Konkretionens nerv, detaljens dramatik

Bluffuniversitet väcker känslor.
Frågan som fick en minister att gå.

Någon gång på 90-talet skulle svt:s regionala nyhetsprogram göra egna halvtimmeslånga reportagemagasin en gång i veckan. Det tillsattes extra resurser så medarbetarna skulle kunna ta ut svängarna i både form och innehåll.

Jag fick till det första programmet i uppdrag att berätta om restaurangbranschens mörka baksidor och skruvade upp ambitionsnivån ett extra varv. Fotografen blev inspirerad och skapade en enhetlig svart bakgrund åt alla intervjuer. En hel natt åkte vi runt och filmade på och utanför stadens krogar. Musiken valdes med stor omsorg.

Det blev ett av de tråkigaste reportage jag gjort. Och det tog mig flera år att förstå var felet låg.

Härom dagen sände Sveriges radio ett reportage som påminde mig om värdet av konkretion – och att konkretion ofta utgör trappsteget från ett allmänt reportage till någon slags granskning värd namnet.

Det handlade om bluffuniversitet, den sortens ställen som säljer examina på ett sätt som får en att tänka på körkortet i flingpaketet. En företeelse som en del nog förknippar med förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin, som fick redigera sin CV på regeringens hemsida efter att hans examen från ”Fairfax university” ifrågasatts. (Något han fick svara på många kritiska frågor om, bland annat i denna inte helt harmoniska intervju med mig.)

Antalet anmälningar om bluffuniversitet har ökat, och vi är många som nog hade nöjt oss med den nyheten. Ringt ansvarig myndighet för en intervju och sedan betecknat jobbet som i princip färdigt.

Men här gjorde reportrarna Fernando Arias och Lina Malers något annat. De letade upp, och ringde upp, universiteten i fråga. Hittade två stycken med adresser i Sverige, i Solna respektive Domsjö (!). Samtalen (där de utgav sig för att vara intresserade av en utbildning) blev inte bara ett dramaturgiskt tillskott av guds nåde – utan förändrade också, tillsammans med bland annat en granskning av bluffuniversitetens bildmaterial på nätet, reportagets karaktär i grunden. Lyfte, växlade upp, gjorde granskning.

Nyhetsreportage om missförhållanden följer ofta den andra, enklare mallen: vi berättar i allmänna ordalag om problemen, fast utan att ge dem namn och röster. Vi låter en expert förklara att ”det handlar om mångmiljonbelopp” fast utan att visa vart pengarna egentligen går – än mindre söka upp de ansvariga och ställa dem till svars.

Den allmänna berättelsen har en stor fördel men också en stor nackdel. Å ena sidan behöver man inte vara extremt noggrann med detaljerna, eller söka utpekade personer för kommentarer. Det blir enkelt, man pekar ju inte ut någon. Man kan välja de mest dramatiska formuleringarna utan att riskera att få en förbannad vd eller advokat i luren dagen därpå.

Men nackdelen är förstås att reportaget samtidigt förlorar relevans, den koppling till verkligheten som får oss att spetsa öronen framför radioapparaten. Samtalet där vi hör en person ljuga. Eller där en ansvarig ställs till svars, på riktigt.

Sannolikt kommer vi inte att kunna påstå lika mycket i det konkreta, granskande reportaget, som i det allmänt hållna där inga namn nämns. Men det sistnämnda blir garanterat en tråkigare journalistik som säger mindre om verkligheten.

Vi har tidigare skrivit om det kors man kan använda för att analysera sin story: en horisontell axel med stora siffror, perspektiv och systemfel. Men också en vertikal med de konkreta fallen, de enskilda galenskaperna och det personliga ansvaret. Detaljerna.

Kollegorna på radion hade kunnat göra ett helt okej reportage om ett ökande fenomen, som utmärkt uppfyllt den ena axels krav. Men nu skapade de i stället ett kors som blir en flera gånger mer intressant berättelse.

Deras research började med ett konkret fall, och växte sedan till mer och makro, men det hade lika gärna kunnat gå åt andra hållet – från det allmänna, generella till det specifika, konkreta.

En bra fråga man kan ställa till en research som inte riktigt flyger är: Hur nära verkligheten befinner jag mig egentligen? Ligger jag bara uppe och svävar bland moln av siffror, system och makro? Då kanske jag ska dyka mot marken och det konkreta caset ett tag. Åka ut och filma på plats. Ringa upp den direkt inblandade. Söka den ansvariga. Genom att dyka ned mot marken kan man – hur bakvänt det än låter – få storyn att flyga.

Allra helst ska man, åtminstone inom den granskande journalistiken, kunna visa konkreta exempel på hur orden krockar med verkligheten. Något som ofta låter sig göras på ett mycket effektivt sätt i just de konkreta detaljerna.

När vi för några år sedan gjorde en uppmärksammad granskning av företag som lovade hjälp till arbetslösa ägnade en kollega en icke oansenlig arbetstid åt att bevisa att en grupp arbetssökande fått gå på studiebesök på en ljusstöpning, vilket förnekades av ledningen för bolaget som genomfört studiebesöket. Det var inte den granskningens mest uppseendeväckande missförhållande, men korsklippningen mellan den dementerande chefen och den bekräftande ljusstöparen blev en mycket minnesvärd bit av reportaget.

Och det var just det som saknades i mitt ambitiösa reportage om krogbranschen på 90-talet. Ett nedslag i den verkligt konkreta verkligheten. Den verklighet där arbetslösa skickas på ljusstöpning och bluffuniversitet ljuger på telefon.

Det fanns helt enkelt inte ett enda konkret exempel på de missförhållanden som nämndes. Vi pratade om svartjobb, usla arbetsförhållanden, kopplingar till kriminalitet…men vi berättade aldrig var, när och hur detta skulle ha ägt rum. Än mindre kontaktade vi de konkreta krögare som skulle varit inblandade. (Den vi intervjuade var förstås det goda undataget.) Det blev väldigt många ord som stannade på en väldigt allmän nivå.

När konkretionens nerv och detaljens dramatik saknas spelar det liksom ingen roll hur snygga intervjuerna blir. Eller hur höga mångmiljonbeloppen är.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.