Tipsaren har alltid rätt. Tipsaren har alltid fel.

Visst är det en sanning som vi alla känner till om vi bara tänker efter.

Tipsaren har alltid rätt. Och tipsaren har alltid fel.

Jag har uppskattningsvis tagit emot några tusen tips i mina dagar. Aldrig har jag stött på ett som varit helt igenom korrekt ned till sista stavelsen. Å andra sidan skulle jag inte heller våga påstå att något varit hundra procent fel. Där finns alltsom oftast bitar av sanning, också hos rättshaverister och foliehattar.

Okej, det finns tips som är stolliga. Eller som i vart fall kräver en orimlig arbetsbörda att undersöka. Dem rekommenderar jag inte att man går vidare med.

Men de allra flesta tipsen rör sig i ett betydligt mer svårnavigerat landskap runt möjligt, märkligt och osannolikt.

Och huruvida tipset är en story eller inte kan sällan avgöras genom någon slags helhetsbedömning. En sådan riskerar att bli för snäll om du förförs av de bitar som råkar vara korrekta, eller för hård när du upptäcker felaktigheterna. Och framför allt riskerar du att helt missa kärnan.

Mitt tips är att försöka vaska fram den kärna i tipset som om den är korrekt, utgör en story. Och utan vilken det inte är det.

Tipset kan ju nämligen vara fullt av spännande detaljer om hur personalärendet hanterats – men om det inte handlar om kommunalrådets son är det bara ett personalärende bland andra. Och visst kan det vara lite pikant att tjänstemännen gick på ett möte hos företaget – men om företaget inte bjöd på champagne så minskar korruptionsmisstanken radikalt. Och visst kan det vara kittlande att myndigheten gjort ett register över medborgare – men om de inte har den etniska bakgrund som tipset gör gällande blir det svårt att hävda ett case.

När har vi ett case? När finns det en story? Svaret ser naturligtvis olika ut på olika redaktioner, men de flesta journalister brukar ändå kunna skilja den uppenbara rubriken (intressen, påannonsen…) från den omöjliga.

Det är den där uppenbara formuleringen du ska leta efter i det stora krångliga tipset. (Den är tyvärr inte alltid uppenbar förrän du hittat den.) Faktorn som gör storyn – och utan vilken det egentligen inte finns någon story.

När du väl identifierat den faktorn ska du börja söka efter bekräftelse (!). Något som i sin enklaste form består av att den kritiserade motparten medger sakförhållandet.

Facket och arbetsgivaren kan vara totalt oense om orsakerna till att det blivit kaos i rutinerna – men ingen förnekar att det blivit kaos. Regeringen och oppositionen kan ge helt olika bilder av hur man ska värdera den nya siffran i budgeten – men båda parter erkänner att siffran är högre än fjolårets. Myndigheten intygar att man nu avsatt stora resurser till att komma till rätta med bristerna i det hårt kritiserade kösystemet – men kan inte ljuga om vilka problem man haft fram till nu.

Om den ansvariga parten blånekar till det som skulle vara storyns kärna står du inför en utmaning: att antingen acceptera att du inte kommer längre (och eventuellt missar en skandal) eller fundera över andra möjliga vägar att ta reda på sanningshalten. Ibland leder ju summan av stödbevisning i och med din fortsatta granskning (intern dokumentation, fler trovärdiga vittnesmål, en utredning från en extern part…) till att vi publicerar anklagelser även mot ett nekande. Ibland kommer du ingen vart.

Min poäng här är att vi i många fall kan komma betydligt längre bara genom att identifiera storyns kärna. Att kolla ett tips behöver inte (i alla fall inte i det första skedet) handla om att försöka kolla femton olika påståenden. Det räcker med det påstående utan vilket det inte är någon story.

Om det påståendet stämmer spelar det mindre roll att tipsaren fått tre andra uppgifter om bakfoten – och vice versa.

I en granskning jag gjorde för länge sen stod min utredning still i flera veckor därför att tipsaren fått en lokal om bakfoten. Visst hade det hänt det som hänt och visst var det en uppseendeväckande nyhet – som efter publicering fick allvarliga konsekvenser för inblandade – men det hade inte hänt i det rum tipsaren trodde.

Tipsaren har alltid rätt och tipsaren har alltid fel. Uppgiften för den noggranna och effektiva reportern är att hitta den verkliga storyn också om den omges av brus – och släppa icke-storyn också när den lyfts upp av femton fina fakta i detaljerna.

3 reaktioner till “Tipsaren har alltid rätt. Tipsaren har alltid fel.”

  1. Intressant iakttagelse. I min koll av en utveckling från att pensionärer haft tillgång till en kommunens fixarlag till att de hänvisas till bolag har det varit så att säga brus. Och mängder med sidospår. Även om jag dubbelkollat en hel del så hamnar inte allt i tidningen. Jag vill ha en röd tråd, en serie som sätter utvecklingen i ett sammanhang. Jobbet har jag gjort på egen hand. Men har även bollat med kollegor när jag haft behovet att reflektera över processen.

    1. Precis, och brus och sidospår ska inte föraktas. Där kan gömma sig fantastiska fortsättningar eller en större bild som man inte alls hittar i den första ”kärnan”. Men den är väldigt bra när man ska göra det allra första ställningstagandet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *