Så får du tag på folk

Få saker kan vara så förödande för en ny praktikant eller vikarie som att bli stämplad som en som inte får tag på folk.

Nej, ingen chef kommer att säga det till det rakt ut men alla journalister vet att det är ett klassiskt nybörjarfel som kastar skam över både dig och din journalistutbildning.

Felet är inte att du inte fått tag på personen i fråga. Felet är att du inte försökt tillräckligt mycket och på tillräckligt många sätt.

Med hundraprocentig säkerhet finns det ytterligare kontaktvägar som du inte testat. (Det gäller i och för sig ofta också för erfarna reportrar men vi anses kunna avgöra när vi kan låta kontakten vänta och när det är mer akut. Och vi går inte tillbaks till chefen och säger ”Jag fick inte tag på…”)

Att få tag på folk är en journalistikens kärnverksamhet. Det har på senare år blivit både lättare och svårare. Allt fler makthavare bygger upp PR-apparater och informationsmaskinerier för att hålla de kritiska frågorna borta. Samtidigt som den sociala webben gjort (nästan) alla mer tillgängliga än någonsin tidigare. Som reporter har du att bemästra det förstnämnda och utnyttja det senare.

Och om du hamnar i det jobbiga läget att du testat alla sätt du kan komma på och inte kommer på något ytterligare…men förstår av ovanstående att det nog finns det ändå…så kommer här en checklista att bocka av:

1) Har du ringt mobilen?
Om du inte redan har numret så hittar du det hos Eniro eller Hitta. Eller hos en betaltjänst som Infotorg. Eller på arbetsgivarens webbplats. Eller på personens privata webbsida eller blogg. Eller i ett gammalt pressmeddelande eller pdf-dokument du hittar när du gör en smart sökning och googlar personens namn tillsammas med formuleringen filetype:pdf (eller doc eller ppt), möjligen med sökordet 07* tillagt (för att söka mobilnummer). Eller hos någon som känner personen (se nedan). Naturligtvis lämnar du meddelande om du möts av en telefonsvarare; betona att ditt ärende är brådskande och upprepa ditt nummer minst två gånger så personen hinner anteckna.

2) Har du ringt personens arbetsplats?
Växeln räcker inte, be att få komma fram till avdelningen där personen jobbar, tala med en kollega till personen, lämna meddelande men be också om alla kontaktuppgifter kollegan – och växeln – har. (Hos en myndighet eller kommun är detta i allmänhet offentliga uppgifter.) Kollegor som inte är villiga att lämna ut nummer kan ofta övertalas att själva ringa upp personen och lämna ditt nummer.

3) Har du ringt hem till personen?
Även om personen själv inte är hemma kan den som är det vara en familjemedlem som vet hur man får kontakt. Och en telefonsvarare hemma kanske lyssnas av tidigare än du tror.

4) Har du skickat sms?
Många som sitter i möte trycker bort samtal men tar emot sms. Om du betonar att det är viktigt kan de gå ut från mötet och ringa upp dig. Är personen utomlands kanske den inte vill ta ett vanligt samtal men du kan få svar via messen. Ett sms är också en garant för att personen inte ska kunna hänvisa till att ”Jag uppfattade inte ditt nummer…”

5) Har du mejlat?
Med dagens smarta telefoner vet vi aldrig vilken kommunikationsform som är snabbast. Kasta iväg ett mejl till personen och be den ringa. Om ämnet inte är känsligt – och personen kan tänkas vilja prata om det – så kan du även skriva vad det handlar om. Om du inte hittar mejladressen i de dokument du redan har, så bör du kunna finna den på nätet, genom att kolla ”Kontakt”-sidor på arbetsplatsens webb eller genom att googla ”förnamn.efternamn@”. Eller så finns adressen redan i din egen mejlkorg, om du haft kontakt med personen tidigare (vilket du kan ha haft utan att minnas det). Kom ihåg att personen kan ha flera mejladresser; kanske en privat som framgår av den där styrelselistan till båtklubben som du hittade vid pdf-sökningen ovan?

6) Har du kollat sociala medier?
Undersök om personen har konto hos Facebook, Twitter eller Linkedin? (Alla har sökfunktioner för användare.) Eller hos Google Plus, Myspace eller något diskussionsforum i ett specialämne? (Används smeknamn? Testa att söka på det personen använder i den där Hotmail-adressen du hittade hos båtklubben!) När du hittar konton: skicka direktmeddelanden till personen själv och såna du vet eller tror känner honom. Leta efter personer med samma efternamn eller från samma arbetsplats. Om det inte är topphemligt att du söker personen: gå ut med öppna efterlysningar!

7) Har du sökt via arbetskamrater, vänner, grannar och släktingar?
Genom att söka fram-och-tillbaka med namn och adresser i tjänster som Eniro, Hitta och Ratsit (folkbokföringsadresser mm) kan du lokalisera andra personer som bor på samma adress som den du söker – gissningsvis familjemedlemmar eller grannar – samt telefonnummer till dessa. Du använder också dessa verktyg för att nå kontaktuppgifter till de personer vars namn du hittat hos Facebook och Linkedin, men som där saknar telefonnummer. Familjemedlemmar kan ju även hittas via folkbokföringen hos Skatteverket, och kollegor kan förstås stå på arbetsplatsens hemsida – eller som ”befattningshavare” hos Bolagsverket, Infotorg eller sajter som Allabolag (samma data, olika kanaler och kostnader). Är företaget hemlighetsfullt? Sök bland nya och gamla platsannonser hos till exempel Arbetsförmedlingens Platsbanken eller privata Monster. Där finns kontaktpersoner, ofta både en anställande chef och en fackrepresentant. Kanske är företaget – och personer där – också omskrivet på olika forum, till exempel Flashback. (Om arbetsplatsen har en tråd där kan den förresten också vara läsvärd också av andra skäl. Eller förstås fullständigt osaklig, felaktig och svartmålande.)

8) Har du ringt konferensanläggningen?
Om personen är på konferens gäller det att utnyttja konferenspersonalens servicevilja. Du har naturligtvis frågat på personens arbetsplats vilken konferensanläggning de håller till på. Du ringer nu dit och ber personalen lämna ett meddelande. Om personalen svarar att de kan sätta upp meddelandet på en tavla som konferensdeltagarna kollar på fikarasten om en timme, så betonar du den höga angelägenhetsgraden och ber personalen gå in med en lapp omedelbart, med ditt nummer och ordet ”Brådskande!”.

9) Har du använt offentlighetsprincipen fullt ut?
Om du har tillgång till t ex Sirenarkivet eller Piscatus så gör du en sökning där på personnummer och namn (för säkerhets skull med variationer i stavningen) för att hitta eventuella domar eller andra offentliga dokument där personen figurerar – i jakt på ytterligare kontaktuppgifter och/eller kontaktpersoner. Om du saknar dessa betaltjänster får du ringa och göra sökningar direkt hos relevanta myndigheter: kanske tingsrätten kan vara en väg att gå för att hitta domar där personen figurerat, eller länsstyrelsen för någon typ av kontroll som gjorts mot personens företag (länsstyrelserna kontrollerar väldigt mycket, bland annat taxirörelser, jordbruk och familjehem). Om personen du vill ha tag på själv jobbar inom offentlig sektor eller i ett bolag som omfattas av offentlighetsprincipen, så kan du helt enkelt begära ut den typ av handlingar där kontaktuppgifter kan tänkas förekomma, exempelvis interna telefonlistor, mejlkonversationer, minnesanteckningar från möten, dokumentation över arbetsgruppers sammansättning… Om personens egen organisation saknar offentlighet prövar du först goodwill-argumenten (”Vill ni inte låta er medarbetare bemöta dessa påståenden och korrigera eventuella osakligheter? I så fall kan vi väl hjälpas åt att försöka hitta personen?”) men om dessa inte ger resultat funderar du över vilka myndighetskontakter personen eller arbetsgivaren kan ha haft – och begär sedan ut handlingar med möjliga kontaktuppgifter den vägen. (En god guide till offentliga uppgifter och hur man begär ut dessa finns hos Föreningen grävande journalister, men glöm inte att alltså även handlingar som ”bara” rör personens arbetsgivare – eller den där båtklubben – kan vara intressanta.) Tänk på att du kanske redan sitter på en stor del av dessa dokument, t ex om du befinner dig i slutskedet av en större granskning där personen du söker är en centralfigur. Det papper som du för två veckor sedan la åt sidan för att det inte hjälpte dig framåt i utredningen av själva ärendet, kan vid en omläsning visa sig innehålla ett mobilnummer som inte förekommit någon annanstans i materialet!

10) Har du åkt ut – eller bett någon annan göra det?
Om du inte befinner dig i tidsnöd och personen såvitt du vet befinner sig i samma stad kan det ibland vara effektivt att ge sig ut rent fysiskt, till personens arbetsplats eller något annat ställe där personen kan tänkas befinna sig (men rådgör med chefen innan du knackar på en privatbostad!). Du kan förstås också, om du misstänker att personen helt enkelt befinner sig offline (t ex sitter i en utbildning där man tvingats slå av mobilerna, eller har jobbat natt och ligger hemma och sover), be en kollega eller en granne att gå över och lämna ditt meddelande. De kanske inte gör det lika snabbt och erfaret som personalen på konferensanläggningen, men de gör det om du får dem att förstå hur viktigt det är.

…och slutligen fyra mer övergripande råd:

Lämna ut ditt mobilnummer! (Och ta med dig mobilen!)
Om personen ringer tillbaks till en fast telefon när du hämtar en kaffe kan en hel dags ansträngning gå förlorad.

Utgå från att folk vill prata!
Be aldrig om ursäkt för att du söker någon. Du kan be om ursäkt för tidpunkten eller att du sökt upp personen på en semesterö i Kina, men du ber aldrig om ursäkt för ditt ärende! Du söker svar på viktiga frågor, och det utgår du förstås från att personen vill hjälpa dig med. Om personen inte vill hjälpa dig får personen i så fall säga det rätt ut – du har i alla fall försökt.

Spela in!
Om det handlar om en ansvarsutkrävande intervju och du har anledning att misstänka att personen håller sig undan, så dokumenterar du naturligtvis det samtal du får, från början till slut. Tips om inspelningsvarianter hittar du här. Vad av samtalet som ni sedan eventuellt väljer att publicera är en annan och senare fråga.

Krisalternativet: ta reda på vad personen säger ändå!
Om du trots alla de ovanstående metoderna – plus de fem ytterligare du spånar fram tillsammans med kollegorna i det konkreta fallet – inte får tag på personen och deadline närmar sig, så bör du göra allt för att få reda på personens uppfattning på något annat sätt. Det gäller i synnerhet om personen i ditt reportage kommer att anklagas för något otrevligt (vilket ju i sig kan vara förklaringen till att personen inte ringer tillbaks). I bästa fall känner du förstås redan till personens ståndpunkt, eller har den lätt tillgänglig i dokument på skrivbordet, men annars bör du nu finkamma tidigare artiklar, offentliga dokument, webbsidor och forumtrådar i jakt på personens bästa argument. Om du inte hittar något ringer du tillbaks till personens kollegor och frågar om det inte finns något formulerat i saken sedan tidigare – och om det finns men inte är publicerat, om kollegorna kan mejla dokumentet eller formuleringarna till dig. Detta gör du för att försäkra dig om att ditt reportage i möjligaste mån innehåller även den frånvarande partens ståndpunkt. Dels ger det en mer komplett bild av storyn, dels minskar det risken att du blir fälld i t ex Granskningsnämnden vid en eventuell anmälan.

Vilka metoder för att hitta folk har vi missat? Fyll på i kommentarsfälten!

Uppdaterat 120912: Påminns om en gammal metod man kan använda när man inte kommer förbi en telefonväxel, eller när växeln har stängt: ring en anknytning! Om växeln har 10000 ringer du 10001, 10002 osv – eller hoppar upp till 10010, 10011… Chansen är att du med lite uthållighet får tag på den person du söker – eller en vänlig själ som kopplar dig vidare.

Uppdaterat 150326: På Grävseminariet i Jönköping tipsar holländske nätresearchgurun Hen van Ess om ett smartare sätt att söka svenska mobilnummer: lägg in sökbegreppet 700000000…799999999 (utan mellanslag) i sökningen, så kommer Google att hitta alla sidor där något nummer däremellan – den svenska mobilnummerserien – finns med. (Nej, nollan i början behövs inte.)

Fem tips: så spelar du in mobilsamtalen

Mörkare med mobil
Det ser mörkt ut ibland om man vill banda samtal i mobilen.

De smarta mobiltelefonernas intåg har gjort mycket journalistiskt arbete betydligt enklare.

Men på en punkt har vi drabbats av en rejäl backlash: det har blivit betydligt krångligare att spela in telefonsamtal.

Så länge man sitter med en fast telefon och en dator (eller annan inspelningsutrustning) hittar man mänger av enkla lösningar, som denna adapter – eller kanske man vill använda en telefonsvarare.

Men så fort samtalet ska spelas in från mobilen blir det tuffare, åtminstone för användare av påstått smarta Iphonar eller Androider.

Här fem tips på möjliga lösningar, varav jag själv har erfarenhet av 1-3 och 5. Fyll gärna på i kommentarsfältet med tips eller åsikter:

  1. Använd en öronsnäcka med mikrofon, i kombination med bärbar inspelningsapparat typ diktafon. En populär mikrofonmodell är denna. Olympus tillhör också de stora tillverkarna av diktafoner. Fördelen är att det garanterat fungerar (så länge inspelningen fungerar), nackdelen att man måste fippla med öronsnäckan vid varje samtal.
  2. Använd en bluetoothlösning. Jag har själv testat Call Mynah som funkat helt okej för mig, om än med stora variationer i inspelningskvaliteten. Apparaten sparar också ljudet i ett eget format som måste konverteras i ett eget program, vilket förstås är en nackdel om man snabbt vill få in det i en redigering. Till nackdelarna hör också att man i princip måste bära på ytterligare en mobiltelefon. Fördelen är förstås att det kan vara enkelt när man väl får in rutinen av att använda ”extraluren” för alla samtal.
  3. Testa en app. I till exempel Googles Play-butik finns massor av appar som påstår sig klara inspelning av samtal. Tyvärr stämmer det alltsom oftast inte alls, i många fall spelar appen helt enkelt in mikrofonljudet vilket gör att man hör sig själv utmärkt men personen i andra änden försvinner. Några appar har bättre rykte och har visat sig fungera på åtminstone vissa mobiler med vissa versioner av Android. Ett exempel är Total Recall. (Observera att den finns i några olika versioner beroende på telefon.) Tipset är helt enkelt att testa. Fördelarna är uppenbara: om det funkar kan man låta appen spela in ”allt” och sedan radera det man inte vill ha kvar. Nackdelen är att det väldigt sällan fungerar.
  4. Spela in någon annanstans. I den här artikeln tipsar Macworld om olika sätt att använda röstbrevlådan eller någon gruppsamtalstjänst för att få samtalet att fastna. Nackdelen är förstås, förutom bökigheten i upplägget, att inspelningen hamnar på någon annans server.
  5. Vid akut krisläge: kör igång högtalaren på telefonen och spela in på en annan telefon. Ett högtalarljud kan enkelt spelas in med vilken ljudinspelare som helst – och de flesta smartphones har en enkel app som funkar för ändamålet. Nej, det blir inte någon fantastisk kvalitet på inspelningen – men det finns lägen där man absolut föredrar en kass inspelning framför ingen inspelning.

Har vi missat någon smart metod? Har du egna erfarenheter av någon av de ovanstående? Fyll på i kommentarsfältet!

Annars har du väl inte missat vårt grundläggande intervjutips?

Uppdatering: Kristofer Sandberg tipsar om att det påstås vara möjligt att få telefoninspelning att fungera om man jailbreakar sin Iphone. Samma påståenden görs här och var om rootade Androidtelefoner. Jag har själv testat en metod som påstods funka med (allmänt sett oerhört häftiga super)appen Tasker, men det fungerade inte för mig, i alla fall inte på just den telefonen. Tipset för den nyfikne blir därmed åter, att man får testa. (Och sök på nätet om begreppen är obekanta.) Men i detta fall med ännu mer reservationer, och med påpekandet att både jailbreaking och rootning är ingrepp som kan uppfattas som avancerade för normalanvändaren, som kan påverka garantin – och där man nog inte heller kan räkna med självklar assistans från jobbets IT-avdelning.

Uppdatering 120929: För den som gör sina flesta samtal vid en stationär dator med eluttag i närheten har Jabra en uppsättning apparater med tillhörande headset, som kopplas ihop med datorn där inspelning sedan kan göras med valfritt program. Jag har själv använt en sån här lösning och den fungerar utmärkt – naturligtvis med begränsningen att man inte kan röra sig särskilt långt från arbetsplatsen under samtalet. En fördel är att vissa modeller också kan kopplas ihop med stationära telefoner.

Uppdatering 130415: Nya appen MP3 Incall Recorder utger sig för att kunna spela in via ”Phone line” på många Androidmobiler och mina första test ger vid handen att detta faktiskt kan vara sant. Jag har testat på en Samsung Galaxy S3 med Android 4.1.2 och en S2 med samma Androidversion, och det gick utmärkt på båda. Sämre gick det på en Motorola Razr Maxx där appen automatiskt ställde om sig till ”spela in från mikrofonen”-läge (testade att tvinga den till ”Phone line” men det blev inget inspelat). Med tanke på Galaxy-modellernas popularitet kanske detta ändå är goda nyheter för många där ute. Appen finns i en gratisversion och en betal-, som till den överkomliga kostnaden av sju spänn möjliggör bland annat automatisk inspelning av alla samtal. Inspelningarna lagras i mp3-format vilket kanske inte är idealiskt ur kvalitetsperspektiv men ger föredömligt små filer. Så testa gärna – och meddela i kommentarerna nedan om den funkar också på din telefonmodell. Jag är luttrad som ni vet, och tänker avvakta med stora jubelklockan tills jag testat appen i praktiken under några veckor, men kanske, kanske har vi här en liten anledning till jubel…

Uppdatering 150622: En för mig ny bekantskap är appen Boldbeast. Jag har hittills testat den på ett par telefoner med mycket gott resultat. Viktigast: på en Motorola (Moto G), som annars är kända för att vara stört omöjliga att få till inspelning på. Observera dock att man (precis som med t ex Total Recall) inte får ge upp efter första försöket, utan måste testa sig igenom de olika record modes som finns. Det som funkar på den ena telefonen fungerar inte nödvändigtvis på den andra. (Nästan garanterat inte, om man ska vara exakt.)

Uppdatering 150921: Ulrika Hedman tipsade oss om att BBC:s Marc Settle tycks ha hittat en lösning som faktiskt fungerar för att spela in intervjuer i en Iphone – åtminstone så länge motparten är med på att det ska göras en intervju. I korthet handlar det om att dra nytta av en ny funktion i iOS9, att man kan exportera telefonsvararmeddelanden som ljudfiler. Sedan görs själva intervjun på ett lite klurigt sätt: man ber intervjupersonen att vänta lite, sedan ringer man upp sitt eget nummer som tredje part i ett trepartssamtal. Detta samtal kopplas automatiskt vidare till telefonsvararen (eftersom linjen är upptagen :-)) som nu kan spela in intervjun. Som sedan kan exporteras tack vare nämnda iOS9-funktionalitet. Jag har inte testat metoden själv men den verkar som sagt passa utmärkt för uppgjorda intervjuer (där det dessutom inte finns någon källskyddsproblematik i att intervjufilen hamnar på en voicemail-server hos Apple). Fortfarande återstår väl att hitta en Iphone-lösning som gör det möjligt att spela in alla samtal – inklusive de inkommande – men stort tack till Ulrika för tipset!

Du har visst källor

Jag har träffat många nybakade journalister – och en hel del med flera år i yrket – som förklarat varför de inte ägnar sig åt egen nyhetsjakt eller granskning.

Svaren är alltid ungefär desamma. En favorit är ”Jag har inga källor!”

Reportern har nämligen inte bott på orten tillräckligt länge, eller bevakat sitt specialområde tillräckligt länge, eller tvingas hoppa så mycket mellan bevakningsområdena…

Inga källor.

En gång drömde jag att en ung praktikant använde detta argument i en diskussion med en av mina mest erfarna kollegor på Rapport.

Kollegan spände blicken i praktikanten och väste:

– Du har visst källor! Du har bara inte ringt dem än!!

Detta i min dröm alltså. Men det är väldigt sant.

Källor kommer inte till en genom någon slags naturlag efter ett visst antal år i yrket, på platsen eller med ämnet.

Källor får man genom att kontakta dem.

Via telefon, öga mot öga – eller för den delen genom mejl eller sociala medier.

Några av mina absolut bästa källor har gett mig nyheter vid det allra första samtalet. Personer som sitter på stor kunskap, som bara väntat på att någon skulle vara tillräckligt intresserad för att be dem att berätta. Öppet eller anonymt.

På motsvarande sätt har jag haft många kontakter som aldrig gett någonting särskilt trots åratal av regelbundna samtal.

Min erfarenhet är att reporterns attityd ofta har större betydelse än tidsaxlarna. En reporter som ber att få veta mer, vad som egentligen hände, och som enkelt och trovärdigt kan förklara källskydd och andra viktiga faktorer – den reportern får veta saker.

En bra grundregel är att fråga. Man kan inte utgå från att folk spontant börjar släppa hemligheter till en journalist. Några är kanske så motiverade att de gör det på eget initiativ, men de flesta människor gör det inte om de inte uttryckligen får frågan.

Tror du mig inte? Testa att avsluta dina fem kommande telefonsamtal med formuleringen ”Jag är verkligen intresserad av vad som har hänt här. Skulle du kunna berätta det för mig om jag lovar att jag inte kommer att citera dig med namn?”

Det kan visa sig att personen du redan ringt blir din nästa bästa källa.

(Dålig koll på vilka personer som har kunskaper om ditt ämne? Sätt upp en sökning som meddelar dig varje gång ämnet berörs på nätet. Eller efterlys folk via sociala medier – men gör det genomtänkt. Dålig koll på källskyddet? Några kloka tips hittar du här.)

Så förstår du alla språk – alltid

I dag är väldigt mycket journalistik gränslös. Det lokala företaget som får kinesiska ägare, lurade bärplockare från Bulgarien, svenska medborgare som dras in i kriget mot terrorismen…historierna stannar inte vid gränsen, och vårt behov av att hitta information utanför Sveriges gränser växer ständigt.

De stora redaktionerna kan skicka egna korrespondenter och köpa in fixare och översättare som lotsar och hjälper på plats. Men många reportrar och redaktioner är hänvisade till telefonen och nätet, och vad som där kan finnas.

Samtidigt gör alerta onlinemedier, sociala medier och nätforum att det i dag är enklare än någonsin att hitta både artiklar och personer i många av världens länder.

Den stora alltid återstående barriären är språket.

Hur läsa en initierad artikel vars ord man inte förstår? Hur kontakta en person via Facebook om man inte har någon gemensam vokabulär?

En del kollegor brukar skratta när man nämner Google Translate. De har hört talas om att det finns nån översättningstjänst på nätet – kanske hette den då Babelfish – men det var länge sen och de förstod en sak: den fungerade inte. Översättningarna blir extremt yxiga, i praktiken oanvändbara.

Mitt tips är att titta en gång till. Google Translate är betydligt mindre yxigt i dag än för bara några år sedan. Visst, texterna duger inte att publicera rakt av (och det kanske vi ska vara glada för, ur arbetsmarknadsperspektiv) men för att begripa en story eller eller göra sig förstådd i en konversation funkar de ofta utmärkt.

Och framför allt: Google Translate – och andra översättningstjänster – kan i dag användas på många olika sätt, i många olika sammanhang.

Webbtjänsten Google Translate kan till exempel enkelt användas för att både översätta enstaka meningar man knattrar (eller klistrar) in, eller för att översätta dokument eller hela sajter – se här Guardian på svenska.

Till webbläsaren finns dessutom ett tillägg som ger oss en knapp som översätter sajten direkt.

(Med hjälp av ett annat tillägg kan man förresten även få ordförkaringar av enskilda ord – på engelska.)

Google Translate finns dessutom som app till mobiltelefonen – en app som i dag kan läsa upp översättningarna på många språk, och som numera också kan översätta text från bilder.

Själv hade jag enkel nytta av översättnings-appen i mobilen vid mitt möte med just bulgariska bärplockare utanför ambassaden på Karlavägen tidigare i sommar, i ett stressat nyhetsläge utan förberedelser eller tolkkontakter.

Genom att översätta sajter kan journalister i Sverige enkelt skaffa sig en bild av innehåll och trovärdighet hos utländska webbplatser som dyker upp i nyhetsflödet eller grävresearchen. Man kan vid behov skumma flersidiga protokoll från utländska parlamentsförhör i jakt på de där kritiska meningarna man sedan tar med sig till proffsöversättarna. Eller så vill man bara kolla en notis och slippa vara hänvisad till nyhetsbyråernas rewrites på rewrites.

Attiraljen fixar voxpopen

Detta är lite tv-nördigt men ändå…

Har du svårt att få till voxpopen, enkäterna på stan? Blir folk stela och tråkiga så fort inspelningen är igång? Skrämda av kamera eller mikrofon?

Mitt grundtips är: ta med något som distraherar dem! Som fångar deras intresse. En attiralj att öppna samtalet med.

Tidningen med artikeln om det politiska bråket. Listan från er egna undersökning. En utskriven bild av politikern du porträtterar… Det mesta duger. Personen glömmer för ett ögonblick inspelningen; den egna nyfikenheten tar överhanden.

Och frågan ”Vet du vad det här är?” är en betydligt mer effektiv start än alla tänkbara ”Vad tycker du om…?”

”Vad tycker du om det?” kan ju alltid komma senare, när ni är överens om vad det handlar om.

Låt intervjupersonen sätta tonen

När jag gjorde min praktik på den stora kvällstidningen råkade jag en gång göra ett kändis-enkät-samtal som blev extremt misslyckat. Mitt lättsamma tonfall möttes med tystnad och oförståelse av intervjupersonen – en känd skådespelare.

Först senare förstod jag att detta var dagen då hans stora förebild och mentor gått bort – helt fel dag för enkätfrågor i lättsamt tonfall.

– Låt alltid intervjupersonen sätta tonen för intervjun, sa den erfarne reportern mitt emot när jag förklarat vad som hänt.

Så rätt han hade.

Med några lätt räknade undantag (makthavaren som försöker skämta bort kritiska frågor) är det en alldeles lysande grundregel.

Vilka är dina bästa regler för en intervju? Berätta i kommentarsfältet.

Något mycket, mycket, mycket viktigt

Webben erbjuder oanade möjligheter till research, kontakter och offentlighet.

Till baksidorna hör risken för dataintrång och en mindre önskad form av offentlighet.

Som journalister är vi skyldiga att värna källskyddet, i ord och i handling, i princip och i praktik. Gör vi det inte kan vi straffas enligt lag, och det med rätta; den som hör av sig till en journalist och vill vara anonym ska kunna lita på att journalisten hanterar uppgifterna på ett sådant sätt att detta inte äventyras.

Det kanske inte behövs för just dig, men vi skriver det i alla fall: lagring på nätet lämpar sig inte för källskyddade uppgifter. Kommunikation på nätet kan ibland vara nödvändig, men i så fall rekommenderas genomtänkta arbetsmetoder.

Här en utmärkt artikel i ämnet, av vår kollega Susan Ritzén.

Här bästa tipsen från svt:s Uppdrag granskning.

Hur tänker du kring det digitala källskyddet? Goda principer, hemska exempel? Ge oss dina tankar i kommentarsfältet.

Uppdaterat 120923: Under slagordet Kryptera mera! skriver två säkerhetsexperter på Sveriges Radios Medieormen om journalister och digital säkerhet. Frilansjournalisten Tomas Carlsson uppmanar i ett blogginlägg till en mycket enkel linje som han menar passar de flesta journalister: håll allt källskyddat material analogt.

5 tips för att nå längre på Twitter

Så får du genomslag på Twitter
Så får du genomslag på Twitter

Du vill använda Twitter för att nå ut med dina nyheter. Du har skaffat ett konto, du följer 98 personer men har bara fått 34 följare. De flesta av dessa är kollegor och kompisar. Du håller i princip med om det jag skrev i mitt förra inlägg men du känner dig lite vilse i både metodiken och vokabulären.

Det här är till dig. Fem tips på hur du gör för att nå utanför din egna följarskara:

1. Tagga!
Det betyder att du använder #hashtags, alltså ord med fyrkanter framför (inget mellanslag). Dessa ord blir med automatik till länkar, så alla intresserade av ämnet kan klicka och hitta andra tweets i samma ämne.

Genom att tagga rätt kan du nå direkt till den intresserade publiken, oavsett om de följer dig eller inte. Exempelvis används #svpol om svensk politik, #svkrim om kriminalfrågor och #svmed om medicinfrågor. Enstaka stories kan få egna hashtags t ex #bärplockare eller #fas3. Man kan också försöka uppfinna egna hashtags men det är svårt, tipset är att alltid försöka hitta en redan existerande att haka på.

(Hur vet man då vilken som är ”rätt” tag? Genom att göra en sökning på Twitter kan du enkelt lokalisera tweets som handlar om ditt ämne; då ser du snabbt vilken/vilka taggar som brukar användas.)

2. Pinga!
Det betyder att man skriver ordet ”Ping” följt av ett mention, alltså att du skriver en twitteranvändares namn t ex ”Ping @mickep2”. Används med fördel för att tipsa andra redaktioner och reportrar.

”Ping @mickep2” betyder att jag får upp ditt tweet i mitt mention-flöde, och ”pingen” är en signal om att detta är något jag bör uppmärksamma.

Skillnaden jämfört med att skriva mitt namn i början? Dels att det inte är ett direkt tilltal från dig till mig, utan snarare en knack på axeln för att visa något intressant. Dels att ett ping som inleds med @mickep2 bara kommer att dyka upp i flödet hos de som följer oss båda, medan ping-tweetet kommer att synas hos alla som följer dig – plus förstås följare av eventuella hashtags du använder.

(Vilka ska man då pinga? Mitt tips är att tänka utåt: om du jobbar på en lokalredaktion så fundera på vilken riksredaktion som kan vara intresserad av din story, om du jobbar som allmänreporter så fundera på om det finns någon specialtidskrift som kan tycka att din grej är en grej värd att skriva om. Om du gjort en rak nyhet kanske du ska tipsa en debattredaktion, om du publicerat ett debattinlägg kanske du vill uppmärksamma nyhetsredaktionen?)

3. Ställ frågor!
I ett mer direkt tilltal kan man rikta sig till politiker, intresseorganisationer eller andra aktörer och fråga om deras reaktion på ens nyhet.

Visst – det innebär att en del av nyhetsjakten blir ”öppen” och helt tillgänglig för konkurrenterna, men min erfarenhet är att det också ökar intresset för storyn. En del politiker är mer lättnådda på Twitter än man kan ana. Visar sig intresset vara stort – eller ämnet komplicerat – kan man ju alltid ringa upp för en ”vanlig” kommentar.

Om ansvariga makthavare gång på gång undviker att svara på dina tweets kanske det också säger något om deras inställning – till ämnet eller till Twitter.

(Vilka ska du ställa frågor till? Om det är en egen nyhet har du själv säkert koll på de viktigaste politikerna, organisationerna osv, men även här kan det löna sig att göra en Twitter-sökning för att se vilka som brukar skriva om ämnet.)

4. Berätta om jobbet både före och efter!
Många journalister och redaktioner är duktiga på att (ibland med automatik) skicka ut tweets om sina färdiga artiklar/inslag. Min erfarenhet är att man oftast vinner ännu mer på att berätta om jobbet man håller på med under tiden man gör det, och även efteråt – genom att berätta vilka reaktioner det väckte och hur man funderar på uppföljningar.

På så sätt kan man få ovärderlig hjälp (och tillrättavisningar) av den sociala webben redan före den ”riktiga” publiceringen, och man kan få intressanta reaktioner och tips lång tid efter publiceringen.

(Vad ska man då berätta? Det varierar förstås beroende på storyns karaktär; jag skulle inte rekommendera öppet twittrande om en infekterad vårdnadstvist. Men om du t ex gett dig på att granska det lokala bostadsbolaget skulle jag säga att ett aktivt twittrande långt före publicering kan ge guld till din research.)

5. Retweeta!
Uppträd mot andra som du vill att de ska uppträda mot dig. Finns det en bra story? Tipsa om den. Oavsett om den är publicerad ”inom huset” eller hos nån annan redaktion.

Generositet föder generositet på detta område, och genom att hjälpa kollegorna – kanske till och med värsta konkurrenten – när de gjort något bra, ökar chansen rejält att få hjälp tillbaks när det är det är din tur.

Allätarna

Evernote är inte bara en app utan finns också till skrivbordet
Evernote är inte bara en app utan finns också till skrivbordet

Det finns appar som gör anspråk på att kunna fånga in ”allt”. De vill fixa researchen, ordna ditt liv samt skapa världsfred för evinnerliga tider (nästan).

Den mest kända är Evernote, men den utmanas av till exempel Springpad och Ubernote. De har alla stor potential men karakteriseras också av att de inte blir mer än vad man gör dem till. Det gäller att inse när de kan vara till nytta – och då också använda dem! Evernote kan äta webblänkar, artiklar, anteckningar, foton, filer av allehanda slag.

Det mesta kan sparas både vid en dator och på mobil eller surfplatta. Om man arbetar med ett längre projekt där man vet med sig att man då och då kommer att behöva snabbt spara information, kan en arbetsbok här vara den perfekta hjälpredan.

Med hjälp av taggar kan ämnena hållas åtskilda och lätt hittas vid behov.

Ska man då satsa på Evernote eller testa någon av utmanarna? Tja, pröva själv eller kolla in några av de många jämförande genomgångar som gjorts, till exempel mellan Evernote och Springpad: Computerworld, Schultzer’s Blog, Get Comparisons, 40teck.

Springnote började såvitt jag förstår i en annan ände än Evernote – som ett verktyg för att spara recept och shoppingtips på nätet – och har på senare tid fått kritik för att det satsat alltför hårt på sociala beståndsdelar, att bli ”ännu ett Facebook”. Samtidigt är gränssnittet snyggt och enkelt, något som kan vara nog så viktigt när man ska komma igång.

Och för den som väljer Evernote: tio tips om hur man kan använda Evernote som journalist!

(Elias post om hur man kan använda Evernote för att spara träd har du säkert redan läst.)

Uppdaterat 120815: En av mina favoritsajter Lifehacker tipsar om att man kan låta Evernote ersätta anteckningsblocket på mötet eller konferensen, i alla fall om man ska skriva av vad som ändå skrivs på whiteboarden. I stället tar man ett foto och skickar till sitt Evernotekonto, där det i bästa fall till och med kan bli sökbart (om texten på tavlan är tillräckligt läslig). Jag har själv använt metoden några gånger, och kan bekräfta att det är ett smidigt sätt att behålla noteringar (som man sen alltid har tillgång till), har dock inte provat sökfunktionen på våra whiteboardmästerverk.

Uppdaterat 120904: Här skriver Anders Thoresson jätteintressant om hur han samlar alla sina idéer i ett enda dokument – som förmodligen blir gigantiskt med tiden men som han går igenom med jämna mellanrum. Han använder en kombination av Dropbox och Iphone/Ipad-exklusiva appen Drafts, men idén plockade han från en som använde Google Docs så det verkar tillämpligt även för Android-användare.