Så hittar du (och talar med) experten

Det tillhör yrkets tidigaste insikter. Man skulle kanske kunna säga livets tidigaste.

Man är inte expert på allt. Det finns väldigt många människor som kan väldigt mycket mer än en själv om det mesta.

Visst försöker vi lära oss. I skolan, på universitetet, på kvällskursen eller på nätet. Men i de flesta fall tvingas vi medge att vi inte hamnar allra högst upp på kunskapsstegen.

Åtminstone inte inom alla ämnen.

Som journalist får man vara glad om man lyckas nå en högre kunskapsgrad inom en handfull ämnesområden under en yrkeskarriär. Grävande journalister och rena specialreportrar når ibland nivån där man faktiskt kan lika mycket som områdets experter. Där man blir en av områdets experter.

De flesta av oss får leva med en klassisk formulering: vi kan lite om mycket. Vi har hygglig koll på många olika ämnen, men djup expertkunskap om få eller inga.

Det är därför vi behöver experter. Det är därför vi vill komma i kontakt med kunskapen. Experterna blir vår genväg till den mest kvalificerade ämneskunskapen inom ett visst sakområde.

Ofta en trevlig genväg. Forskare och utredare är för det mesta vänliga och intresserade av att dela med sig av sin kunskap. De flesta blir rentav lite smickrade när en journalist ringer upp och vill veta vad de har att berätta.

Det finns några enkla sätt för att ta reda på vilka som kan tänkas vara experter inom ett visst område (och på köpet få veta vad de kommit fram till):

Google Scholar är Googles sökmotor för forskning. Den länkar till vetenskapliga texter från hela världen, däribland en hel del från Sverige. Om själva rapporten eller avhandlingen inte finns tillgänglig i fulltext brukar där ändå finnas en sammanfattning och (viktigast just nu) namnet på skribenten.

Uppsatser.se är en svensk sajt som samlar examensuppsatser, dvs enklare akademiska texter vilka naturligtvis bör tas med en betydligt större nypa salt än till exempel en avhandling. Men icke desto mindre kan du här få tips om kunniga personer som även efter uppsatsen fortsatt intressera sig för ämnet och kan tänka sig ha viktiga bidrag till din research. (Och om inte annat kan uppsatsens referenser vara en liten guldgruva för fortsatt letande efter tyngre texter.)

Forskning.se är en sida som drivs av ett gäng forskningsmyndigheter och -stiftelser, och som syftar till att presentera forskning i populär form. En sökning där gör ofta att du hittar rättare än vid en allmän googling på samma begrepp.

Under sajten finns också den smått fantastiska tjänsten Expertsvar, där man som journalist når informationsansvariga på samtliga svenska universitet och högskolor med mejlens hastighet; en tidigt ställd fråga där kan spara oceaner av tid för ditt researchprojekt.

Sedan är det bara att erkänna att man ibland hittar allra mest rätt bara genom att göra en smart googling. Till exempel genom att kombinera sitt eget ämnesord med begrepp som ”forskare” eller ”professor”. En sådan sökning i de mediearkiv man har tillgång till kan också snabbt visa vilka som uttryckt sig medialt i tidigare sammanhang. (Var dock vaksam på att den mest publicerade experten inte nödvändigtvis alltid är den kunnigaste. Även forskarsamhället innefattar medborgare som springer så fort de ser en journalist – och hinner ikapp.)

Glöm inte heller att det kan finnas fantastiska experter utan formell forskartitel. Många myndigheter och organisationer har egna analys- och utredningsavdelningar där det kan sitta människor med enorm sakkunskap. De bör naturligtvis bedömas kritiskt utfrån sitt partsintresse men kan givet detta lämna värdefulla bidrag till din research. Plockar du med dem i ett inslag eller en artikel är det förstås viktigt att du är tydlig mot publiken med varifrån de kommer.

När vi väl fått tag på experten gäller det att kombinera några ibland konfliktande intressen:

  • Å ena sidan vill vi veta vad forskaren vet.
  • Å andra sidan har vi ofta en egen tes, och vi tenderar att lyssna mer uppmärksamt till sånt som bekräftar tesen än till sånt som motsäger den.
  • Å tredje sidan är forskare ibland lite dåliga på att uttrycka sig i rubriker, varför vi har en tendens att lägga ord i munnen på dem.
  • …som de å fjärde sidan gärna förnekar, och som i sämsta fall leder till en märklig pingpongmatch där reportern mer testar formuleringar på forskaren än lyssnar till forskarens formuleringar om verkligheten.

Mina enklaste råd är dessa:

1) Är du helt novis inom ett ämne, acceptera detta. Helst ska du ha läst på åtminstone lite grann (även en tjock avhandling har en sammanfattning) och om det inte funnits tid till detta ska du vara öppen med din okunskap.

2) Samtidigt bör du i detta läge vara noggrann med att inte ta en experts ord för givna. Vetenskapsjournalisten Therese Bergstedt skrev i en klok gästpost om vikten av att efterhöra en second opinion när man rapporterar om vetenskapliga resultat.

3) Är du lite kunnigare inom ämnesområdet gäller lite andra regler:

Du kanske känner till forskarens viktigaste budskap sedan tidigare, och är även bekant med invändningarna som kommit från andra håll. Du har själv efter åratals bevakning eller en längre granskning börjat få en förståelse för systemfelen inom det ämnesområde forskaren undersökt.

Du närmar dig enkelt uttryckt (om än från en ödmjuk lekmannaposition) en egen expertkunskap.

I detta läge har jag tidigare uppfattat att journalister använder två alternativa strategier. Den ena är att fylla sina frågor med stora mängder bakgrundsfakta för att markera sin egen kunskapsnivå inför intervjupersonen. (Detta är av någon anledning vanligt inom kulturjournalistiken.) Den andra strategin är att göra precis tvärtom: spela novis och ”våga ställa de riktigt dumma frågorna” trots att man egentligen vet bättre.

När jag läste den fantastiska granskningshandboken Story Based Inquiry fick jag tips om en tredje strategi, som jag sedan dess försökt praktisera med mycket gott resultat: du kan inleda samtalet öppet och med enkla frågor, men när experten väl börjat berätta kan du gradvis fylla på dina frågeställningar med mer och mer egen kunskap. Mot slutet till och med testa de hypoteser du själv kommit fram till om vad som är grundproblemet inom ämnesområdet (om du nu jobbar med en problemorienterad journalistik).

På detta sätt blir samtalet i bästa fall ett växande tankeutbyte, där huvudpersonen (experten) får en växande respekt för din ambitionsnivå, och samtidigt ett incitament att möta dina frågor på en annan nivå än den mest grundläggande. Samtidigt som du undviker det läge som kan uppstå om du inleder intervjun med en minutlång avhandling om intervjupersonens arbete: att intervjun bara blir en bollning mellan dina teser och expertens bekräftelser eller dementier.

Naturligtvis är alla personer olika, alla situationer och alla intervjuer. Ett bakgrundssamtal skiljer sig från en formell, inspelad intervju osv. Men min erfarenhet är ändå att alla experter uppskattar när diskussionen med journalisten kan växlas upp till en lite högre nivå.

Då kommer du att kunna räkna med uppriktiga reaktioner på dina egna tankar och analyser – inklusive ett tydligt ”Stopp och belägg!” om dina slutsatser skulle vara på väg alldeles bortitok.

Vi behöver experter för att förstå. Och rätt ofta också för att förstå vad vi inte förstått.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *