Konsten att läsa en myndighetsrapport

I veckan kom Statskontoret med en rapport om Arbetsförmedlingen, som regeringen beställt som svar på oppostionens krav på en stor översyn av myndigheten.

Jag har själv bevakat och granskat Arbetsförmedlingen under lång tid och läste rapporten med intresse.

Rapporten visade sig erbjuda ett mycket tydligt exempel på skillnaden mellan hur en myndighet lägger fram ett budskap, och hur det sedan fångas upp av nyhetsredaktioner. Och därmed också ett intressant exempel på en kunskap som varje nybliven journalist måste tillgodogöra sig för att inte riskera att missa stories och sitta med dumstrut på morgonmötet dagen efter.

Det handlar om konsten att läsa en myndighetsrapport.

image
Myndighetens vinkel.

En nyhetsredaktion som uppmärksammade rapporten var Computer Sweden, och det är intressant att lägga deras artikel sida vid sida med Statskontorets pressmeddelande om samma rapport.

image
Tekniktidningens vinkel.

Det slående börjar egentligen redan i rubriken. Statskontorets pressmeddelande lyder Arbetsförmedlingen på väg åt rätt håll, men har långt kvar. Computer Sweden har satt rubriken Arbetsförmedlingens it-utveckling döms ut – ”har försummats under lång tid”.

Den ena rubriken har en positiv grundton och berättar först i andra ledet om det som brukar betecknas som förbättringspotentialen – att där finns problem. Man förtiger inte kritiken men formuleringen ”har långt kvar” får nog inte många läsare att hoppa högt.

Den andra rubriken, tidningens, går omedelbart all in på problemen inom IT-området. Rubrikens andra led är inte en nyansering utan en förstärkning.

Det intressanta här är förstås att rubrikerna är helt olika – samtidigt som ingen av dem talar osanning. De illustrerar bara skillnaden mellan myndighetsprosa och nyhetsjournalistik.

Den vane läsaren hittar redan i myndighetens rubrik en hint om att rapporten kan vara spännande. Att en myndighet över huvud taget plockar in en kritisk formulering redan i rubriken, är en signal om att det definitivt finns saker man hittat som man verkligen inte är tillfreds med.

Tidningens formulering ”döms ut” hade å andra sidan varit otänkbar från en myndighet – hur hård kritiken än varit. ”Döms ut” är journalistspråk som fungerar utmärkt för att på ett tydligt sätt berätta att här finns allvarlig kritik, men det är ett språkbruk som är helt främmande för en statlig tjänsteman.

Därmed kommer vi vidare till ingresserna. Så här lyder den i Computer Sweden:

En kombination av både tekniska problem och styrningsproblem har gjort att Arbetsförmedlingen fastnat i ett omodernt tjänsteutbud och ineffektiva arbetssätt. Det slår Statskontoret fast i en rapport till regeringen.

Att jämföra med Statskontorets egna formuleringar:

Arbetsförmedlingens verksamhet är på väg åt rätt håll, men det finns fortfarande betydande behov av förbättringar. Bland annat behöver personalens kompetens och uppföljningen av verksamheten stärkas. Det visar den analys av Arbetsförmedlingens styrning och uppföljning som Statskontoret har gjort på uppdrag av regeringen.

Återigen börjar myndigheten med den positiva ”på väg åt rätt håll”-aspekten, men går sedan vidare med ”behov av förbättringar” och en precisering av ett par saker som behöver ”stärkas”.

Tidningen börjar helt och hållet i den andra änden. Även om ingressen har ett relativt byråkratiskt språk (som nog både kan förklaras av ”smitta” från rapporten och av att Computer Sweden har en relativt initierad läsekrets) så råder det ingen tvekan om vad som är grejen här: två identifierbara problem i verksamheten har lett fram till två tydliga brister i utförandet.

Vi har tidigare skrivit om vad ”grejen” är, och att detta är den viktigaste frågan för varje nybakad journalist. I detta fall är grejen självklart den upptäckta avvikelsen inom det ämnesområde som Computer Sweden bevakar: IT-området. Där hamnar fokus för tidningens text, och där finns den kärna som blir rubrik och ingress.

Statskontorets utredning är bredare än IT-området och omfattar även områden där bristerna inte alls är lika stora. Ändå är jag rätt säker på att myndigheten inte hade valt samma språk som tidningen ens om intresseområdena varit exakt desamma.

När tidningen öppnar brödtexten berättar man för första gången om det ”på rätt väg”-budskap som Statskontoret valt att öppna både rubrik, ingress och sin egen brödtext med:

För två år sedan drog Arbetsförmedlingen igång ett utvecklingsarbete som sträcker sig fram till 2021. I en analys som Statskontoret gjort anses arbetet i sig har en relevant inriktning och en tydlig ansvarsfördelning och är väl förankrat. Men det finns en akilleshäl – it-utvecklingen.

Återigen: ingen av texterna ljuger. Men journalistens intresse av att identifiera och berätta om en relevant och angelägen nyhet är inte detsamma som myndighetens intresse av att berätta om sin rapport på ett sätt som återger alla dess aspekter, nyanser och hänsyn.

Om en myndighet kartlägger förekomsten av allvarliga mutbrott i svenska kommuner och hittar sådana i fyra kommuner så kan myndighetens rapport mycket väl fokusera på de hundratals kommuner där läget ser bra ut, medan alla nyhetsartiklar kommer att handla om de fyra undantagen. Fortfarande utan att någon berättar en osanning eller missköter sitt jobb.

Ibland går förstås journalisternas problemvinkling för långt i myndighetens ögon – så långt att myndigheten i fråga väljer att gå i offentlig polemik med beskrivningen som ges – vilket naturligtvis bör tas på allvar av varje berörd redaktion som antingen bör försvara sig eller backa (om kritiken är relevant). Men detta är ovanliga undantag från ett normalläge där båda parter alltsom oftast accepterar varandras skilda sätt att fokusera och beskriva innehållet i t ex just en kritisk rapport.

(Det kan för övrigt också förekomma att myndigheten i sin egen presentation väljer att tona ned de kritiska synpunkterna så långt att det i sig kan betecknas som en mörkläggning av viktiga slutsatser och därmed en del av storyn, men även detta är undantagsfall.)

Tipset till den nybakade journalisten som får den pinfärska myndighetsrapporten i handen blir därför: låt inte myndighetens egna formuleringar och prioriteringar avgöra nyhetsvärdet!

Enkelt uttryckt: den journalist som frågar en statlig tjänsteman om något är en skandal kommer aldrig att få ett jakande svar. Även när det är en praktskandal som avslöjas eller (vanligare) bekräftas i rapporten. Och även om tjänstemannen tycker att det är en skandal.

Att myndigheter vägrar ta vissa ord i sin mun är inte konstigt – lika lite som att du svårligen kan hitta den redaktion som placerar ordet förbättringspotential i en rubrik.

Myndighetsföreträdare är språkligt hårt hållna, med stränga krav på precision och återhållsamhet i sina formuleringar. Skälen till detta som kan vara både goda och dåliga, precis som journalistikens strävan efter förenkling och tydlighet.

Journalistens huvuduppdrag är i vilket fall inte att återge myndighetens språk, utan att översätta det till en mer begriplig prosa som dessutom identifierar avvikelser från det kända (nyheter av olika slag) snarare än att försöka ge en heltäckande beskrivning av varje beståndsdel av myndighetsrapporten.

Att hundratals kommuner inte har allvarliga fall av mutbrott ska givetvis berättas också i en nyhetstext – men den journalist som inte sätter de fyra mutkommunerna som rubrik begår tjänstefel.

Den goda nyheten i allt detta är att du som reporter inte behöver låta dig styras av försiktiga rapportformuleringar som du inser kommer att bli obegripliga för en läsare. Du kan kalla en sågning för en sågning även om sågaren själv inte vill använda ordet.

Den jobbiga nyheten är att du måste tänka själv. Och läsa in dig – på hela rapporten, inte bara pressmeddelandet, och helst också på en del sammanhangsskapande extrainformation – och dra nytta av din egen och andras bakgrundskunskap för att göra en relevant nyhetsvärdering.

Här bör du ha koll på redaktionens storykod som vi skrivit om tidigare; nyheten om mutkommunerna är superintressant om du jobbar på en lokaltidning i en av de fyra mutkommunerna, men ointressant för Computer Sweden. Förutsatt förstås att det inte i något fall handlar om en IT-upphandling…

Snabbkommandot Ctrl + F, som vi också skrivit om tidigare, kan med andra ord vara guld värt för den som ska nyhetsvärdera en myndighetsrapport utifrån sitt specialområde – må det vara IT eller Hofors.

2 reaktioner till “Konsten att läsa en myndighetsrapport”

  1. Angående Arbetsförmedlingen och deras IT-problem så dök ”AF betalade 100 miljoner för ny sajt – som inte blev av” http://www.svt.se/nyheter/inrikes/af-la-100-miljoner-pa-ny-sajt-som-inte-blev-av upp idag. Så i det här fallet tog CS i underkant.

    Annars håller jag fullständigt med om att nyhetsmedia har en förkärlek skriva publikfriande, i dagens digitala värld även kallade klickvänliga, i dom mest utstuderade fallen den fiskande benämningen ”klickbete”.

    Det är en utveckling som pågått minst lika länge som internet och som, tyvärr, förutsätter gå åt fel håll ju längre tid det tar för tradtionella nyhetsorganisationer (tidningar, radio och TV) att acceptera det är en ny tid där alla kan publicera.

    Själv väljer jag allt noggrannare vilka mina källor är, framförallt utifrån trovärdighet och historisk trend. The Guardian och HBR är här lysande stjärnor blandad tradtionella medier. Liksom många enskilda journalister och andra berättare som jag under längre tid lärt känna och behöver numer väldigt sällan ifrågasätta deras uppgifter och annan fakta.

    Att kunna tro på deras ord är en fantastiskt befriande känsla och något som sparar mig massor av tid. Tid som istället kan läggas på betydligt mer intressanta och givande aktiviteter.

    I Sverige håller tyvärr journalisten, människan i rollen, och dennes vilja att berätta bra och rätt tyvärr på att försvinna. Detta eftersom debatten om journalistikens framtid blir åker mer är vriden till att handla om samma traditionella organisationers egen överlevnad, istället för anpassning, i vårt allt öppnare digitala samhälle.

    Fråga exempelvis hen på gatan vilka som är deras favoritjounalister, hur länge dom följt deras rapportering och varför dom har fastnat just för dem.

    Rollen journalist, som så många andra fina och traditionsrika roller i samhället, behöver komma fram i ljuset igen. Det är ett fantastiskt yrke som verkligen behövs idag. Sannolikt mer än någonsin, med tanke på den enorma tillgång på information och data vi nu har.

  2. Intressant hur bara några månader kan förändra perspektivet man läser och uppfattar information på.

    Den här gången är det tydligt hur:

    – Myndighetens vinkling utgår från det byråkratiska systemet
    – IDG utgår från det tekniska perspektivet

    Som du så väl beskriver i:

    ”Det slående börjar egentligen redan i rubriken. Statskontorets pressmeddelande lyder Arbetsförmedlingen på väg åt rätt håll, men har långt kvar. Computer Sweden har satt rubriken Arbetsförmedlingens it-utveckling döms ut – ”har försummats under lång tid”.”

    Och:

    ”Den andra rubriken, tidningens, går omedelbart all in på problemen inom IT-området.”

    Där har vi mycket av kruxet i dagens samhällsjournalistik, och en mycket stor orsak till att ”den offentliga debatten” så snabbt tappar fokus på vad det egentligen handlar om. IDG utger sig för att vara experter på IT, därmed så skjuter dom in sig på tekniken eftersom det är vad dom kan.

    Myndigheten bjuder dock in till detta genom att inleda sin vinkling med ”Arbetsförmedlingen på väg åt rätt håll, men har långt kvar”.

    – Långt kvar till vadå?

    Arbetsförmedlingen har under många år varit utsatt för hård kritik för sin oförmåga att fungera effektivt och ge god service till arbetssökande. Har själv varit arbetslös sedan 2011, mycket beroende på psykisk ohälsa, och har därmed också god egen erfarenhet av systemet inifrån. Framförallt hur man som arbetssökande mest administreras igenom olika program där känslan mer är att man ska ses som ”aktiv” på arbetsmarknaden, inte att min erfarenhet, kompetens och egen personliga utveckling utgås från mer än som intetsägande detaljer.

    Det perspektiv jag framförallt saknar i ”den offentliga debatten” och från aktörer såsom företag, myndigheter, organisation och – inte minst – från journalistiken är mitt perspektiv, som i det här fallet är arbetssökande.

    Det gäller inte bara Arbetsförmedlingen, det gäller i praktiken all samhällsjournalism vi har idag.

    Det som fattas är helt enkelt underifrånperspektivet, alltså hur jag och alla andra behövande upplever att serviceroller i samhället fungerar. I det här fallet, hur bra servicerollen arbetsförmedlare faktiskt hjälper mig som arbetssökande att hitta ett bra, helst med stort utrymme för personlig utveckling och därmed intressantare framtida möjligheter, arbete utifrån mina personliga egenskaper. Om det inte går inom rimlig tid så bör arbetsförmedlaren kunna ge hjälp som leder till att jag kan stärka mina möjligheter, genom exempelvis utbildning eller lämplig arbetspraktik utifrån mina befintliga förutsättningar och egna mål i livet.

    Det ”underifrånperspektivet”, från hur jag och alla andra upplever de serviceroller i samhället vi har att tillgå kommer sällan fram i debatten. Ej heller är det något som journalistiken inom massmedia, nyhets- såväl som fackpressen, utgår ifrån på bra sätt. Det ser vi här när IDG skjuter in sig på det enda perspektivet dom har, nämligen det tekniska, och de ”detaljer” som dom kan skapa rubriker kring.

    Därmed så tappas även händelseförloppet bort, som i det här fallet handlar om hur Arbetsförmedlingen under många år, tiotals år, misslyckats kapitalt och idag har ett stort byråkratisk och administrativt krävande system som kostar enorma mängder skattekronor. Det syns inte minst om Arbetsförmedlingens bokslut divideras med antalet lyckade jobbförmedlingar, alltså antalet skattekronor som varje enskilt förmedlat riktigt (utan stora motiverande subventioner) kostat.

    En annan viktig sak som underifrånperspektivet ger är hur jag som behövande skickas runt mellan myndigheter och andra aktörer, och där samarbetet mellan dessa oftast är minst sagt bristfälligt. I många fall är upplevelsen att ”jag då blir någon annans problem att lösa”, och därmed en kostnad i någon annans budget.

    Min och andras upplevelser från att skickas runt, i ett allt sämre fungerande samhällssystem, kommer sällan fram i den offentliga debatten, eller i massmedias journalistiska rapportering. Där dominerar istället enskilda händelser där någon av någon myndighet, eller annan aktör, kan framställas som ”offer” och därmed ge en tilldragande och klickvänlig rubrik. Vilket IDG här gjorde och som för deras målgrupp är enkel att förstå och därmed fastna för, och sen är debatten igång om väldigt fel saker.

    Underifrånperspektivet, upplevelsen och händelseförloppet handlar om att sätta sig in i trenden och den kronologiska utvecklingen som lett fram till exempelvis dom enorma problem som Arbetsförmedlingen fortsätter brottas med.

    Om inte journalistiken börjar ta detta rättare perspektiv på större seriöst allvar så kan inte jag se hur samhällsutvecklingen kan vändas. Risken för kollapser av viktiga servicefunktioner ökar samtidigt, till slut blir det ohållbart.

    Men det handlar inte bara om att fortsätta leta fel och brister. Journalistiken måste också bli betydligt bättre på att också berätta om allt som faktiskt fungerar bra och som går att bygga vidare på. Då inte bara utifrån det specifika fallet, även hur det påverkar annan relevant verksamhet i samhället, alltså hur samarbete mellan aktörer och andra organisationer kan förbättras.

    Då kan vi börja koppla ihop enskilda verksamheter på bättre fungerande sätt och utifrån vad som faktiskt redan fungerar och som kan fortsätta utvecklas genom smartare, öppnare och mer problemlösande fokus. Där behöver massmedia, fackmedia och ”public service” anstränga sig mer för att förmedla kunskapen och visa på möjligheterna som finns att göra om på nya och annorlunda sätt.

    Jag vill bli inspirerad och motiverad från att följa ”den offentliga debatten” och ta del av journalistik som ger mig konkret och användbar information som faktiskt hjälper mig bättre förstå vad jag kan och behöver göra för att själv förbättra mina egna och andras möjligheter till en bättre, mer trivsam och personligt utvecklande framtid i vardagslivet och i samhället vi delar.

    Är det för mycket begärt?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *