Skriv manus först

Det finns en rutin för i vilken ordning vi tar oss an en story, som känns logisk och naturlig på alla sätt och vis – men som tyvärr kan försvåra processen mer än den underlättar.

1. Research – man läser på och ringer folk: ett samtal eller hundra, en artikel från dagens tidning eller 200 hemliga dokument.

2. Materialinhämtning – man tar hem sitt material; gör de formella intervjuerna, fixar bilder från verkligheten eller arkivet, gör upp med grafikern om stapeldiagrammet…

3. Skrivande – man knattrar/klottrar ned sitt manus, inklusive intervjubitar/citat, förhoppningsvis i en dramaturgiskt genomtänkt ordning.

4. Redigering – man skruvar ihop bygget; text eller inslag sätts ihop i sin slutgiltiga form.

Ofta flyter 1 och 2 ihop (input), liksom 3 och 4 (output). Ibland flyter alla fyra steg ihop, antingen för att det är en liverapportering eller för att processen strular ihop sig; en viktig intervjuperson hör av sig sent, nya fakta ändrar den grundläggande vinkeln (”Jaha, ni ska utreda?”) osv.

Men en sak brukar ligga fast. Manuset – själva storyn – brukar vi inte börja jobba med förrän materialet är i stort sett hemma. Gör vi ett snabbt dagsjobb startar manusskrivandet klockan halv fyra på eftermiddan, har vi grävt i tre veckor börjar det skarpa skrivandet två dagar före deadline.

Det blir ofta rätt tufft. Du upptäckter att du måste komplettera ditt material, du saknar en viktig bekräftelse, historien känns styltig och svårberättad… Det som skulle vara ett stimulerande strukturerat slutarbete riskerar att bli ett stressat slitsamt strul.

Kanske helt i onödan.

Mitt råd i dag är att göra en radikal ändring av tågordningen. Att placera manusskrivandet först. Eller i alla fall väldigt tidigt, typ när du vet tillräckligt mycket för att börja ringa.

Inget detaljerat manus, det kan vara kort och slarvigt. Men det ska vara ett utkast till ett manus; en historia som kan berättas för andra människor.

Detta utkast ska sedan bli din allra bästa vän under hela jobbet.

Det kan komma att förändras radikalt. Det kommer helt säkert att förändras. Det handlar inte om att binda sig för en vinkel oavsett hur verkligheten ser ut – det handlar om att du ger dig själv en historia att förändra.

Det ska vara ett levande dokument där varje beståndsdel kan vara utbytt innan dagen är slut – och som kan hamna i papperskorgen om allt faller.
Fördelarna är ändå tydliga:

– Du ser tidigt om där finns ens en möjlig story. Kan du inte formulera ett enkelt manus av din idé eller chefens flummiga utlägg bör ni nog tänka igenom initiativet en gång till.

– Du ser vad du behöver. Vissa bitar kommer att vara lätt bekräftade (Solen sken över torget), andra tuffare (Bakom beslutet ligger en djup oenighet, och även korruption), du kan enkelt notera behov av nya bilder, grafik etc.

– Du har en story att förhålla dig till under hela resan, inte bara ett stort (eller litet) mer eller mindre ostrukturerat material av research och intervjuer.

– Du kan låta dagens nya upptäckter förhålla sig till något. De blir inte bara nya stjärnor på din researchhimmel – möjliga att, kanske, plocka ned vid dagens slut (då de kan vara rätt svåra att ge en naturlig plats i det manus som då ska sättas ihop från scratch) – utan stärker eller försvagar, justerar eller sänker den ursprungliga storyn.

– Frågorna kring själva berättandet och dramaturgin kommer att ställas – och hanteras – tidigt, och nya beståndsdelars betydelse för berättandet kan hanteras löpande. Tro mig, du kommer att ha en permanent liten redigerare igång i bakhuvudet under hela projektet. På ett bra sätt.

Själv har jag testat detta förfarande på både långa granskningar och snabba dagsjobb, och gång på gång slagits av fördelarna – och dynamiken – i modellen.

Numera har jag förstått att det finns en hel teori inom den undersökande journalistiken kring story based inquiry, vilket kommer att vara ett tema på årets grävseminarium i Göteborg.

Men god nytta av att tidigt formulera din möjliga story – det har du redan till dagens dagsjobb!