Vem ska bråka nu?

Det öppna samhället med dess tryck- och yttrandefrihet är grunden för allt det vi gör i vårt yrke. På journalistutbildningen kom jag första gången i kontakt med Anders R Olssons böcker och hans argumentation. Jag blev såld direkt.

Tryckfrihetsförordningen visade sig vara en ruskigt intrikat men listig skapelse, där ensamansvar, offentlighetsprincip, meddelarskydd och meddelarfrihet alla hängde ihop. Tryck- och yttrandefrihet hanterades åtskilda och Anders R Olsson kunde argumentera för varför det var riktigt.

Elva år senare skulle jag inte kunna återupprepa argumentationen, men då kändes det som en uppenbarelse. Särskilt tryckfrihetsförordningens andra kapitel om allmänna handlingars offentlighet gjorde starkt intryck på mig. I ”Yttrandefrihet & tryckfrihet. Handbok för journalister” var allt klart och redigt.

För vår offentlighetsprincip brukar officiellt anges tre motiv:

1. Rättssäkerheten. När staten fattar beslut om enskildas rättigheter och skyldigheter innebär offentligheten att ämbetsmännen, om de avviker från principen att behandla alla lika och enligt lag, snabbt avslöjas.

2. Effektiviteten. Lättja, inkompetens, dålig organisation m.m., avslöjas snabbare om myndigheternas arbete utförs offentligt/öppet.

3. Demokratin. Genom att de väldiga mängder information som myndigheterna samlar in för olika ändamål är tillgängliga för alla, kan medborgarna skaffa sig mer och bättre kunskap och, eftersom kunskap är makt, ett starkare inflytande.

Det ligger sanning och substans bakom alla tre motiveringarna. Offentlighetsprincipen är därför värd att kämpa för – värd att försvaras när den attackeras, värd att vidgas i flera avseenden.

Nu är Anders R Olsson borta och frågan är vem som ska bråka nu. Vem fortsätter oförtrutet att skriva knivskarpa debattartiklar med argument som inte går att slå hål på så snart makthavarna försöker rucka på våra grundlagsskyddade rättigheter? Vem tar fajten nu?

År 2008 gav han ut ”Att stänga det öppna samhället” om hur personlig integritet allt oftare kommit att användas som argument för minskad insyn. Till slut konstaterade han, sakligt och vasst:

Det är inte alltid underbart att vara människa bland människor. Man möter sådana som luktar illa, som smittar med sina förkylningar, som inte håller pli på sina hundar. Man möter typer som är påstridiga, störande eller obehagliga på annat sätt. Man hamnar i konflikter. Man känner sig ständigt otillräcklig och ofta direkt misslyckad i det sociala livet.

Men när vi har blivit så ömtåliga att vi inte orkar med de påfrestningar det innebär att leva i ett öppet samhälle – när vi istället ger efter för impulser att dra oss undan, stänga ute, dölja vår identitet, kräva förbud mot det vi tycker illa om – då är det själva den sociala friheten som tynger oss. Vår strävan handlar inte längre om personlig integritet utan om isolering. Det är fel väg. Den leder oss mot något som är värre än att vara människa bland människor.

Nu är det vi andra som får hjälpas åt att se och varna för hoten mot det öppna samhället, nu då inte Anders R Olsson bråkar längre.