Granskningens tre ben

Inför årets grävseminarium tänkte jag samla några tankar om granskande journalistik och vad som skiljer den från refererande journalistik – och även från skarp nyhetsjakt.

Min erfarenhet säger att framgångsrika granskningar står på tre ben. En trebening som kan vara bra att ha med sig när man sållar bland Grävs alla lockande programpunkter; vilka styrkor och luckor har jag i mitt eget yrkesutövande? Vilka bitar måste redaktionen bli bättre på?

Så här:

1. Metod – utan vilken vi söker i blindo (och som gärna ska vara nyskapande men ofta blir bra om den är stulen rakt av från någon annan också).

2. Ambition – där ribban måste hamna högre än för det gängse nyhetsjobbet (men samtidigt på en sån nivå att jobbet blir utgörbart före årsskiftet).

3. Presentation – den ibland underskattade del där publiken ska förstå vad vi gjort och varför det är viktigt (utan att vi tummar på sakligheten eller möjligheten till bemötande).

Utan metod kan man vara hur ambitiös som helst, man får inte ihop det ändå. Utan ambition kan man ha världens bästa metod, man sträcker sig ändå inte tillräckligt långt. Och utan presentation kan man ha avslöjat tidernas hemlighet, men för publiken kommer den att fortsätta vara väl förborgad.

Granskningsmetoder finns många. Vi har till exempel publicerat Marja Grills tips på vardagsgräv du kan starta i morgon. På Grävseminariet (där bl a Marja ska föreläsa) lär man sig med fördel en handfull till.

Grundregeln är att inte uppfinna hjulet oftare än nödvändigt. Om någon annan redan genomfört något som liknar det du vill göra, men i en annan del av landet eller inom ett annat samhällsområde – då finns det ingen anledning att inte låna metoden (förutsatt förstås den var någorlunda framgångsrik). Men ställs du inför ett tufft dilemma – försök tänka utanför boxen.

Jag är glad åt att vi var flera som letade efter ett ämnesområde att pröva crowdsourcing på, när domstolarna sa nej till att låta oss få veta vilka de privata Fas 3-anordnarna var 2011.

Ofta handlar innovativ grävmetod om att kombinera en ny lösning med ett gammalt problem. Eller tvärtom se en ny fråga där gammal metodik kan göra nytta.

Av det skälet har man ofta större nytta av att ta del av granskningar inom andra ämnesområden än det egna. När ekonomireportern hör hur miljöreportern tog sig förbi sekretessen, så väcks en tanke som blir en idé som…

Ja, ni fattar.

Ambitionen sen. Det gäller att ha en viss ambitionsnivå, och förstå att granskning inte bara handlar om att göra ”mer av det vanliga”.

Här misslyckas alltid referatreportern och ofta även nyhetsjägaren, men av helt olika skäl. För referatreportern är själva grävandets natur främmande. En journalistik som inte baseras på makthavares och experters utsagor om verkligheten skrämmer.

Nyhetsjägaren behöver inte vara auktoritetstroende, men stannar ofta för tidigt. Redan den första nya siffran får vederbörande att skrika högt, redan den första intervjun med en kritiker orsakar ångest om det inte kan bli ett inslag i kvällens sändning.

Grävande och granskning kan se väldigt olika ut, och kan till och med vara dagsjournalistik. Men den går alltid längre än vad den enkla nyhetsrapporteringen förmår. Några steg bort från ord-mot-ord (vilket är ett begrepp som grävande reportrar hatar).

Presentationen till sist, bör inte ta större plats än nödvändigt. Men ej heller mindre. Vi har tipsat om Story Based Inquiry, som bland annat syftar till att tvinga reportrar tänka på berättelsen betydligt tidigare än de flesta av oss gör i arbetsprocessen. Och allvarligt talat – om du inte kan sammanfatta din story i dag, vad får dig att tro att du kan göra det bättre om en vecka då du samlat ihop ännu mer material och kommit ytterligare en vecka närmare deadline?!

En av upphovsmännen bakom SBI kommer till Gräv för flera seminarier.

1 reaktion till “Granskningens tre ben”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *