Att bli programledare – premiären

De två sändningarna dagen innan hade gått bra. Nu skulle jag sända alla fem själv! Så roligt!

Men förkylningen hade kopplat sitt grepp om mig, och sömn blev det inte så mycket med. Men vi diskuterade hostmediciner och jag försökte få tips om yrkeshemligheter. Det stora knepet visade sig vara vatten.

Nu klev mentorn lite mer åt sidan och jag fick ta större ansvar också för att skanna av nyhetsläget och skriva mina egna texter. Det blir bättre då det är ens egna ord, telegrammen ligger bättre i munnen.

Sminkandet kändes lite mindre nervöst den här gången, och jag gjorde det utan övervakning, men kände ändå att jag ville ha ett godkännande – vilket jag fick. Skönt!

Vi gick ner i studion i god tid också den här gången, för att hinna repetera lite grand. För även om de skrivna orden är ens egna, är det först när man säger dem högt som man vet hur det låter. Och har man hunnit repa några gånger, minskar förstås sannolikheten för att man ska uttala saker fel eller staka sig.

Och så har man något att göra medan sekunderna tickar fram på klockan.

Småprata med sändningsproducenten och redaktören i kontrollrummet är förstås också en trevlig sysselsättning. Det gäller bara att inte glömma bort tiden. Har man bara lite is i magen är det inga problem att avsluta ett samtal fem sekunder innan vinjetten rullar igång.

Det mest avspända jag hört om är kollegan med Facebookstatusen: ”läser löp”. Det är förstås något att sträva efter.

Även den här dagen var musslan i örat mitt stora problem, och då jag lyckats få dit den på ett vettigt sätt utan att den hela tiden trillade loss, så behöll jag den där mellan sändningarna. Lösningen till slut? Tejp!

Morgonsändningarna ser gärna ganska lika ut från sändning till sändning under morgonen, men ibland händer det ju saker, och då är det viktigt att hinna få med det. På min riktiga premiärdag hann vi med det också. Min arbetskamrat hann också ringa och kolla en av tidningsnyheterna, så att vi slapp hänvisa till dem.

Det gjorde att jag i sista sändningen fick jobba med att läsa meningen ”Det har inte handlat om näveraskstillverkning, uppger en major för Sydnytt”.

Det gick smärtfritt, och fick väl bli det stora provet.

Nu är jag flygfärdig och vet att jag sköter mig då allting fungerar. Den intressanta utmaningen för framtiden är förstås att se hur jag agerar då all teknik fallerar och ingenting stämmer.

Då lovar jag att återkomma.

Läs också Lina Lindahl som gästbloggat här om programledaryrket.

2 reaktioner till “Att bli programledare – premiären”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *