Att bli programledare – smygpremiären

Direktsändning är lite nerv, det är ju det som är det roliga! Jag har tidigare suttit i kontrollrummet och haft det tekniska ansvaret som sändningsproducent, så jag har en viss vana även om det förstås skiljer sig lite grand.

En av de viktigaste uppgifterna man har som sändningsproducent är att gå omkring och verka cool och trygg och inte visa sin panik för sina arbetskamrater (och helst ha täckning för det agerandet). Som programledare ska man i stället verka cool och trygg och inte visa sin panik för publiken (och helst ha täckning för det agerandet).

Väckningen var inställd på 3.45. 4.29 ställde jag min nyinköpta 350-kronorscykel i stället utanför jobbet och blev därefter lotsad genom morgonsändningsbestyren av mina två erfarna kolleger.

Eftersom det är alldeles särskilt synd om en som skiftarbetare är det viktigt att man till exempel inte tänder upp ordentligt, utan har lite mysbelysning. Rutinerna i övrigt går ut på att exempelvis kolla inkorg, TT, anteckningarna från kollegerna som jobbat kvällen innan, de andra mediernas webbsidor och bläddra igenom tidningarna i jakt på nyheter. Det finns också ett förproducerat inslag som vi i normala fall sänder ut.

Ibland gör vi oss ett eget inslag med arkivbilder på någon av nyheterna som dykt upp under natten, eller med frilansbilder som levererats. Tre och en halv minut ska sändningen bli då körschemat är klart. De fem sändningarna brukar sedan bli ganska likartade, men nyheter under morgonen letar sig förtsås in i körschemat i form av telegram om vi bedömer att de är intressanta.

Vi enades om att min arbetskamrat skulle köra de tre första sändningarna, och jag de två sista. Hon lovade att övervaka min sminkning. Och det där kletet som tog bort ringarna under ögonen kom väl till användning redan första morgonen. ”Thank God for make-up!”, sa kollegan.

Vi gick ner i studion i god tid. Det gav oss stora möjligheter att försöka se till att snäckan inte föll ur mitt öra. Det gick bra om jag tittade stint in i kameran och inte vred på huvudet, till exemepl för att titta på mina kolleger i kontrollrummet. Själva snäckan satt kvar i örat, men rörde jag mig, så åkte sladden loss från örat och stack ut på ett märkligt sätt som skulle ta fokus från nyheterna.

Klockan närmade sig och det började bli dags för smygpremiären. Medan vi väntade så repade vi några gånger, och det kändes bra och tryggt. Promptern gick åt rätt håll.

Vinjetten gick igång. Sladden åkte loss. Jag rättade till den medan vinjetten rullade. Tur man inte har så nära till paniken.

Det gick bra, och sedan gick det av bara farten. Smygpremiären var över!

Och slutsatsen jag kunde dra efter att ha tittat igenom sändningen var att det går att se bra mycket gladare ut, utan att det blir oseriöst.

Och stor käft och små öron borde väl vara perfekt för det här jobbet?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *