanterat dränks av de andra.

Att kunna och våga dela upp ett större material över flera dagar är en av de viktigaste hörnstenarna för varje redaktion som vill bedriva egen journalistik på ett någorlunda ekonomiskt sätt.

Vi ska nämligen inte slösa. Om vi under lång tid satsat kvalificerad research, foto, grafik och andra redaktionella resurser på ett ämne som visat sig innehålla mer än en kraftfull story, så är det inget annat än slöseri att packa ihop allt i en enda text, ett enda nyhetsinslag i broadcast – eller en enda dags publicering.

Om vi trodde tillräckligt på ämnet för att lägga ned de stora resurserna i insamlingsfasen (och våra bärande teser inte fallit) är det förstås bara logiskt att publiceringen också får ett stort utrymme.

För ovanlighets skull samverkar detta krassa ekonomiska argument dessutom med ett antal journalistiska.

– En uppdelning ger större möjligheter till formmässig variation. Varje story i storyn får en chans att komma till sin rätt utifrån sina egna förutsättningar. Den ena dagens konsumentnyhet kan kompletteras med en ”Visste du…?”-voxpop och chatt med reportern framåt eftermiddan, medan den andra dagens mer systemkritiska nyhet kan följas av reaktioner från politiker och myndigheter.

– En längre publicering ger publiken tid att höra av sig – och redaktionen tid att följa upp reaktionerna. Vid en större publicering får man ofta reaktioner som i sig är tips om nya stories. Dessa kan kollas och inlemmas i en huvudstory på ett naturligt sätt om publiceringen sker under en längre tid – och behöver inte slå sig in som ”uppföljare” i efterhand.

– För den som sitter på bevisning i ett granskande projekt där förtroendefrågor kan bli centrala, finns möjlighet att hushålla med sin bevisning. Man publicerar helt enkelt utan att avslöja allt man har direkt från början – och ger därmed de ansvariga chansen att komma med utsagor som kan överbevisas vid nästa dags publicering. Dementierna och (över)bevisningen blir en bärande del av storyn som ger den en svårslagbar dynamik.

Det tydligaste fallet är förstås Expressens publicering av den så kallade järnrörsskandalen, men en mildare version kan vara att vänta med att offentliggöra den skriftliga rapporten som visar att kommunen själv känt till bristerna länge – till efter att de ansvariga intygat att uppgifterna kommit som en total överraskning i förrgår.

Metoden att behålla avgörande ess i rockärmen är inte oproblematisk och förutsätter att både bevisningen och dementin är så tydliga att alla kan se glappet – samt att missförhållandet är så anmärkningsvärt och förtroendefrågan så central att tilltaget inte kan avvisas som ett publicistiskt fulspel.

– Chansen till äkta genomslag ökar. Visst kan man få TT eller konkurrentens webb att skriva några rader även om man packar ihop allt på en dag. Men för det första kommer de bara att sålla fram en av alla era nyheter (ofta den enklaste; den med en siffra) medan ni vid en uppdelning får en ny chans varje dag med den dagens spräck. För det andra blir det ett genomslag som kan liknas vid ett tomtebloss: det sprakar fint men slocknar snabbt. Den större brasa av fortsättningar, reaktioner och avtryck i samhällsdebatten som redaktionen förstås helst vill se, förutsätter nästan alltid en publicering över flera dagar.

En sådan blir också – i synnerhet om redaktionen vågar fortsätta placera nyheterna högt på löp och i sändningar – en signal till konkurrentmedier, makthavare och andra aktörer att vi tror på vår egen story och finner våra upptäckter angelägna.

(Nog har vi alla suttit på ett morgonmöte där frågan om konkurrentens stora satsning tagits upp inte bara på grund av innehållet utan också – och denna dag kanske främst – för att ”de har ju hållit på i flera dagar nu”. Efter den tredje dagen ökar sannolikheten rejält att man sätter någon på att ”kolla om vi inte kan komma in i storyn på nåt sätt” eftersom ”det verkar ju konstigt att vi inte alls är med”.)

Efter alla dessa goda argument kan man fråga sig varför någon redaktion någonsin agerar på något annat sätt.

Mitt enkla svar är att den redaktion som väljer att packa in allt i en enda publicering ofta gör det med den bästa av avsikter: man vill inte tråka ut publiken.

Den ansvarige arbetsledaren har sett rubriken i listorna i flera veckors tid, och hört snacket på rader av möten. Inte sällan har en chef missförstått en annan på ett sätt som gjort att storyn blivit lätt förvrängd i de redaktionella processerna. När den verkliga storyn visar sig vara lite annorlunda – det var inte hundra fall utan bara 73 – uppstår en känsla av besvikelse. (Allt detta är en variant av ”viskleken” som riskerar uppstå så fort mer än en arbetsledare är inblandad i ett projekt.)

Agerandet bygger på ett tankefel. Läsarna, tittarna och lyssnarna har nämligen inte suttit med på våra möten och läst våra listor. De har aldrig trott att det skulle handla om hundra fall. De blir överraskade av att det är 73. De är inte trötta på ämnet. Tvärtom – för dem är det nyheter vi berättar.

De kommer att bli häpna både den första dagen och den andra. De tycker rentav – tro det eller ej – att det är bra när en redaktion vill, kan och orkar hålla i ett ämne över tid. Deras engagemang minskar inte efter tredje dagens publicering.

Tvärtom brukar det vara då de riktigt intressanta mejlen och samtalen börjar komma.

Tio myter om journalistik, del 1

I dag vänder vi oss inte till yrkesverksamma journalister – utan till alla er smygläsare utifrån. Läsare, lyssnare, tittare, engagerade samhällsmedborgare som gärna konsumerar – och har åsikter – om det vi gör.

Det finns ett gäng föreställningar om journalistiken och journalistyrket som är mer eller mindre felaktiga. Eller åtminstone förtjänar en ordentlig nyansering.

(Jo, ibland gillar vi nyanser. Typ när det handlar om bilden av oss själva :-D)

Myt nummer 1: Du behöver alltid tre av varandra oberoende källor.

Sanningen: En bra källa är bättre än tre dåliga.

Nyanseringen: …men bäst är förstås tre bra.

Formuleringen om att publicering av en uppgift kräver ”tre av varandra oberoende källor” (i vissa varianter räcker det med ”två”) tillhör de mest seglivade föreställningarna om journalistikens yrkesregler, ofta upprepad i film och litteratur. I dag vågar jag påstå att den inte tillämpas regelmässigt på någon större redaktion i Sverige. På gott och ont.

Den snälla förklaringen är att källors kvalitet är viktigare än antalet.

Det säger sig egentligen själv när man tänker efter: självklart finns det källor som håller utan bekräftelse från två andra. Tjänstemannen du länge haft kontakt med och har ett grundmurat förtroende för, protokollet som kommer från en betrodd person och inte visar några tecken på förfalskning, utkastet till utredningen som skickas dig direkt från ledamoten…

Vi möter hela tiden nyheter där källan bara är en enda – men där redaktionen väljer att lita så mycket på vederbörande att man kör ändå. Den som vill förstå hur stark tilliten är kan lyssna efter nyanserna: ”erfar” är starkare än ”enligt uppgifter till”. Med ”säger flera källor med god insyn” betonar man å ena sidan källornas trovärdighet (och antal), men samtidigt distanserar man sig från uppgifterna – formellt påstår vi ju inte att det hänt som källorna påstår, bara att de påstår det! (Ett exempel som fick nytt liv i EU-valdebatten var frågan om Lars Adaktusson påstått att Dawit Isaak skulle vara död.)

Jag säger inte att vi inte riskerar att bli lurade om vi förlitar oss på enstaka källor. Men jag säger att bedömningen av trovärdighet görs och ska göras enligt fler och ibland helt andra parametrar än antal.

Om vi drog saken till sin spets så skulle tre tweets från separata konton räcka till en nyhet – medan en bandinspelning ur handen från statsministerns närmaste medarbetare inte skulle vara tillräcklig.

Väldigt få redaktioner följer en sån policy i det dagliga nyhetsarbetet.

De flesta jobbar för det mesta enligt den omvända barnprogramsprincipen: en elefantkälla är bättre än tre myrkällor.

Dessutom är oberoendet mellan källorna ofta svårt eller omöjligt att kontrollera, t ex inom områden där källorna i sig jobbar med anonyma källor (det kan handla om storpolitik och underrättelsetjänster men också om ryktesspridning i kommunhuset).

Samtidigt kan man ibland slås av hur ofta t ex blåljusbevakning bygger på uppgifter från bara ett enda håll – något som Nick Näslund tagit upp på sin blogg Mediemänniskan.

Man kan också konstatera att ett antal journalistiska klavertramp – som historien om den så kallade innebandypappan och världsnyheten om klassen som utsatts för omskärelse – hade mått bra av fler källor. En bekräftelse från en oberoende part stärker en enstaka berättelse enormt – och kan ge oss en varningsflagg om något är fel.

Generellt ställs högre krav på både antal och kvalitet på källorna inom den undersökande journalistiken än i den snabba nyhetssvängen. Naturligtvis är det både rimligt och önskvärt med höga trösklar för den ambitiösa granskningen (inte minst som redaktionen där sätter sin egen trovärdighet på spel) men i den andra änden finns hela tiden en risk att dålig research (och dålig källkoll) slipper igenom med hänvisning till att ”vi jobbar bara med nyheter”. Testa din story nästa gång med frågan: hade vi vågat sätta den här rubriken om det varit vår egen granskning? Om svaret är tvekande kanske inte heller den ”raka nyheten” ska lanseras på det viset.

De tre oberoende källorna är med andra ord ingen grundlag i sten på redaktionsväggarna. Men ibland kan man önska att den hängde där.

Myt nummer 2: Det är förödande för en journalist att ha fel.

Sanningen: De flesta har haft fel någon gång, men det är ofta förståligt och helt förlåtligt.

Nyanseringen: …men det är naturligtvis skitjobbigt när det händer.

Felaktiga uppgifter dyker upp med jämna mellanrum. Ämneskunniga personer kan förmodligen hitta felaktigheter och/eller missuppfattningar i en ganska stor del nyhetstexter om deras respektive ämne. Mängder av skrivna citat överenstämmer heller inte ordagrant med vad som faktiskt sades i intervjun.

Det sistnämnda kan ofta förklaras med begriplighetskrav. Inte heller intervjupersonen skulle vilja se alla sina svar i ordagrann utskrift i tidningen. ”Öh, ja, det vi pratar om…det är alltså viktigt att förstå här att…om man ska ta det från början så…”

(Renhållningskravet är dock att reportern är lika snäll – eller elak – mot alla intervjuade när man rensar i det språkliga ogräset. Låt inte den kritiserade makthavarens alla hummanden finnas kvar om du samtidigt hjälper kritikern att bli av med sina.)

Faktafel – stora eller små – är alltsom oftast slarvfel, som uppstått i skarven mellan en snabbpratade intervjuperson mån om att ”få med allt”, och en stresskrivande reporter mån om att ”hitta det viktigaste”.

De allra flesta faktafel som publiceras har ingen avgörande betydelse för kärnan i artikeln eller inslaget. De allra flesta felen kommer förmodligen aldrig ens till reporterns kännedom eftersom intervjupersonen inte hör av sig och påpekar dem efter publicering.

Dock: när ett sådant påpekande väl kommer är det jobbigt – oavsett om det är stort eller litet. Jag minns fortfarande känslan när en ilsken speedwayentusiast påpekade för mig att ”Det heter inte hjälmar, det heter huvor!!” eller skammen efter att jag insett att jag fått med följande matematik i tidningen:

Det handlar om stora summor. 500 miljarder. En halv miljon.

Ändå finns det ett stort antal felaktigheter som ursäktas hela tiden, av både allmänhet och kollegor. Den reporter som publicerar en felaktig uppgift från ett ögonvittne i direktsändning eller ett snabbklippt nyhetsinslag omedelbart efter en stor olycka, löper ingen större risk att tvingas löpa gatlopp för osanning. (Dock kan det uppstå en etisk debatt om man intervjuar drabbade och/eller minderåriga som befinner sig i chock!) Medan däremot den grävare som suttit i veckor eller månader kan få problem med minsta detalj – eftersom anspråk och potentiellt genomslag är högre, och därmed också höjer kraven på noggrannhet och faktakoll.

Att ha fel gör ont. Men om varje fel sopat bort journalisten från banan skulle redaktionerna sedan länge ha stått tomma.

Myt nummer 3: Opartiskt betyder att alla ska få lika mycket utrymme.

Sanningen: Varje sekund av kritik behöver inte mötas av motsvarande sekund jubel.

Nyanseringen: …men kritiserade parter ska få bemöta med sina bästa argument.

Frågan om ”opartiskhet” gäller formellt bara public service-företagen, som jobbar under avtal med staten om hur journalistiken ska bedrivas. Men det finns en allmänt spridd föreställning om att journalister generellt ska bedriva sitt arbete ”objektivt” – definierat som en absolut rättvisa mellan motstående intressen.

Den som förfäktar en sådan syn på journalistiken (och som oftast hörs av när personens egna intressen anses underbevakade) bör för det första avkrävas besked om exakt hur många intressen som ska få plats i ett givet reportage. Okej, vi tar upp idrottsrörelsens hantering av bidragspengarna. Utöver de utpekade föreningarna kan naturligtvis politiker från kommunstyrelsen tänkas ha synpunkter på detta. Liksom ortens handlare, och kanske en lärare. Varför ska inte de få höras då? Med samma antal sekunder som kritikern och klubben?

Detta faller förstås på sin orimlighet. Därav de riktade formuleringarna i de etiska regelverken om att kritiserade parter ska få komma till tals. Alla som kan tänkas tycka något om något har inte en ovillkorlig rätt att höras i ett nyhetsinslag eller reportage om detta ämne. Kritiserade parter har inte någon ovillkorlig rätt att bemöta annat än kritiken, det finns ingen journalistisk skyldighet att ”berätta om allt det positiva vi gjort i andra sammanhang” (även om detta ibland kan vara motiverat).

I nyhets- och samhällsjournalistik betyder detta i allmänhet att svaren ska finnas med vid samma publicering som kritiken (Nick Näslund beskriver det i den där bloggposten som allt vanligare att kritik och bemötande delas upp på olika dagar, men jag delar inte den bilden. Tvärtom tillämpar vi t ex på svt en enkel regel om att kritik ska bemötas i samma sändning, även om det är ett kortare morgonjobb som bara ”puffar” för kvällens längre rep. Jag vill också minnas att Granskningsnämnden har en ganska hård policy mot program som medvetet väljer att vänta med svaren från kritiserade aktörer.)

Hur noggrant måste då bemötandet vara? Ja, för public service-kollegorna är svaret i princip stenhårt: varje enskild anklagelse måste bemötas för sig. Man kan inte känna sig säker med ”alltäckande” formuleringar av typen XX tillbakavisar kritiken, om tillbakavisandet i själva verket varit detaljerat och olika för de olika punkterna.

Och självklart ska de bästa argumenten finnas med. Ingen journalist kan välja bort det bästa argumentet till förmån för ”sekvensen där de gör bort sig”. Däremot kan ingen intervjuperson heller förvänta sig att sekvensen där de gör bort sig inte kommer med, när väl det bästa argumentet har fått höras.

Myt nummer 4: Reportrarna sätter osanna och felvinklade rubriker!

Sanningen: Reportern har nästan alltid lämnat ifrån sig en text som någon annan satt rubrik till.

Nyanseringen: …men det förtar inte redaktionen ansvaret.

Väldigt mycket kritik av journalistik handlar om rubriker. Rubriker och löp och påannonser. De framvaskade kärnorna av nyheten som ska locka till läsning, ibland med alla nyanser bortskurna och sanningen spänd till det yttersta. (I värsta fall därutöver.)

Inte sällan väljer stressade reportrar som får ett kritiskt mejl eller telefonsamtal den enkla utvägen: ”Det är inte jag som sätter rubrikerna.” Vilket på ett formellt plan är fullständigt korrekt. Men samtidigt ett fegt och ofta bara halvsant påstående.

För den reporter som vill ha kontroll över sitt material har i dag ganska stora möjligheter. Man kan hänga över axeln på redigeraren eller programledaren ända fram till publicering – eller åtminstone skriva en väldigt tydlig överlämning om att de egna ordvalen måste respekteras. Man kan be den man lämnat över till att höra av sig om rubrikförslagen skrivs om. Man kan i en kommentar i ett mejl markera att det är ett känsligt ämne med stor risk för reaktioner och höga krav på noggrannhet i formuleringarna. Vill man verkligen ingjuta respekt inför eventuella omskrivningar efter att man lämnat jobbet, så kan man rentav cleara alla formuleringar med en högre chef och sedan påpeka detta vid överlämningen – ”för säkerhets skull”.

Men visst. I en del fall blir reportern överkörd. Man missar eller struntar i påpekanden om noggrannhet. Eller ännu vanligare: man tycker att man är noggrann fast man skriver om. Eller just därför. Eller så har reportern helt enkelt inte varit tillräckligt tydlig.

Hursomhelst tycker jag alltså att ”Det var inte jag!!”-svaret är fegt och onödigt. Eftersom kritiken naturligtvis inte egentligen riktas mot dig utan mot redaktionen. Den som reagerat på rubriken skriver inte till dig för att kommentera din brödtext – utan för att din mejladress i slutet av artikeln är den kontaktmöjlighet som erbjuds. Om det stått en mejladress till nattchefen under rubriken så hade mejlet gått till nattchefen.

Det betyder att en ansvarskännande reporter kan och bör skicka mejlet vidare till den där nattchefen. Eller åtminstone informera kritikern om vem som ansvarat för rubriken.

Rubriken är inte nödvändigtvis reporterns ansvar. Men alltid redaktionens.

Myt nummer 5: Det är omöjligt att få jobb som journalist.

Sanningen: Det utlyses tjänster och vikariat mest hela tiden.

Nyanseringen: …men det ser mörkare ut än för tio år sen.

En person som funderar på en framtid som journalist måste naturligtvis göra flera olika överväganden. Dit hör längtan till yrket och sannolikheten att få jobb. Därtill hör de egna förutsättningarna att uthärda en tillvaro av vikariat och projektanställningar i väntan på den fasta tjänst som kanske aldrig dyker upp.

Mitt råd är enkelt: visst är det tufft. Men väldigt många människor som brinner för jobbet kommer förr eller senare att hitta sig platser där de kan få betalalt för det de gör. Så om du brinner på riktigt – ge det en chans!

Men om du inte brinner: släpp tanken och platsen på den där utbildningen till någon som vill mer än du.

Nålsögat är litet men går att komma igenom. Och det finns ett fantastiskt jobb på den andra sidan.

Den gångna tidens besked om nedskärningar än här, än där, skapar en bild av en bransch utan framtid. Samtidigt som behovet av trovärdiga och kompetenta sanningsjägare rent objektivt är större än någonsin.

Nej, det är inte en värld som lovar dig ett jobb i morgon. Men det är en värld som behöver din insats för en lång tid framöver. Själv hyser jag en stor tilltro till att rätt personer kommer att förstå skillnaden.

(Fortsättning följer…)

Skoningslöst självtest – vilken slags journalist är du?

I dag gör vi en insats för dig som känner dig osäker på din publicistiska identitet. Du kanske är ny i branschen eller står inför ett karriärmässigt vägval. Ska det bli produktplacerad feature de kommande åren eller indignerad granskning? Lockar kanske de raka nyheterna – men i så fall vilka?

Bjud dig själv på en stunds uppriktighet inför vårt självtest så ger vi dig svaret i slutet – definitionen av dig själv!

1) Du kommer till jobbet på morgonen och inser att det inte finns någon given arbetsuppgift för dig denna dag. Hur reagerar du?

A) Hurra, tid för egen research!
B) Hallå, ska inte jag få nåt?!!
C) Nån som hunnit fundera på lunch…?

2) Du får ett utlägg av chefen: kolla ett tips om korruption i tekniska förvaltningen. Vilket blir ditt svar?

A) Bara där? Jag tror trådarna leder längre…
B) Hm, har vi nån som är upprörd?
C) Det där gamla ryktet… Det har de haft problem med i flera år! Förvaltningschefen skojade om det på tennisen i helgen.

3) Utlägget ändras, du ska besöka en presskonferens där ortens stora företag presenterar en ny produkt. Ditt svar?

A) Nej.
B) När?
C) Vet du om de serverar lunch?

4) Du får i uppgift att handleda praktikanten en vecka. Vilka arbetsuppgifter förbereder du åt vederbörande?

A) 2000 poster ska dubbelkollas i Excel. Det blir kul för praktikanten att känna att man gör nåt viktigt.
B) 20 enkätröster ska tas in på stan. Det blir kul för praktikanten att känna att man gör nåt riktigt.
C) Två goda luncher ska tas in. Det blir kul.

5) Kollegan på webben har dragit lite för hårt på din rubrik, så ni riskerar att behöva rätta om den inte ändras. Vad gör du?

A) Mejlar kollegan. Kopia till chefen och övriga redaktionen. Påpekande om hur detta blir allt vanligare när den snabba klickjakten tar över faktakontrollen.
B) Går förbi kollegan och ber om en ändring vid tillfälle. Det är ju inte hela världen.
C) Ligger det nåt ute på webben?

6) Du blir ombedd att visualisera din publik. Vad ser du?

A) En folkmassa som applåderar. Längst fram står ett par män som ser ut som Bob Woodward och Carl Bernstein.
B) En folkmassa som applåderar. Längst fram står ett par män som ser ut som Robert Redford som Dustin Hoffman.
C) En folkmassa som applåderar. Längst fram bjuder nån på tårta.

7) Sociala medier är för dig primärt:

A) Ett researchverktyg. Du närvarar enbart under något av dina 7 alias.
B) En kul grej där man kan lägga ut länkar till vänner och bekanta och snappa upp ett och annat nyhetstips. Lite jobb, lite allvar.
C) En kul grej där man kan lägga ut bilder av mat och kolla på snygga solnedgångar. Följer några fina whiskygrupper också!

8) Chefen bjuder in till etikseminarium. Varför kan du inte gå?

A) Upptagen med en smyginspelning med dold kamera. Dessutom vet jag redan att vi har stenhårda gränser mot bjudresor och skit.
B) Upptagen med en presskonferens som måste bevakas. Får bli en annan gång.
C) Upptagen med en spännande reportageresa som betalas av en hotellkedja. Dessutom vet jag redan att vi har hårda regler mot smyginspelningar och skit.

9) Strax före deadline ringer en mellanchef från kommunen som är orolig för vad intervjun ni gjort ska komma att sättas i för sammanhang. Vad svarar du?

A) ”Är detta ett försök till påverkan?” (Samtidigt som du kontrollerar att telefonens automatiska inspelning rullar.)
B) ”Vill du att jag ska läsa upp dina citat?”
C) ”Har du inte fått manus?”

10) Hur uppfattar du dina kollegor?

A) Gillar båda men B ser man bara till stressad på eftermiddagarna. Många dagsjobb där. C vill ofta äta lunch.
B) Gillar båda men A ser man bara till i början av veckan. Många researchtimmar där. C vill ofta äta lunch.
C) Gillar båda men båda borde ta bättre hand om sig. De hoppar över många luncher.

Facit:

Flest A: Din omgivning anser att ditt patos stigit dig åt huvudet. När du förstod det blev du mycket smickrad. Journalistik är på allvar, makten din fiende och pennan ditt vapen. Finns det något som får en att må bättre än den tryckta stämningen efter en hård ansvarsintervju?

Flest B: Du ser rader av nyheter omkring dig. De praktiskt taget kastar sig över dig. Ibland beklagar du dig över att du aldrig får tid att fördjupa dig i något ämne. Den gång din chef gav dig tre dagar till en story fick du emellertid publiceringsabstinens efter en timme. Du ringde några källor och bad dem blixtinkalla en presskonferens bara så du skulle få komma ut. I alla fall på webben.

Flest C: Du är en livsnjutare, en utforskare av det goda i tillvaron. För dig är journalistiken kanske inte ett kall – men den kan (och bör ibland) vara en kall pilsner på en varm uteservering! Och glöm inte att både glass och whisky kräver sina kunniga granskare.

Nu berättar vi om nyheterna som inte håller – och tack för det!

När ryktet börjar gå på Facebook om en vit skåpbil med tjuvar tar tidningen NSD sitt publicistiska ansvar: kollar sanningshalten och berättar för sina läsare vad man kommer fram till.

Och när en sorglig historia om en hemlös före detta fastighetskung får snabb social spridning följer svt:s Mittnytt upp med ett reportage med fler perspektiv, och tydliga ifrågasättanden av huvudpersonens historia.

Det fanns en tid när journalister aldrig berättade om osanningar och nyheter som inte höll. När ett rykte på stan, på skolan eller (så småningom) på nätet passerade obemärkt för tidningsläsare och radiolyssnare. Det var inte så att ryktet inte nådde redaktionen, eller inte blev kollat (om det var någorlunda anmärkningsvärt) men om resultatet blev negativt (i bemärkelsen att ryktet visade sig felaktigt) så publicerades i allmänhet inte ett ord i ämnet.

Jag vet, för jag har varit med om det.

Argument om att det kunde vara bra att berätta sanningen om ett rykte som uppenbarligen nått rejäl spridning, möttes med motargument att så länge vi inte själva publicerat någon felaktighet, så finns det heller inget att korrigera! Man kunde också hävda att en artikel riskerar bara att ge luft under vingarna åt ryktet – även om artikeln alltså skulle handla om att uppgifterna var felaktiga.

Samma princip tillämpades alltsom oftast också när konkurrenten haft ett häftigt spräck som visade sig vara en anka. Man ska inte bedriva polemik om nyheter, löd resonemanget – med en ibland outtalad, ibland explicit avrundning om att tänk om dom börjar granska oss tillbaka?!

Nu för tiden känns det där som en väldigt avlägsen hållning. Metros lysande Viralgranskaren har som grundidé att kontrollera märkliga historier som sprids i sociala medier – och lyfta fram osanningar lika mycket som bekräftelser (ja, mer!).

Ett av vår tids mest uppmärksammade reportage var Uppdrag gransknings svidande uppgörelse med ryktesspridningen kring våldtäktsfallet i Bjästa där en initial research om ett möjligt justitiemord (pojken oskyldigt dömd?) visade att sanningen var en helt annan (flickan dömd, inte minst i sociala medier) och där just detta inte blev ett argument för att lägga storyn, utan blev storyn. (Om du inte läst reportern Nicke Nordmarks gästblogg om dramaturgi hittar du den förresten här.)

P1-programmet Medierna har sedan flera år tagit som en av sina huvuduppgifter att kontrollera sanningen bakom uppseendeväckande historier där nyhetsredaktioner och specialmedier trampat fel. Ingen av de stora riksredaktionerna kan längre känna sig lugn efter klavertramp och slarvfel på det sätt man faktiskt kunde på 1900-talet. (Programmet har bland annat tagit upp fastighetskungen i Sundsvall.)

Men storyn bakom storyn återfinns alltså inte bara i mediegranskande specialprogram.

Vad gör journalisten när envar kan sprida en berättelse och nå tusentals andra på bara några sekunder? var en fråga som jag och många andra ställde oss när vi började ana utmaningen från de sociala medierna.

I dag vet vi att ett av de mest sympatiska svaren lyder: Vi kollar storyn och berättar vad vi kommer fram till!

Och det kan man förstås skratta åt att det tagit några år att komma fram till. Men framför allt kan man glädjas åt att vi nu har hittat dit.

På samma sätt som de sociala medierna i sina bästa stunder kan vara ett rasande korrektiv av en lomhörd tradjournalistik, och lyfta frågor som redaktionerna själva inte förmått fatta på egen hand (hej FRA), så kan den moderna journalistiken bli den lugna tillrättavisaren när rykten, halvsanningar och lögner formar folks världsbild i ogenomtänkta strömmar av delningar, retweets och gillanden.

Naturligtvis hänger utvecklingen ihop med det nya mediekunskapet och konkurrensen om verklighetsbeskrivningen. En Facebookstatus kan i dag nå större spridning än en tidningsartikel inom loppet av några timmar, och ingen redaktion kan längre låtsas att man lever i en helt annan verklighet än konkurrenten; man måste förhålla sig till varandras stories – åtminstone när även dessa når stor spridning via de sociala medierna. Det slappa förhållningssättet blir en enkel rewrite, det hedervärda innebär att man själv kollar storyn och försöker gå vidare på den om den håller.

Och om den inte håller – berättar om det!

Den vita skåpbilen och den hemlöse fastighetskungen är bara två av flera spännande exempel som visar att det inte handlar om någon tillfällig trend hos huvudstadsmedierna, utan en grundläggande öppning mot en (för många) helt ny genre: den öppna granskningen av andras nyheter, avslöjandet av osanna rykten och historier med hål. Framförda i sociala medier och/eller tradmedia.

(En speciell variant är ju när tradreportern tar upp ifrågasättandet på Facebook eller i annat socialt medium, och detta upptäcks av representanter för den första redaktionen. Då uppstår diskussioner som ibland kan bli rätt hetsiga, men nästan alltid är intressanta, i ett slags halvoffentligt mellanrum, om nyheters innehåll och värde.)

Det är en öppning som säkert på sitt sätt kan komma att innebära nya magplask (och rätt många turer att hålla ordning på när granskare ska granskas av granskare som sen…hej Koppargården och Carema och islamismen i Rinkeby!), men som i huvudsak ger oss en mer spännande och mångfacetterad journalistik – som får en viktig, nygammal roll av tradmodern factchecking i ett förändrat medielandskap.

Analysera sambanden i politiken

I sin blogg på Dagens Nyheters webbplats skriver statsvetardoktoranden Anders Sundell bland annat om sambandet mellan benägenheten att rösta på Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ å ena sidan, och utbildningsnivån å den andra.

Jag blev nyfiken på hur jag skulle kunna göra samma analys bara för Skåne, där jag arbetar. Och samtidigt – kolla hur sambandet ser ut när det gäller exempelvis andra partier.

Valresultatet hittade jag förstås på Valmyndighetens sajt.

Tabellen längst ner på sidan är enkel att skrapa från sidan, exempelvis med hjälp av Chrome-tillägget Scraper. Sedan man installerat det, markerar man bara en bit av tabellen, högerklickar och väljer ”Scrape similar”. Därefter dyker den upp som en tabell som är enkel att exportera vidare till Google Drive.

En bra sak här är att kommunerna redan står i bokstavsordning. Det kan vi ha glädje av senare.

Därifrån valde jag att exportera det vidare till Excel.

En färdig tabell över utbildningsnivån i landet från 2013 finns nedbruten på kommunnivå på Statistiska centralbyråns sajt. Det är den tredje uppifrån på den här sidan.

Jag gick vidare med att skapa ett nytt kalkylblad i Excel. Jag plockade ut Skånekommunerna ur SCB-statistiken (tips: de står efter varandra!) och la in dem. Genom att sortera dem i bokstavsordning är det sedan enkelt att bara ställa upp valstatistiken intill.

I mitt Exceldokument har jag då kommunnamnen i första kolumnen, utbildningsnivån i den andra och därefter valresultaten i procent. Kolumnen med de absoluta siffrorna har jag plockat bort.

Däremot såg jag ingen anledning att inte behålla kolumnerna ”ÖVR” (övriga), ”BLANK” (blankröster), ”OG” (ogiltiga) samt ”VDT” (valdeltagande). De stör ju ingen.

När vi nu skaffat oss lite ordning och reda på det underlag vi behöver, är det dags att begripliggöra siffrorna. För att enkelt kunna publicera diagrammet på webben kan man exempelvis använda tjänsten Infogram.

Efter att ha skapat ett konto väljer vi Create, därefter Charts och slutligen Scatter. Klicka på Add chart. Dubbelklicka på diagrammet för att få fram tabellen. Ta bort exemplet, och lägg därefter in kommunnamnen i första kolumnen, utbildningsnivån i andra kolumnen och valresultatet för Sverigedemokraterna i den tredje.

Ändra inställningarna genom att klicka på fliken Settings. Ange till exempel ”X Axis label” till ”Andel med lång högskoleutbildning” och ”Y Axis label” till ”Andel som röstade på Sverigedemokraterna”. Klicka på Done.

Spännande! Resultatet i Skåne liknar ju det som den bloggande statsvetaren fick fram för riket.

Vi snyggar till vårt diagram lite till.

Dubbelklicka på rubriken och ange ”Andel sverigedemokrater vs utbildningsnivå i Skåne”. Dubbelklicka på textrutan under själva diagrammet och ange ”Källa utbildningsnivå: SCB. Källa valresultat: Valmyndigheten.” Klart!

Klicka på knappen Share och välj sedan det alternativ som passar dig bäst. För att bädda in på bloggen väljer jag bland alternativen längst ner.

Finns det något annat intressant samband? Det visade sig direkt efter valet att universitetsstaden Lund stack ut åt andra hållet – ett ovanligt svalt intresse för Sverigedemokraterna i kombination med en ovanligt hög utbildningsnivå. Kan valdeltagande över lag har något med utbildningsnivå att göra? (Ja!) Låt oss kontrollera – vi har ju den kolumnen. Gör alltså som tidigare i Infogram, men lägg in kolumnen ”VDT” längst till höger i stället för SD:s valresultat. Uppdatera axlar, rubrik och informationsruta i enlighet med det.

Nu frågar sig förstås den nyfikne hur sambandet mellan Fi-röstande och utbildningsnivå ser ut i Skåne. Enligt Anders Sundell var det ju påtagligt i riket. Vi går vidare i Infogram med rösterna på Feministiskt initiativ.

Här är det inte alls lika tydligt att utbildningsnivå och en lagd röst på Feministiskt initiativ hänger ihop. I stället verkar röstandet vara mer utspritt i väljarkåren. Jag konstaterar bara det. Analyserna har vi ju statsvetare till. Folkpartiet och Miljöpartiet då? Hur ser det ut?

En koppling mellan bildning och Jan Björklund verkar det alltså finnas. Kopplar de intellektuella också ihop miljöfrågorna med Miljöpartiet?

Också här är det enkelt att urskilja ett samband!

Nu uppstår förstås frågan hur jag har kunnat gissa så bra. Det verkar ju som om det ofta blir ett ganska tydligt samband. Hur har jag kunnat chansa så bra?

Det finns ett statistiskt mått på hur starka den här typen av samband är – alltså hur väl de olika variablerna korrelerar med varandra. Det är förstås mycket lätt att beräkna det här måttet i Excel.

del av Excelark
Korrelation i Excel

På raden längst ner i mitt kalkylblad har jag lagt in formeln för att beräkna korrelationen mellan valresultaten i den aktuella kolumnen och andelarna med högutbildade. Det är ganska enkelt att göra det med hjälp av funktionen KORREL().

I det aktuella fallet kan det till exempel vara =KORREL($B2:$B34;C2:C34). Första argumentet är den ena kolumnen, och andra argumentet är den andra. För att jag ska kunna kopiera formeln till höger men alltid jämföra valresultatet med utbildningsnivån och inte med ett annat parti, så har jag satt dollartecken framför kolumnbokstäverna i första argumentet – det fryser dem.

Man får ett mått mellan –1 och +1. Ju närmare –1 respektive +1 man hamnar, desto starkare är korrelationen. Tal närmare 0 visar att variablerna inte samvarierar i lika stor utsträckning.

Första värdet på rad 35 handlar om Moderaterna och det tredje om Folkpartiet. Med hjälp av de här siffrorna kan vi alltså i någon mån i förband lista ut vilka korrelationer det är värt att göra ett diagram på.

Korrelationen mellan SD-röster och utbildningsnivå är nästan starkast, –0,84. Men det finns en som är lika stark, fast positiv, +0,84. Det är den mellan utbildningsnivå och valdeltagande över huvud taget.

Alla andra är svagare. I Skåne. Så då vet vi det.

Gästblogg: De starkaste historierna om #salabranden i #västmanland berättade mina vänners vänner

Dagens gästbloggare är Jonas Edlund, nyhetschef på P4 Örebro med ett stort intresse för det nya medielandskapet och dess konsekvenser.

Jonas Edlund
Jonas Edlund

Plötsligt brakade det bara till. En nyhetsrapportering om en skogsbrand i Sverige brukar sällan sträcka sig över länsgränsen. Kanske som ett kort nyhetstelegram i riksmedia, innan det svalnar.

Den här gången var det annorlunda. Branden i Västmanland kom att beskrivas i media som den värsta i modern tid. Jag kastade mig över nyhetsflödet och ville veta mer. Jag sökte i mina vanliga flöden; de stora sociala flödena som Facebook, Instagram, Twitter samt såklart de stora nyhetskällorna.

Kanske var det för att branden eskalerade under helgen, då nyhetsbemanningen är lägre än i veckorna, kanske var det för att det är semestertider, men hur det än var så upptäckte jag tidigt att de starkaste nyhetshistorierna, de som gav mig den bästa förståelsen för brandens omfattning, spridning och mänskliga tragedi, de fanns i de sociala flödena, och dessa var snabbast på att berätta. Direktrapportering, liverapportering, från de människor som befann sig mitt i katastrofens centrum.

Varför valde jag så snabbt de sociala flödena före de stora nyhetskällorna? Jag tror det berodde på att de berördas egna berättelser i de sociala flödena trumfade ut de stora nyhetskällornas rapportering. I det här fallet gav de mig allt jag behövde, vilket var 1) Direktrapportering mer eller mindre dygnet runt 2) Rapport om brandens spridning och vilka effekter den hade 3) De starka känsloberättelserna från berörda.

”Jaha”, tänker du kanske ”Det är väl just det som de stora nyhetskällorna ska leverera?” Absolut. Men en sådan bevakning som de berörda i de drabbade områdena själva skapade, det såg jag inte. I alla fall inte inledningsvis.

”Ja”, säger du som är insatt i debatten, det är bara ännu ett söndertjatat exempel på hur de sociala flödena kan trumfa ut de stora nyhetskällorna. Vara mer relevanta, relationella och reagera snabbare vid stora nyhetshändelser.

”Visst”, svarar jag. Inget nytt under solen. Men vad händer om vi drar slutsatser, och börjar fundera över hur vi ska bygga nyhetsmedierna med de verktyg som finns till hands idag?

Jag jobbar själv som nyhetschef på en lokal radiostation, P4 Örebro. Dagligen går mina tankar till hur vi ska fortsätta vara relevanta och skapa relationer med våra lyssnare. Jag är inte helt säker på att vi alltid når alla våra mål. Att vara konkurrenskraftig med lokala nyheter är ingen större utmaning i det medieklimat som råder idag; när många redaktioner drar ner eller avvecklas helt.

Men att bara vara konkurrenskraftig behöver inte innebära att vara relevant. Det är bara en tidsfråga innan det föds en stark lokal nyhetskonkurrent som omfamnar den enorma verktygslåda vi idag har för att göra relationell och relevant journalistik med publiken och nyhetshistorierna i fokus. Än sägs det saknas affärsmodeller för lokal journalistik av idag som möter publikens behov. Men jag är övertygad om att det bubblar av idéer, som snart kommer att sjösättas.

Kolla redan nu det senaste exemplet; Eljester; en automataggregerad tjänst, en enklare variant av nyhetstjänsten Omni. Snart bygger nästa nyhetsjournalistiska entreprenör vidare på lösningar av det slaget, och föder den lokala nyhetstjänst som kan vara relevant, skapa relation, få medborgare och makthavare att reagera och därmed skapar relevant journalistiskt resultat. Det kommer att revolutionera dagens lokala journalistik.

Jonas Edlund

Så får du tips om rapporterna som inte blir pressmeddelanden

Allt intressant hamnar inte i pressmeddelanden (bilden från Försäkringskassans sajt).
Allt intressant hamnar inte i pressmeddelanden (bilden från Försäkringskassans sajt).

– Jag har besökt en by där det varit massor av strul när Telia klippte kabeln.

Min kollega Marit Israelsson på Västerbottensnytt – som jag tidigare samarbetat med i granskningen av jobbcoachföretag – hade ett mycket intressant material, och ville gärna samarbeta om ämnet – problemen när Telia ersatte traditionell fast telefoni i byar i glesbygden med nya lösningar via mobilnätet.

Jag såg framför mig ett möjligt samarbete kring ett intressant ämne, men samtidigt fanns det inte någon självklar riksvinkel. Varför var detta ett problem utanför den aktuella byn?

Två timmar senare dök svaret upp i min mailbox.

En utvärdering av teknikskiftet beställd av Post- och telestyrelsen. En utvärdering som visade att mer än hälften av de som förlorat sitt fasta abonnemang fått problem med de nya lösningarna.

Det blev en rad inslag och artiklar, i både Västerbottensnytt, Rapport, Aktuellt och på svt-webben.

Allt som ett resultat av att jag flera år tidigare skrivit in en webbadress i ett sökfält.

För att ta det från grunden så har det förstås aldrig varit enklare än nu att hålla koll på sån information som myndigheter och andra samhällsaktörer vill få ut. Den sajt finns knappt där man inte kan prenumerera på pressmeddelanden och andra ”nyheter”, antingen via mejl eller RSS. Genom dessa kan man enkelt få ett flöde av uppdateringar – visserligen samma som alla andra får, och bara det aktören själv vill sprida, men ändå.

Samtidigt finns förstås en enorm mängd allmänna handlingar som aldrig når offentlighetens ljus eftersom de stannar inom myndighetens väggar. Som goda granskare kan vi begära ut dem med hänvisning till offentlighetsprincipen. Den vägen kan vi genomföra granskningar och hitta nyheter med fakta och formuleringar som i vissa fall avviker från den officiella bilden.

Men det finns också en tredje typ av dokument, på en slags mellannivå där myndigheten inte vill eller kan publicera som ett pressmeddelande, men inte heller vill eller kan hemlighålla det. Det kan handla om utvärderingar, rapporter, remissvar eller andra skrivelser. Ibland totalt ointressanta, ibland ganska intressanta för den specialintresserade – och ibland med riktigt stor nyhetspotential.

Det är dokumenten som publiceras på sidor som ”Övrigt”, ”Rapporter” eller ”Remisser”. Om vi pratar webbstruktur så ligger de oftast under ”Om oss” parallellt med ”Pressmeddelanden” eller ”Nyheter” på myndighetens eller organisationens sajt.

Men ofta – utan prenumerationsmöjlighet.

I de fall där du kan prenumerera så är det enkelt. Då startar du prenumerationen och får sedan dokumenten (eller länkar) i mejlen eller RSS-läsaren (gamla favoriten Google Reader finns ju inte längre, men konkurrenter som Reedly, Pulse eller Taptu har tagit över stafettpinnen).

Om inte sidan själv erbjuder en möjlighet till prenumeration så finns det två sätt du själv kan starta en sådan.

Antingen kan du gå till en tjänst som omvandlar sidor till RSS-flöden, till exempel Page 2 RSS som vi skrivit om tidigare.

Eller, om du blir avskräckt av tanken på RSS, så kan du faktiskt se till så du blir uppmärksammad via mejl, med hjälp av Googles verktyg för framtidsfiske, Google Alerts.

Tricket är enkelt: lägg in webbadressen som en Alert-sökning. Alltså bara adressen, inga sökord, ingenting mer.

Systemet är inte bombsäkert eftersom allt beror på när Google indexerar sajten nästa gång. Men om det handlar om ett ämne du bevakar över längre tid, och där ditt primära intresse är att hålla koll på om det dyker upp något intressant – inte att du måste vara först med en specifik rapport vid ett speciellt tillfälle – så fungerar det utmärkt.

Då kan det till exempel slumpa sig så att den ilskna byn med ny telefoni hittar sin självklara riks-komplettering i en rapport från Post- och telestyrelsen.

Sist på Twitter? Läs då först det här!

Att många journalister har Twitterkonton visas om inte annat av de många listor som finns över journalister med Twitterkonton.
Att många journalister har Twitterkonton visas om inte annat av de många listor som finns över journalister med Twitterkonton.

Härom dagen hörde jag ett påstående som återkommit många gånger de senaste åren: att ”alla journalister finns på Twitter”.

Jag tror att det är både rätt och fel.

Rätt i den bemärkelsen att det i dag förmodligen är en ganska liten del av Sveriges journalister som inte skaffat sig ett Twitterkonto. Fel i den bemärkelsen att det nog fortfarande är ganska många journalister som inte är aktiva på Twitter.

Jag märker det nästan dagligen när jag jobbar, och med ojämna mellanrum också när jag föreläser för kollegor från andra redaktioner. Många händer går numera i luften när jag frågar vilka som har konton på Twitter, men mer än hälften försvinner ner igen när jag frågar hur många som twittrat den senaste veckan.

Visst – de sociala medierna i allmänhet och Twitter i synnerhet har tagit steget från att vara det där nya som de tre mest intresserade nördarna kan få hålla på med till att vara det där givna som de tre mest hårdnackade motståndarna kan få låta bli.

Men det betyder inte att sociala medier i allmänhet och Twitter i synnerhet blivit ett vardagsverktyg i varje hörn av redaktionen.

Enkelt uttryckt tror jag det är ett fullständigt självklart verktyg bland åsiktsjournalister och politiska reportrar (framför allt i huvudstaden), vanligt men mindre vanligt bland andra specialreportrar (ekonomi, sport, kultur etc) och fortfarande inte alls något givet vardagsverktyg bland stora grupper av allmänreportrar (framför allt utanför huvudstaden).

Jag vet inte vad jag ska ha det till! är fortfarande en återkommande – och i många fall helt relevant – invändning. Man hör den kanske inte på morgonmötet eller redaktionskonferensen, men mellan skål och vägg när man frågar varför personen inte skrivit något på ett halvår. Visst finns kontot där, men det är inget man loggar in på dagligdags, det är inte en flik som får ligga uppe i webbläsaren på rutin, inte en app i mobilen som självklart stäms av så snart tillfälle ges.

För den reporter som inte primärt ser ”diskussionen” som ett egenvärde – eller en arbetsuppgift – kan helt enkelt yrkesanvändandet av sociala medier i allmänhet och Twitter i synnerhet fortfarande framstå som något mycket främmande för den egna yrkesvardagen.

Jag tror dock att främlingskapet går att överbrygga, om man bara tar det på allvar.

Och inser att där finns både en pyskologisk nivå och en praktisk.

Om vi börjar med den psykologiska, så finns det nog egentligen två grupper av journalister som kan ha problem med hur de ska använda sociala medier i jobbet. Dels de äldre reportrar som har journalistiken i ryggmärgen men känner osäkerhet inför de sociala medierna. Dels de yngre förmågor som fått sociala medier med modersmjölken men känner osäkerhet inför journalistiken.

Felet de gör är detsamma. Man skiljer det ena från det andra. Journalistiken är en arbetsdag med telefonsamtal, anteckningsblock och jobbdatorer, sociala medier en fritidssyssla i mobilen eller surfplattan. Eller möjligen på en smygflik på jobbdatorn – som trycks bort när chefen närmar sig.

Att chefen i detta läge kräver att reportrarna börjar använda sociala medier i jobbet (vilket nog sker på en och annan redaktion) blir i värsta fall en piska utan morot för den där motsträviga icke-användaren. Den leder fram till ett registrerat konto men inte till att kontot används i jobbet.

Moroten måste vara utdelningen, de goda exemplen på att aktivitet i sociala medier betalar sig i en eller annan form – tips på bra uppföljningar på den egna nyheten, helt nya nyheter, reaktioner från folk man inte visste läst ens artiklar, genomslag för fortsättningen…allt det där alla journalister egentligen gillar att se – men som känns lite skrämmande när arenan är ny.

(Extra viktigt är det att exemplen ligger nära den egna verkligheten. Visst kan det vara lockande att visa hur många världsledare som numera ”finns på Twitter” – men om jag är kommunreporter på lokaltidningen vill jag nog hellre se om verktyget kan hjälpa mig spräcka nästa nyhet om budgetförhandlingarna i KS.)

Vägen till den psykologiska förändringen kan också underlättas rejält av en praktisk förändring. Det enskilt viktigaste tipset jag brukar ge till den försiktiga nybörjaren på Twitter – och som t ex kom högt i den här gamla bloggposten – är att lämna twitter.com.

Dvs sluta hoppas att Twitters sajt ska ge dig ett spännande flöde. Där dyker (om du inte klickar dig vidare) tweets upp från konton du råkat följa, varken mer eller mindre. Visst, ibland är det världsnyheter eller spännande länkar – men väldigt ofta får du grejer du inte alls nödvändigtvis är särskilt intresserad av. Mycket som ligger långt från det jobb du håller på med, många diskussioner som redan satt igång, kommentarer till länkar utan förklaringar…

Twitters sajt och app är på det sättet ganska trubbiga verktyg. Mitt kungstips handlar därför om att skaffa ett verktyg som hittar tweets efter andra premisser. Med exempelvis Hootsuite, Tweetdeck eller Plume får du kolumner där du kan lägga in sökord, enskilda konton eller listor över konton. Och det är kolumner som ligger kvar där så fort du tittar in!

Du kan med andra ord ha permanent koll på varje gång någon på Twitter (oberoende av om du följer vederbörande eller inte!) nämner ordet ”grisbönder” eller hashtagen #skola. Du kan välja att ha specialkoll på varje tweet från kontona @carlbildt och @cbildt, eller sätta upp en egen lista över länets viktigaste opinionsbildare, och låta tweetsen från dessa hamna i en särskild kolumn!

Om du lägger en halvtimme på att installera ett sånt verktyg (på svt har vi starka begränsningar kring vilka program vi själva får installera, men Tweetdeck kan köras som en app inuti webbläsaren Chrome – som vi får använda!), och sedan fylla ett gäng kolumner med såna smarta sökningar, naturligtvis baserade på de ämnen och personer som intresserar dig mest som reporter (och kanske också något därutöver), så kan jag nästan lova att din Twitter-motivation kommer att skjuta i höjden.

I alla fall kommer du genom en praktisk förändring att ha kommit några steg närmare den psykologiska förändringen.

(Och vill du sedan läsa vidare om Twitter så har vi tidigare bl a skrivit om hur man kommer igång, hur man når längre och hur man hittar listor!)

Fi för register över makthavarnas aktier!

För den intresserade finns mer intressant.
För den intresserade finns mer intressant.

Att få veta vilka som äger ett företag är inte alltid det lättaste. Åtminstone när det inte handlar om en enskild firma där organisationsnumret är synonymt med personnumret, eller ett bolag som gärna berättar om ägandet i öppna kanaler som är någorlunda lättillgängliga.

I svårare fall kan det löna sig att ladda hem eller beställa en årsredovisning (från t ex Bolagsverket eller Retriever Business) eftersom det där ofta anges ägare i anslutning till beslut om fördelning av årets vinst (aktieutdelning).

Aktiebolag har en skyldighet att hålla en aktiebok som vem som helst ska kunna ta del av. Antingen i företagets lokaler (mindre vanligt i praktiken att journalister gör det besöket) eller hos Värdepapperscentralen, som numera heter Euroclear (och jag vet uppriktigt sagt inte hur vanligt det är med journalistbesök där heller).

Min tidigare styrelsekollega i Föreningen grävande journalister Bosse Vikingson, upptäckte nyligen ett annat, och betydligt enklare sätt att kolla aktieinnehav i just börsbolag.
Finansinspektionen har nämligen ett öppet och sökbart så kallat insynsregister på nätet, där nyckelpersoner i bolagen, som kan tänkas få information som påverkar börskursen, måste anmäla sitt eget eller sina anhörigas ägande i bolaget, och uppdatera eventuella förändringar.

Eller som det står i myndighetens egen beskrivning: ”Insynsregistret innehåller uppgifter om börsbolagens insynspersoner och det innehav som de och deras närstående har av aktier och andra aktierelaterade finansiella instrument i bolaget.”

Registret uppdateras normalt vardagar vid 15-tiden enligt hemsidan, och tycks kunna vara en utmärkt källa, åtminstone så länge man vet vad det är och inte är.

Registret är alltså ingen komplett aktiebok, men kan vara ett bra sätt att snabbt få en bild av t ex styrelseledamöters eller chefers intressen i det egna bolaget – och eventuella förändringar av dessa. Alltså: om man vill veta om en viss ledningsperson över huvud taget har ekonomiska intressen i det det egna bolaget – och hur mycket – så kan registret ge en första bild. Däremot är det svårare att gå åt andra hållet: om man vill ha svar på vilka som äger aktier i ett specifikt bolag så riskerar svaret från registret att bli mycket ofullständigt.

Enligt kunnigare kollegor som jag rådfrågat, är registret inte alltid hundra procent tillförlitligt, det finns bl a risk att uppgifter släpar efter, så innan man publicerar uppgifter i ett reportage bör man söka bekräftelse på annat sätt. Men som del av en första grundresearch funkar det nog utmärkt.

Det finns framför allt ingen gratistjänst på nätet som ger motsvarande information.

Tack Bosse för tipset!

(Och ja, Fi i rubriken står alltså för Finansinspektionen om någon nu trott något annat.)