Foliehattarna har rätt

– Det där borde du gräva i!

Det tar inte lång tid i ett journalistliv innan man får höra det.

Uppmaningen kommer ofta i slutet av ett samtal där en engagerad tipsare försökt förmedla något viktigt men inte riktigt upplever den förväntade responsen från journalisten i andra änden.

Båda parter agerar korrekt utifrån sina förutsättningar. Tipsaren har sett ett mönster eller en koppling som känns så uppenbar och överväldigande att man måste lyfta luren och upplysa den tredje statsmakten om sakernas förhållande. Reportern har en intensiv arbetsdag, dagishämtning och fackmöte som stressar samvetet, men vill ändå ge tipsaren några minuter att komma till saken.

Tyvärr finns ingen omedelbar korrelation mellan intensiteten i ”Ni borde gräva!”-uppmaningen och kvaliteten på tipset. Den värdefullaste tipsaren kan också vara den ödmjukaste, medan den som formulerar sig i rubriker redan innan du fått en syl i vädret kan vara den mest verklighetsfrånvända foliehatten.

Samtal som inleds med ”Vill du ha ett scoop som kommer att fälla regeringen?” brukar sällan avslutas med att reportern delar bedömningen.

Däremot har foliehattarna och de andra helt rätt i den där uppmaningen.

Självklart borde vi gräva mer i det där!

Vi kommer kanske inte att vara överens med tipsaren om vilket håll vi ska gräva åt, men att det finns en rad ämnen som journalister borde gräva i känns svårt att förneka.

Alla rättsskandaler vi om tio år kommer att fråga oss hur vi kunde missa, allt slöseri med offentliga medel som kunde pågå år efter år, felaktigheter begångna av privata företag och organisationer, storskalig övervakning av oskyldiga medborgare, missade larm om stora och små katastrofer…

Självklart kan ingen begära av sig själv att man ska ta sig an allt som borde grävas fram inom alla samhällssektorer samtidigt. För detta sätter dygnets timmar stopp. Liksom för många av oss familjeliv, lunchraster, pubkvällar och schemalagda ledigheter.

Allt det andra behövs förstås för att man ska orka ta sig an de stora projekten. Liksom många ambitiösa granskare mår bra av att då och då variera sig med ett lite enklare, mindre krävande journalistiskt projekt.

Den reporter som inte någon gång kan släppa tanken på nästa stora granskning borde söka vård.

Men den som aldrig känner ett sting av dåligt samvete för de granskningar man inte mäktar med, borde lyssna på några kloka ord nästa gång de dyker upp i telefonen.

Du borde faktiskt gräva i det där!

5 reaktioner till “Foliehattarna har rätt”

  1. Att tipsare fortfarande ringer är en hedersbetygelse. De har då förtroende för redaktionen.

    Som hobby har jag källgranskat några av de myter som cirkulerar. Några är hittepå, några är sanna. En del är fråga om vinkling. Få se, kanske försöker sälja in något knäck om någon konspirationsteori.

  2. Härligt att läsa och fundera över.
    Jag har idag lärt mig vem jag kan kontakta och prata med. Ibland telefon, ibland mail och ibland personliga besök.
    Jag förväntar mig alltid ett tack för att jag tipsat, även om det ofta missas när man mailat.
    Men tacket ser jag som ett bevis för att mitt tips mottagits.
    När jag sedan är klar och har fått tacket är mitt uppdrag slutfört och mottagaren har ansvar att förvalta det förtroende jag har givit dem.
    Ibland resulterar det i en omedelbar nyhet ibland blir mina tips värdefulla i ett längre reportage och ibland blir det inget alls av det. Men när jag har lämnat mitt tips, så är det mottagaren som har ansvar för resten.

    1. Tack Bengt, och du har naturligtvis helt rätt.

      Samtidigt frustreras jag ofta över hur godtycklig tipshanteringen kan vara på svenska redaktioner – och nu pratar vi definitivt inte bara om de små och slimmade.

      Den journalistklass som gör testet ”Hur krångligt är det att tipsa en svensk redaktion?” kommer att få friplats här på bloggen när de presenterar sitt resultat.

      (Hur svårt är det att hitta kontaktinformationen? Hur väl informeras man om källskydd och skyddade kontaktvägar? Och hur lång tid tar det innan redaktionen reagerar?)

      1. Jag har lite svårt att ta den debatten då jag inte vet hur det funkar så mycket på olika redaktioner. Kan än en gång tacka dig för den hjälp jag har fått att dig. Själv kände jag inte till så mycket om vilket arbete som pågår på olika redaktioner. Men innan jag började med det som till slut blev en nyhet i min lokalradio, så fick jag kontakt med en journalist känd från en konkurrerande kanal om hur jag skulle prata, uttrycka mig vad jag skulle säga. Det var för mig mycket värt. Den journalisten betalade jag genom att skänka pengar till en organisation som låg journalisten varmt om hjärtat.

        Men jag har stött på förklaringar som fått mitt hår att resa sig.
        En redaktion hade inte tid att titta på mina nyhetstips pga av att de höll på med omorganisation på arbetsplatsen. Kan jag som tidningsbud låta bli att köra ut tidningar pga av att vi blir omorganiserade?
        En annan redaktionen var det semestervikarier och inte så många där så de hann inte med nyheterna. 14 dagar senare slogs nyheten upp stort i andra medier på första sidan och då först reagerade de som jag tipsat.
        Jag har haft uppe båda dessa ämnen på olika träffar med medier som avskräckande exempel.
        För mig har detta varit min ”jounalistutbildning”.
        Men oavsett vad resultatet blir av mitt nyhetstips så vill jag ha en återkoppling på att mitt tips har blivit mottaget. Ett tack räcker gott, de behöver inte ev. kommentera innehållet förrän de hunnit gå igenom materialet och då gjort en nyhetsvärdering. Jag har också hinna plugga in rättigheter och skyldigheter så idag känner jag mig trygg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *