Gästblogg: Krönikörerna från helvetet

I dag erbjuder Åsa Erlandson ännu en lista – denna gång om en skribentkategori många har synpunkter på. Krönikan om krönikörerna har tidigare varit publicerad i tidningen Journalisten.

wp-1469987016303.jpg

Många känner sig kallade – många blir publicerade. Här är krönikörerna från helvetet.

Den lättkränkte

Någon tränger sig i kön på Ica. Sitter för bredbent på bussen, eller pratar för högt i mobilen. Ingen vardagskränkning är för liten för att springa hem och sno ihop en krönika – där skribentens egna erfarenheter förvandlas till samhällsproblem. ”Sverige har blivit hårt”. Analysen består av en slutkläm som krönikören själv tycker är djup: ”Skärpning!” Följt av en nystartad kampanjgrupp på Facebook: ”Vi som gillar kärlek”.

Chansaren
Till skillnad från Den lättkränkte går den här skribenten inte igång på skitsaker, utan tar sig an de stora frågorna. Favoritämnen är kontroversiella domslut eller politiskt brännande frågor. Chansaren har dock inte det tålamod som krävs för att sätta sig in i frågan. Däremot ett gott självförtroende. Därför snabbscannar Chansaren några rubriker och slår sedan fast att en våldtäktsdom var fel, eller ett lagförslag ”uselt”. När sakkunniga kritiserar krönikan på Twitter, försvarar sig Chansaren med att krönikan var dennes ”upplevelser” och att det är trist om någon ”missförstått”.

Pekpinnen
Vet att inget flyger så lätt på sociala medier som allt som har med barn och föräldrar att göra. Favoritämnen är därför för eller emot amning, för eller emot dagis, för eller emot socker samt för eller emot pappaledighet. Uppfostraren har skaffat sig en genial nisch eftersom det varken krävs stil, kunskap eller analys för att få en klickraket. Ämnet i sig är vinst varje gång.

Nostalgikern
Minns sitt 80-, 70- eller i värsta fall 50-tal och hur härligt allting var då. Tjejerna var snyggare, musiken bättre och vädret också. Krönikören är vanligtvis ett före detta högvilt inom journalistkåren som en gång i tiden rapporterade från världens alla hörn. Nu sitter han eller hon djupt nedsjunken i sin fåtölj och minns fornstora dagar. Varför tidningen låter hen hålla på är oklart. Antingen är det för att krönikören faktiskt har kvar en trogen läsekrets – eller så är det av mänsklig omtanke.

Skäggiga damen
Rör upp känslor genom att fiska i bruna vatten. Älskar att även göra blinkningar åt antifeminism och homofobi och lever hela tiden på gränsen: ”Sverige är på väg åt helvete!” Denne skribent är ”skäggiga damen”, krönikecirkusens freak show, som får hålla på eftersom hen är en klickmaskin. Om än en hånad sådan. Cirkusen får fortgå ända tills den dag då skribenten går för långt. Då sparkas hen ut med huvudet före och blir paria. Samma tidning förklarar då högstämt att krönikörens värderingar, som vädrats i hundratals texter, absolut inte stämmer överens med tidningens.

Trollaren
Återfinns oftast i gratis- eller nättidningar och är redaktörens apporterande hund: Kasta ut vilken provocerande pinne som helst så kommer trollaren tillbaka med en chockerande text: ”Kristna borde inte få skaffa barn!” ”Därför är det rätt att vara otrogen” ”Alla brunetter är fula”. Trollumnisten bottnar inte i någon egen uppfattning alls utan älskar att piska upp skitstormar. Därför tar Trollaren ett nytt varv nästa vecka: ”Alla föräldrar måste vara religiösa!” ”Straffa otrohet med döden” ”Blondiner är äckliga”.

Plagieraren
Texten är lysande – men vem är egentligen upphovsmannen? Skribentens ton varierar misstänkt mycket från krönika till krönika. Vanligtvis brukar man hävda att en skribents stil är som dess fingeravtryck: supertydligt och unikt. Men i det här fallet känns det som om skribenten i så fall har 34 mycket, mycket olika fingrar.

Metakrönikören
Läser krönikor – bara för njutningen att konstatera att det där hade jag gjort bättre själv. Denne skribent är en professionell felfinnare med faiblesse för meta. Som att till exempel skriva en krönika om usla krönikor.

Åsa Erlandson
Journalist och krönikör i Aftonbladet i flera år.
Bland annat inom ämnesområdet barn och föräldrar.

Byråkrat-smittan, eller fem tips när du ska granska stora mängder inspektionsrapporter

I dag ger Marja Grill tips om hur man kommer längre med inspektionsrapporter, baserat på erfarenheterna från hennes och Carolina Jemsbys granskning #deutsatta. Posten finns också publicerad i det senaste numret av tidskriften Scoop.

“Följ pengarna!” “Vem är drabbad?” “Vad är vinkeln?”

Det finns många bra slagord, och ändå är det så lätt att hamna fel.

Man kan närma sig en granskning från olika håll. För mig börjar det sällan med ett klockrent tips, utan mer som en känsla av att “något är fel” här.

Med min senaste granskning, om gode män som missbrukar sin makt, började det med att jag höll på med något helt annat. Jag och min kollega Mari Forssblad gjorde en serie om LSS och stötte på flera fall där gode män var inblandade, på ett sätt som väckte vår misstänksamhet. Fall där de gode männen ville bestämma vem våra intervjupersoner skulle leva tillsammans med, vad de skulle måla naglarna i för färg, eller var de skulle bo. Men från en känsla till visshet, är resan lång.

För nästa fråga för en systematisk granskare är så klart – är detta enstaka fall? Var finns tillsynen och var finns det dokumentation? Det visade sig att de gode männen och förvaltarna ska kontrolleras av kommunens överförmyndare. Där var allt sekretess. Men Länsstyrelserna hade fått i uppdrag att börja granska kommunernas överförmyndare oftare, och Mari begärde ut samtliga inspektionsprotokoll, fyra år tillbaka i tiden. Vi började läsa. Och häpna. Hur kunde allt detta få pågå? Stölder, missbruk av pengar, och stark kritik ibland år efter år utan att något verkade hända.
Men ju mer man läser, desto större är risken att drunkna i materialet. Det lätt att gå vilse. Du har tonvis med material, men hur hittar du nyheterna, det övergripande missförhållandet, systematiken? Ett bra första steg är ett Excel-dokument .

Och vad, av alla saker som dokumenterats, är den rykande pistolen? Vilka kolumner ska vi ha? Det är lätt att sväljas av byråkratspråket, ledas på villospår, förföras av den torra prosan eller alla härliga siffror. Det vi var nära att tappa, det var närheten till de som faktiskt drabbas mest av detta.
För en inspektionsmyndighet, och särskilt en som har tillsyn över den som har tillsynen, så är det mycket som handlar om formella krav, och administration. Finns det dokument som är registrerade på rätt sätt, handlingsplaner, årsredovisningar? I det här fallet landade det ofta i att problemen berodde på det fanns resursbrister på kommunens överförmyndare, och att Länsstyrelserna uppmuntrande skrev att det blir nog bättre nästa år.

Då är det lätt hänt att man fångas upp i det: är missförhållandet kanske att det är sådan brist på resurser på landets överförmyndare? Det kan hända att det är det, också. Men då hade jag turen att få en kollega med färsk blick, Carolina Jemsby, som sa: “Men hur mycket pengar är egentligen borta?”

Och det var precis vad som behövdes. Det var vad vi nästan tappat bort bland alla pappershögar, att pengar, som samhällets sett ut gode män till att vakta, nu var borta. Och att det såklart mest påverkar de som nu står utan sina pengar. Det är ett större missförhållande, ett större problem, än vad brist på resurser är för kommunens överförmyndare. Det är det slutliga resultatet av denna brist. Eftersom dokumentationen var så torr och handlade så mycket om diarieföring, hur årsredoviningar skulle granskas och förutsättningarna för det, så blev de människor det handlade om egentligen, nästan osynliga. De som faktiskt blivit bestulna, eller av med sina pengar, eftersom ingen granskat deras gode mäns redovisning ordentligt. Eller som vi kom att kalla granskningen: #deutsatta.

Vi fick i många fall gå tillbaka och hämta in fler uppgifter, summor om hur mycket som saknades, och om det polisanmälts, till vårt Excel-dokument. I en hel del protokoll stod inga summor av hur mycket som var borta, utan Carolina begärde ut dem separat, från kommunen ifråga.
Nästa steg var naturligtvis att prata med dem som drabbats. Där fick vi problem, eftersom det är omvänd sekretess hos överförmyndare, så var det rätt knepigt att hitta de drabbade som fanns i inspektionsrapporterna enbart med initialer. Vår kollega Kenneth Ulander kom med en bit av pusslet: tingsätterna. I rätten, är nästan alla personuppgifter öppna. Och dit överklagar de som får nej av överförmyndaren.

Detta gav en ingång till att vi skapade en parallell databas med domar, som sedan blev en guldgruva, inte bara för att hitta människorna bakom siffrorna.

Vi gjorde också en film, en trailer till sociala medier, där vi bad om hjälp av drabbade.

En annan ingång var att prata med Länsstyrelsernas inspektörer. I vissa protokoll riktigt ångade det av frustration över kommunernas inaktivitet, och mycket riktigt fick vi god hjälp av att ringa de Länsstyrelser som granskat.

Så, mina tips när du ska granska stora mängder dokument, är som följer:

  1. Läs organiserat – dokumentera i Excel.
  2. Det kan ta ett tag innan du vet vad du letar efter. Gå tillbaka om det behövs.
  3. Ta ett steg tillbaka från byråkratspråket, vem handlar det egentligen om?
  4. Tingsrätterna: personuppgifter och fler detaljer kan finnas i domar.
  5. Inspektörerna: ta hjälp av de som kan mest och redan är arga; berätta att du läst deras rapporter och be om hjälp.

Marja Grill

Gästblogg: Skydda dig mot klickbetesfällan!

En av våra favoritkollegor i genren journalistikbloggare är Ulrika Hedman, som forskar på JMG om journalisters användning av sociala medier. Hon har på sin utmärkta blogg Eftertänkt uppmärksammat en norgehistoria som inte är särskilt rolig – men extremt intressant och lärorik. Det handlar om en teknik som i Sverige bland annat använts av nätektiven Peter Forsman när han hjälpte Plus att lokalisera ett lotteriföretag. Det norska fallet är lite tvärtom eller hur man ska uttrycka det…och Ulrikas post är så intressant att vi med glädje återpublicerar den här!

Skärmdump från loggen på Blasze. Loggen visar de ip-adresser som klickat på en viss länk som försetts med en spårare. Via en ip-tjänst är det lätt att ta reda på var ip-adresserna finns, eller triangulera med andra loggar.

I slutet av förra veckan briserade en liten bomb i Medienorge – en mediereporter på Dagens Næringsliv hade spytt galla över kollegor, konkurrenter och källor under pseudonym på Twitter. Det var en journalist på Medier24 som tillsammans med kollegor på VG och Aftenposten stod för avslöjandet: Bak en anonym Twitter-konto har DNs mediejournalist rakket ned på kilder, sjefer og kollegier.

Om det lämpliga i att som journalist spy galla över kollegor, konkurrenter och källor i skydd av en pseudonym kan man tycka mycket, och det gör jag också. Det är naturligtvis inte bra och skadar trovärdigheten för inte bara den enskilda journalisten utan för hela journalistiken. Och förr eller senare kommer man att bli avslöjad, hur väl man än försöker gömma sig – tro inte annat. Med de orden lämnar jag just den aspekten på det här avslöjandet, för att i stället titta närmare på hur själva avslöjandet gick till.

För att ringa in och avslöja personen bakom det anonyma kontot användes ett verkligt klickbete. Med klickbete menar jag här inte det vanliga klickbetet i form av en känslovinklad rubrik som ska locka publiken att klicka sig vidare till en text. Utan jag menar klickbete som i honeytrap, alltså en fälla.

Så här funkar det: Med en tjänst Blasze IP logger skapar du en särskild url till valfri länk. Med andra ord tar du en länk och klistrar in i sökrutan, och ut kommer en länk som ser ut som en förkortad länk men som dessutom innehåller en tracker, alltså en spårare. Du delar sedan den särskilda Blazse-länken, och alla som klickar på den loggas sedan med bland annat ip-nummer (se skärmdumpen). Vill du maskera ditt klickbete använder du sedan en ”vanlig” länkförkortare, som till exempel bit.ly – för vem misstänker väl en bit.ly-länk?

Sedan är det bara att triangulera. Journalisterna i det norska avslöjandet skickade en länk via Twitters direktmeddelanden till det anonyma kontot, och kunde konstatera att personen bakom det befann sig på samma plats som en av personerna på listan över misstänkta. Ett alternativ är att jämföra ip-nummer. Det gäller bara att ha lite koll på vem du delar länken med.

Den här metoden är naturligtvis väldigt användbar för journalister i det normala nyhetsarbetet, kanske framför allt för att avslöja anonyma konton på nätet – det kan röra sig om näthatare, personer som hotar, politiker som sprider främlingsfientliga åsikter eller foliehatterier när de tror att ingen ser.

Men den kan också användas för att avslöja journalister som använder sig av anonyma nätidentiteter för att kunna researcha och röra sig i miljöer där journalister normalt sett inte är välkomna. Eller som använder en anonym nätidentitet för att kommunicera med en källa för att inte riskera att avslöja källans identitet.

Så vad kan du göra som journalist? Även om du inte har ett behov av att vara anonym kanske du inte vill avslöja var du befinner sig vid ett givet tillfälle? Visst, ”klicka aldrig någonsin på en länk” kanske låter som ett gott råd, men det fungerar naturligtvis inte i det dagliga arbetet. Följande tips kan användas var för sig eller tillsammans, beroende på vilken säkerhetsnivå du anser nödvändig:

  • Använd Tor och Tails för att skydda din anonymitet på nätet.
  • Använd vpn! (Själv använder jag just nu en vpn-tjänst som skickar min mobiltrafik över en server i Tyskland, det syns på den andra loggningen i bilden ovan.)
  • Koppla aldrig upp dig på ”gratis” eller ”fri” wifi. (Aldrig någonsin, de läcker som ett såll.) Om du ändå måste använda ett sådant nät, använd vpn!
  • Använd en särskild telefon med kontantkort och kontant surfpott för de gånger du måste röra dig anonymt på nätet. Använd också den telefonens nät för att koppla upp dig mot nätet från andra enheter. Använd aldrig den telefonen som ”dig själv” för att undvika den typen av ip-triangulering jag beskriver ovan.
  • Läs iss-guiden om digitalt källskydd för journalister av Sus Andersson, Fredrik Laurin, Petra Jankov Picha och Anders Thoresson. Där finns många andra viktiga råd om hur du som journalist skyddar både dig själv och dina källor.

Ulrika Hedman

Fotnot: Det finns många andra tjänster än Blasze och bit.ly som gör samma saker. Det finns också en rad tjänster som visar var en ip-adress finns, till exempel ipnr.se.

Gästblogg: Så granskar du kyrkan

För några veckor sedan gjorde P4 Stockholm och Ekot en granskning av Svenska Kyrkans resor som väckte eko långt utanför kyrkoväggarna. Reportrarna Alexander Gagliano och Bo-Göran Bodin gjorde klassisk granskning inom en samhällssektor som sällan granskas – trots att den har en offentlighetsprincip. Här ger Alexander Gagliano sina bästa tips till den som vill granska Svenska Kyrkan.

Alexander Gagliano
Alexander Gagliano. Foto: Rikard Westman/Stora Journalistpriset

Tidigt i våras blev jag uppringd av en person som tyckte att jag skulle granska Svenska Kyrkan. Min spontana tanke var att det var omöjligt, eftersom det är en medlemsorganisation, och medlemsorganisationer går inte att granska om det inte finns en visselblåsare på insidan som läcker dokument eller hemliga inspelningar.

Men det sade jag inte till tipsaren. I stället lyssnade jag och hummade förstående, som för att säga ”javisst”, ”intressant” och ”oj då”. I själva verket hade jag redan börjat tänka på något annat jag gärna ville granska. Det här var för svårt.

Under samtalet, som handlade om resor, slutade jag lyssna för ett ögonblick och mindes hur jag för länge sedan, under min tid som reporter på P4 Uppland, faktiskt hade mött den offentlighet som Svenska Kyrkan beslutat hålla sig till. Och jag började minnas hur förträfflig den var, dvs om man jämför med kommuner, myndigheter och andra ”öppna” institutioner, som borde vara världsbäst.

”Ja, det låter ju intressant. Och det borde inte vara några problem att få ut alla handlingar, kvitton, deltagarlistor osv som handlar om de här resorna”, sade jag självsäkert till personen i luren för att dölja att jag nyss kommit på det där med den öppna kyrkan. Jag lovade återkomma efter lite för-research.

Sedan följde lite samtal och googlande. Efter det lite mejlande, brev-öppnande, nytt mejlande, intervjuer och redigerande. Nu är vi på andra sidan publiceringen, en publicering som kunde avslöja i flera fall minst sagt vidlyftiga och extravaganta utlandsresor som gjorts av församlingar. Vi hittade resor till strandhotell, till storstäder som Rom, Istanbul, Berlin och New York. Vi fann musikalbiljetter, shower, fotbollsmatcher och krognotor för över 100 000 på en kväll. Och vi såg kvitton med i vissa fall en hel del alkohol, både till lunch och middag. I ett par fall inhandlades även likörer och sprit. Allt detta med medlemmarnas pengar.

Rapporteringen har lett till flera intressanta reaktioner både inom och utanför Svenska Kyrkan. Kyrkan är i dag självkritisk och från centralt håll manar man nu församlingarna till återhållsamhet och eftertanke.

Men vad krävs för kunskaper innan du ska granska Svenska Kyrkan? Räcker det med att du känner till att organisationen beslutat hålla sig till offentlighetsprincipen? Nä, i mitt fall hade det nog varit bra att ta läsa på lite mer om hur allt hänger ihop inom denna gigantiska organisation. På så sätt hade jag kanske undvikit att låta totalt oinsatt och ibland även rentav korkad under samtal med representanter för församlingarna.

Här kommer en kort steg-för-steg-lista på hur jag tycker du bör göra om du vill granska Svenska Kyrkan:

  1. Kolla upp exakt vad som gäller.

När du ska begära ut handlingar kan du inte komma viftandes med din vanliga Word-mall skriven utifrån vad som gäller på myndigheter. Inom Svenska Kyrkan gäller i princip samma offentlighet som inom det offentliga Sverige, men du måste hitta de exakta formuleringarna som kyrkan använder sig av i sina beslut och uttalanden. I Kyrkoordningen, Svenska Kyrkans regelverk, finns allt som rör handlingsoffentlighet i 53 kap. 3-11 §§. Läs det, lär dig det och använd det.

Som de flesta dokumentälskande journalister vet så brukar inte offentlighetsprincipen och skyndsamhetskravet alltid funka inom de offentliga instanserna i samhället i övrigt. Det kan ibland vara väldigt svårt att få ut handlingar, och överklaganden kan till slut ge dig exakt det du egentligen hade rätt till från början. Det är därför som journalister redan vid den första begäran lägger till hänvisningar till tidigare avgörande kammarrätts- och JO-beslut.

Därför kan du också med fördel söka upp olika uttalanden från Svenska Kyrkans Överklagandenämnd när du begär handlingar från kyrkan. Vi använde oss av den här: ”Den fria granskningen av Svenska kyrkans verksamhet är av avgörande vikt för Svenska kyrkan som öppen folkkyrka med demokratisk organisation. Den inomkyrkliga handlingsoffentligheten, som regleras i 53 kap. 3–11 §§ kyrko-ordningen, är i det sammanhanget av grundläggande betydelse.”

En sista grej. Även om kravet på skyndsamhet regleras i en av paragraferna under kapitel 53 så kan det vara bra att avsluta begäran med att poängtera just paragraf 9. Där står det att ”ett önskemål om att få ta del av, eller att få en utskrift eller en kopia av en handling ska behandlas skyndsamt.

  1. Lär dig vem som är vem och vad som är vad.

Präst, kyrkoherde, kamrer, prost, biskop, kyrka, församling, kyrklig samfällighet, kyrkoråd, kyrkofullmäktige, Domkapitlet, Kyrkomötet, Kyrkostyrelsen, pastorat, stift osv. Svenska Kyrkan har en mängd olika namn på anställda, beslutande organ, geografiska uppdelningar m.m. Det här är något som i alla fall jag aldrig mött någon annanstans. Det ser ut som en djungel och känns till en början som ett omöjligt uppdrag. Men det är det inte. Du måste få koll på allt det här, inte minst för att åtminstone låta lite insatt under telefonsamtalen du kommer ringa eller få till dig.

Du vill t ex inte råka fråga kamrer Johansson på XX församling om han har numret till ekonomiansvarige. ”Eeehh, det är jag”, kan det då hända att kamrer Johansson svarar. Du vill inte heller råka fråga prästen Pettersson hur han som chef i församlingen kunde föreslå och besluta om en miljonresa till Malta. ”Ja, alltså… Det är ju min chef, kyrkoherden, som föreslagit och kyrkorådet som beslutat, så du får fråga dem hur resan blev till”, säger då förmodligen prästen Pettersson.

  1. Lär dig hur organisationen leds

Svenska Kyrkan är inte som en koncern. Det finns visserligen en ärkebiskop men den personen har egentligen ingen makt att direkt styra församlingarna. Församlingarna är självstyrande enheter som har egen makt att göra i princip hur de vill med sina medlemmars pengar.

Det finns också biskopar. De är chefer över stiften. Det finns 13 stift i Sverige. Det finns ett kyrkoråd i varje församling/pastorat. Där beslutas… Ja, jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet med att redogöra för hur organisationen är uppbyggd och hur allt funkar. Men då får du inget kvar att göra själv.

  1. Var ärlig och öppen med dina intentioner

Okej, rubriken på den här punkten är lite missvisande. Det är klart att du inte kan avslöja exakt vad du tänker göra med det material du vill granska. I alla fall inte i ett tidigt skede. Ibland kanske du inte ens vet det själv förrän i slutet.

Det jag menar är att du ska kasta bort allt du lärt dig från tidigare erfarenheter av att granska exempelvis myndigheter, kommuner, landsting och alla andra institutioner som är mer vana än Svenska Kyrkan att granskas av journalister. Där finns i dag inte sällan, upplever i alla fall jag, hela staber av människor vars enda jobb tycks vara att förhala eller hindra en granskning. Den här företeelsen finns inte inom Svenska Kyrkan, i alla fall inte än.

Därför bör du så långt som det bara går försöka vara rak, öppen och ärlig när du t ex får frågor om varför du begär en viss handling eller vad du ska använda det till. Jag vet, det här låter ju helt bananas. Jag förstår det. Det tar emot, just eftersom de flesta av oss instinktivt tänker ”fasen, om jag säger hur jag ska använda det här eller vad jag är ute efter så kommer de förekomma vår rapportering och försöka ta udden av granskningens resultat”.

Den här tanken har byggts in i oss på grund av de där staberna jag skrev om tidigare. Men eftersom några sådana inte verkar finns inom Svenska Kyrkan så tror jag du bara tjänar på att köra med så öppna kort som möjligt. Och jag tror att mer än andra så uppskattar Svenska Kyrkan om journalister är ärliga. I alla fall så är det ju det vi förväntar oss av dem. Speciellt av dem. Så varför inte föregå med gott exempel.

Kort, och något förenklat, skulle jag kunna sammanfatta det så här. Myndigheter, kommuner och andra delar av offentliga Sverige vill helst inte att missförhållanden ska komma fram i media. Svenska Kyrkan vill att vi journalister ska hitta saker som inte står rätt till i organisationen. Därför bör du uppträda ärligt och öppet.

  1. Stålsätt dig inför väldigt intressanta intervjuer

Svenska Kyrkan är outforskad och granskas sällan av journalister. Det innebär att de förtroendevalda eller de anställda inom en församling inte ofta intervjuas om saker de är ansvariga för. I sin tur betyder det att de inte heller är särskilt medietränade. Det här är en fördel.

Men fördelen kan också leda till att vi utnyttjar den på fel sätt. Det kan i sin tur leda till att lyssnarna, tittarna eller läsarna vänder sig mot journalisten och bort från det allvarliga missförhållande som man vill blottlägga. Och då hamnar fokus i stället på den otrevlige eller hårde reportern.

Självklart måste en person som är ansvarig för att ha fattat beslut angående hur pengar ska användas (i det här fallet medlemmarnas pengar) kunna förklara varför ett visst beslut togs, oavsett om hen är medietränad eller inte. Det är inte det jag menar. Men om du under intervjun får galna svar, likt de svar vi fick från en del kyrkopolitiker under granskningen av kyrkans resor, tipsar jag dig att hålla tillbaka lite. Det ger i slutändan mer. Och få kommer i efterhand minnas att du använde din intervjuteknik mot en ”stackars ovan kyrkopolitiker”. I stället hoppas jag att de kommer minnas resultatet av granskningen och de ibland konstiga svar och förklaringar som gavs av de ansvariga.

Alexander Gagliano

Gästblogg: Tricket som hjälper din story på sommaren

Om sommaren kan arbetsledarens enkla föreställning om ett somrigt reportage hjälpa din skarpa nyhet att få plats i spalter och sändningar. Marja Grill förklarar hur.

Släpp in lite solsken.
Släpp in lite solsken.

Nu är det den tiden på året igen – sommarplågedags. Och med sommarplåga menar jag såklart inte poplåtar, utan dessa återkommande sommarstories som våra arbetsledare är så förtjusta i.

Ja, jag pratar om algblomning, barkborrar, och ”campingtrenden”.

En säker utväg från att behöva göra knäck som man inte känner för är ju, som alltid, att komma med en bättre idé själv. I bästa fall, och om du jobbar systematiskt på att samla på dig tänkbara grejer under säsongen, så har du redan ett gäng idéer, tips, uppslag eller startade researcher som du kan sätta tänderna i när inflödet av självklara nyheter sinar. (Annars kan du läsa mer om hur du gör det här.)

De flesta arbetsledare är ju bara tacksamma över att en driftig reporter kommer med egna nyheter under sommartorkan. Men här kommer ett tips om du möter motstånd:

Använd dig av sommarplågorna! Finns det inte någon sommarkoppling till din story? Du kan hitta en! Kanske kan du spela in några av intervjuerna i skärgårdsmiljö? Eller så berör frågan om företagens roll också glasskioskägare? Storyn om vägsäkerhet berör såklart husvagnsturister och handlar det om miljö så drabbas kanske de som hänger på badstränder eller vandrar i fjällen?

Jag fick några tips som jag kollade upp för några år sen om hur otroligt dåliga arbetsvillkor guider har. Min arbetsledare var inte så pigg på en arbetsmiljöstory. Då sa jag ”Men, det blir jättefina bilder med sommarkänsla, med alla dessa turister som svärmar runt på stan nu”. Redaktören fick en inre bild av Slottsbacken full med japanska turister, och jobbet var insålt.

Marja Grill

Gästblogg: Folk vi inte vill få tag på

Åsa Erlandson skriver om om ett mycket speciellt ämne. Texten har tidigare varit publicerad i tidningen Journalisten.

image

Att få tag på intervjupersoner är A och O som journalist och en stor del av dagarna består av detta ringande. I vanliga fall är det en lättnad när man når fram men det finns tillfällen när man önskar att personen aldrig hade svarat. Här är 6 exempel ur verkligheten på folk som vi – faktiskt – inte vill få tag på.

En intervju är född
Växeltelefonisten meddelar att Linda, handläggare på en liten kommun, har gått för dagen men att vi kan prova på hennes mobil. Linda svarar men kan inte prata just nu.

Journalisten tänker dock inte ge sig så lätt, särskilt inte nu när han äntligen har Linda på tråden och kan smälla ihop knäcket och äntligen gå hem. Så han tjatar till sig en intervju genom att spela ut ”du är offentliganställd”-kortet.

Linda: ”Okej okej. Men tar det lång tid? Jag ligger på BB.”

Snubbar som vobbar
Den i vanliga fall så proffsiga vd:n för ett storföretag låter ovanligt ansträngd när han svarar i sin mobil. Och han vägrar släppa den.

Journalisten: ”Hej! Har du tid ett ögonblick?”

Vd:n: ”Japp! Jag vabbar visserligen idag men det är lugnt. Vi kör. Var ringde du ifrån sade… NEEEJ! Rasmus! Hur gick det? Förlåt, jag är strax tillbaka. Jo vilken tidning ringde du från… FAAAAN! Det blöder ju!”

Journalisten: ”Jag kanske ska ringa en annan dag?”

Vd:n: ”Nej det går bra, jag ska bara hitta en handduk eller nåt. Men prata högre, det är ett jävla liv här nu.”

Viktigare än livet
Med rätt support från kollegerna, går allt att lösa!

Journalisten: ”Hej kirurg XX på YY sjukhuset, stör jag dig?”

Kirurgen: ”Inte alls, det går bra, jag står visserligen i den sterila slussen på väg in på operation, men jag ber en sköterska hålla luren mot mitt öra.”

Än i dag undrar jag om det låg en patient med uppskuren bröstkorg där inne och väntade. Och hur länge.

Vilket skitsnack
Alla fipplar med mobilen på toan, men ingen erkänner det.

Därför blev en journalist mäkta förvånad när intervjupersonen 1. svarar när han sitter på toaletten 2. berättar det och 3. avslutar med att skälla ut journalisten för att han ringde mitt i denna herdestund.

Ring! Ring! Bara du inte hör min signal!
Som vikarie på kvällstidning måste du vara en duktig reporter, vilket bland annat innebär att du aldrig backar undan.

Så när chefen säger åt dig att ringa Ulf Lundell mitt i natten och fråga om det senaste kärleksryktet, gör du det.

Fast ingen hindrar ju att du låter två signaler gå fram – och sedan slänger på luren.

Gräv inte mer i det här nu
En annan grupp som inte alltid vill ha tag på folk (även om de aldrig skulle erkänna det) är grävande journalister. Janne Josefsson har till exempel byggt hela sin karriär på att få dörrar slängda i ansiktet.

I sluttampen av ett stort gräv som ska publiceras med buller och bång nästa dag är det mycket enklare att få ett ”inga kommentarer” till svar som stärker bilden av den anklagade som skurk och inte leder till mer krävande utredningar. Än ett ”Du vill se mina slutbetyg från internatskolan? Javisst, dem tar jag gärna fram. Men just nu är jag på buffeljakt i Afrika så du får vänta tills nästa vecka.”

Åsa Erlandson

Gästblogg: Att gräva i lögner och sekretess

Den 23 mars sände Uppdrag granskning ”Legitimerad”, som avslöjade bedragare som arbetar som läkare och sjuksköterskor. Programmet visade också stora brister i myndigheternas kontroll. Reporter var Karin Mattisson. Researchers var Åsa Erlandson och David Lindahl och här är deras fyra lärdomar av att gräva i lögner och sekretess:
image

* Ha ett öppet sinne! Det är lätt att fastna vid en tes när man får korn på ett missförhållande. I vårt fall verkade det inledningsvis som att det var arbetsgivarna som släppte in bedragarna i vården, och myndigheterna som försökte hindra detta. Men det gäller att inte glömma bort att ställa kritiska frågor till alla och efter mer research visade det sig att ansvaret föll tungt på båda parter.

* Pussla! Flera av våra case hade en nästan livslång historia av lögner och olika identiteter. Det var som att försöka fånga en vind. Dessutom är många personuppgifter i vården omgärdade av sekretess vilket försvårade ytterligare.

Ett sätt att ringa in bedragare var att lägga kreativa pussel, till exempel mellan gamla tidningsartiklar och nya inlägg på sociala medier. Vi visste att en kvinna hade jobbat som falsk sjuksköterska i två år, men hade bara förnamnet på henne. Tack vare ett gammalt semmeltest (!) i lokaltidningen hittade Åsa namnet på potentiella kurskamrater på sjuksköterskelinjen (som hon inte klarade av). Genom att sedan gå igenom alla deras vänlistor på Facebook, kunde kvinnan ringas in.

Ett annat exempel är när vi hittade en gammal tidningsnotis om en bluffdoktor. Genom att surfa på diskussionsforum för läkarstudenter den aktuella tidsperioden, hittade Åsa hans nickname vilket i sin tur ledde till hans Facebookprofil som dessutom avslöjade hans nya efternamn. (Han hade skrivit in sig på läkarlinjen men klarade bara halva.)

Ytterligare exempel på pusslande var när vi ville verifiera om alla fantastiska historier vi läste om bluffläkaren XX verkligen gällde samma person som lyckats få läkarlegitimation i Sverige. Det finns nämligen många läkare utomlands med samma namn.

Då lyckades David  hitta en akademisk rapport på nätet som en XX hade skrivit. Längst bak i rapporten fanns kontaktuppgifter, bland annat samma mejladress som hade använts i hans ansökan om läkarlegitimation i Sverige. Sedan hittade David en skärmdump av XX:s rapport som hade lagts upp på ett Twitterkonto som tillhörde den person vi letade efter. På så sätt kunde vi se att det var samma person.

* Rita tidslinjer. Att skapa tidslinjer i excel över alla våra case var helt avgörande för att kunna hålla koll i högarna av research. Dels för att skaffa sig en överblick kring de olika bedragarnas framfart, och dels för att se om olika händelser krockat med varandra så att man kan identifiera lögner i bedragarnas historier. Till exempel kunde lönespecifikationer visa att en person jobbat längre än vad som framkommit enbart ur polisförhör och av vår första kontakt med personens arbetsgivare.

Tidslinjerna har också gjort det lättare att se mönster och likheter i tillvägagångssätt mellan bedragarna. Till exempel försökte flera först ansöka om svensk legitimation och sedan, när det ställdes kunskapskrav, återkomma med (förfalskade) utländska arbetsgivarintyg för att slippa kunskapsproven.

* Försök igen! Om man vill få ut information men går bet hos en myndighet, finns det ofta en annan instans som kan sitta på just den informationen du behöver. I vårt fall var det myndigheter i andra länder, samt polisutredningar som innehöll annars sekretessbelagd information.

Åsa Erlandson och David Lindahl

Nu på onsdag kl 20.00 fortsätter granskningen i Uppdrag granskning, med reportern Jorun Collin.

Gästblogg: Så får du kvinnor att ställa upp på bild

Dagens gästbloggare är Åsa Erlandson, som tidigare bland annat skrivit om redaktörerna från helvetet. I dag är ämnet ett annat.

image
Åsa Erlandson

Under 20 år som journalist har jag aldrig varit med om att en man vägrat vara med på bild. Däremot är det ganska vanligt att kvinnor inte vill. Vad det beror på låter jag vara osagt, däremot delar jag gärna med mig av några tips för att få fler kvinnor att ställa upp. De flesta samlade jag på mig när jag jobbade på sjuksköterskornas tidning, där det var en ständig kamp att locka fram kvinnorna. Självklart finns det många kvinnor som gärna ställer upp och inte alls är svårövertalade. Här fokuserar vi på de som tvekar av olika anledningar.
Fotografer har säkert ännu fler tips – så varmt välkomna att fylla på!

”Inte ska väl jag…” Här har vi kvinnan som är rädd att sticka ut och uppfattas som lite för mer av kollegerna om hon träder fram i tidningen (eller teveinslaget). Här gäller det att peppa och få henne att tvärtom se det som något positivt att ge arbetslaget en röst. Du är inte ”för mer”, utan modig! Du gör alla kolleger en tjänst! Ta chansen att äntligen ge röst åt er grupp!

”Då måste Gunilla, Mona och Linda också vara med.” Släkting till ”Inte ska väl jag…” Istället för att fastna i en diskussion om hur värdeslöst det är att göra intervjuer i grupp och ta gruppbilder, är det ofta smidigare att låta henne ta med sina kolleger. När de gruppratat en stund ber du att få tala med dem en och en, eller utveckla resonemanget med den du först ville prata med. Samma sak med (den förhatliga) gruppbilden: Ta den. Men be också om enskilda bilder. Ofta ligger det bara en osäkerhet bakom som sedan försvinner när huvudpersonen ändå fick ha kollegerna i släptåg.

”Fråga Göran istället.” Hon har doktorerat i ämnet, skrivit flera böcker och är en skicklig föreläsare. Ändå vill hon skicka fram sin manliga kollega istället, eller sin (manliga) chef. Här gäller det att med milt våld sätta ner foten och påpeka att du verkligen vill ha den bästa och den mest pålästa. Alltså dig. Och att du inte nöjer dig med någon sämre.

”Jag är inte snygg i håret.” En vanligare invändning än man kanske tror. Här handlar det inte om rädslan att säga eller göra något fel i tidningen, utan vanlig fåfänga. Efter att länge har försökt väninnevägen, ”jo du är jättefin!”, ändrade jag för några år sedan strategi och började med små uppfostrande samtal: ”Du är sjuksköterska. Du räddar liv. Du SKA inte vara snygg i håret!” Efter att ha fått denna lilla tankeställare och ett alibi inför omgivningen i form av ”den tjatiga journalisten som absolut ville ha mig på bild”, brukar det lossna.

”Jag blir aldrig bra på bild.” Här jobbar du mot en ofta livslång självbild. Smicker i kombination med trygghet brukar fungera. Lova att skicka er duktigaste fotograf, och att hon får se bilderna direkt i kameran. De flesta får en positiv aha-upplevelse, eftersom de aldrig blivit proffsplåtade förut.

”Neeej, jag vill inte.” Hon vill bara inte, punkt. Då är det dags att ta fram pekpinnen igen: ”I åratal har det varit gubbar, gubbar, gubbar i tidningen. Vill du att det ska fortsätta så?” När man gör om det obehagliga fototillfället till en chans att förändra världen – går det plötsligt bra!

Åsa Erlandson, journalist

När lugnet bränner ut

Det är lätt att tro att det finns ett absolut samband mellan nyhetshets och ohälsosam stress. Men ibland ser sambanden inte riktigt ut som man tror. Sofi Tagesson berättar om en resa som kanske inte riktigt följde förväntningarna.

image

Det här med stress fungerar lite olika på olika människor. Själv älskar jag att jobba som webbreporter i ett högt nyhetstempo, men gick in i väggen när jag bytte det mot endagars pappertidning.

När man älskar snabba nyheter och högt tempo är det svårt att acceptera att stress har satt stopp för jobbet. Stress som dessutom slog till när jag bytt till ett ”långsammare”, mindre stressigt jobb med färre deadlines. Men så blev det för mig.

Jag har varit både reporter och redaktör på flera av Sveriges större medier och alltid arbetat främst mot webben. Jag vill vara först och bäst när det gäller och älskar högt tempo i mitt arbete. Visst blir man mosig i huvudet när man direktrapporterat samtidigt som man håller sig uppdaterad på telefon och i sociala medier flera timmar i sträck. Men jag har aldrig känt mig stressad i den arbetsmiljön, även om största delen av den första lediga dagen efter ett skift ofta tillbringas i sängen och på soffan. Jag går på adrenalin, och när en nyhetshändelse är över så hämtar jag andan och laddar om.

Den största stressen var att veta att det var dags att söka något nytt efter 11 månader.

Efter några år dök det upp en chans, ett annat alternativ. En väg ut ut las-karusellen – en fast tjänst på en endagarstidning. Jag fick jobbet och började bevaka en svensk kommun, ensam.

”Kul att komma tillbaks till lokaltidningsjournalitiken”, tänkte jag. Och det var det. Det finns så många spännande människor med fantastiska berättelser där ute.

Men det är också det stressigaste jobb jag någonsin har haft.

Jag har bara deadline en gång i veckan, och egentligen massor av tid att skriva de artiklar jag ska för att fylla tidningen, så länge jag hittar något eller någon att skriva om, lyckas boka in intervjuer vid tillfällen när fotografen är ledig (annars får man fota själv) och ta mig till avtalad plats för intervju.

Utöver det är man ju tvungen att hänga med förstås; begära hem postlistor, scanna sociala medier och andra nyhetsmedier, göra poliskollar osv. Kanske börja begära ut andra handlingar någon gång för att granska några företag eller bolag… Ni vet, vanligt journalistarbete.
Piece of cake.

Problemen kommer när det händer något i ens bevakningsområde efter arbetstid. Vad gör man då? Det finns ju ingen annan som tar över när jag går hem.

Jag är en sån som skriver, trots att jag inte jobbar – annars får man ju inga besökare på webben. Och även om min helg- och kvällsbevakning görs frivilligt, så är det, för mig, det enklaste sättet att ligga i fas med vad som händer, och dessutom få en webb som hänger med. Därför arbetade jag snart i stort sett dygnet runt, mer eller mindre i alla fall.

Som nyhetsmänniska hänger jag givetvis med i flödet dygnet runt var jag än arbetar – men på kommunnivå (i en kommun jag inte bor i) blir det arbetet lite mer tidskrävande än att läsa dagens nyheter på nätet. I alla fall blev det det för mig. För när tar man paus när man är ensam? När andas man?

Att vara ”helt ledig” är inget jag har något behov av; händer det något stort är det klart att jag vill dra ut och bevaka det – men andas och ladda om, det behöver jag. Släppa jobbet helt då och då. Men det klarade jag inte av.

Jag gick in i den berömda väggen och blev sjukskriven.

Nu måste jag lära mig att hitta andningshålen i den lokala nyhetsbevakningen, som ensam reporter på ”min” tidning. Eller tvingas inse att pappertidning inte är mitt forum – det är mot webben jag ska skriva.

Hur gör ni?


Sofi Tagesson
reporter/redaktör

Gästblogg: Så kollar du skolan, del 2

I dagens post fortsätter Michell Grönlund dela med sig av sina tips om hur man granskar skolvärlden.

Michell Grönlund
Michell Grönlund

I del 1 gick vi igenom hur man med hjälp av sajten allabolag.se enkelt kan kolla vem som äger en viss skola. I några fall, främst när det gäller väldigt små skolor, räcker det dock inte att skriva skolans namn i sökfältet. Då kan det vara bra att känna till att det finns ytterligare ett sätt att ta reda på vem som äger skolan och vilken koncern den eventuellt ingår i – och massor av andra saker som du kan behöva veta om en enskild skola. Skolverket har nämligen ett komplett register över alla skolor i hela Sverige, som i det närmaste är ett måste för alla som ska granska något som har med skolan att göra. Men nästan ingen använder det. För nästan ingen vet om att det finns.

Skolenhetsregistret
Då är det bra att känna till att Skolverket sedan årsskiftet 2014 tillhandahåller ett så kallat skolenhetsregister, som finns elektroniskt på nätet: http://www.skolverket.se/skolformer/skoladresser

michell1

Trots Skolverkets rubrik innehåller registret inte enbart adresser till alla skolor i hela Sverige, utan även exempelvis uppgifter om vilket företag som är skolans huvudman, alltså ägare. Dock har Skolverket ingen koll på koncernerna, utan listar bara det företag som står registrerat som ägare till exempelvis Norrskenets Friskola i Boden. Att Pysslingen Skolor och Förskolor AB ingår i Academediakoncernen framgår alltså inte av skolverkets register, det är därför man behöver en inloggning på allabolag.se. Genom att klicka på dokumentet Skolenhetsregistret laddar du ner hela registret som en excelfil. Det kan också vara bra att känna till att registret uppdateras av Skolverket varje månad (!) samt att verket med ”skolenhet” menar den del av en skola som en rektor ansvarar för. En skola som exempelvis har två rektorer kan således ha två eller flera skolenheter. Detta är inte jättevanligt, men det förekommer exempelvis på skolor där det finns både låg-, mellan och högstadium. Från och med juni 2015 finns dock möjligheten för alla huvudmän att själva logga in och rapportera vilka skolenheter som i själva verket tillhör samma skola. Dessa uppgifter lämnas dock till SCB.

Såhär ser registret ut:michell2Hela registret sträcker sig upp till kolumn AD, vilket alltså är hela alfabetet runt och lite till. För uppgift om namnet på företaget, föreningen eller stiftelsen som äger friskolan går man till kolumn AB. Om skolan ägs av en kommun står där istället namnet på kommunen.

I de andra kolumnerna hittar man bland annat info om skolans unika skolenhetskod (kolumn G), telefonnummer till skolan (kolumn O) och namnet på skolans rektor (kolumn AC). Kolumnerna R-AA anger vilka årskurser skolan har med Ja (J) och Nej (N).

Längst ner i Excel-filen kan man bläddra mellan flikarna och även hitta alla särskolor, sameskolor och specialskolor. Under 2015 har registret dessutom utökats med komvux, särvux, kommunal vuxenutbildning samt sfi. Registret är på så vis mycket användbart även för den som inte har stora gräv på gång utan endast vill få en översyn över vilka aktörer som verkar på samma ort som en själv.

michell3

En annan nyhet är att det numera även finns register över svenska skolor i utlandet samt över svenska skolföreningar i respektive länder.

http://www.skolverket.se/skolformer/utbildning-utomlands/svensk-utbildning-i-utlandet/svenska-utlandsskolor/svenska-utlandsskolor-1.9739

http://www.skolverket.se/skolformer/utbildning-utomlands/svensk-utbildning-i-utlandet/kompletterande-svensk-undervisning/adresser-skolforeningar/adresser-skolforeningar-1.10592

Gissningsvis kommer de tillgängliga uppgifterna om de olika skolorna fortsätta att utökas efter hand. Att ta för vana att regelbundet gå in och botanisera i den gigantiska mängd information som finns i skolverkets numera lättillgängliga skolregister är alltså en utmärkt idé för alla som vill ha koll på vad som händer i Skolsverige.

Michell Grönlund